Den anarkotraditionella geopolitiska analysen av Europa med omnejd är en vidareutveckling av den Eurasiska rörelsens teori såsom framställt av Alexandr Dugin samtidigt som den står oberoende från denna; vi kallar denna Den hyperboreiska skolan. Vad vi är överens med Dugin om i hans analys är att de två stora motstridiga krafterna i geopolitiken är den västerländska atlantiska traditionen (markerat med blått på den bifogade kartan), även omfattande Nordamerika, Australien och Nya Zeeland, och den eurasiska (markerat med rött) vilket även omfattar hela Bortre och Främre Asien. Vad vi lägger till denna bild är en tredje princip, den hyperboreiska traditionen som representeras av de nordiska kulturerna, vilket även inkluderar de tysktalande länderna och de länder som har stått under stark kulturell påverkan av dessa (markerat med gult).

Man kan även se en viss uppdelning i den östliga kyrkan (ortodoxa) och den västliga (katolska) där den förra denominerar Eurasien (i dess europeiska del) och den senare Atlantien. Till den eurasiska kultursfären skall även läggas till Islam i alla dess former och de österländska religionerna (Hinduism, Buddism och Taoism). Den hyperboreiska kultursfären utgörs framför allt av de ursprungliga protestantiska fästena i Norden, Baltikum och Tyskland men räknar även in vissa övervägande katolska nationer, såsom Österrike och Polen, Slovakien, Slovenien, Litauen och Ungern (även om Ungern ett tag var protestantiskt men föll tillbaka på grund av motreformationen), vilket gränsar till den östliga kyrkan. Dessa nationer har stått under starkt kulturellt inflytande av de tyska folken; Polen har likaledes stått under starkt Svenskt inflytande (vi delade även en kung i Sigismund Vasa). De baltiska staterna har stått under både starkt tyskt inflytande (genom Tyska Orden) och Svenskt (under stormaktstiden).

Religionsstriden mellan den västliga katolska kyrkan och den östliga ortodoxa tillhör dock en svunnen förmodern tidsera. Striden mellan den hyperboreiska nordliga protestantiska kyrkan och den västliga utvecklades till ett fullskaligt religionskrig vilket utmynnade i det 30-åriga kriget, vilket vi anarkotraditionalister betecknar såsom det egentliga Första världskriget. I detta ser man en inneboende andlig och kulturell konflikt mellan Västeuropa och Nord-Centraleuropa. 30-åriga kriget markerade också slutet på den gamla förmoderna renässanseran och inledningen på moderniteten. Under moderniteten, vilket fick sin definitiva form i kölvattnet på Franska revolutionen, ersattes religionskonflikten mellan Öst och Väst av en ideologisk kamp mellan västlig liberalism och östlig konservatism, en konflikt som ser sin renässans idag mellan västerländsk sekulariserad liberalism och eurasisk ortodox traditionalism.

Även den nordliga hyperboreiska kultursfären i Nord-Centraleuropa anammade en konservativ reaktion mot den västliga liberalismen, vilket sammanknöt den med Eurasien snarare än med Västeuropa-Atlantien, och utvecklade den på ett ideologiskt plan. I denna hyperboreiska konservatism såg man även nationalromantiken blomstra över hela Nord- och Centraleuropa med framväxandet av den enade nationalstaten (Tyskland). Det var också i den nordliga hyperboreiska kultursfären som socialkonservatismen (en kombination av östliga konservativa idéer och västliga liberala/socialistiska) tog sin ursprungsform i skapandet av den första välfärdsstaten i Bismarcks Preussen, i kölvattnet på 1800-talets vänsterrevolutionära strömningar. I kölvattnet på det officiella Första världskriget utvecklades istället den nordiska socialdemokratin (i sig en syntes av liberalism och en konservativ form av socialism) som fick ett starkt genomslag i Hyperboréen, framför allt i Skandinavien.

Samtidigt fortsatte en parallell kamp mellan Väst och Öst på ett ideologiskt plan mellan liberalism respektive konservatism. I samband med Ryska revolutionen ersattes den klassiska östliga konservatismen i Eurasien av kommunismen (som ärvde den konservativa och antiliberala ådran från tidigare eurasiska generationer), samtidigt som Hyperboréen i Centraleuropa utvecklade en radikal konservativ revolution, vilket till slut utvecklades till den fascistiska nationalsocialismen. Även den nordiska socialdemokratin tog under mellankrigstiden nationalistiska proportioner genom sin folkhemstanke, en svunnen rest av nationalromantiken, allt som ett uttryck för den hyperboreiska impulsen. Andra världskriget innebar att den hyperboreiska impulsen kvävdes i Centraleuropa och helt drog sig tillbaka upp till Norden för att där överleva och hitta en ny form genom Den nordiska modellen och den blandekonomiska korporativa välfärdsstaten (vilket delvis fann sin inspiration i de fallerade fascistiska experimenten).

Det Första kalla kriget, i kölvattnet på Andra världskrigets slut, utvecklades i Europa till en ideologisk kamp mellan den västliga kapitalistiska liberalismen och östliga kommunismen, vilket nu hade ersatt den gamla förmoderna kampen mellan den västliga katolicismen och östliga Ortodoxa tron. Den nordiska korporativa modellen och folkhemstanken förkroppsligade den tredje vägen, den som var en arvtagare till den förmoderna hyperboreiska protestantismen. Denna tog också en mer neutral position i denna gigantiska kraftmätning mellan Öst och Väst, i synnerhet i Sverige och Finland (med Danmark och Norge indragna i den atlantiska maktsfären). Det är här intressant att notera att den västeuropeiska försvarsalliansen som grundades för att mota den eurasiska Warszawapakten döptes till ”Atlantpakten”, vilket härigenom förkroppsligade atlanticismens principer till sin fulländning.

Vidare kan man söka i den hedniska förkristna eran för att urskilja och finna den hyperboreiska själen i förhållande till den västerländskt-atlantiska. Såsom den grekisk-romerska hedniska traditionen formar den västerländska kultursfären tillsammans med den romerska statsbyggnadskonsten och romerska rätten, så definieras den hyperboreiska gruppsjälen av dess i synnerhet fornnordiska sed och den hedniska asatron (förvisso influerad av grekisk mytologi), vilket sammanbinder de germanska folken tillsammans med föreställningar om alltinget (en tidig form av demokrati och medel att lösa dispyter) och vedergällningen (mansboten) som ett rättskipningsförfarande, och det framväxande feodalväsendet och ridderskapet. Vidare kan man säga att det medeltida Tysk-romerska riket grundlade basen för den hyperboreiska geopolitiska sfären i Centraleuropa.¹

Av denna anledning har vi valt att färglägga de områden inom den hyperboreiska geopolitiska sfären med en i huvudsak slavisk bakgrund och under den katolska kyrkans maktsfär med en ljusare gul valör, för att skilja ut dem från de nationer som har en i huvudsak germansk bas och/eller en till huvudsak protestantisk identitet. Estland och Lettland är markerade med djupare gul färg då de utgjorde en del av det svenska territoriet under stormaktstiden och därför ännu idag har en till övervägande del protestantisk identitet (samt att esterna är starkt besläktade med finnarna). Finland är markerad djupgul av samma anledning och med tanke på att den utgjorde en del av det svenska territoriet fram till 1809; det svenska inslaget är fortfarande starkt och landet är ännu idag tvåspråkigt.

Polen och Litauen är besläktade kulturer (de delade på ett mäktigt rike i forndom) och har stått under starkt tyskt inflytande innan de upptogs i det ryska imperiet tillsammans med de övriga baltiska staterna; Polen och Litauen har därefter erhållit en del eurasiska influenser, vilket gör deras färg av nödvändighet uttunnad. Tjeckien, Ungern, Slovenien och Slovakien har på samma vis stått under stark Österrikiskt dominans, i synnerhet Tjeckien (som i princip blev ”adopterad” i den germanska kultursfären), medan Slovakien liksom Polen, Slovenien och Litauen trots allt har behållit sin egen karaktär på grund av sin slaviska identitet, på samma sätt som Ungern har gjort det på grund av sin urgiska (besläktad med den finska och estniska identiteten).

Schweiz utgör en mångkulturell nation med influenser av framför allt hyperboreisk-germansk karaktär men även atlantisk på grund av franskt och italienskt inflytande, samt katolskt vid sidan av den protestantiska, därav att de saknar en djuphet i sin gulhet. Man kan sammanfattningsvis om den hyperboreiska geopolitiska sfären konstatera att den utgör ett område som varken vetter åt den västerländsk-atlantiska eller den österländskt-euraiska geopolitiska sfären; den utgör en egen och tredje sfär som står mer neutralt i sitt förhållande till omvärlden. Dock har denna tredje och centraleuropeiska sfär stått under en stark hyperboreisk-nordisk inverkan som har utgått från de germanska folken, vilka markeras med en djup gul färg. Samtidigt har delar av detta område fått influenser från Västvärlden (Schweiz) och/eller från Eurasien (Polen, Baltikum, Slovakien, Slovenien och Ungern). Vi betraktar dock de eurasiska influenserna utgöra en del av en imperialistisk ockupation snarare än att de skulle utgöra respektive folks identitet på djupet; dessa folk har motsatt sig den eurasiska panslavismen i alla tider.

Anledningen till varför Nordafrika räknas in under den eurasiska kultursfären grundar sig i Islams utbredning och den arabiska expansionen inom detta område, även om den egentligen tillhör den Afrikanska geopolitiska kartan (därav att den röda färgen är något urvattnad); Nordafrika får influenser både från Afrika och Eurasien (vilket som sagt omfattar hela främre och bortre Asien), men främst från det mindre Asien och Turkiet (genom det Ottomanska Riket), och därigenom Balkan.² Anledningen till varför Storbritannien är markerad med en djupare blå färg är att den tillsammans med USA (Nordamerika) bildar den centrala och starka atlantiska axeln mellan Washington och London (kvarlevan av det brittiska imperiet eller Samväldet), vilket idag även lägger Västeuropa under sin skugga; Storbritannien och USA tillhör den anglosaxiska kultursfären (även den i huvudsak protestantisk) vilket har lagt grunden för atlanticismen under den moderna eran. Denna i sin tur har dragit Västeuropa allt mer mot den liberala och globala kapitalismens brant.

Att där existerar ett ‘sonderweg’ eller en centraleuropeisk sfär i geopolitiken unik i förhållande till både Väst- och Östeuropa (vilket vi anarkotraditionalister har dubbat ”hyperboreisk”) bekräftas av de två senaste världskrigen vilket satte detta område (utgörande Tyskland-Österrike-Ungern under Första världskriget eller Tyskland-Österrike-Tjeckoslovakien under Andra världskriget) mot både det atlantiska Västeuropa och mot Eurasien (som då dominerade Polen och Baltikum). Genom världskrigen så förband sig Västeuropa med USA och Storbritannien, och stadfäste den atlantiska geopolitiska maktsfären. Resultatet av Andra världskriget blev att Hyperboréen i all praktisk bemärkelse förlorade sin geopolitiska bas i Centraleuropa genom grundandet av järnridån som gick rakt igenom det hyperboreiska hjärtlandet och bokstavligen delade Tyskland och det gamla Österrike-Ungern i två delar. Sedan dess har Hyperboréens centraleuropeiska del varit under både atlantisk och eurasisk dominans; efter järnridåns fall sögs hela Hyperboréen (även Skandinavien) upp i den atlantiska maktsfären genom EU och NATO. Nordens stora uppgift (såsom Hyperboreéns andliga källa) är att förlösa det hyperboreiska hjärtlandet i Nord- och Centraleuropa från atlanticismens hårda grepp.

Vår geopolitiska analys baserar sig dels på geografin men framför allt på religion, språk, kultur och historia, vilket utgör det sammanbindande kittet inom en särskilt geopolitisk sfär. I vår analys gör vi gällande att den hyperboreiska kultursfären, vilket bildar en kil genom hela det klassiska Centraleuropa, utgör en egen kvalitet vilket inte kan anses tillhöra den västerländska sfären, trots dess undergivenhet under Västerlandet efter Andra världskriget, och inte heller den eurasiska kultursfären; den bildar en neutral makt mellan de båda motstridiga krafterna och har potentialen att förlika dem båda, då den genom tiderna har blivit påverkad av och i sin tur påverkat både Västvärlden och Östeuropa. I synnerhet kan den förlika Västeuropa med Euroasien utanför de anglosaxiska staternas unipolära maktsfär. I en dialektisk analys utgör Eurasien tesen, Atlantien antitesen och Hyperboréen syntesen, samtidigt en egen unik tredje princip.

Även Dugin verkar indirekt bekräfta att där verkar finnas en neutral gråzon mellan de atlantiska och eurasiska sfärerna, då han säger att även Tyskland ”kan” närma sig Eurasien med de övriga centraleuropeiska germanska länderna, inte blott de slaviska, för att bilda en axel mellan Moskva och Berlin. Denna, vilket vi uttolkar, indirekta antydan till neutralitet i Centraleuropa, vill vi klargöra och stadfästa såsom ett Hyperboréen med en egen livskraft och vitalitet och tradition. Dugin menar att Eurasiens maktsfär även med Berlins hjälp kan sträcka sig så långt som till Lissabon men knappast omfatta Storbritannien.³ Detta förutsätter den medlande principen i Hyperboréen att länka ihop Lissabon till Vladivostok.

Naturligtvis kommer anarkotraditionalismen på tvärs med vissa av Dugins geopolitiska ambitioner, såsom att Finland (vilket Dugin vill skall inlemmas med Ryssland) skall fortsätta utgöra en del av Hyberboréen, likaså Estland, Lettland och Litauen (de båda sista tillerkänns av Dugin en ”speciell status” i Euroasien, medan Estland skall ”ges” till Tyskland tillsammans med Kaliningrad). Han verkar tillerkänna Berlin och Tyskland en egen kraft och vitalitet men har helt bortsett från Nordens uppenbart viktiga geo- och säkerhetspolitiska läge och dess särställning inom traditionalismen (enligt H. P. Blavatsky, René Guénon och Julius Evola). Vi anarkotraditionalister menar att det är från Norden som Europas regeneration skall strömma, i samverkan med Det tredje Rom (Moskva) och med bistånd av Berlin.

Självklart motsätter vi oss Dugins imperialistiska retorik och menar att detta motverkar en multipolär världsordning i längden; han verkar vilja byta ut USA:s unipolära dominans i världen mot Rysslands. Vi menar att Rysslands roll som Tredje Rom är att dominera Eurasien, inget annat; Ryssland skall fortsätta utgöra den ena av geopolitikens multi-polariteter, den degenererade atlantiska Washington-London-axeln den andra och det regenererade Nord-Central-Västeuropa den tredje neutrala, befriat från det atlantiska oket med bistånd av en Nordisk Konfederation i allians med Den Tyska Federationen. På sikt hade man kunnat verka för en Europeisk konfederation som vilar på frihetliga principer om nationernas (folkens) okränkta suveränitet, istället för som i dagens centralistiska och överstatliga EU-styggelse.

Afrika och Sydamerika kan även bilda sina egna geopolitiska sfärer. Rysslands roll kan i detta sammanhang vara att på det internationella planet, liksom Dugin också föreslår, begränsa och hålla tillbaka den atlantiska maktsfären. Detta skulle kunna bistå Sydamerika i sin frigörelse och stärka den kontinenten att utveckla sin egen oberoende union, på samma sätt som Afrika måste frigöra sig från den västeuropeiska och atlantiska imperialismen för att kunna stadfästa drömmen om en pan-afrikansk union, vilket temporärt grusades med Khadaffis död. Det är måhända endast Ryssland som har potentialen och kapaciteten som en blivande supermakt att agera som tredje världens befriare och USA-UK-atlanticismens motgörare, såsom den internationalistiska roll som Sovjetunionen en gång i tiden beredvilligt tog på sig.

Man kan sammanfatta anarkotraditionalismens relation med Dugins eurasianism på följande enkla vis: Även om vi till fullo håller med om hans analys om det nuvarande världsläget, om den fundamentala kraftmätningen mellan atlanticismen och eurasianismen, så stödjer vi inte fullt ut (eller alls speciellt mycket) hans extrema förslag till motåtgärder i sina detaljer. Vad vi dock mest av allt håller med Dugin (och många ryssar med honom) är att dagens Ukraina helt har tjänat ut sin roll som en enhetlig suverän stat (ukrainarnas nationella identitet är en modern konstruktion, tillika deras språk) och att de östliga oblasten på sikt bör inlemmas i Den Ryska Federationen; de västliga delarna (Galizien) kan ges en självständighet i en Eurasisk Union medan det historiska Malorossiya och Novorossiya bör upptagas i Ryssland eller åtminstone friställas från Kievs inflytande.

Vad vi framför allt erkänner som en svaghet i Dugins analys är att han bortser från den hyperboreiska traditionen, med Nordens historiska, kulturella och religiösa samhörighet med de tyska och baltiska folken. Så länge som endast de två motstridiga geopolitiska sfärerna, atlanticismen och eurasianismen, tillerkänns ett värde så kommer världen endast att få leva i skuggan av deras ständiga kräftmätningar, en fortsättning av den terrorbalans och kalla krig som har dominerat världen sedan Andra världskrigets slut. Lägg till den hyperboreiska variabeln till den geopolitiska ekvationen och en era av fred och stabilitet kan råda i kalla krigets ställe. Norden (Skandinavien) utgör ett vitalt strategiskt och säkerhetspolitiskt läge och tillsammans med de tysktalande områdena och de centralslaviska nationerna skulle detta neutrala område kunna desarmera den inneboende konflikten mellan Öst och Väst. Det atlantiska kärnlandet (USA och Storbritannien) skulle naturligtvis motsätta sig denna fredsprocess och häri har Ryssland som Eurasiens hjärtland en viktig uppgift, att begränsa och innehålla atlanticismens imperialistiska ambition; Ryssland är här garanten för världsfred tillsammans med Skandinavien.


¹ Vi anarkotraditionalister motsätter oss ”kelticismen” såsom hypotesen om att kelternas kultur skulle ha dominerat i Skandinavien mycket mer än germanernas. Kelternas utbredning omfattade inte norra Tyskland eller Norden, vilket var germanernas kärnland. Asatron sträcker sig ner till bronsåldern och vi har all anledning att tro att den åtminstone var samtida med druidismen. Vi vet mycket lite till ursprunget till druidismen och asatron men man kan anta att dessa traditioner har en gemensam historia, precis som kelterna och germanerna, i ett gemensamt ursprung när de vandrade till Europa från Svarta Havet. Att asatron skulle ha varit en ”överklassreligion” är ju en relativt ny hypotes, som just bara är en hypotes. Vi vet som sagt mycket lite om asatrons rötter, praktik och utbredning eftersom vi måste förlita oss på kristna missionärers skrifter. Att asatron blott skulle tillhöra adelns tro tycker vi vederläggs av att delar av den har överlevt i folktron tills våra dagar. Sedan kan man såklart anta att just odinkulten var populär i de högre krigarstånden medan andra gudar av mer fruktbarhetskaraktär, såsom Frej, var mer populär bland almogen. Men det skiljer ju inte ut denna hedniska kult från andra i antiken, exempelvis den grekiska där olika segment av samhället plockade ut olika gudar och gudinnor som passade deras ändamål. Det är mycket som talar för att en allmän skiftning i fokus från mer frukbarhetsbringade asagudar gradvis skedde framemot vikingatiden till de mer krigiska, såsom Tor, Tyr och Oden. Sedan kan man ju hävda att alla religioner, oavsett form, är något som dikteras från överklassen. Hos kelterna var ju druiderna ett ganska högt kast i samhället. Prästerskapet i det kristna samhället, osv.

Föreställningen om en pan-europeisk fruktbarhetskult baserat på en keltisk grund är ju snarare den proto-indoeuropeisk kultaspekten. Detta är förklaringen till att kelterna delar på många föreställningar med germanerna. Som sagt finns det starka fruktbarhetsdrag även i nordisk mytologi, inte blott krigiska. En av de mer absurda påståenden vi anarkotraditionalister har stött på är att de asatroende germanerna skulle vara ett sent erövrande krigarfolk som tog över i ett keltiskt dominerat Skandinavien. Det finns dock inget som tyder på att kelterna vandrade så långt som upp till Skandinavien. Myterna kring Asarna och Vanerna var inte begränsad till vikingatiden (den mest krigiska fasen i nordmännens historia) utan sträcker sig långt tillbaka till antiken. Faktum är att vi inte känner till rötterna till nordisk mytologi, förutom det faktum att det i mötet med romarna fick influenser från grekisk mytologi (framför allt de 12 asarna). Förvisso var kelterna en dominant grupp i västra och centrala Europa. Men detta tar inte bort det faktum att germanerna och deras språk hade en egen identitet som särskilde dem från kelternas, vilket hade sitt centrum i dagens Nordtyskland och Skandinavien. Vi värderar inte det germanska till något bättre eller högre, utan helt enkelt särskild och egen gren inom det indoeuropeiska stammen. Man glömmer också lätt bort att vikingarna hade en stor inverkan på kelterna också, i norra delarna av de Brittiska öarna och på Irland. Beowulfs möte med Grendel kan handla om detta. Vi bestrider dock inte det faktum att kelterna utvecklade en högkultur som har haft stora influenser över bl.a. Romarriket och hos grekerna desförinnan. Det är ju bara att se på de romerska legionerna som assimilerade hjälmar, spjut, svärd och stridsvagnar från kelterna, etc. Naturligtvis måste det även har funnits handels- och kulturutbyte mellan kelterna och germanerna. Vi har heller ingen anledning att tro att germanerna var så ”barbariska” som romarna försökte få dem till. Tvärtom så har vi också här en tämligen högstående kultur, anpassad till nordiska förhållanden.

² Anledningen till att vi anarkotraditionalister förbinder Balkan med Euroasien är ju den ortodoxa tron som sammanbinder det gamla Bysans med Moskva. Att Turkiet är sammanbundet med Eurasien är ju på grund av det Ottomanska riket som i mångt och mycket ärvde det gamla Bysans fast i en Islamisk tappning istället för Ortodox. Grekland var ett bortglömt utbygdsland, en ställning den delade med Ryssland vilket bara knöt dessa områden tätare till varandra genom ortodoxin som ju helt marginaliserades i Europa i övrigt. Ryssland har dock också bevarat sin egen karaktär just genom isolationen från Väst; upplysningstiden hade föga inflytande på den ryska kulturen, trots Katarina den stora, och nådde endast till delar av adeln. Industrialiseringen kom aldrig igång på allvar före Stalins program under 30-talet. Det östliga ortodoxa Europa hade påverkan på rysk kultur, men här har vi också en helt annan nivå av kompatibilitet till skillnad från Västeuropa. Ottomanska riket gav också sina influenser, inte minst tack vare kraftmätningen mellan Islam och Ortodoxin. Men Ryssland har också sina starka influenser från Eurasien, från den asiatiska delen. Från Hunnerna, Mongolerna, Tartarerna (återigen en länk mellan Turkiet och Eurasien). Allt detta sammantaget gör att det finns en distinkt östlig och eurasisk identitet och tradition i Ryssland i kontrast till det västerländska. Vi skulle vilja påstå att Ryssland härigenom står mer på egna ben kulturellt jämfört med Sverige som har sugit åt sig västerlandet i dess atlantiska form i allt högre grad, och accelererande sedan Andra världskriget. I detta står svenskarna idag tämligen rotlösa och förvirrade, utan någon nämnvärd självkänsla. Detta i kontrast till det återuppväckta Ryssland som här kan utgöra ett föredöme och en antidot till atlanticismen.

De som motsätter sig föreställningen om att Europa kan vila sig mot Ryssland i sin kulturella pånyttfödelse istället för Atlatien anför Rysslands relativa ungdom såsom nation. Även om Ryssland blott skulle vara ”500 år gammalt” så har det betydligt djupare rötter i hjärtelandet än WASP har i Nordamerika; de ryska rotsystemet sträcker sig ända till KIev-Rus. Moskvarikets historia som självständig från Gyllene horden sträcker sig förvisso 600 år tillbaka. Men den ryska adeln har en historia som sträcker sig mycket längre än så och hade en relativ självstyrelse även under tartarernas välde; vi har all anledning att tro att rysk kultur inte sveptes bort utan bevarades och tog influenser från sina nya herrar. Det ryska imperiet har haft sin stora utbredning i Eurasien sedan Peter den store under tidigt 1700-tal, så visst är detta relativt sent. Men det var ungefär samtidigt med när det Brittiska Imperiet blev ett imperium och alla andra kolonialmakter, såsom Frankrike. Så den moderna europeiska imperialismen uppstod ungefär under samma tid både i Västeuropa och i Eurasien.

³ Dugin baserar sin teori om Atlanticism och Euroasien på den gamla arketypiska kampen mellan sjö och land, troligtvis inspirerad av esoterisk mytologi som åtminstone går tillbaka till hans landsmaninna Blavatsky och hennes föreställningar om Atlantis och Shambhala (Agharta). Atlantismyten är ju ett varnande exempel vad som kan gå med imperialistiska ambitioner. Snabbspola till kolonialtiden och vi ser den atlantiska arketypen vakna till fullt liv i det brittiska imperiet eller Samväldet, vilket ju baserade sin makt på sin mäktiga flotta och dess dominans över de sju haven. USA är en produkt av det brittiska imperiet; befrielsekriget till trots så överlevde den anglosaxiska imperialismen och kolonialismen genom USA och idag har Pax Americana ersatt Samväldet. Bandet mellan USA och Storbritannien är idag fortfarande mycket starkt, närmast symbiotiskt. Det kommer troligtvis att stärkas ännu mer av Brexit. Det finns mycket som talar för att det finns en inkompatibilitet mellan Storbritannien och europeiska fastlandet. Långt innan Dugin kunde vi fånga upp tankegångar från både britter och européer att Storbritannien skiljde ut sig från fastlandet, att det inte utgjorde en del av Europa. Antagonismen mellan Frankrike/Spanien och Storbritannien sträcker sig långt tillbaka. Det har sakta men säkert isolerat sig från fastlandet, i synnerhet sedan atlanticismen återuppväcktes. Denna debatt har återigen blivit aktuell bland britter och ”fastlänningar” i samband med Brexit. http://www.historytoday.com/…/britain-apart-or-part-europe