Borromean ringsMänniskan är en varelse som rör sig på tre parallella dimensioner, plan, nivåer, fält, perspektiv eller områden som interagerar med varandra samtidigt som de lever skilda existenser, likt borromeiska ringar. Den första av dessa, sett utifrån den mänskliga tillvaron, är människan själv såsom minsta odelbara beståndsdel (individ betyder ”odelbar”) i den existentiella tillvaron – de hermetiska, nyplatonska och tantriska lärorna hänför till denna nivå såsom μικροκόσμος mikrokosmos, ”den lilla ordningen” eller ”den lilla världen”. Den yttersta tillvaron vari människan och alla levande väsen har sin existens (”lever, verkar och har sin tillvaro”) är universum såsom totaliteten i skapelsen – de hermetiska, nyplatonska och tantriska lärorna benämner denna nivå såsom μακροκόσμος makrokosmos, ”den stora ordningen” eller ”den stora världen”. Mitt emellan dessa två stora principer – det minsta och det största – placerar Den Traditionella Humanismen en mellersta nivå vilket symboliseras av samhället, i den anarkotraditionella ideologin benämnt såsom kallipolen eller kommunen, och som av Den Traditionella Humanismen har kommit att benämnas såsom μέσοςκόσμος mesokosmos, ”den medelstora ordningen” eller ”den medelstora världen”.

Makrokosmen är Det Enda, Alltet. Detta är Gud i en aspekt och Naturen i en annan. Naturen är Gud (eller snarare Gudinnan); ”Moder Jord” eller Γαία Gaia. Universum består dock inte enbart av den fysiska tillvaron eller det materiella universum; det består även av en andlig tillvaro, vilket kan sammanfattas vid Gud, men också av ett mellanskikt som förmedlar det andliga till det fysiska, i den ockulta nomenklaturen hänfört till såsom ”det astrala” eller ”astralplanet”. Detta mellanskikt i Universum benämndes av Platon såsom ψυχή τοῦ παντός psyche tou pantos, ”världsjälen” vilket latiniserades till anima mundi. Detta koncept togs över av stoicismen och även av den senare nyplatonismen och hermetismen, men har även en korresponderande lära i hinduismen (brahman) och taoismen (qi). Renässans-hermetikern Giordano Bruno sammanförde den judisk-kristna synen på Den Heliga Ande med den hermetiska synen på Världssjälen medan Friedrich Hegel förlade sin historiesyn till denna princip. Mikrokosmen å andra sidan av tillvaron utgör som en egen självförsörjande enhet en avbild av Makrokosmen; det som finns i det stora finns i det lilla genom en korrespondans. Sålunda hyser människan en korresponderande kropp och ande, vilket sammanbinds av dess själ. Av detta så följer att människans ande står i ett intimt samband med världens ande – Gud; på samma sätt står människans själ i förbindelse med världssjälen (vilket av Carl Gustav Jung ansågs motsvaras av hans uppfattning om det kollektiva omedvetna) och hennes kropp med naturen inom ekosystemets kontext.

Mesokosmen, det mänskliga samhället, utgör förbindelselänken mellan Makrokosmen och Mikrokosmen; Makro- och Mikrokosmos överlappar varandra i Mesokosmos. Den utopiska staden eller Kallipolis är en avbild av Universum; jämför med de utopiska städerna som renässansens författare skrev om, såsom hermetikern Tommaso Campanella och hans av Platon inspirerade teokrati Civitas Solis (”Solens Stad”) från 1602, ett verk som inspirerade rosenkorsaren Johann Valentin Andreae att skriva Christianopolis år 1619 såsom en kristen version av Campanellas vision, vilket i sin tur inspirerade Nova Atlantis (”Nya Atlantis”) från 1624 (senare plagierat och sammanfört med Andreaes rosenkorsmanifest Fama Fraternitatis av John Heydon år 1662 såsom English Physician’s Guide or a Holy Guide) och Världens labyrint och hjärtats paradis från år 1631 författade av rosenkorsarna Sir. Francis Bacon respektive Johan Amos Comenius. Inte minst utgör Uppenbarelsebokens ”Nya Jerusalem” en mytisk inspiration till denna tanke; målet är att liksom hos antikens egyptier skapa ett himmelrike på jorden. En sådan plats ämnar att sammanföra individen med det gudomliga och med naturens ordning så som den har givits av Gud. Därigenom skall i denna gynsamma sociala miljö individen vederkvickas och förmås att fullända sin inneboende potential.

Utifrån ett annat perspektiv är mesokosmen, kallipolen, en förlängning av människan, av individen. Samhället förutsätts alltså ha ett kollektivt ”psyke” eller ”själ” och en kollektiv ”kropp”, samt en kollektiv ”ande”. Såsom det finns olika personlighetstyper och karaktärer så finns det typiska karaktärer för varje samhälle och samfund; en kallipol i ett anarkotraditionellt system är alltså inte det andra likt. Alla samhällen är kollektiva ”individer” och unika. Varje samhälle skiljer sig åt i språkbruk, dialekt, kultur, historia, andlighet, paradigm, sedvänjor och bruk, etc. Detta avseende samhällets själ; men även dess ”kropp”, dvs. materiella grund skiljer sig åt. Varje kallipol har olika förutsättningar utifrån de fysiska resurser som finns innanför och utanför dess murar, i avseende på natrurresurser och mänskliga resurser, inte minst invånarantal och demografiska apekter; de ekonomiska förutsättningarna är unika. Det enda som inte skiljer sig åt mellan olika samhällen är den andliga grund (ej att förväxla med begreppet ”teologi”) varpå de står; idevärlden är evig och konstant och objektiv, medan ”själen” är subjektiv och ”kroppen” relativ. En mesokosm delar sin ande med makrokosmen (Gud) såväl som med mikrokosmen; på den andliga nivån förnenas alla de tre dimensionerna med varandra (symboliserat av det mittersta fältet bland de borromeiska ringarna). Denna tanke bekräftas av alkemins syn på de tre principerna Merkurium (ande), Svavel (själ) och Salt (kropp), i vilket Svavlet och Saltet är unika för varje ämne medan Merkuriumet eller Kvicksilvret är ett och samma oavsett ämne.

Sålunda bör samhället organiseras och skiktas på samma sätt i tre nivåer som inom människan eller mikrokosmos, mellan (a) de kroppsliga näringsidkarna och hantverkarna, (b) de själsliga förvaltarna, juristerna och gardet (polisen), och (c) de andliga akademikerna och dess inre krets av filosofer eller vangarde, vilket även reflekterar dessa tre nivåer i världen eller makrokosmos. Dock är en förutsättning i den anarkotraditionella ideologin att individen helt frivilligt och enligt sitt eget förstånd och samvete låter sig fostras i denna kollektiva sociala miljö, vilket utgörs av det spänningsfält som resulterar mellan reflektionen av Gud och natur, och projektionen av den individuella människan. Ingenting i en anarkotraditionell kallipol skall tvinga individen eller på något sätt utöva påtryckningar över henne. Enligt goda anarkistiska ideal skall en kallipol bestå av fria människor som har valt att samarbeta tillsammans enligt den Traditionella Humanismens idéal för något större helt; den helhet som är större än summan av delarna. Kallipolen skall organiseras enligt traditionella syndikalistiska eller korporativa förebilder, så som det bl.a. har framställts av pionjärerna Hegel och Ferdinand Tönnies och vidare genom anarkosyndikalister såsom Rudolf Rocker, etc. Detta innefattar ett decentraliserat beslutsförfarande och en direktdemokrati enligt konsensusmetoden, med sinsemellan helt autonoma syndikat indelade i branscher vilket äger och förvaltar de gemensamma tillgångarna för syndikatets medlemmar. Sålunda tillförsäkras individens frihet och okränkta integritet.

Människans frihet måste värnas ty hon (mikrokosmen) är en avbild av Gud (makrokosmen). Samhället/kallipolen (mesokosmen) skall å enda sidan blott tjäna till att skapa en harmoni i det sociala samspelet mellan fria och autonoma individer och å andra i det sociala fältet skapa den mest optimala och gynnsamma miljön för individen att kultivera sina mänskliga anlag, i form av etik, moral och andlighet. Av detta så följer att det finns mer och mindre optimala sätt att organisera samhället för att skapa denna sociala harmoni och andliga vederkvickelse. Den Traditionella Humanismen förkastar helt den kapitalistiska modellen vilket baserar sig på det privata ägandet av naturens av Gud givna resurser; detta ekonomiska system släpper löst det sociala rovdjuret och kastar samhället in i en medeltid av primärprocess (enligt Sigmund Freuds definition), vilket leder till en rovdrift av både människa (mikrokosm) och natur (makrokosm) – vi ser här en mesokosm som skapar en disharmoni mellan och inom de två essentiella principerna i tillvaron. Den Traditionella Humanismen förkastar med lika eftertryck den socialistiska modellen, både den kommunistiska och socialdemokratiska, då den förra ersätter privatkapitalismen och borgerligheten med en statskapitalism och nomenklaturan av partifunktionärer, upprätthållet av en brutal totalitarism och våldsam polisstat, och den senare endast lierar sig med privatkapitalismen för att skapa en ännu mer effektiv statsapparat att i ett medberoendeförhållande upprätthålla densamma.

Det enda lovande alternativet som historien har uppvisat, både i teori och praktik (Ukraina på 1910-talet och Katalonien på 1930-talet), att faktiskt skapa ett samhälle byggt på sann frihet i kombination med verklig social harmoni och samverkan, är det anarkosyndikalistiska, vilket i sin tur var inspirerat av nymedeltida förställningar om den fria och autonoma europeiska staden och skråväsendet, vilket först ledde till födelsen av korporationen som ett alternativ till modernismens kapitalism och sedermera togs upp av anarkismen och utvecklades till en syndikalism. Denna samhällsmodell är dock inte fullt optimal eftersom den i grunden bygger på materialistiska socialistiska föreställningar inspirerade av Karl Marx; den behöver tämjas av traditionalismens ideal vilket hämtar sitt stoff från den primordiala traditionen eller sophia perennis (”den tidlösa visdomen”), från likar såsom antikens Hermes Trismegistus, Pytagoras, Platon, Plotinus, Valentinus ända fram till framstående moderna författare såsom fransmannen René Guénon, tysken Frithjof Schuon, italienaren Julius Evola, samt svenskarna Tage Lindbom och Kurt Almqvist.

Dessa tänkare, forntida och moderna, framför idén om att tillvaron har en andlig grund och att samhället behöver organiseras enligt andliga principer och en förståelse för människans fulla natur. Den traditionella skolan förkastar flera av modernismens och postmodernismens liberala föreställningar och är starkt kritiskt till den parlamentariska demokratin, något den faktiskt delar med anarkismen. Den Traditionella Skolan, till vilket Den Traditionella Humanismen ansluter sig, förkastar även tanken om att alla individer är jämställda, ty ingen människa är den andre lik utifrån sociala, genetiska och andliga förutsättningar. Sålunda förutsätter den anarkotraditionella samhällsmodellen att den suveräna staden, kallipolen, hålls under uppsikt av en illuminerad elit av till sophia perennis invigda filosoferna – den andliga aristokratin – vilket syftar till att vägleda människan inom ramen för den sociala arenan. Detta sagt så är alla individer av lika värde i avseende på sitt mänskliga väsen och sin gudomliga essens, vilket är mikrokosmer såsom reflektioner av makrokosmen. Den Traditionella Humanismen gör alltså en skillnad på jämlikhet och jämställdhet, då den förra betecknar hennes person eller subjekt och den senare hennes funktion eller objektiva förmåga i den sociala dimensionen.

Vidare så kan inte någon, inte en den mest illuminerade filosof, ha någon som helt bestämmanderätt över någon enskild människa. Dess inflytande verkar endast över samhället som sådant, i det social samspelet mellan kollektivets individer. Filosoferna ledsagar den kollektiva kroppen som utgör kallipolen, inte dess enskilda celler – individerna. Vidare styr filosoferna inte såsom envåldshärskare ens över kollektivet eftersom en kallipol som sagt är organiserad efter syndikalistiska principer i autonoma och självstyrande branchorganisationer, vilket äger de gemensamma tillgångarna kooperativt, vilket i sin tur samarbetar med andra syndikat inom kallipolen inom ramen för en ekonomi som idkar byteshandel där man byter varor och tjänster i ett på konsensus grundat system av värdering. Vidare skall syndikaten organisera sig över flera kallipoler enligt en federalistisk organisationsmodell, som en form av samarbetsorgan där varor och tjänster utbyts sinsemellan. Alla beslut inom ett syndikat och på varje arbetsplats skall tas av alla som de berör genom direktdemokratiska principer och enligt konsensusmodellen. I ett sådant system har alla vetorätt. Filosoferna skall vara de enda inom en kallipol som inte är bundna av något syndikat, de representeras av sitt Ordenssällskap; de skall även ha rätten att närvara i alla beslutande församlingar, både stora och små, detta för att försäkra den anarkotraditionella samhällsmodellens fortbestånd. Sålunda skall filosoferna vara gränsöverskridande och färdas mellan de olika världarna och nivåerna, likt Hermes eller Merkurius enligt grekisk respektive romersk myt.

Man måste dock här understryka att man inte får göra misstaget att blanda de tre nivåerna med varandra; mikrokosmos, mesokosmos och makrokosmos. De överlappar förvisso och är beroende av varandra men är också självförsörjande system vart för sig. Beslut som tas inom ramen för ett syndikat och den enskilda arbetsplatsen rör endast det som omfattas av arbetsuppgifterna och de gemensamma resurserna, inte privatlivet och de privata tillhörigheterna som tillkommer varje enskild medlem av arbetsplatsen och syndikatet. Denna åtskillnad är viktig och måste respekteras, utan något som helst undantag. Full frihet avseende mötesverksamhet, att i tal och skrift uttrycka sina politiska och andra övertygelser och religiösa tro, oberoende av kön, ras, ursprung, klass, sexuell läggning, ålder, hälsa, m.m., dvs. allt som vi normalt associerar med ett sant demokratiskt, rättvist och fritt samhälle, skall garanteras av en anarkotraditionell kallipol. Kollektivets rätt får inte gå före den enskilde individens, ty endast denne vet vad som är ett rätt handlande i en given situation, utifrån sitt eget samvetes röst och andes vägledning. Vad filosoferna är bäst på av alla i en kallipol är att ha insikt om vad som gagnar samhället utifrån det kollektiva behovet.

Annonser