Här skall göras ett försök att staka ut Rudolf Steiners politiska teori om social tregrening och hur den relaterar till traditionalismen och anarkismen. Men först några inledande ord om Steiner och hans kreativa gärning i allmänhet, kanske varande en av de största och mest udda tyska tänkarna i modern tid, men definitivt en av de mest mångfacetterade och något av en modern renässansmänniska. Först och främst var Steiner en esoteriker. Han började i Blavatskys Teosofiska Samfund runt förra sekelskiftet men drogs allt mer till den västerländska esoteriska traditionen (ty Teosofin baserades i huvudsak på den österländska filosofin) och anslöt sig till den tyska rosicrucianska rörelsen; han ledde så småningom sin egen rosenkorsloge i Berlin tills han tröttnade på denna mer slutna frimureriska form av esoterik till fördel för en mer öppnare variant och grundade därpå Antroposofiska Sällskapet. Steiners rent esoteriska teorier är inte så uppseendeväckande i sig – den blandning av teosofi och rosenkorsmystik som de uttrycker – utan snarare hur han har lyckats att omvandla dessa teorier till en praktisk social aktivism; i kölvattnet på Steiners tänkande har det tillsammans med honom utvecklats en waldorfpedagogik, ett system för biodynamisk odling, antroposofisk medicin, eurytmi (en form av frigörande dans), arkitektur, m.m. Allt detta ser vi tämligen utbrett över hela den västerländska världen, inte minst i Sverige. Steiners kulturella arv är således betydande.

Rudolf Steiner utvecklade även idéer om hur ett idealt småskaligt och autonomt bysamhälle skulle planeras för att skapa en optimal social gemenskap och trygghet. Ett flertal dylika byar enligt antroposofiska principer har grundats i Norden och lite varstans i världen, ofta för att skapa en dräglig tillvaro och samvaro för socialt utsatta grupper, såsom fysiskt eller psykiskt handikappade individer, gamla, etc., den s.k. Camphill-modellen. En typisk antroposofisk by består av en kärna av gemensamma verksamheter runt vilket familjernas hus är byggda såsom satelliter. Varje familj består av vuxna och barn som lever i ett kollektiv tillsammans med de sagda socialt utsatta individerna, i en form av medlevarskap. Byarna är i regel till huvudsak ekonomiskt självförsörjande, även om man också idkar handel med omgivande samhällen. Man driver egna bagerier och andra former av verkstäder där man bedriver hantverk för att serva byn och dess dagliga behov av mat och service. Brödet som bakas är naturligtvis odlat enligt biodynamiska principer och de skolor och förskolor man driver följer gense waldorfpedagogiska principer. Om byn har en egen läkarmottagning så följer den på samma sätt den antroposofiska synen på medicin. De gemensamma lokalerna och byggnaderna är ofta byggda enligt antroposofiska arkitektoniska principer. Hjärtat i en dylik by är teaterbyggnaden, eller kulturhuset, vilket är den mest ståtliga av dem alla, i vilket invånarna samlas regelbundet för att antingen hålla råd enligt direktdemokratiska principer eller för att avnjuta olika former av kulturella begivelser. Byn hyser också en gemensam kyrka men denna är av en högst ekumenisk form som ej karaktäriseras av någon religiös dogmatik. Överhuvudtaget betonar man individens frihet och integritet, samtidigt som man också tillgodoser hennes sociala behov i solidariska former. Det mesta av materiella tillgångar ägs tillsammans av byns invånare och Steiners modell har närmast beskrivits som en ”rosenkreutzisk form av kommunism”. Kort och gott hade man kunnat organisera hela samhället enligt antroposofiska principer och det är just denna sociala dimension i Steiners esoterik som gör den så tilltalande.

Rudolf Steiner hade dock mer långtgående tankar på hur man optimalt skulle organisera samhället, den s.k. sociala tregreningen. Liksom enligt den Traditionella Humanismens ideal såg Steiner ett behov av att förstå människans uppdelning i ande, själ och kropp när man skulle organisera samhället. Trots att man som traditionalist med rätta kan kritisera Steiners historiesyn, vilket följer den gense moderna optimistiska och evolutionära linjära synen på utveckling, från något sämre eller lägre till något bättre eller högre – Steiner ansåg att nutiden och framtiden hade något bättre i sitt sköte både socialt och andligt än det förgångna i antikens Europa, exemplifierat i den moderna liberalismen, demokratin och socialismen – så kan man inte annat än att hålla med om att samhället på samma sätt måste analyseras utifrån denna trefaldiga aspekt. Men då Den Traditionella Humanismen lägger sin betoning på mesokosmos i form av kommunen som social organism och kollektiv konstant förlägger Steiner ett större och regionalt perspektiv. Även om Steiner inte avfärdar Staten som sådan vill han minska dess inflytande och delar anarkismens tillika anarkotraditionalismens förakt för den kapitalistiska nationalstaten, och den kommunistiska socialistiska staten. Han delar dessutom anarkismens positiva människosyn, vilket kommer väl till uttryck genom detta citat (från artikeln Den sociala organismens förnyelse), där Steiner menar att kulturlivet…

…syftar till en form av samarbete mellan människor som helt skall baseras på ett fritt umgänge och fri sammanslutning av individualitet med individualitet. Här skall inte någon mänsklig individualitet komma att bli intvingat i en institutionell form. Hur en person hjälper en annan, hur man bistår en annan människas framgång kommer helt enkelt att uppstå från vad någon kan vara för den andre genom försorg av sina egna förmågor och prestationer. Det är inte att förvånas över att många människor för närvarande fortfarande inte kan tänka sig något annat än ett tillstånd av anarki som ett resultat av en sådan fri form av mänskliga relationer i den sociala ordningens andliga-kulturella gren. De som tror så vet helt enkelt inte vilka förmågor i människans innersta natur som hindras från att uppenbara sig när människan tvingas att utvecklas inom ramen för det mönster som staten och det ekonomiska systemet formar henne. Sådana förmågor, djupt inom den mänskliga naturen, kan inte utvecklas av institutioner, utan bara genom vad en varelse framkallar i fullkomlig frihet ur en annan varelse.

Steiners idéer har sålunda mera gemensamt med anarkismen än de har med traditionalismen, hans esoteriska preferenser till trots; de hör hemma i Tolstoys kristna anarkopacifism trots att Steiner även vurmade stort för den tyska romantikens stora galjonsfigur Goethe (och romantiken var i sin tur en högst konservativ motupplysningsrörelse i opposition mot den franska revolutionens idéer). Det är således på den federalistiska nivån som Steiners idéer om den sociala tregreningen gör sig mest betjänt, och det är också på denna nivå som Den Traditionella Humanismen till stora delar har anammat den. Intressant nog verkar Steiners idéer, om en inte avsiktligt, dessutom bekräfta Alexandre Saint-Yves ideologi ”synarkism” vilket förordar en motsvarande tregrening på en federalt europeisk nivå, något vi kommer ha anledning till att återvända till. Det finns dock vissa traditionalistiska stråk även i Steiners politiska idéer. I linje med Den Traditionella Humanismen verkar Steiner exempelvis förorda en meritokrati eller en ”konkurrens” inom den kulturella grenen där endast de mest talangfulla skall kunna nå toppen; någon konkurrens skall dock inte tillåtas verka inom den ekonomiska grenen. Detta låter som ett försvar för etablerandet av en kulturell elit eller andlig aristokrati. Dessutom anser Steiner att bankväsendet skall domineras av kulturellt belevade individer så att kapital endast skall lånas ut till företag som styrs av etiska och solidariska och ekologiska principer för samhällets gagn; sålunda ser man en viss ansats till en hierarki med kulturella värden satt på en piedestal.

Innan vi går in mer i detalj på den sociala tregreningen så måste det med en gång göras klart att Den Traditionella Humanismen ej är ”antroposofisk” per se, eftersom det finns en del att ifrågasätta i Steiners teorier, ockulta såväl som sociala. I detta sammanhang så verkar Steiners tillskrivning av de tre delarnas egenskaper i människan ej vara samstämmig med den hos Platon. Istället för att tillskriva känslolivet (drifterna) till kroppen anser Steiner detta vara en själslig egenskap, och istället för att associera viljan till själen tillskriver han denna kroppen; den enda samstämmigheten som finns mellan Platon och Steiner är att göra tänkandet (förnuftet) till en andlig princip. Den Traditionella Humanismen följer den platonska tillskrivningen vilket känns både mer logiskt och intuitivt korrekt, och framförallt förankrat i Traditionen. Den mesta kritik man kan ge Rudolf Steiner och hans antroposofi är att den har gjort sig för oberoende av Traditionen och hävdar sina egna upptäckter, helt avhängigt Steiners egen klärvoajans och personliga åsikter. Som Traditionell Humanist kan man nästan ifrågasätta om Steiner någonsin var invigd i Den Primordiala Traditionen genom ett legitimt ordenssällskap; åtminstone kan man häpna över den uppenbara arrogans han uppvisar Traditionen såsom invigd i denna. Detta till trots finns det tillräcklig samstämmighet mellan antroposofin och Den Primordiala Traditionen för att göra Steiners idéer intressanta och applicerbara i ett socialt och politiskt sammanhang, om än med viss modifikation och reservation.

Grundtanken är, och detta är sannerligen en mycket tilltalande anarkistisk tanke, att ersätta nationalstaten och dess regering med en tredelad decentraliserad samhällsordning. Steiner ser på samhället som en levande organism (vilket är en sant traditionalistisk tankeidé) vilket är uppdelad på samma trefaldiga sätt som människan; detta avspeglar den Traditionella Humanismens syn på mesokosmen (samhället) som en projicering av mikrokosmen (människan). Där existerar således ett synkronistiskt förhållande mellan individen och hennes sociala omgivning. Den första av dessa är andelivet (inkl. religion), filosofin (inkl. undervisning och vetenskap) och kulturen (inkl. konst), den andra är rättslivet eller lagarna (inkl. politik och mänskliga rättigheter; statens egentliga domän), och den tredje hör till näringslivet eller ekonomin som är satt att tillvarata och omvandla naturens rikedomar i form av mineral-, växt- och djurrikena i syfte att tillgodose alla människors behov på ett rättvist sätt. Steiner var inspirerad av den franska revolutionens idéer, även om han kritiserade dess praktik, och kopplade dess tre principer om frihet, jämlikhet och broderskap till den korrekta applikationen av denna tregrening;

  • friheten som arbetsvillkoret för det oberoende kulturlivet, med liberalismen som högsta ideal,
  • jämlikheten som grundvalen för rättslivet, tillförsäkrat av demokratin, och
  • broderskapet eller solidariteten som praxis i näringslivet, organiserat enligt socialistiska principer och i självständiga kooperationer.

Tanken är att dessa tre grenar skall om inte vara oberoende (eftersom de interagerar med varandra på ett naturligt sätt) åtminstone vara helt autonoma i förhållande till varandra och hålla varandra i schack; ingen av dem skall få ha något företräde i samhället utan alla skall ha lika värde och ställning. Antroposofiska ekonomer anser exempelvis att staten, den juridiska eller rättsliga principen, aldrig kan ta någon skatt från ett företag för det vore att inkräkta på näringslivets domän; istället skall all avkastning i näringslivet frivilligt och solidariskt skänkas till kultursfären efter att alla löner och investeringar har blivit finansierade – detta är fullt naturligt i ett samhälle som genomsyras av andliga principer och gör statens inblandning i ekonomin helt överflödig. På samma sätt skall lagarna endast omfatta människan; ett företag skall inte räknas som en ”juridisk person” som i den kapitalistiska staten. I denna uppdelning av grenarna så föreställer sig Steiner också att han har löst problemet med att förlika de ömsesidigt utslutande principerna om liberté, egalité, fraternité – frihet i den ekonomiska sfären leder blott till kapitalism och jämlikhet i den kulturella sfären är absurd eftersom olika individer har olika intellektuella och andliga förutsättningar, då däremot broderskap i den juridiska grenen skulle kunna medföra ett urholkande av de mänskliga individuella rättigheterna. Steiners begränsning av friheten till den kulturella och andliga grenen, på säkert avstånd från de ekonomiska som istället skall genomsyras av solidariteten, avspeglar anarkisten Mikhail Bakunins klassiska ord:

Vi är övertygade om att frihet utan socialism innebär privilegium och orättvisa, och att socialism utan frihet är slaveri och brutalitet.

När någon av dessa tre grenar dessutom tillåts dominera de andra två skapas med en kulturell dominans i regel en teokrati (en andlig hegemoni), med en juridisk dominans en kommunistisk eller socialistisk stat (en politisk hegemoni), och med näringslivets dominans en kapitalism (en ekonomisk hegemoni). Ur ett anarkotraditionalistiskt perspektiv så är det av yttersta vikt att ingendera av dessa tre grenar tillåts dominera de andra då man varken vill se en överstatlig kyrka av medeltida snitt, modern nationell statsbildning eller någon global kapitalism styra över de autonoma kommunerna. Men ur denna analys av samhällets organiska trefaldiga natur har Steiner även utvecklat en egen unik historiesyn där dessa tre grenar har fått dominera i tre stora eror, i ordningen kultur, lag och ekonomi. Egypten förkroppsligade den kulturella och andliga dominansen, vilket skapade en teokrati med faraon som människogud. Denna ersattes av det Romerska Riket vilket införde ett juridiskt system av lagar som styrde medborgarna istället för den teokratiske gudskonungen. Upplysningstiden och tiden under sen-renässansen markerar övergången till den ekonomiska hegemonin med handeln i fokus, vilket till slut ledde till uppkomsten av kapitalismen. Steiner ser detta som ett uttryck för medvetandets evolution medan Den Traditionela Humanismen ser detta som en devolution! Av de tre grenarna så ser Den Traditionella Humanismen sannerligen en hierarkisk följdordning med kulturen och andligheten på toppen och näringslivet som pyramidens bas, samt rätt och konventioner som en förmedlare dem emellan. Även Steiner verkade antyda om liknade föreställningar men vi anarkotraditionalister hymlar inte med denna uppfattning; kulturen behöver vara vägledande för ett samhälle. Det optimala vore dock, och med detta håller Den Traditionella Humanismen med Steiner, att skapa en relativ balans mellan dessa tre historiska tendenser och arrestera samsaras hjul till förmån för den fulländade sociala harmonin medels denna tregrening av samhällets organism.

I den anarkotraditionella samhällsmodellen skall, för att tillförsäkra kommunernas autonomi och individens frihet, den politiska eller juridiska grenen inte kunna skapa ”lagar” enligt traditionellt snitt som är absoluta och leder till verkliga straff eller sanktioner, utan istället vara uppmanande, rådgivande och riktningsgivande för de enskilda kommunerna att ratificera efter deras preferenser enligt kommunalistiska principer. Några lagar skall egentligen inte behöva existera i den anarkotraditionella kommunen utan allt socialt samspel skall styras av naturliga former av social kontroll och beteendemodifikation, på samma sätt som man kan se i naturfolkens samhällen. Enligt Steiners syn på den juridiska grenen skall politiken endast befatta sig med frågor som rör mänskliga rättigheter och skyldigheter. Även om Den Traditionella Humanismen håller med Steiner om att denna gren omfattar polismakten (helt i lag med Platons idéer i Staten), då den karaktäriseras av den platonska viljan (till skillnad från Steiner som anser denna styras av känslornas domän), så skall det inte finnas någon polismakt som verkar utanför de enskilda autonoma kommunernas jurisdiktion; varje kommun skall ha sin egen polis eller garde. På den mellankommunala nivån skall det naturligtvis finnas ett polisiärt samverkansorgan, dock inte med någon egentlig juridisk befogenhet, i stil med dagens Interpol. En annan skillnad mellan Den Traditionella Humanismen och Antroposofin är att Steiner försvarar den privata äganderätten och även ekonomisk rikedom i den privata sfären, även om han förordar en utjämning av ackumulerad rikedom från den ekonomiska grenen till den kulturella (återigen påvisade Steiners preferens för denna gren). I motsats till detta har Den Traditionella Humanismen helt anammat anarkistiska föreställningar om gemensamt ägande av produktionsmedlem av alla anställda i ett företag; anarkotraditionalister förordar det kooperativa ägandet framför det privata.

Och nu några avslutande meningar om eventuella likheter mellan Steiners politiska idéer och dem av hans ockulte kollega Alexandre Saint-Yves ideologi, vilket han benämde som ”synarkism”. Nu kan någon undra vad Saint-Yves har att göra med anarkism; är det inte som att blanda vatten med olja? Det är sant att Saint-Yves var högst kritisk till anarkismen och de facto skapade sin synarkism som en motpol till anarkism – synarki översätts till ”gemensamt styre” i motsats till anarkins ”utan styre”. Dock måste man sätta detta i ett större sammanhang där anarkismen av Saint-Yves’ samtid sågs med samma ögon som europas befolkning såg på Röda Armefraktionen och Röda Brigaderna på 1970-talet och hur man idag ser på wahabitiska islamister. Dessutom associeras ordet ”synarki” med allehanda dolda makthavare och maktkarteller i diverse konspirationsteoretikers hjärnor, exempelvis som hos Lyndon LaRouche. Andra anser synarkismen ha varit en föregångare till fascismen. Men man kan inte lasta Saint-Yves och hans teorier för vad andra gjorde med hans idéer; det är ungefär som att anklaga Nietzsche för att ha varit nazist bara för att en viss böhmisk korpral upphöjde honom till skyarna. Faktum är att Saint-Yves föreställde sig ett federalistiskt Europa som leddes av en korporativ regering bestående av tre statsråd, en för akademia och vetenskap, en andra för juridik och en tredje för ekonomi. Detta avspeglar exakt den tregrening som föreslogs av Steiner, men som föregicks av Saint-Yves med nästan ett halvt sekel.

Man kan alltså här skönja en influens från Alexandre Saint-Yves till Rudolf Steiner. Saint-Yves skiljer sig dock från Steiners senare idéer i det att han lägger till en metafysisk kammare bestående av initierade rosicrucianer som skall sammanbinda dessa med varandra. Saint-Yves föreställde sig i sant traditionalistiska former ett samhälle såsom en organisk helhet, med en hierarkisk och social segregering med betoning på samverkan mellan sociala klasser och ekonomiska grupper, vilket föregick de tankar som framställdes av den traditionella skolan och René Guénon med över ett halvt sekel. (Detta är inte svårt att förstå ty Guénon var elev till den ockulte synarkisten Papus som i sin tur var elev till Saint-Yves.) Alltså kan inte den traditionella skolan ignorera det faktum att dess idéer i alla fall delvis är härstammade från synarkismen. Dessa idéer om en korporativ regering är dessutom inte alls så långt från Steiners tankar som man kan tro eftersom han faktiskt ansåg att de tre sociala grenarna skulle hålla samråd i frågor som rörde gemensamma intressen. Dessa samråd skulle (enligt 1917 års memoranda) hållas i en…

…slags senat som skall väljas fram från de tre korporativa organen, vilket har som uppgift att ordna de politiska-militära, de ekonomiska, de juridiska-pedagogiska angelägenheterna…

Sålunda ser vi här en gemensam idétradition bakom samtida tänkare som Saint-Yves, Steiner och Guénon, vilket samtliga var initierade i den västerländska esoteriska traditionen. Steiner skiljer sig åt något från de övriga två då han verkar närma sig och flörta med anarkistiska idéer, vilket gör honom extra intressant för oss Traditionella Humanister. Det är också hans idéer som har fått mest genomslag i praktisk samhällelig aktivism. Den Traditionella Humanismen stödjer denna idé om ett korporativt samverkansorgan inom ramen för den anarkotraditionella strukturen bestående av tre separata råd inom samhällsgrenarna kultur (inom branscherna religion & andlighet; sport, idrott & rekreation; utbildning, forskning & omvårdnad; samt information, konst & underhållning), juridik (inom branscherna polis, rättsväsen och politik) och näringsliv (inom branscherna jordbruk, industri och hantverk) som verkar för sin respektive grens intressen och dess unika frågor, och som samverkar gränsöverskridande i en korporativ ”senat” eller församling. Den Traditionella Humanismen ser även positivt på tanken om ett ”metafysiskt” råd bestående av filosofer invigda i Ordenssällskapet vilket medverkar för ett gränsöverskridande syfte i samtliga av dessa tre grenfokuserade råd; det skall inte ha en särskild sektion i den korporativa församlingen utan skall sitta i samtliga av de tre rådens sektioner och hela tiden återbörda perspektivet i samtliga frågor så att de alltid skall ta hänsyn till andliga principer. Dock skall den kommunala självstyrelsen och autonomin garanteras och alla beslut som tas i den korporativa församlingen endast vara av rådgivande slag. Kommunerna skall i sin tur ha samma sociala tregrening och en motsvarande korporativ kommunalförsamling som koordinerar de gemensamma insatserna inom kommunen och tillvaratar respektive grens intressen.

Nu kan man ju med rätta tycka, när man läser denna antroposofiska och sociala tregrening i det hyliska näringslivet, det psykiska rättsväsendet, politiska sfären och polismakten (gardet), samt det pneumatiska kulturlivet och akademien (vilket även omfattar all former av medicinsk och psykologisk omvårdnad), att den sista grenens yrkeskategorier inte riktigt motsvarar den egentliga nivån som förväntas av pneumatiker. De flesta akademiska ämnen, akademiker och akademiska yrken av idag borde väl förläggas till samma psykiska nivå som gardisternas, juristernas och politikernas? Men denna skenbara motsägelse kan förlikas i det att Den Traditionella Humanismen tar hänsyn till att akademia och esoterica sedan över ett millennium har varit helt åtskilda, och akademierna sedan flera sekel även har distanserat sig från filosofin eller att den senare har profanerats till en rent psykisk nivå, vilket gör det orealistiskt att förvänta sig att akademiker per automatik skall betraktas vara pneumatiker bara för att samhället har omdanas till en anarkotraditionell tregrenad organisering. Detta är en process som måste få ta sin tid; det existerar en gråzon mellan filosoferna och akademikerna och med tiden kommer de pneumatiska filosoferna att lyfta akademikerna från en psykisk till pneumatisk nivå och forma akademin efter Platons förebild, och till slut återbörda filosofin till det andliga och akademin till det sant filosofiska. Det som har sagts om den akademiska världen kan även sägas gälla om de sköna konsterna (information, konst och underhållning) som idag till stor del sedan upplysningstiden befinner sig i ett disassociativt tillstånd i förhållande till pneuma eller andligheten, genomsyrade av en politisk (dvs. psykiskt) snarare än andlig världsåskådning. Även här infinner sig en gråzon mellan psykiska och pneumatiska konstnärer.

Det är dock av yttersta vikt att kulturen helt avskiljs från politiken och politiska ideologier i den tregrenade modellen och det är i synnerhet pneumatikernas (dvs. de invigda filosofernas) främsta uppgift att återbörda kulturen till sin andliga sfär; kulturen måste sålunda vederkvickas på ett adekvat och reellt sätt så att den kan återfå sin naturliga roll i det mänskliga samhället. Den Traditionella Humanismen anser dessutom att sport, idrott och rekreation också hör eller borde höra till den kulturella sfären, ty en gnosis om anden förutsätter en hel (helig) själ, vilket i sin tur förutsätter en sund (hälsosam) kropp. (Orden helig och hälsa härstammar från ordstammen hel och har samma etymologiskt ursprung; dvs. något som är helt.) Kroppskultur utgör en integrerad del av friskvården och hälsobefrämjande verksamhet (dvs. omvårdnad); den bör således i sin förlängning tjäna anden. Platon och Hippokrates hade ett helhetsperspektiv eller holistisk syn på hälsa där både kropp och själ ingick; denna holistiska syn på människan delar även Den Traditionella Humanismen. En filosof förväntas därför ha en sund och hälsosam kropp; enligt Platon skulle filosofen vara vältränad. Idag har sport och idrott reglerats till en i stora delar hylisk nivå; det anbefaller återigen på de invigda filosoferna att återbörda alla former av kroppskultur och friskvård, även sport och idrott, till den pneumatiska nivån i sina ambitioner. Men bara för att de enskilda individerna inte motsvarar vad som i en utopisk kommun, eller kallipol, borde förväntas av dem utifrån ett andligt perspektiv, innebär detta inte att tregreningen skall organiseras på annat sätt än som ovan har beskrivits.

Bara för att det blott är de esoteriskt invigda filosoferna som är de sanna pneumatikerna i dagens samhälle, förpassade som de därigenom är till en dold och föraktad social understöm eftersom den rådande upplysningsfilosofin fortfarande utesluter illuminismen, bör inte den ena av de tre grenarna endast bestå av det andliga livet (även om denna gren skulle kunna utvidgas till att omfatta samtliga andliga kulturuttryck, både exoteriska såväl som esoteriska), och de övriga två grenarna därefter bestå av rättslivet och kulturlivet (dvs. den aspekt av kulturen som är profan) som en gemensam gren, och sist av näringslivet och idrottslivet. Detta är en fallibel föreställning eftersom Den Traditionella Humanismen anser att den sociala tregreningen så som den korrekt har beskrivits av Steiner till sin essens eller natur alltid består av pneumatiska, psykiska och hyliska kvaliteter i sina verksamhetssfärer och det mänskliga sociala livet. Alltså kan man inte stirra sig blint på det individuella uppnåendet utan vad var och en av samhällets tre väsentliga grenar till sin essens uttrycker rent socialt; enligt Den Traditionella Humanismen är det en självklarhet att det är det sociala samlivet som vederkvicker individen andligt i majoriteten av fallen och endast i mycket få undantagsfall individen själv. Även de invigda och esoteriska filosoferna är beroende av sitt kollegium; invigning implicerar en kollektiv ansträngning för att låta individen transcendera sina naturliga begräsningar. Kallipolen är när allt kommer omkring en utopisk idé och en anarkotraditionell kommun skall göra sitt yttersta för att sträva efter att realisera denna; man behöver ju utgå från det man redan har eller har ärvt från den gamla världen men för att kunna förändra individerna måste man först förändra de sociala strukturerna.

Annonser