Noble savageMånga traditionalistiska tänkare, både historiska och idag verkande, och tankar som man ofta stöter på uttrycker en stark avsky för moderniteten och i vissa fall ännu starkare motvilja för postmoderniteten. Allting gott så här långt. Men i sin ambition att förändra samhället förespråkar man inte sällan en längtan efter det medeltida feodalsamhället. René Guénon ansåg exempelvis att den västerländska kulturens förfall började med den italienska renässansen och att den katolska kyrkan representerade den primodiala traditionen. Även Julius Evola ansåg renässansen markera början på Kali Yuga. Trots att Evola motsatte sig den katolska kyrkan upphöjde han det feodala kastsystemet baserat på ridderskapet. Dock kan man ifrågasätta om detta egentligen representerar en sann traditionalism. Snarare kan man se på detta som en radikal form av konservatism, en våldsam motsättning mot franska revolutionens och upplysningstidens modernitet, och en rörelse tillbaka till det samhällssystem som omedelbart föregick liberalismens tidevarv. Detta fenomen är något som Carl-Michael Edenborg analyserar i sin bok Alkemins skam, angående den alkemiska renässansen under 1700-talet såsom en motupplysningsrörelse.

Även om det går att förstå detta vurmande för det medeltida samhället så måste man konstatera att denna konservativa falang inom traditionalismen missar en stor del av poängen när den hemfaller åt sin blinda romantisering och idealisering av den medeltida feodala människan. Visserligen finns det aspekter av medeltiden och det feodala samhället som kan ge den seriöse tänkaren inspiration, exempelvis skråväsendet och gillesystemet, vilket har inspirerat korporativismen. Medeltidens fokus på religionen som central princip i samhället är också eftersträvansvärt. Den höviska kulturen och kärleken kan man se som ett gott föredöme. Man kan även se den starkt decentraliserade maktstrukturen såsom ett ideal, med i synnerhet den fria och suveräna staden som idealet framför alla. Men samtidigt var den enskilde individen förslavad under det feodala förtrycket. De sociala orättvisorna var enorma; fattigdomen alarmerande och aristokratins rikedom absurd. Chauvinismen och snobberiet var provocerande. Ringaktingen för de mänskliga rättigheterna beklämmande. Girigheten och maktfullkomligheten vulgär. Materialismen var sålunda förhärskande och anden i grunden fattig bakom den religiösa fasaden. I jämförelse med detta framstår den franska revolutionen som en frisk fläkt som var behövlig för att skaka om Europa och dess feodalism i grunden. Men vem hade förställt sig den katastrof som följde? I jämförelse med den sekulära moderniteten och marknadskapitalismen kan till och med den medeltida feodalismen ha sin tjusningskraft. Åtminstone kan man som traditionalist låta sig attraheras av och ta till sig den romatiserade bilden av den höviske riddaren, såsom den beskrivs i Le Morte d’Arthur av Sir Thomas Malory och mytologiseringen av riddarna i Arthurlegenden.

Den traditionella humanismens anarkotraditionalism söker dock sina rötter och den gyllene tidsåldern mycket längre tillbaka i tiden än så; vi blickar tillbaka till antikens kulturer, till hellenicismen och ännu längre tillbaka – till den klassiska antikens Grekland, Egypten och Mesopotamien. Det är i civilisationens vagga vi söker efter den kulturella inspirationen. Men vissa av oss går längre än så och närmar oss en mer primitiv form av kultur, den som föregick mänsklighetens civilisation. Kanske är det så att den verkliga guldådern finns att finna i den neolitiska stenåldern, eller till och med i den mesolitiska jakt- och samlarkulturen som föregick boskaps- och jordbruksskötseln? Anarkismen söker sin inspiration till denna tid som kännetecknades av en avsaknad av stat och lagar. Det är under denna tid som människan bildar det naturliga sociala samspelet och den naturliga samhällsformen. Till och med kommunismen förställer sig denna (mesolitiska eller paleolitiska) tid som urkommunistisk, dvs. i avsaknad av privat ägande och sociala klasser. Det är också i dessa kulturer som den primordiala traditionen ser sin födelse i den animistiska världsåskådningen och schamanismen. Därför känns det naturligt för en anarkistiskt sinnad traditionalist att söka i människans gryning efter sin inspiration. Därför blir antropologin så intressant eftersom denna kulturform fortfarande lever och är bevarad i stort sätt intakt såsom en oas mitt i den globaliserade postmoderna världen, genom naturfolken; den ädle vilden har så mycket att lära den postmoderne västerländske människan!

Den traditionella humanismen representerar en nytribalistisk rörelse som i sin kommunalism försöker att sammanföra naturfolkens kollektivism med antikens civilisationsbygge och funktionella samhällsstruktur. Vi förordar det enkla livet men väljer att inte bortse från mänsklighetens sociala, ekonomiska, tekniska och filosofiska utveckling under de senaste 10.000 åren. Anarkotraditionalismen försöker skapa en balans mellan primitivismen å ena sida och civilisationsidén å den andra; vissa av oss närmar oss endera ytterligheten. Vad som förbinder oss är den gemensamma tron på den primordiala traditionen och på människan som i grunden en suverän och fri varelse men också en samhällsvarelse som endast i den sociala dimensionen kan förverkliga sig själv. I detta rejekterar vi å det grövsta den vulgära, kapitalistiska och individualistiska moderniteten. Den traditionella humanismen representerar en radikal antimodernitet och önskar en revolutionär samhällsomdaning – en social transmutation.

Annonser