Solar beingDet finns de moderna uttolkare av Julius Evolas kontroversiella begrepp ”hyperboreansk” som gör kopplingen mellan hans gamla beskrivning av hyperboreanerna och dagens moderna föreställningar om extraterrestriala eller utomjordiska intelligenser. Evola beskriver dem nämligen såsom semi-immateriella varelser med mjuka benstommar, dolikocefala huvuden, långa och smala kroppar; dessutom är de ljushyade, blonda och blåögda. Uppenbarligen motsvarar de inte några vanliga homo sapiens sapiens. Ärke-konspirationsteoretikern och New Age-gurun David Icke menar dessutom att den sumeriska kulturen dyrkade gudar som egentligen var extraterrestriala varelser som kom till Jorden med rymdskepp från Drakens stjärnbild; deras biologi liknade dock ödlans enligt Icke. Vi har läst framstående ockultister framföra liknande tankar som Icke. Detta för även tankarna till Erich von Dänikens teorier som menar att alla högcivilisationer grundades av urtida astronauter. Evola menar att hyperboreanerna grundade den atlantiska högcivilisationen och därifrån lade grunden för alla stora antika civilisationer, såsom de sumeriska, egyptiska, indiska, grekiska, kinesiska, samt de sydamerikanska aztekerna, mayas och inkas, etc. I dag är det en gense uppfattning bland den nyandliga rörelsen (i sig ett uttryck för moderniteten) att utgå från att atlantiderna var besökare från en annan extraterrestrial värld. Det är därför inte så långsökt att tro att även Evola kunde ha hyst dylika föreställningar, även om dessa teorier blev populära först på 1960-talet; kanske var Evola en pionjär i detta avseende?

Dock utgör New Age och Ufologi båda moderna företeelser, vilket tar föreställningar förankrade inom Traditionen och perverterar dem till en lättsmält kommersiell förpackning; en andlighetens snabbmat. Vid behöver därför fästa uppmärksamhet vid det faktum att Evolas beskrivning av hyperboreanerna får en närmast eterisk kvalitet, att de utgör en kategori av andliga väsen snarare än de vulgära beskrivningar man får höra om dagens närkontakter med UFO:s och utomjordingar. Vi stöter på föreställningar inom den hinduiska traditionen, i den vediska traditionen, om en hierarki av olika gudasamlingar av olika rang, allt från rena gudomliga varesler till uppstigna andliga mästare, halvgudar, osv., vilket skiktar sig i olika himlar, etc. Vi stöter även på referenser till detta i den sumeriska traditionen, exempelvis annuki vilket utgjorde en ras av gudar. Även i den judiska traditionen stöter vi på en detalj som kan vara en intressant referens i detta sammanhang, och vilket Evola själv knöt an till, nämligen 1 Mos. 6:4 vilket omtalar att änglarna (”guds söner”) parade sig med mänskliga kvinnor och framavlade en ras av väldiga halvgudar – Nefilimerna. Detta tema utvecklades väl i den ökända apokryfiska Henoksboken.

Låt oss därför lämna alla på materialismen grundade vulgära uttolkningar av extraterrestriala intelligenser därhän. Även om där förvisso finns änglar eller gudar så är dessa hyperboreanska utomjordingar varken något av dessa eller några materiella varelser från en annan planet. Istället måste vi tolka deras existens i termer av energi – de är medvetna och intelligenta energetiska varelser. Det är inte en slump att Evola, som var invigd i en hermetisk gren av den primordiala traditionen, tillskriver den hyperboreanska kulturen såsom ”solar”, av solen härstammad. Enligt traditionen utgör vår sol (och alla solar i varje solsystem; mao alla stjärnor) ett fokus för livskraft och ljuskraft som strömmar från det gudomliga. Soldyrkan är sålunda inte en avgudadyrkan utan en insikt eller kännedom om verkliga krafter och välgörande energier. Solen är den fysiska tingest som är den mest andliga principen, den minst materiella och mest energiladdade. Utan solen hade inte något liv kunnat existera. Det är därför rimligt att anta att även vår sol kan hysa intelligent liv precis som vår egen planet, men av ett helt annat slag än vårt.

Den Traditionella Humanismen hävdar att där innan det fanns några materiella varelser och molekylärt liv fanns intelligent liv i varje stjärna, i varje sol; där finns fortfarande levande varelser i vår egen sol. Dessa utgjorde det första livet i vårt solsystem (och i alla andra solsystem). De flesta solsystem saknar något annat liv i sina sattelitsystem – på planeterna – men varje sol i universum innehåller livsformer. Dessa är inte fysiska så som vi föreställer oss själva till vardags utan utgör rena energetiska varelser – solara varelser som lever i den solara dimensionen. Den solara dimensionen finner sitt största uttryck i varje lysande stjärna. Dessa solara varelser har kön och bildar familjer, får avkommor, etc. De bygger egna samhällen och kulturer; de utvecklar den solara civilisationen. De utvecklar även sin egen solara teknologi som bl.a. hjälper dem att överbrygga långa avstånd, etc. Dessa solara kulturer – vilket vi kan kalla hyperboreiska – utgör den urtida arten och är ursprunget till allt intelligent liv.

Detta ursprungliga tillstånd motsvaras av människan i Edens Lustgård enligt Gamla Testamentet. Men på grund av fallet – den kosmiska kataklysmen – avskiljde sig delar av vår sol (liksom det även skedde i andra solsystem) som började rotera runt stjärnan och så småningom kyldes ner och hårdnade. Sålunda skapades den vulgära materian till skillnad från den fina och energetiska materian symboliserat av solen. Dock innehåller ett flertal förhårdnade planeter en kärna som liknar solen och motsvarar dess energi – i synnerhet vår egen Jord. Detta gav upphov till de tellurgiska arterna, vilket var fallna solara varelser fångade i jorden. Dessa devolverade till att utvecklas till terrestriala eller jordiska ”andar”. I den arabiska traditionen går de under namnet djinner. På liknande sätt som de extraterrestriala – solara hyperboreanerna – grundade djinnerna familjer, klaner, samhällen, kulturer, civilisationer och teknologi. Denna arabiska tradition har en förhistoria i den grekiska och romerska; grekerna kallade dessa andar daemoner medan romarna kallade dem för genier. Varje plats på jorden eller hem hade en skyddsande, enligt de gamla grekerna och antikens romare.

Den engelske aristokraten Lord Edward Bulwer-Lytton, vilket var invigd i samma gren av den primordiala esoteriska traditionen som Julius Evola, skrev en intressant bok med titeln Vril, the Power of the Coming Race, vilket beskriver en underjordisk (tellurgisk) högcivilisation. Denna bok influerade även Helena Blavastky och hennes rörelse ‘Teosofiska Samfundet’. Denna ras, som enligt Bulwer-Lytton hade överlevt syndafloden, besatt en mycket mäktig teknologi centrerad kring en energetisk kraft kalla vril. Den arabiska traditionen hävdar att djinnerna lever en osynlig tillvaro i förhållande till människorna men att de skapades samtidigt med människorna. Djinnerna består av eld och luft medan mänskligheten består av vatten och jord. Sålunda är de besläktade med varandra eftersom de har sin grund i de fyra elementen. Vissa moderna arabiska uttolkare menar att många UFO-fenomen kan förklaras av djinnernas teknologi som sägs vara mycket mer högstående än den moderna människans. Denna kultur kan förbindas med den lemuriska.

Djinnerna associeras ofta av araberna och magiker med demonerna. Detta korresponderar väl med Evolas syn på den tellurgiska kulturen som förbunden med det demoniska. Den primitiva människan och hennes animistiska naturdyrkan vände sig i regel till dessa jordiska andar för beskydd och tillbedjan. Så på sätt och vis har Evola en poäng med att hänvisa till denna primitiva gudinnekult såsom en primär ”mottradition” som på vår planet föregick den primordiala traditionen såsom den representeras av den hyperboreanska civilisationen. Att den tellurgiska traditionen kom att utvecklas först är rimligt då människan inledningsvis stod under de telluriska intelligensernas påverkan, vilket de dyrkade såsom gudar. Sålunda representerar den schamanska religionen en tellurgisk tradition som står under inflytande av det som araberna kallar djinner; shamanismen förespräkar inte heller någon andlig utveckling och kroppslig transmutation utan snarare en atavism. Långt senare, när hyperboreanerna kom att börja kolonisera vår jord och grundade Atlantis som sin första utpost, grundades den solara traditionen. Den animistiska religionen ersattes då av en astrologisk eller astral religion som betonade andlig kultivering. Det var också här som den matriarkala kulturen kom att övergå till den patriarkala och den mänskliga kulturen tog ett stort språng framåt vilket inledde en guldålder.

Allt detta föregicks alltså av en primitiv naturdyrkan som förespråkade en animalistisk syn på människan där hennes totem och fylgia (skyddsväsen i djurhamn) kännetecknade individens andliga potential. På detta vis skedde en korsbefrukning mellan djinnerna och människorna, kanske inte endast på ett andligt plan utan möjligtvis även sexuellt. Djinnerna beskrivs nämligen vara materiella även om de är osynliga, snarare än andliga och eteriska. Åtminstone kan de ta en fysisk form om de behagar detta (något som även de solara varelserna kan göra, även om de föredrar att likt avatarer inkarnera i ett människofoster). Det är troligt att de från början härstammar från samma art som de solara hyperboreanerna, eftersom Iblis var den förste djinnen men kastades ner från ”himlen” och blev Satan; efter ”syndafallet” degenererade de till det materiella tillstånd som de befinner sig i nu, där de drabbar och påverkar människorna och deras kultur, allt ifrån att ge dem sjukdomar i individuella fall till att skapa social disharmoni och instigera ett kulturellt fall mot Kali Yuga.

Liksom varje plats på jorden har sin egen skyddsande så bär även varje människa en med sig. Varje individ attraherar både en tellurgisk personlig demon och en solar skyddsande. Beroende på individens val, beteende, känslo- och tankeliv låter hon sig påverkas antingen av demonen eller anden. Enligt den arabiska traditionen och Islam tilldelas varje individ en personlig skyddsdjinn, en s.k. Qareen. Enligt den arabiska traditionen kan en qareen vara antingen ondskefull eller god. Dessa föreställningar bekräftar den Traditionella Humanismens syn på kampen mellan den solara anden och tellurgiska demonen. Sålunda vägleder det solara hyperboeranska samhället mänskligheten, i stort och i smått. Det har varit med om att grundlägga alla våra stora civilisationer men det vägleder även varje människa individuellt på sin egen ödesväg mot ett andligt uppnående. Traditionen förtäljer nämligen att även människan kan återuppväcka sin svunna solara kvalitet; den alkemiska traditionen ger med sin initiatoriska väg och de tekniker som detta medför individen möjligheten att själv omdanas till en solar varelse och i längden uppgå i den solara dimensionen och en tillvaro i solen. För detta behöver människan dock vägledas av sin solara skyddsande (i kristen tradition kallad ”den helige skyddsängeln”); initiation till den solara dimensionen är annars inte möjlig.

Människan har en själ, vilket korresponderar med den solara kvaliteten. Men i sin kalla och mörka tillvaro på jorden är denna svag och dödlig, ty den behöver solen för sin näring; själen upplöses efter döden och uppgår till världssjälen. Endast anden eller gudsgnistan återstår och låter sig inkarneras i en ny kropp för att grunda en ny själ. Alkemin leder dock till skapandet av en odödlig själ och formandet av en solar kropp istället för den materiella. Det är endast när det solara medvetandet och den solara kroppen är grundlagd som människan bryter inkarnationscyklernas förbannelse. Denna syn har sin direkta motsvarighet i den tibetanska buddistiska föreställningen om ”regnbågskroppen”; fenomenet när en munk eller lama under meditation ”dör” kroppsligen och den fysiska kroppens element omvandlas till ett finare stoff som står ljuset nära för att forma en regnbågskropp vari själen projiceras. Processen kan ta dagar och veckor, och i sin optimala form lämnar den endast hår och naglar kvar av den tidigare materiella kroppen. Denna åtföljs även av särskilda dofter, underliga ljudfenomen och ljuseffekter som liknar regnbågar. Denna transmutationsprocess har sitt identiska utlopp i den västerländska hermetiska alkemin. Sannerligen är den tibetanska traditionen besläktad med den hermetiska.

Denna kunskap om den hermetiska alkemin gav de hyperboeranska solara varelserna till människan i samband med grundandet av den sumeriska civilisationen, vilket utvecklade den kaldeiska magiska och alkemiska traditionen på vilket alla högcivilisationers esoterik vilar. Dessa solara ”astronauter” gav oss ett babylons torn varpå vi kunde vandra tillbaka till vår svunna tillvaro i Edens Lustgård. Såsom solara varelser i lustgården (den solara dimensionen) gör vi människor oss till en Ny Adam, till en Kristus. Kristus symboliserar den solara varelsen par excellance och förevisar människans potential att omskapa sig till en tillvaro i den solara dimensionen och i umgänge med solens invånare; solen är vårt rättmätiga hem – jorden är platsen för vår exil, vår förvisning. Sålunda är vi alla extraterrestriala i vår innersta själ. Valet är vårt – att låta oss ledas av den tellurgiska influensen eller låta oss föras med till en solar tillvaro. Paradoxalt nog behöver människan nyttja sig av båda krafter för sin transmutation. Himmel och jord måste förenas i ett alkemiskt bröllop.

Inom människan motsvaras hennes solara – hyperboreanska – kvalitet av hjässan (vilket inom den trantriska traditionen kallas för kronchakrat – Sahasrara) medan den vulkaniska – tellurgiska – elden motsvaras av ormkraften som ligger i svanskotan (eller rotchakrat – Muladhara). För att uppnå full integration och odödlighet behöver den eldiga ormen eller kundalini väckas, eruptera såsom en vulkan, och i kontrollerade former tillåtas att stiga upp för ryggraden tills den når kronan vid huvudet. Varelserna på jorden, de terresteriala och tellurgiska, strävar efter att få återvända till sin ursprungliga solara tillvaro. Detta beskrivs inom mytologin såsom gudinnans (den vulkaniska eldens) förening med guden (den solara elden), mellan Shakti respektive Shiva. På samma sätt lär oss den heliga qabalah att demonernas eld (gudsgnista) måste förlösas från materians fängelse. Skapelsen måste återställas. Detta är människans mission, att genom sitt Stora Verk återbörda sin gudomliga eld tillbaka till den solara hemvisten.

Annonser