EvolaRasism är den politiska idén om att vissa folkslag utifrån ett genetiskt och biologiskt hänseende är underlägsna i jämförelse med andra folkslag (oftast det egna). Till skillnad från Julius Evolas Radikala Traditionalism begränsar Den Traditionella Humanismen alltså detta begrepp till ett rent biologiskt perspektiv och anser inte denna ha något att göra med föreställningar och upplevelser av kulturell överlägsenhet vilket istället utgör en chauvinism. Rasismen utgår från tesen att där existerar olika mänskliga biologiska raser och i synnerhet att där finns större eller väsentliga skillnader dem emellan som värderas såsom ”bättre” och ”sämre” utifrån både fysiska och mentala egenskaper. Även om det möjligtvis existerar olika mänskliga raser, trots att dessa i synnerhet i Europa är uppblandade med varandra i större eller mindre omfattning, så anser Den Traditionella Humanismen att eventuella skillnader dem emellan är så marginella eller obefintliga att dessa faktorer är helt irrelevanta för vår vetenskapliga förståelse av människan och hennes kulturella utveckling. Såsom en politisk idé är rasismen därför imbicill och bortom värdigheten för någon som anser sig vara intellektuell. Dessutom är den omoralisk och anti-humanistisk. Ingen humanist, oavsett om han är traditionalistiskt inklinerad eller inte, kan stödja några former av rasistiska åsikter. Människan är helt enkelt lika mycket värd oavsett ras eller hudfärg.¹

I den Traditionella Humanismens aktivism, anarkotraditionalismen, förhindrar dess anarkism alla former av rasism. Traditionalismen har dock ibland visat vissa tendenser till rasism, en ”esoterisk” form av rasism som härstammar från Madame Blavatskys teosofi och som i synnerhet utvecklades till en radikal form i Julius Evolas författarskap. Nu är Julius Evola en av de mest intressanta och största, men också mest kontroversiella, tänkarna inom traditionalismen eller den traditionella skolan. Hans form av traditionalism definieras såsom en ”radikal traditionalism” och utgör således den mest oåterhållsamma och revolutionära formen av traditionalism; den är traditionalismen i sin mest renodlade form. Som sådan utgör den en stark inspirationskälla till Den Traditionella Humanismen. Dock behöver den radikala traditionalismen tämjas av anarkismen, främst på grund av dess rasistiska tendenser men också på grund av dess överemfas på den maskulina principen vilket uttrycker en viss tendens till misogyni. Evolas kompromisslösa syn på renässansen som uttrycket för Kali Yuga är också något som Den Traditionella Humanismen motsätter sig och problematiserar. Det finns fler aspekter som är värda en kritisk granskning, såsom Evolas syn på genus och på homosexualitet. Vi kommer dock här att upprätthålla oss på Evolas esoteriska rasism och kritiskt granska denna i den förestående texten (och återkomma till de andra i framtida texter).

I stort baserar denna esoteriska doktrin om människans raser på Helena Petrovna Blavatskys historiesyn som såg människan som ursprungligen först härstammade från Lemurien, vilket därefter utvecklade civilisationen och den ”rotras” som associeras med Atlantis, vilket i sin tur evolverade till den ”ariska” rotrasen. I Evolas version av Blavatskys idéer framställer han idén om att den första rotrasen som härstammade från Leumurien utgjorde en ”lägre” kultur och en ”sämre” tradition, representerad av en matriarkal kultur och moderskult, vördande den lunara gudinnan. Denna benämnde Evola såsom ”tellurisk”, sydländsk, negroid och primitiv, vilket associerades med materialismen. Efter den matriarkala kulturen utvecklades så den patriarkala, vilket Evola anser vara överlägsen den tidigare och såsom representerande den gyllene tidsåldern, vördande guden och utgörande en solkult. Denna ”hyperboreiska” och nordiska ljushyade ras grundade alla stora civilisationer, främst den atlantiska men även alla andra högkulturer i antiken, både i väst och i öst. Denna ras var enligt Evola ursprungligen semimateriell och, kan man tolka, något av en ras av halvgudar. Hyperboreanerna var sålunda inte mänskliga; de var övermänskliga. När man inser detta kan man förstå Evolas distinktion, ty den tellurgiska rasen var istället söner och döttrar av moder jord – sålunda en extremt materiell ras – till skillnad från den hyperboreiska eteriska som utgjorde himmelsgudens söner och döttrar.

Inspirerad av Blavatskys tänkande ansåg Evola att dessa nordiska halvgudar från de hyperboreiska trakterna så småningom beblandade sig med de sydlänska och terresteriala folken, vilket ledde till en degeneration av blodlinjen och en devolution av kulturen. Detta ledde fram till de senare mänskliga raserna vilket främst representerades av den ariska som kom att dominera i alla högcivilisationer, såsom den indiska, persiska, babylonska, egyptiska och grekiska. Sålunda bär dessa kulturer, även idag, spår av den hyperboreiska-atlantiska traditionen, vilket är den ”sanna” traditionen. Dagens negroida raser anses av Evola ha en dominans av den lemuriska blodlinjen, till skillnad från de nordiska folken som mest av alla uttrycker den hyperboreiska. Enligt Evola representerar denna telluriska-lemuriska kultur en ”mottradition”, vilket måste bekämpas. I detta såg Evola en potential i de nya fascistiska och nazistiska regimerna, även om han själv varken ansåg sig vara fascist eller nazist på grund av dessa rörelsers primitiva och pöbelaktiga karaktärer. Evola såg sålunda även ett hierarkiskt förhållande mellan raserna, från högre till lägre.

Julius Evola kan dock inte ensamt hållas som ansvarig för denna form av esoteriska rasism eftersom han till stora delar baserar denna på och vidareutvecklar Helena Blavatskys idéer. Det är även sannolikt att Evolas antisemitism direkt härstammar från Blavatsky som ju var en övertygad antisemit. Denna antisemitism var dessutom tämligen vanlig bland franska esoteriker och synarkister, såsom Papus och hans anhängare. Det finns även tecken som tyder på att en av Blavatskys teosofer, en viss Yuliana Glinka, var ansvarig för att den ökända antisemitiska texten Sion vises protokoll togs till Ryssland för att där översättas och publiceras för första gången 1903. Evola, som beundrade texten, skrev ett flertal förord till den italienska översättningen under 1930-talet. Det var bl.a. i denna esoteriska kultur som Evola blev skolad. Den kristna medeltida antisemitismen till trots (som endast förföljde den judiska tron och inte dess ras) är den moderna antisemitismen och dess beundran för den ariska rasen, så som den kom att uttryckas av Blavatsky och hennes generation av ockultister, just ett uttryck för moderniteten och bör därför förnekas av alla sanna traditionalister. Även René Guénon, den traditionella skolans grundare, var ett tag en medlem av Teosofiska Samfundet men lämnade snart denna och fördömde Blavatskys idéer som oförenliga med traditionen.

Rasismen till trots så var Evola starkt kritisk till nationalismen och ansåg denna med rätta utgöra ett barn av moderniteten. Den moderna rasismen är djupt förankrad i nationalismens biologiska människosyn, vilket gör att man ställer sig undrande till Evolas rasläror. Till Evolas försvar måste man även komma ihåg att han utvecklade dessa idéer när rasteorier var på högsta mode och förhärskande ideologier. Han argumenterade främst för de andliga aspekterna av människan när han talade om ”ariska”, ”negroida” och ”semitiska” kvalitéer, och ställde dem mot den nazistiska rasideologin vilket han betraktade som vulgär, primitiv och enkelspårig. Även om han erkände att dessa rasiala storheter hade ett visst genomslag i genetiken så avsåg han främst mänskliga karaktärer och kulturyttringar, vilket kunde uppkomma i samtliga världsdelar och bland alla folkslag. Så i teorin kunde en svart afrikan förkroppsliga en hyperboreisk kvalitet medan en vit nordamerikan kunde uttrycka telluriska kvalitéer; Evola var djupt kritisk till den ”negroida” jazzmusikens genomslag inom den amerikanska kulturen, både bland svarta och vita. På samma sätt ansåg han all kapitalism och alla kapitalister vara ”semitiska” eller ”judiska” i sin själ, oavsett om de hade en judisk etnicitet eller inte.

Den Traditionella Humanismen anser att Evolas begrepp ”hyperboreisk” och ”tellurgisk” kan vara användbara, förutsatt att dessa helt avskiljs från biologin och några egentliga raser, utan istället helt hänförs till karaktärstypologin. Ὑπερβορέα Hyperborea är ett grekiskt namn för det mytiska land som låg bortom Boreas’ (nordanvindsgudens) domäner och dess folk som av de gamla grekerna kallades för ”hyperboréer”. Termen ”tellurisk” kommer från latinets tellus, vilket är en synonym till latinets terra, översatt till ”jord”. Riktningarna nord och syd, som av Julius Evola gavs både metafysiska, geografiska och antropologiska innebörder, handlar i en traditionellt humanistisk tolkning snarare om två ”poler” inom människan, det ”vita” och det ”svarta”, det som är ”ovan” och det som är ”nedan”, eller med andra ord det högre och lägre inom hennes konstitution. Sålunda kan man med breppet ”hyperboreiskt” avse de ljusa aspekter hos alla människor som hänvisar till deras utvecklade, kulturella, förnuftiga och andliga aspekter, medan det ”tellurgiska” då kan hänvisa till människans lägre och mörkare egenskaper som kännetecknas av råhet, girighet, dekadens och materialism.

För att översätta dessa till de mer gense termerna hylisk, psykisk och pneumatisk så kan man hos människan tänka sig att det hyliska eller somatiska avser hennes lägre och materialistiska aspekter, eller svarta sydpol. Som motsats till detta kan man definiera den pneumatiska aspekten hos människan som hennes högsta del, utgörandes den vita nordpolen. Den psykiska aspekten kan ses motsvaras av den ”tropiska” delen av människan, utgörandes av själen, ställd mitt emellan hennes båda poler eller polariterter – ande och materia. Rent mytologiskt så utgörs den högsta aspekten hos människan – den solara – av himmelsguden, medan hennes lägsta eller jordiska aspekt – den lunara – utgörs av jordgudinnan. I hinduisk mytologi utgörs detta av Siva respektive Sakti, den senare även utgörandes Kundalini eller den beryktade ”ormkraften” som behöver väckas och tämjas av sin yogi; gudinnekraften är en vulkanisk eld till skillnad från guden som utgörs av en solar eld. Alkemin strävar efter en syntes och förening – det alkemiska bröllopet – mellan guden och gudinnan som skall mötas i hjärtat där de avlar kristus inom människan.

Sålunda kan man likställa det hyperboreiska med det pneumatiska och tellurgiska med det hyliska. Till skillnad från Evolas sätt att se på det hela kan man inte förneka det tellurgiska; detta rör sig för nära en materiaförnekande gnosticism. Istället är det trantriska förhållningssättet att föredra; detta är också det alkemiska förhållningssättet. Den lemuriska kontinentens inflytande kan endast bli förgörande om den tillåts vara förhärskande; omvänt skapar en predominans av den atlantiska kulturen en rigiditet, fundamentalism och fanatism. (Julius Evolas traditionalism kan ses som fundamentalistisk och fanatisk.) Istället behöver himmel och jord förenas för att skapa en mer total och hel människa – en människoson; en halvgud. Detta är människans öde. Allt detta är dock blott en mytologisk förklaring av inre sanningar hos människan och får inte förväxlas med verklig historia och geografiska eller rasistiska förklaringar; detta är Blavatskys och Evolas största misstag. På samma sätt som man inte kan tolka Bibeln eller någon annan helig text som en historisk materiell redogörelse så kan man inte ta de esoteriska myterna för historiska fakta. Tvärtom utgör detta en potentiell fara.

På samma sätt förnekar Den Traditionella Humanismen i stort Evolas tes om uppkomsten av en mottradition före traditionen, och att den förra skulle utgöras av den lemuriska och tellurgiska, även om han har anat något. Den traditionella humanismen anser att traditionen uppkom samtidigt på alla platser inom en ursprunglig matriarkal struktur under den paleolitiska stenåldern och att den kom att utvecklades vidare under den mesolitiska ända fram till den neolitiska, i formen av den animistiska naturreligionen och gudinnekulten, framburet av stammarnas medicinmän eller schamaner. Senare, vid uppkomsten av de första urcivilisationerna i Assyrien och Mesopotamien, efter att den jordiska och lunara modersgudinnekulten hade vandrat med folkvandringen söderut från Europa, såg vi uppkomsten av den patriarkala och stjärnskådande kulten och etableringen av en solar tradition. Dock utvecklades den solara traditionen ur den lunara, inte som en motsättning till eller väsensskild från denna. Om Afrika och Europa (inklusive Norden) kan ses som ursprunget till den lunara traditionen så utgör Mesopotamien och Mellanöstern grogrunden för den solara traditionen. Detta står alltså helt i motsättningen till hur Julius Evola presenterar dessa traditioners uppkomst, förutsatt att man inte ser på hans berättelse som en ren mytologi eller metafor för inre och i grunden alkemiska processer.


¹ Med detta är det inte sagt att anarkotraditionalismen förnekar existensen av skilda etniska folkgrupper eller ens raser. Inte heller förnekar den värdet av att bevara en etnisk grupps integritet och unika gestaltning, och identitet, i förhållande till ett annat folks etniska identitet och uttryck. Vad anarkotraditionalismen förnekar är att värdet skulle vara högre eller lägre hos en etnisk folkgrupp i förhållande till andra etniska folkgrupper, att någon etnicitet skulle vara viktigare eller bättre än någon annan. Detta är rasismens kärna, inte att blott göra skillnad på etniska folkgrupper och raser utan att också värdera dem olika. I den postmoderna diskursen har man definierat blotta tanken på att göra skillnad på olika etniska grupper såsom rasism. Detta är tillika urbota dumt, ty hur kan man inte se skillnad på olika folkgrupper, språk, kulturer och religioner, och även hudfärger? Det är den unika kombinationer av dessa faktorer (d.v.s. språk, seder, bruk, normer, värderingar, traditioner, idéer, religion, trosföreställningar, historia, erfarenheter, geografi och genetiska variationer) som definierar en etnisk folkgrupp. Vad som är rasism är att anse att en viss hudfärg är ”finare” eller ”bättre” än en annan, eller att ett språk är bättre, att en religion är mer sann, att en kultur är ädlare, etc., i jämförelse med någon annan. Detta sagt, är det naturligt att värdera relationen till den egna etniciteten högre och viktigare än någon annans, precis som man värdesätter sin egen familj eller sina barn högre än några andra, utifrån anknytning och affektiv relation. Detta är något annat än förestående diskussion, där vi diskuterar filosofiska principer och allmänna värderingar, inte relationer mellan individen och dess etniska identitet.

Annonser