LiberalismDet görs ofta en slarvig jämförelse eller liknelse mellan liberalismen och anarkismen såsom de vore liktydiga eller motsvarande begrepp. Inte blott oss som bekänner sig till anarkotraditionalismen utan även dem bland flesta andra anarkistiska traditioner, både inom de individualanarkistiska och socialanarkistiska strömningarna (av vilket anarkotraditionalismen utgör en gyllene medelväg), anser detta vara ett sant falsarium eller oxymoron. Blott anarkokapitalisternas ”anarkism” står liberalismens idéer nära, eller tar den till sitt absurdum, såsom ett steg till höger om nyliberalismen. Nyliberalismen, vilket sedan 1980-talet har upphöjts till den världsledande ideologin inom postmoderniteten, utgör i sin tur en mer extrem variation av upplysningstidens liberalism. Det är i synnerhet med denna sena form av liberalismen, vilket inte är något annat en gammal skåpmat för en ny och blåögd generation som har förlorat tron på de socialistiska experimenten, både av kommunistisk och socialdemokratisk art, som det blir övertydligt att anarkismen står i motsättning till liberalismen, trots att båda ideologier värnar om individens suveränitet.

Vad är då skillnaden mellan den franska revolutionens liberalism och anarkismen? Den fundamentala skillnaden, som i praktiken skapar en avgrund mellan anarkismen och liberalismen, är den senares vurmande för och värnande om den privata äganderätten. Anarkismen erkänner människans inneboende frihet och egenvärde, något den gjorde långt före de franska upplysningsfilosoferna. Förvisso tog även anarkismen inspiration från både amerikanska frihetskriget och franska revolutionen, ty även ett flertal av de franska och engelska tänkarna närde tankar om narturrätten och människans inneboende godhet, och även angående samhällets oberoende av staten för en god och trygg social organisering, såsom Denis Diderot, Jean-Jacques Rousseau och Thomas Paine. Men vart alla dessa liberala tänkare falierar är i föreställningen om äganderättens helighet. Liberalerna likställer sålunda den individuella friheten med äganderätten; någon frihet tillskrivs ej individen ensamt utan denna anses inte kunna existera utan den privata äganderättens helg. Sålunda representerar liberalismen en individualism, medan anarkismen istället värnar om kommunalismen, den sociala dimensionen hos människan.

Anarkismen, sneglande på naturfolken, anser inte det privata ägandet överhuvudtaget vara förenligt med naturrätten. Hur kan någon varelse äga något som ursprungligen har kommit från naturen, utöver det som hon för tillfället håller i sin hand eller bär med sig? Man måste göra en skillnad mellan besittningsrätten och äganderätten; besittning enligt Den Traditionella Humanismen är inte liktydigt med ägande utan med ett förvaltarskap. Tvärtemot liberalismen anser anarkismen att människan naturligt delar med sig av alla sina ägodelar med sin nästa. Någon föreställning av privat ägande finns inte bland naturfolkens stammar, med undantag för vissa enstaka personliga föremål; stammen förvaltar naturens gåvor tillsammans. Det är inte bruket av jorden och bofastheten i sig som har givit upphov till sociala orättvisor och ekonomisk skiktning utan föreställningen om det privata ägandet och det absoluta värnandet om denna. Hela den kapitalistiska nationalstatens främsta funktion är värnandet om äganderätten. I förlängningen ger den privata äganderätten upphovet till girighet, småsinthet, omoral, avund, egenintresse och egoism hos individen och sociala orättvisor, rovdrift på och exploatering av människa och natur, profitering, tillväxt, slaveri, förtryck, mekanisering, isolering, urbanisering, upplösning, amoralitet, etc., i den sociala och ekonomiska dimensionen.

Sammanfattningsvis ger äganderätten grogrunden för att skapa ett samhälle som avhumaniserar människan och gör henne till en kulturell och andlig krympling. Det leder till splittring av samhället, en process som så vackert omskrivs till ”pluralism”. I globaliseringens tidevarv, vilket uttrycker liberalismens idéer mer än någonsin, omskrivs detta till ”det mångkulturella samhället”. Den Traditionella Humanismen menar att detta snarare ger upphov till ett konfusionellt samhälle, dvs. en social miljö som känntecknas av förvirring och rådvillhet. Den liberala ideologin anser att den enskilda individens behov måste tillåtas att gå före den kollektiva harmonin; kollektivet ställs hos nyliberalismen i motsättning till individen. Det finns sålunda en falsk föreställning om individens oberoendeförhållande till samhället och kollektivet. I den liberala propagandamaskinen hänför man det hela till en fråga om ”mänskliga rättigheter”; de mänskliga rättigheterna, så som de framställs av den liberala ideologin, utgår hela tiden från individen och dess behov. Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 nämner bland sina 30 artiklar endast individens förpliktelse gentemot samhället i en enkel mening samtidigt som den hävdar att:

Var och en har rätt att äga egendom, både enskilt och tillsammans med andra. Ingen får godtyckligt fråntas sin egendom. (Artikel 17:1-2)

Detta påstående ställs inte i någon som helst kontext, proportion eller begränsas på något sätt. Den privata äganderätten är helt enkelt okränkbar och görs till en självklar rättighet. Jämför detta med den ursprungliga franska Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter från 1789, som är mycket tydlig med att:

Eftersom ägandet är en okränkbar och helig rättighet, skall ingen berövas den utom när det allmänna bästa nödvändigen så kräver, som lagligen bestämts, och då bara på villkor att ägaren dessförinnan ska ha skäligen gottgjorts. (Artikel 17)

I den franska versionen har äganderätten gjorts till en naturrätt, vilket även antyder om grunden för samma artikel i den två sekel senare deklarationen. I motsats till detta deklarerar Den Traditionella Humanismen en uppsättning mänskliga rättigheter som både tar hänsyn till individens och kollektivets behov; begreppet ”människa” omfattar både individ, familj och samhälle. Enligt Den traditionella humanismens deklaration om de mänskliga rättigheterna skall:

Var och en som arbetar skall ha rätt till en rättvis och tillfredsställande ersättning som ger honom eller henne och hans eller hennes familj en människovärdig tillvaro. […] Var och en skall dessutom garanteras rätten att förvalta och besitta den egendom eller de materiella ting som han eller hon behöver för sin och sin familjs existens, i form av kläder, mat, lösören och bohag, både enskilt och tillsammans med andra, något som är en okränkbar och helig rättighet. Ingen får godtyckligt eller egenmäktigt fråntas sin personliga besittning, varken av individ eller kommunitet. Alla materiella ting och resurser som går utöver det personliga behovet skall förvaltas gemensamt av kommuniteten, såsom mark och vatten, vilket inkluderar alla naturresurser inom dess territorium, eller av alla individer eller sammanslutningar som tingen och resurserna angår i gemenskap enligt kooperativa principer, såsom bostäder, lokaler, verktyg, maskiner, fordon, etc. Var och en skall förvalta sin fulla arbetsinsats och garanteras att erhålla full kompensation för detta i form av varor och tjänster utan att något mervärde av hans eller hennes insats tas ifrån honom eller henne av någon annan individ eller sammanslutning. Dessutom skall produktionsmedlen förvaltas kollektivt av dem som arbetar och är anställda i en ekonomisk sammanslutning eller ett företag i kooperativa former. (Artiklar 24-26)

Den Traditionella Humanismens anarkotraditionalism förnekar helt någon naturrättslig grund för äganderätten som sådan, utöver det som individen och familjen behöver besitta för sin existens vilket ses vara ett förvaltarskap istället för ett formellt ägande. Istället anser den idén om äganderätten vara en avvikelse från en naturlig och gudomlig ordning vilket har lagt fröet till samhällets och kuturens förfall från Guld- till Järnåldern eller Kali Yuga. Det var äganderätten och den egoistiska girigheten som detta förde med sig som fick antikens gyllene era att så småningom degraderas. Roten till det onda och den ensamma fokuseringen på individen i dagens och gårdagens liberalism är äganderätten och de priviligierades behov att skydda sina rikedomar. Sålunda behöver det anarkotraditionella samhället som första åtgärd verka för ett avskaffande av allt privat ägande och äganderätten; denna åtgärd kommer ensamt lägga en grundval för ett återupprättande av en ny gyllende tidsålder för människa och samhälle.

Annonser