Solar eclipseJulius Evola (1898-1974), den store italienske tänkaren och esoterikern, var en pionjär inom Den Traditionella Skolan vilket vi anarkotraditionalister erkänner som en viktig inspiration för vår Traditionella Humanism. Evolas kritik av moderniteten och analys av traditionen är oklanderlig i sig. Vad som är ett viktigt bidrag för vår förståelse av Traditionen är att han delar upp den i två delar, en tidigare Lunar-Tellurgisk och matriarkal Tradition i kontrast till den senare Solara-Hyperboreiska och patriarkala, vilket dels visar sig på ett andligt (både exoteriskt och esoteriskt) och världsligt (kulturellt) plan. Inom kulturen representerar Den Lunara Traditionen en animistisk primitivism där människan lever i harmoni med naturens ekosystem och står sin animaliska natur närmare, och bildar en egalitär social struktur; Den Solara Traditionen representerar uppkomsten av den rurala och urbana civilisationen, samt av hierarkiska sociala strukturer. Var Evola dock falierar är i sina slutsatser om deras värde och funktion i förhållande till varandra, vilket i sin tur påverkar honom i sin kritik av moderniteten och i synnerhet av feminismen. Det är sant att dessa två stora uttryckssätt för Traditionen, sedan den Solara Traditionens uppkomst och dominans i Väst och Öst, har stått i motsatsförhållande till varandra och i konflikt; men behöver det vara så? Är det ens önskvärt? Evola anser att så måste vara fallet och att den mer sofistikerade Solara Traditionen är överlägsen den primitiva Lunara Traditionen. Det är på denna punkt som Den Traditionella Humanismen bryter med Julius Evolas radikala traditionalism.

Det paradoxala och på sätt och vis ironiska i sättet som Evola kritiserar vissa former av moderniteten, och hans beundran för hierarkiska kastsystem, är att vi aldrig har sett så stora skiktningar och skillnader mellan fattig och rik som i det moderna kapitalistiska samhällsystemet; det moderna demokratiska och kapitalistiska samhället uttrycker mer än någonsin den Solara Traditionens hierarkiska uppbyggnad, dock förvisso en perverterad och sekulariserad form av denna som endast värderar med pengar istället för med heder (som inom det feodala samhällssystemet). Men det är ändå en fallen Solar civilisation vi ser idag i Kali Yugas tidsålder eller Järnåldern, en kultur som är klart patriarkal och som premierar manliga ideal; även om kvinnor har större möjligheter idag att bli ekonomiskt oberoende av sina män jämfört med det pre-moderna samhället så måste de samtidigt offra sin femininitet och anamma en maskulinitet för att kunna lyckas i karriären och orientera sig i den patriarkala hierarkin. Det moderna sekulariserade och demokratiska samhället är mer konformativt än under den pre-moderna eran. Aldrig någonsin har människan varit mer förslavad under en liten oligarkisk och patriarkal minoritet än nu, i det postmoderna samhället. Aldrig någonsin har den självskapte övermänniskans (den starke individens; läs den starke mannens) kult varit starkare än nu. Det är i ljuset av detta som feminismen har en plats som en motkraft mot den patriarkala maktordningen och mot maskulinitetens dominans.

Den Traditionella Humanismen representerar inte någon modern feminism per se; den representerar en humanism. Vi anarkotraditionalister vill emancipera både män och kvinnor. Därför ställer vår Traditionella Humanism inga skillnader mellan könen, mellan man och kvinna. Av denna anledning är det felaktigt att beteckna oss som feminister, även om vi kan sympatisera med vissa av dess slutsatser. Problemet med den moderna ”feminismen” är dock att den (medvetet eller omedvetet) har anammat den patriarkala maktordningen, vilket inkluderar den kapitalistiska marknadsekonomin (baserad på den maskulina principen om konkurrens) och därför maskuliniserat kvinnan. Detta utgör ingen verklig emancipering av kvinnan, möjligtvis av individen som sådan i förhållande till en hierarkisk maktordning men under förutsättning att individen samtidigt offrar sitt sanna själv på marknadsekonomins altare (i detta fall sin femininet; detta är också något som kan sägas om männen i det postmoderna samhället som likväl måste offra sin femininet på mammons altare i ivern att framhäva sin maskulinitet).  Därför utgör den moderna ”feminismen” ingen verklig feminism ty den ser inte som sin sak att värna om de feminina värdena. Sålunda kvarstår, befästs och förstärks en stark obalans mellan det feminina och maskulina i vårt postmoderna tidevarv, eftersom femininiteten minskar i vårt samhälle. Samtidigt får man naturligtvis inte förringa värdet av alla individers jämlikhet i ett samhälle, oavsett samhällsform och oavsett kön; den moderna feminismen bidrar till att skapa en större jämlikhet mellan könen. Detta är något som Traditionen i sanning alltid har insett, där prästinnor och präster, fratres och sorores (bröder och systrar) alltid har stått sida vid sida inom de invigdas esoteriska cirklar. Även inom hinduismens Trantrism, vilket mer än något annat representerar Traditionens rena form i Indien och står den västerländska Hermetiska traditionen som närmast, har man och kvinna, yogi och yogini, stått som mest jämlikt och jämställt inom det annars patriarkala och Solara hinduiska kastsystemet. Alla sant rosicrucianska initiatoriska sällskap, som har bevarat sin alkemiska Tradition ren, har haft män och kvinnor bland sina led. Vad hade den manlige alkemisten varit utan sin soror mystica?

Så förvisso håller vi anarkotraditionalister med Julius Evola i hans kritik av feminismen att könen måste få bevara sin särart, åtminstone inom den naturliga människan; Den Traditionella Humanismen tror på pluralism och mångfald i alla dess aspekter. Men detta innebär inte att något av könen är mer värt eller borde besitta mer makt i samhället jämfört med det motsatta könet. Dessutom är det ett faktum att människan (av både manligt och kvinnligt kön) är en avbild (mikrokosmos) av Gud eller Naturen (makrokosmos) och därför inom sig förenar de maskulina och feminina aspekterna. Man måste således göra skillnad på kvinnligt och manligt (det biologiska könet) och feminint och maskulint (könskarakteristiska); det senare represetenterar andliga och psykologiska kvaliteter och även sociala roller som de för med sig, de sista beroende på inre (andliga/psykologiska) och yttre (sociala) tryck. Dock är det ett faktum att den manliga kroppen är mer optimalt utformad att biologiskt uttrycka de maskulina kvalitéerna inom den mänskliga naturen och den kvinnliga kroppen de feminina, inte minst i sexualakten och reproduktionen, men även på andra mindre uppenbara och psyko-spirituella sätt, såsom moderlig omsorg och faderligt rättstänkande, feminint beroende och maskulin självständighet, etc. Samtidigt är det så att en människa aldrig är en stereotyp; det finns alltid något (i mer eller mindre omfattning) av det motsatta i människan. Detta uttrycks mycket väl i Ying och YangTaoismens yin- och yang-symbol (vilket förevisas till höger). Sålunda har även män ett inneboende behov av symbiotisk anknytning likväl som kvinnor har det, och kvinnor ett motsvarande behov av självständighet såsom män, etc. Likväl är beroende, passivitet, kreativitet och omsorg lunara feminina kvalitéer såsom självständighet, initiativ, vitalitet och aggressivitet är solart maskulina, vilket uttrycks både genom män och kvinnor i olika stor omfattning.

Den Traditionella Humanismen anser därför att de båda aspekterna hos Traditionen, de Solara och Lunara, måste balanseras i den anarkotraditionella kommuniteten. Likväl som människan eller mikrokosmos inom sig uttrycker både Lunara och Solara kvaliteter, något som hon återspeglar från naturens och Guds eller makrokosmos jämviktsläge, behöver samhället eller mesokosmos uttrycka dessa två fundamentala egenskaper eller kvalitéer i balans. Dessutom tror vi anarkotraditionalister att människan har potentialen att nå ett fullkomlig jämviktsläge mellan det maskulina och feminina inom sin själsliga organism, för att uttrycka en androgynitet eller alkemisk hermafroditism. Människan har inom sig den andliga och psykiska potentialen till bisexualitet och androgynitet; det är hennes biologi och sociala kontext som begränsar detta uttryck. Den esoteriska vägen strävar både efter att frigöra den invigde från samhällets gense normer, inte minst dess genusnormer, men också att transmutera hennes fysiska väsen så att det mer optimalt kan uttrycka hennes dubbelnatur – den Solara och Lunara – i balans. Detta är målet för det alkemiska stora verket, att skapa en balans mellan de Lunara och Solara energiströmningarna. På samma sätt strävar alkemisten och hans soror mystica att skapa en fullständig förening för att skapa ett jämviktsläge mellan de Lunara och Solara energierna sinsemellan, genom den inre (eller trantriska) alkemins stora verk. Detta kan endast ske om det alkemiska paret strävar efter att upprätthålla en fullkomlig jämvikt i sitt förhållande, vilket inbegriper ett fullt jämställt förhållande. Det är därför önskvärt att den anarkotraditionella kommuniteten strävar efter att skapa en motsvarande jämställdhet inte blott mellan könen utan även mellan de båda Traditionerna – de Lunara och Solara. Det är endast i ett sådant samhällsklimat som både de feminina och maskulina aspekterna, i både man och kvinna, kan frodas i fullkomlig jämvikt.

Alkemin är till sin innersta natur en perfekt syntes av de Lunara och Solara Traditionerna. Den Lunara Traditionen är tellurgisk till sin natur, dvs. den tillber och frammanar terrestriala energier och andeväsen – den är animistisk. Den Solara Traditionen är astrologiskt till sin natur, dvs. den vördar och åkallar himmelska energier och entiteter – den är astral. Den Lunara Traditionens magiska system är av Elementar natur, dvs. den arbetar med de Fyra Elementen (Jord, Vatten, Luft och Eld), medan den Solara Traditionens i huvudsak är av Planetar och Zodiakal natur, dvs. den arbetar med de Sju klassiska Planeterna (Saturnus, Jupiter, Mars, Solen, Venus, Merkurius och Månen) och Zodiakens 12 Tecken (Väduren, Oxen, Tvillingarna, Kräftan, etc.), även om den också har approprierat den Elementara magin men till de fyra Elementen tillfört ett högre och mer andligt ”Femte Element” som det benämner såsom en kvintessens. Detta är också en alkemisk föreställning; alkemin är en direkt avkomma till och utveckling ur schamanismen då den kombinerar en Lunar animism (tron på att materian är fylld med andliga kvalitéer och energier) med den Solara astrologin (där de alkemiska processerna synkroniseras efter astrologiska hänsyn). Detta vittnar om att Den Traditionella Humanismen, till skillnad från Julius Evolas radikala traditionalism, anser den Solara Traditionen vara en framväxt ur eller utveckling av den Lunara; den Lunara-Tellurgiska traditionen frambragte den Solara-Astrala ur sitt eget sköte. På så sätt är den Solara Traditonen sonen till den Lunara Mödratraditonen, vilket senare med gudarna i spetsen gjorde sig till en ensam fader efter att den hade dräpt sin moder och undertryckt gudinnornas ursprungliga makt, något som bl.a. kan ses tydligt i den sumeriska skapelsemyten Enûma eliš, i kampen mellan den manlige guden Marduk och gudinnan Tiamat. Spår av en ursprunglig matriarkal tradition som har blivit undertryckt finns även i de grekiska myterna.

Traditionalismen ser på den mänskliga kulturen som passerande genom en sinuskurva av uppgång och fall, av en period av evolution som efterföljs av en period av devolution, av kulturell tillväxt följt av kulturell stagnation och tillbakagång.  Varje period av uppgång och varje period av fall representeras av fyra distinkta faser vilket inom den grekiska traditionen representeras av olika tidsåldrar som kännetecknas av olika metaller,  vilket motsvarar de fyra erorna eller yugas så som de beskrivs i den hinduiska filosofin, nämligen guldåldern (satya yuga), silveråldern (treta yuga), kopparåldern (dvapara yuga) och järnåldern (kali yuga), den sistnämnda utgörande vår moderna tidsålder. Därefter vänder kurvan och går tillbaka i en graderad process genom en ny kopparålder, över till nästa silverålder och därefter in i en ny gyllene tidsera när människan återigen står i ett nära umgänge med gudarna och gudinnorna. För varje kurva som upprepar sig blir tidsåldrarna allt kortare. Tiden för evolutionen från den första järnåldern, vilket markerar vårt solsystems skapelse och sedermera livets tillkomst, till den första gyllene tidseran, vilket markerar de klassiska högscivilisationernas uppkomst i Afrika, Mellanöstern, Asien och Sydamerika, utgörs av drygt 4 miljarder år. Tiden av devolution och den gyllene erans fall mot en ny järnålder har dock tagit lite drygt 2000 år. (Det är ingen slump att den traditionella västerländska ”tropiska” astrologin har valt att behålla Zodiakens 12 fasta stjärntecken så som de stod på stjärnhimlen för drygt 2000 år sedan, utan att ta hänsyn till precessionen.) Den nya perioden av evolution förväntas från vår nuvarande järnålder till nästa guldålder ta blått ett per hundra år, eller kanske ännu kortare tid än så. Men är det önskvärt eller ens möjligt och sträva mot en ny guldålder, om detta innebär den Solara Traditionens ensamma dominans?

Den Traditionella Humanismen menar att det enda sätter varmed människan och hennes kultur kan föras tillbaka till en verklig guldålder är genom att sammanföra och jämka den Solara Traditonen med den Lunara. Den första kopparåldern markerar däggdjurens uppkomst ca. 200 miljoner år sedan medan människans (Homo Sapiens) gryning för knappt 200 000 år sedan markerar silverålderns inledning vilket avslutades för ca. 5500 år sedan med skriftspråkens och de första städernas grundande i Mesopotamien och Egypten. Den första silveråldern i sig markerar även uppkomsten av Den Lunara Traditionen och omfattar den senare delen av den äldre stenålderns (mellan- och senpaleolitikums) och mellanstenålderns (mesolitikums) jakt- och samlarkulturer, samt den yngre stenålderns (neolitikums) och kopparstenålderns (kalkolitikums) jordbrukarsamhällen som först uppkom i mellanöstern och såg hövdingadömets uppkomst, vilket markerar en gradvis övergång till Den Solara Traditionen och dess patriarkala sociala strukturer. Den Solara Traditionens gyllene tidsåldern inleddes dock först med bronsålderns insteg i historien och Mellanöstern och Egypten för drygt 5000 år sedan, och de teokratiska statsbildningarna där, vilket avslutades och degraderades till en ny silverålder i och med den hellenistiska kulturens inledning i Grekland, Egypten och Mellanöstern på 300-talet f.Kr. Denna avlöstes genom den västerländska kulturens ytterliga degradering till kopparåldern i samband med renässansens uppkomst, vilket markerade en strävan efter att återfinna den svunna guldåldern, vilket lade grunden för och avslutades av järnålderns insteg i och med upplysningsfilosofins och den sekulariserade modernitetens genomslag i mitten av 1700-talet och i synnerhet den franska revolutionen, kapitalismens uppkomst och industrialiseringens mekanisering av samhället mot slutet av 1700-talet.

Den västerländska kulturen går igenom en grundläggande identitetskris genom postmodernitetens intåg under 1970-talet och den utbredda känslan av rotlöshet och identitetslöshet i kölvattnet på relativismens, nihilismens och globaliseringens tidevarv, vilket kännetecknar modernitetens sönderfall samtidigt som det är en fördjupning och förvärring av Kali Yugas järnålder. Botten är snart nådd och civilisationen som vi känner den kommer att förgås; ur askan kommer en ny samhällsordning att resa sig som en Fågel Fenix. Denna nya samhällsordning kommer att utgå från nationalstaternas upplösning, åsamkade av den allt mer vittgående globaliseringen och Pax Americanas undergång. Istället kommer vi se framväxten av självständiga kommuniteter, av kommuner efter mer anarkistiskt mönster. Dessa kommer att organisera sig i regionala och kontinentala federationer. Mitt i all denna rotlöshet som har skapats av det stora korthusets sönderfall vi kallar moderniteten, vilket genom sin kapitalistiska rovdrift, mekaniseringen av samhället och dehumaniseringen av det sociala livet har gjort sitt yttersta att rota ut det traditionella samhället och de traditionella kulturerna, kommer människan famlande i mörkret att finna en mötande hand som leder henne tillbaka till Traditionen, denna urålderliga kulturella företeelse som sedan upplysningstiden har förpassats till en underjordisk tillvaro.

Den sanna Traditionen, och dess förvaltare, de som är invigda i dess esoteriska visdom, utgör och har alltid utgjorts av sina två motstridiga delar – det Solara och Lunara. På samma sätt som individen, det enskilda mikrokosmos, behöver finna en absolut jämvikt mellan sin egen Måne och Sol för att kunna omdana sig till en halvgud, för att kunna transmutera sin kropp och sitt själsväsen till en medveten odödlighet och därigenom bryta inkarnationscykeln eller samsara (själavandringen), så behöver kulturen lyfta sig ur tidsåldrarnas vandringar genom att skapa en fullständig förening mellan det matriarkala och patriarkala, mellan egalitarism och hierarki, mellan Solar åkallelse av de himmelska deiteterna och en lunar frammaning av de jordiska andarna, mellan fadern i himmelen och modern i jorden, mellan Shiva och Shakti, mellan Sahasrara (den 1000-bladiga lotusen vid hjässan) och kundalini (ormkraften i svanskotan), etc. Detta är den enda framkomliga vägen och utgör ledstjärnan för den anarkotraditionella samhällsbildningen. Anarkismen kan sägas representera en Lunar Tradition medan traditionalismen generellt representerar Den Solara Traditionen; det faller sig då som logiskt för anarkotraditionalismen att anamma både ock. Till skillnad från Julius Evolas radikala traditionalism, vilket utgör det främsta exemplet på en ivrare av Den Solar Traditionen, utgör den Traditionella Humanismens anarkotraditonalism således en Solar och Lunar Tradition i fullständig förening och yttersta jämvikt.

Annonser