JagetPostmoderniteten är något av en dubbelnatur i förhållande till moderniteten. Å ena sidan är den en kontinuitet av moderniteten och tar den till sin absurda och logiska slutsats; å andra sidan utgör den en frän kritik av moderniteten. Sett utifrån en anarkotraditionell synvinkel utgör postmoderniteten både en medicin och ett gift; i för stor dos blir den snabbt till ett dödligt gift. Sålunda utgör postmoderniteten ett tveeggat svärd, som både kan läka och såra. Exempelvis kännetecknas postmoderniteten av ett allmänt auktoritetesförakt, något som harmonierar väl med anarkismen. Postmoderniteten ifrågasätter de ”sanningar” som postulerades av moderniteten och som anses vara ”självklara”, såsom de vetenskapliga paradigmen, de moderna politiska ideologierna och den moderna filosofins landvinningar. Dock innebär det också att den ställer alla sanningar under relativitetens lupp; varken traditioner eller Traditionen (den enda kulturella konstanten) har någon plats i den postmoderna själen som försätter sig i ett kontextuellt vakuum och skapar en rotlös kultur. Sålunda gör sig postmoderniteten till en ”lösning” som är mer skadlig än åkomman (moderniteten) den försöker att bota mänskligheten från.

Något som postmoderniteten gör sitt bästa för att rota ut är ”jagets” existens; på ett sätt kan man beteckna postmoderniteten som post-jagets tidevarv. Ett exempel på postmodern litteratur som ämnar att sätta sista spiken i jagets kista är den högst intressanta boken Märk Världen: En bok om vetenskap och intuition av dansken Tor Nørretranders, vilket helt demonterar den moderna förställningen om ”jaget” genom en träffsäker empirisk forskning. Till denna kritik av ”jaget” eller ”egot” som ett verkligt fenomen ställer Den Traditionella Humanismen sig bakom helt och fullt. ”Jaget” anser vi anarkotraditionalister vara en i synnerhet modern skapelse, även om olika frön såddes till dess uppblomstring redan i antiken och i kristendomen. Enligt vår mening uppfanns den moderna föreställning om ”jaget” genom René Descartes’ postulat Cogito ergo sum (”Jag tänker, alltså finns jag”). Det var också moderniteten och dess upplysningsfilosofi som uppfann självbiografin som en litterär form, även om det förvisso fanns några få exempel på detta fenomen även i den pre-moderna eran. En hel politisk ideologi, liberalismen, skapades för att uttrycka denna nya och moderna människosyn, som främst kom till uttryck genom den franska revolutionen; föreställningen om att människan styrdes av en fri vilja och ett förnuftstyrt självmedvetande.

Sigmund Freud var den förste vetenskapsman i modern tid att göra en ansats till att ifrågasätta denna moderna och ”upplysta” truism. I motsats till det medvetna och jaget ställde Freud det omedvetna som en psykiskt större enhet och överordnad princip; människan var inte längre herre i sitt eget hus. Hans gnostiske lärjunge Carl Gustav Jung gick ännu längre och postulerade det omedvetna Självet som den egentliga styrande principen, långt mer central än det ”lilla jaget”; den jungianska psykologin anses vara en ”kopernikansk” revolution då den likt den heliocentriska världsbilden placerade det omedvetna Självet som psykets centrum runt vilket ”jaget” befann sig i omloppsbana. Jung ansåg dessutom Självet inte utgöra en del av det ”personliga” omedvetna utan snarare en del av det kollektiva omedvetna, vilket plötsligt reducerar det individuella till en underordnad princip, något som helt går i kontrakurs med modernitetens människosyn. Det är i själva verket hos detta Högre Själv som författaren Nørretranders kommer att finna svaret till sin fråga vad som determinerar den mänskliga viljan om inte det medvetna jaget. Men psykoanalysens pionjärer baserar sina tankar på en långt äldre filosofisk tradition, vilket sträcker sig tillbaka till antiken.

Den esoteriska människosynen, vilket Den Traditionella Humanismen sållar sig till, anser ”jaget” vara en illusion. Åtminstone är vår syn på ”jaget” en illusion; inte utgör ”jaget” människans absoluta medelpunkt eller konstant. Istället utgör ”jaget” en blek reflektion av Det Sanna och omedvetna (läs övermedvetna) Självet. ”Jaget” eller ”egot” gör inget självt eller av sig självt; dess sanna funktion är att förmedla Den Sanna Viljan från djupet av det övermedvetna. Dansken Nørretranders’ mest uppseendeväckande tes är att människan väljer en handling en halv sekund före vårt medvetna jag ens har uppfattat att ”det” har tagit ett beslut och gjort ”sitt” val; forskningen reducerar det medvetna jaget till att vara blott en passiv observatör. På sin höjd har den som en funktion att återkoppla sinnenas registreringar tillbaka till Det Högre Självet.

Humanismen, åtminstone i sin traditionella och ursprungliga renässanstappning, har inget att göra med ”jagets” ideologi, även om den måhända sådde fröet till den senare upplysningsfilosofins vulgära form av ”humanism” som bisarrt nog försökte att avskilja den mänskliga själen från det gudomliga. Renässansens humanism var inte ett uttryck för en sekulär filosofi. Tvärtom är det enda som Den Traditionella Humanismen postulerar att människan som varelse och väsen är av en gudomlig natur (hysande en gnista från Gud) och därför har ett inneboende och absolut värde; detta har inget med den moderna individualismens ateistiska evangelium att göra. Till skillnad från att erkänna Självet, utgörandes den gudomliga gnistan inom människan, sätter den moderna människosynen jaget som den främsta principen istället för Gud; ”jaget” har i vår moderna tidsera usurperat Guds tron. Sålunda postulerar Den Traditionella Humanismen: ”Jag är död, länge leve Självet!”

Annonser