anarkotraditionalismens fanaDenna till synes oxymorona term – anarkotraditionalism – har tagits fram för att definiera Den Traditionella Humanismens två pelare, vilket å ena sidan är socialt-ekonomisk och å den andra kulturellt-andligt. Förvisso kan det verka vara motsägelsefullt i värsta fall och paradoxalt i bästa att försöka förena två till synes helt olika idétraditioner såsom anarkism (representerat av det svarta fältet på den anarkotraditionalistiska fanan) och traditionalism (representerat av det blåa fältet), den förra traditionellt associerat med den socialistiska extremvänstern och den senare med ultra-konservativa riktningar; men alkemin lär oss att tillvaron består av motsatser eller motstridiga krafter, men att det samtidigt är nödvändigt att förena dessa med varandra så att de uppgår i en ny (eller snarare nygammal) helhet – syntesen mellan tesen och antitesen. Dock kan man här se att de båda termerna och idétraditonerna bakom dem tjänar till att förklara två olika men sammanlänkande nivåer i det mänskliga samhället, den ena yttre eller exoterisk (anarki) och den andra inre eller esoterisk (tradition).

Anarkin, och i synnerhet anarko-syndikalismen, ger såsom ett alternativ till den exploaterande och utsugande kapitalismens rovdrift av både natur och människa en god teoretisk och praktisk grund att bygga ett tryggt och harmoniskt samhälle på som är rättvist fördelat utifrån ett socialt och ekonomiskt hänseende, genom dess betoning på branschindelade syndikat, samarbete mellan olika yrkesgrupper inom samma bransch och en adekvat fördelning av de gemensamma materiella resurserna. Anarkin betonar även individens frihet, den sociala solidariteten, ett ekologiskt förhållningssätt, ekonomisk småskalighet och närdemokrati (eller snarare direktdemokrati), vilket i mångt och mycket gör statlig och kommunal förvaltning och de politiska institutionerna överflödiga såsom dels auktoritära och dels ineffektiva. Dessutom befrämjar dessa kvalitéer hos anarkismen och i synnerhet dess betoning på småskaliga och oberoende samhällen framväxten av den traditionella rurala hembygden i motsättning till den moderna urbana staden. Sålunda ger denna sociala organisering av det mänskliga samspelet en viktig grogrund för den kulturella och andliga utvecklingen – den Traditionella Humanismens renässans.

Detta sociala och ekonomiska fundament leder så småningom till att traditionen kan tillåtas att växa fram både hos individen och i det mänskliga samhället. Anarki är inte liktydigt med kaos. Snarare är anarki en förutsättning till en spontan och naturlig ordning, av Gud given. Detta förutsätter i grunden ett positivt förhållningssätt på människans natur, att hon har en inneboende förmåga och vilja att göra gott och att samarbeta med sin nästa. Denna ursprungliga och universella godhet inom människan utgörs av hennes gudomliga ”gnista” eller heliga ande, runt vilket hennes själ och kropp har formats och som kapslar in denna ande. Det finns sålunda en naturlig impuls att mänskliga samhällen drivs mot harmoni som kännetecknas av helhet – av helighet.  Helheten är större än summan av delarna; inom ett harmonisk kollektiv kan Den Helige Ande eller gudomliga skyddsanden tillåtas verka. Detta förutsätter dock att dessa positiva och goda krafter inom och mellan människor tillåts att verka obehindrade. Den degenererade postmoderna kulturens artificiella och empiriskt positivistiska version av mänskligt samspel står i en direkt motsättning till den mänskliga impulsen att skapa harmoniska strukturer, till den naturliga ordningen – eller den naturliga kulturen.

Människan har inom sig en ursprunglig bild eller idé om hur den skall organisera sitt sociala samspel med andra individer utan något störande ingrepp från det själviska egot. Sannerligen utgör individens ego en intrapsykisk variant eller reflektion av staten utifrån ett sociologiskt perspektiv. Precis som staten inom en kapitalistisk eller socialistisk nation, eller kommunen inom en dylik hembygd, ställer sig i vägen för den naturliga och friska sociala organiseringen och strukturen så ställer på samma sätt egot sig i vägen för en hälsosam psykisk utveckling och andlig mognad, tack vare alla sina försvar mot de olika delarna av sin organisation, i synnerhet mot ”avvikande minoriteter”.

Traditionalismen, vilket utgör den andra pelaren inom Den Traditionella Humanismen, utgör den logiska antitesen till det post-moderna samhällets avhumanisering, nihilism, relativism, scientism, sekularism, materialism, kapitalism, kommersialism, nyliberalism, globalisering och konsumism, vilket lämnar sina individer i ett tillstånd av förvirring, desillusion och psykisk ohälsa. Traditionen utgör den andliga grund vilket all form av mänskligt samspel och utveckling baserar sig på. Den förutsätter en universell filosofi och andlig lära och praktik som har utvecklats i samtliga mänskliga kulturer, när de ännu levde såsom naturfolk, och som genom olika civilisationer har tagit olika vidare former; traditionen har dock bevarat sina eviga sanningar även fram tills våra dagar. I öst kallas de för Taoism, Buddism och Tantra. I väst har detta kära barn fått många namn; Pytagorianism, Platonism, Hermetism, Gnosticism och Qabalah, vilket har strålat samman i en Rosicrucianism. Traditionen utgör den esoteriska kärnan i alla exoteriska religioner; det är Philosophia perennis  eller Den Tidlösa Filosofin. Traditionen är det nav som definierar vårt beteende såsom människor, utifrån moral och etik, det som bildar det sociala kittet i ett mänskligt samhälle. Traditionen är också det som stakar ut vägen för människan, både såsom en individ och som ett kollektiv. Traditionalismen förutsätter sålunda en a priori kvalitet, en essens, både inom den mänskliga individen och i det mänskliga samhället.

Termen ”anarkotraditionalism” skapades i januari år 2013 i tron om att den var en helt ny och unik konstruktion för att beskriva dialektiken mellan till synes två motsatta ideologier, som står ytterst på var sin sida om den förlegade politiska höger/vänster-skalan. Så är dock inte fallet har det visat sig. Efter en enkel google-sökning kan man komma över begreppet i ett fåtal fall, även om inte någon större ideologisk påbyggnad eller ens samstämmighet verkar existera. Någon som kallar sig för Hakim Bay (Peter Lamborn Wilson) verkar ha börjat som traditionalist och utvecklats mot att bli anarkist, till att idag representera en blandning av dem båda, en ”mildare” eller mer ”vänsterinriktad” form av traditionalism, där han delar traditionens kritik av modernismen men inte dess alternativ. Någon som heter Joshua Snyder har gjort en traditionalistisk analys av det engelska språket och framför en kritik mot moderna avarter av denna vilket ställs emot en anglosaxisk ”anarkistisk” tradition. Det finns även en facebook-grupp sedan 2012-09-10 som kallar sig Anarcotradicionalismo (Anarcotraditionalism) som varken har så mycket vänner eller inlägg, men som i alla fall har föreslagit en gemensam fana och kampsång för denna ”ideologi” vilket ensamt får stå för denna särskilda grupp. Överhuvudtaget verkar det vara ett begrepp som har cirkulerat inom den spansktalande delen av världen i en begränsad omfattning, företrädesvis inom katolska konservativa kretsar, och verkar framföra vatikanstatens hegemoni i sin vilja att upplösa nationalstaterna snarare än att införa en äkta anarki. Dock har inte den anarkotraditionalism som företräds av Den Traditionella Humanismen något med katolicismen eller teologi att göra; den är helt obunden från all exoterisk religion och företräder i synnerhet en esotericsm i sin andliga impuls och filosofi i sin idélära framför både teologi och naturvetenskap. Om något är den Traditionella Humanismens anarkotraditionalism rosicruciansk till sin natur, till skillnad från den latinska formen som närmast verkar vara katolsk.

Beteckningen ”traditionalism” har i mångt och mycket blivit approprierat av starkt konservativa religiösa kristna, både bland katoliker och lutheraner, med teokratiska böjelser. I vår google-sökning fann vi även en svensk bloggare, som betecknade sig som ”ortodox kristen” och hade en vision om autonoma hembygder som levde efter teokratiska principer och Guds lagar; han kallade sin ideologi för ”anarkotraditionalism”. Vi vet inte hur långt denne person sträckte sig i sin ideologi eftersom sagda blogg har blivit borttagen men bland katoliker tar det ofta väldigt auktoritära drag som alltid innefattar påvedömets totala makt. Den Anarkotraditionalism som representeras här kan förvisso kallas för ”teokratisk” då den mitt i sin decentraliserade syndikalistiska samhällsmodell ändock förespråkar en elit av initierade filosofer, motsvarande Platons ”väktare”, vilket som syfte har att vägleda sitt samhälle i egenskap av sitt andliga uppnående, sin fullkomnade visdom och moraliska rättrådighet. Dessa filosofer, vilka motsvarar gnosticismens pneumatiker, skall dock inte dominera eller styra medlemmarna i ett samhälle utan snarare rådgiva dem såsom en förälder med sina ungdomar eller unga vuxna barn; en sann filosof skall överhuvudtaget sakna ambitioner att styra eller härska men ha en vilja att vägleda och råda. De skall syfta till att vara samhällsindividernas själasörjare.

Man kan jämföra filosoferna i denna modell med de äldstes råd i naturfolkets stam. Endast i förekomliga fall skall de gränssätta vissa subversiva företeelser för att samhällets individer i egenskap av ett kollektiv inte skall avvika för långt från den anarkistiska traditionalismens ideal, dock utan att kunna förhindra den enskilde individens personliga bestämmanderätt. Filosoferna skall alltså vara auktoriteter utan att vara auktoritära. Men eftersom filosoferna i ett samhälle skall besitta en okränkbar vetorätt inom ramen för den anarkistiska kommuniteten (dvs. staden eller kommunen) kan den korrekta definitionen på det politiska systemet i ett traditionellt humanistiskt statssystem vara ”teokrati” eftersom den anarkotraditionalistiska staten ytterst skall låta sig ledas av de gudomliga lagarna och de universella idéerna. Men den kan lika gärna kallas för ”aristokrati” eftersom filosoferna består av en intellektuell och andlig elit; den mest korrekta benämningen är dock ”meritokrati” eftersom man är att betraktas som filosof inte utifrån börd eller materiell status utan utifrån personlig lämplighet och förmåga, inte minst andligt uppnående. Liksom alla esoteriska system baserar anarkotraditionalismen sig på idén om att mänskligheten är skiktad, inte utifrån sin socioekonomiska status utan utifrån sin andliga och psykiska mognad; av detta så följer att en hemlös uteliggare kan vara av ”aristokratisk andlig börd” och en rik industrimagnat medlem av ett ”andligt proletariat”.

Annonser