anarkotraditionalismens fanaMan kan tycka att begreppet ”anarkotraditionalism” är en oxymoron (självmotsägelse) som inte går att förlika, att anarkismen står i ett naturligt och omutligt motsatsförhållande till den traditionella skolan eller traditionalismen. Dock är detta ett felaktigt antagande som bygger på ett fördomsfullt, stelt och invant tänkande, vilket måste problematiseras. För det första så är ”anarkismen” ingen homogen rörelse eller ideologi, vilket är själva essensen av dess tankesystem som bygger på individuell frihet och därför tillåter en mängd variationer efter personliga preferenser. Exempelvis har vi anarkokommunism och anarkosyndikalism (vilket båda har svart och rött som sina färger), samt anarkopacifism (svart och vitt) såsom tidiga variationer, och anarkokapitalism (svart och gult), ekoanarkism och dess mer extrema variant anarkoprimitivism (vilket båda delar på svart och grönt), anarkafeminism (svart och violett), m.m., som senare tillskott. Idag har den anarkistiska familjen fått en tillökning med anarkotraditionalismen, ett försök att förena anarkismens klassiska teorier med traditionalismens eller den traditionella skolans. Måhända är detta en bastard och ett svart får i familjen men detta rimmar i så fall väl med den anarkistiska impulsen att vara konfrontativ och provokativ (svart är ju ändå anarkismens färg).

Den Traditionella Humanismen ser igen motsättning mellan dessa båda ideologier utan snarare att den ena bekräftar den andra, men sett utifrån två skilda skolbildningar som har kommit från olika filosofiska traditioner, anarkismen från en socialistisk och liberal tradition, och traditionalismen från en konservativ. (Därav det blå fältet i anarkotraditionalismens fana som ju traditionellt i de flesta länder representerar konservatismen.) Ju mer man studerar anarkismen och dess historia så inser man snart att denna framför allt delar samma fiende med traditionalismen, den moderna liberala kapitalistiska eller marknadsekonomiska samhällsmodellen och nationalstaten. Båda ideologier ser den moderna staten och samhällsorganiseringen som direkt skadlig för människan, både i den sociala dimensionen och för hennes innersta väsen. Man inser också snart att anarkismen drömmer om en ”edens lustgård”, ett utopiskt pre-statligt samhälle som organiserades enligt naturordningen och som följde naturlagarna i sin kulturella utveckling. På samma sätt drömmer traditionalismen om en svunnen guldålder, som i och för sig sträcker sig till de tidigaste antika civilisationerna vid Nilen, Tigris och Eufrat. Sålunda hyser traditionalismen ingen våldsam antipati mot staten som sådan (dock med viss reservation) så länge den inte baserar sig på den moderna nationalstaten, antingen i formen av den kapitalistiska staten eller den socialistiska. Inte heller är anarkotraditionalismen civilisationsfientligt som vissa extrema former av anarkism. Men det verkar också som så att den moderna anarkismens kritik mot staten främst riktar sig mot just den kapitalistiska nationalstaten som med tiden efter den ryska revolutionen utvidgades mot den socialistiska staten, vilket har färgat dess syn på ”staten” som en idé och generaliserats att omfatta alla former av statsbildning.

Sålunda kan vi se att hela grundtanken med den anarkistiska teorin, vilket är en av de få röda trådarna som sammanbinder alla varianter i det anarkistiska familjeträdet, är övertygelsen om att där existerar en ”naturlig ordning” och att människan inom sig bär en inneboende social förmåga och en etisk instinkt. Det är i individens intressen att samarbeta med andra individer och att bilda samhällen; tillsammans  kan människan skapa mera och i samvaron en mer gynnsam tillvaro. Naturfolkens stammar ses här vara beviset och något av ett ideal, vilket har tagits till sin ytterlighet med anarkoprimitivismen. Sålunda ser man en universell lag eller en naturlag som måste fås tillåta att verka i fria former hos människan. I motsättning till detta ställer man den moderna nationalstaten som genom sina lagar och konventioner, vilket framtvingas och pådyvlas individen med hjälp av polis och militär, ställer sig i vägen för uppkomsten av naturliga och sunda samhällsbyggen och en naturlig och sund etik och moral. Anarkismen är också starkt kritisk till den parlamentariska demokratin eftersom man anser att ingen folkvald representant i egentlig mening har rätt att representera, tala för och besluta kring sina röstare utan deras direkta medgivande, vilket inte är det samma som att man har blivit framröstad. Dessutom ställer man sig emot majoritetens rätt att bestämma över minoritetens vilja och kritiserar därför hela grundtanken med majoritetsbeslut.

Dessa tankegångar ser man hos samtliga av anarkismens moderna pionjärer, såsom fransmannen Pierre-Joseph Proudhon och ryssarna Michail Bakunin och Pjotr Kropotkin. Men även anarkismens antika pionjärer, bl.a. kinesen Lao-Tze (grundaren av Taoismen) och greken Zenon från Kition (grundaren av Stoicismen), ansåg att individen skulle följa naturens väg, likt hermetismens alkemister, och därigenom låta de gudomliga lagarna styra hennes handlande, fritt från störande ingrepp av några människoskapta lagar och regler. Sedan dess har det alltid funnits esoteriska och mysticistiska skolor som har propagerat för att de enda lagarna som en människa skall underkasta sig är de gudomliga, inte de mänskliga; Gud är den högste och ende regenten eller monarken och ingen annan människa har rätten att lägga sig i en annan människas fria vilja och usurpera Gud. Man kan säga att det är en direkt hädelse mot Guds vilja att inkräkta på en annan människas integritet, ty hon är en avbild av gudarna. Traditionalismen menar att där finns en primordial tradition – en Sophia Perennis – vilket ligger bakom alla religioner och i synnerhet förvaltas av olika esoteriska skolor och främst uttrycks bland mystiker. Så här ser vi ingen kontradiktion mellan anarkismen och traditionalismen, ty båda delar på idén om att ”det var bättre förr, och ju mer förr desto bättre” – att människan i en tidigare guldålder har stått i ett större samklang med en naturlig ordning (vilket traditionalismen betonar är ”från Gud given”). Sålunda kan man i båda skolorna se ett stråk av utopism.

Dessutom delar traditionalismen anarkismens starka kritik mot den parlamentariska demokratin, en kritik som går att spåras så långt tillbaka som till Platon. Platon menade att en majoritet i en församling inte kan veta vad som är det optimala för det gemensamma bästa; endast individer som styrs av sitt rena förnuft och som tappar ur inspiration från idévärlden kan detta, eller med andra ord filosoferna. Traditionalismen menar att den parlamentariska demokratin endast skapar konflikter mellan olika grupperingar i samhället som blott representerar sina egna intressen, oftast på en ekonomisk grund, och inte kan se till det stora helas behov och till samhällets bästa som ett kollektiv. Förvisso står ordet ”anarki” för något negativt i Platons öron, såväl som för hans elev Aristoteles och majoriteten av de flesta grekiska tänkare från antiken – det symboliserar kaos och oordning; idealet är kosmos eller ordning. Platon menade att demokratin till slut ledde till anarki och att det från anarkin utvecklades en tyranni. Dock är det ett misstag att tro att ”anarki” i dess egentligen betydelse innebär ett kaos – anarkismen menar i motsats till detta att där finns en naturlig ordning hos människan men att det är staten och av människor konstruerade och godtyckliga lagar som hindrar uppkomsten av denna sanna ordning och istället gör samhället och individen neurotisk eller än mer psykiskt störd. En demokrati kan ge upphov till kaos, eller kan anses vara ett konstant kaos som tämjs av starka lagar och en statsmakt som håller det i schack (ungefär som ett kärnkraftsaggregat vilket är en kontrollerad atombomb); detta kaos uppkommer på grund av en auktoritär tradition och liberalistiskt färgade egenintressen mellan olika grupper i samhället, främst av ekonomiska skillnader och orättvisor och på grund av det kapitalistiska klassamhället. Historien, speciellt i mellankrigstidens Tyskland, har visat att parlamentarisk demokrati kan leda till socialt och ekonomiskt kaos, vilket till slut utkristalliserar en tyranni – Platons ord har till slut besannats.

När vi börjar syna i synnerhet en av de anarkistiska variationerna, den mest intressanta för Den Traditionella Humanismen, nämligen anarkosyndikalismen, så uppenbarar sig ännu fler tecken på likheter mellan anarkin och traditionalismen. Syndikalismen är en variation på anarkin baserat på fackföreningsverksamhet som yrkar för statens nedmontering och kapitalismens avskaffande, vilket skall ersättas av fria och autonoma branschorganiserade syndikat vilket samarbetar med andra lokala syndikat representativa för andra branscher genom en särskild ”arbetsbörs” som skall administrera utbytet av varor och tjänster. På en regional nivå och större skall syndikaten samarbeta genom ett federalistiskt system. Det intressanta är att föregångaren till anarkismens ”syndikat” kallas ”korporationer” (ej att förväxla med privata företag – ”corporations”), ett begrepp som myntades och utvecklades av Friedrich Hegel och som vidareutvecklades av Ferdinand Tönnies, pionjären inom tysk sociologi, och hans franske kollega Émile Durkheim. Tönnies’ sociologi var främst en akademisk kritik av moderniteten och marknadsekonomin, vilket han ansåg fokuserade på individualism utan någon känsla för samhället eller en gemensam moral. Baserad på liberalismens idéer utvecklade det kapitalistiska systemet ett konstlat samhälle och social organisering vilket han kallade ”marknadskap” (gesellschaft) vilket han ställde mot ”gemenskap” (gemeinschaft), den naturliga ordningen vilket hade familjen som grund och som utmärktes av den kollektiva nyttan framför den individuella och lade fokus på en känsla av ansvar och tydliga normer. Som ett alternativ till detta ställde han en samhällsmodell som baserade sig på det medeltida gilles- och skråsamhället, vilket korporationerna utgjorde en modern variant på.

Överlag var korporativismen som idé den tyska romantikens reaktion mot den franska revolutionens liberalism i synnerhet och upplysningstidens modernistiska teorier i allmänhet, såsom i den konservative ekonomen Adam Müllers teorier, vilket framställde idén om samhället såsom en organism, vilket är en röd tråd genom korporativismens utveckling. Man kan kalla denna teori som en del av den tyska anti-aufklärung– (motupplysning-) rörelsen. Det intressanta här är att Tönnies presenterade en kritik av moderniteten och ett bot mot denna som är snarlik och föregår den traditionella skolan grundad av René Guénon med nästan 50 år. Runt förra sekelskiftet återupplivade den konservative sociologen Othmar Spann de gamla korporativistiska idéerna i Österrike och samtidigt med honom tog syndikalisten Georges Sorel upp dessa idéer i Italien vilket så småningom sögs upp i den italienska fascismen och utvecklades till den s.k. nationalsyndikalismen som så småningom exporterades till Spanien. I Sverige kom dessa idéer om den korporativistiska staten att tas upp och förvaltas av Per Engdahl och genom honom utvecklades de vidare till en variant som bejakar den svenska frihetligheten och motsätter sig autokratin, och sålunda återbördades korporationen till mer socialistiska former. Det intressanta här är att den socialistiska syndikalismen kom att absorbera korporativismens idéer och att dessa idag ännu finns bevarade hos anarkosyndikalismen. Ironiskt nog har korporativismens idéer överlevt och frodats genom dagens anarkism, samtidigt som själva ordet ”korporativism” har fått en negativ stämpel genom fascismens appropriering av denna modell.

Slutsatsen är att traditionalismen och anarkismen delar på samma ekonomiska modell och samhällsmodell, utvecklat som ett alternativ till den liberala marknadsekonomin och privatkapitalisemen – ett system som i grunden är baserat på det medeltida gillessystemet och skråväsendet, organiserat i branschvisa ekonomiska självständiga samhällen. Anarkisterna kallar detta för syndikat medan traditionalisterna kallar det för korporationer; i båda fallen organiseras alla anställda i ett företag i samma syndikat/korporation, inte enligt sin egen yrkeskategori utan utifrån den bransch som är den gemensamma nämnaren mellan olika yrken, allt från den högsta chefen till städaren. Skillnaden mellan de anarkistiska och traditionella eller konservativa varianterna är att syndikaten i ett anarkistiskt samhälle ämnar att helt ersätta staten medan en korporation har som syfte att tjäna som en förbindelsekanal mellan staten och det autonoma företaget inom ramen för en decentraliserad samhällsstruktur. I båda fallen är dock syftet att skapa en harmoni mellan samtliga yrkesgrupper inom branschen och det enskilda företaget och i samhället i stort. I båda fallen bygger grundprincipen på en organistisk syn på samhället och på en naturordning som man anser befrämjas i det syndikalistiska eller korporativa samhället.

Anarkotraditionalismen bejakar det statslösa samhället och anser att detta helt skall ersättas av det korporativa samhället. Eftersom Den Traditionella Humanismen betonar individens frihet efter anarkistiska ideal, med betoning på att endast Guds lagar kan styra över människan enligt anarkopacifismens ideal som de har utvecklats av Leo Tolstoy, väljer vi anarkotraditionalister att hänvisa till denna sociala och ekonomiska organisering såsom ”syndikalistisk”. Dock är begreppen ”syndikat” och ”korporationer” synonyma begrepp inom Den Traditionella Humanismen. Som en sista spik i kistan åt de kritiker som fortfarande anser begreppet ”anarkotraditionalism” vara ett villospår måste nämnas den tradition inom anarkismen som framför idén om autonoma kommuner som styrs enligt direktdemokratiska principer, den s.k. kommunalismen, framfört av bl.a. den viktiga anarkistiska teoretikern Pjotr Kropotkin. Denna idé om självständiga kommuner är dels hämtad från medeltidens fria städer, men bär även slående drag med de antika grekiska stadsstaterna. Platon, vilket alla goda traditionaliser måste anse vara den störste av filosofer och en av grunderna för den traditionella skolan, ansåg att Staten aldrig skulle omfatta mera än en stad. Helst skulle den vara så liten som möjligt för att göra byråkrati och lagar överflödiga; makten skulle verka informellt. Även renässansens utopister, av vilket flertalet var invigda hermetiker och rosenkorsare (dvs. bärare av den primordiala traditionen), företrädde en tidig form av kommunalism. Kommunalismen, så som den framförs av anarkosyndikalismen, lägger dock till Platons lära fram idén om federalism, dvs. att varje kommun skall samarbeta med alla andra fria kommuner inom ramen för en federation.

Eftersom anarkotraditionalismen anser sig tillhöra den anarkistiska familjen så ställer den sig bakom denna federalistiska idé. Vad som vidare definierar anarkotraditionalismen som en gren av det anarkistiska trädet, förutom tron på syndikalismen och den federalistiska idén som ett alternativ till den kapitalistiska marknadsekomonin, är att vi anarkotraditionalister vill avskaffa nationalstaten vilket är en naturlig konsekvens av framförandet av federalismen. Nationen är en av modernitetens konstruktioner och har endast tjänat privatkapitalismen i sin tidiga utveckling och tillväxt, även om den idag förordar globalismen snarare än nationalismen. Nationalismen såsom idé är förlegad och borde kastas på den historiska skräphögen. Anarkotraditionalismen är sålunda även en antisexistisk, antirasistisk och antihomofobisk ideologi, ty dessa fobier går hand i hand med nationalistiska föreställningar. Som en kontrast till nationalstaten ställer vi en europeisk federation av autonoma kommuner och syndikat i ett första steg. Europa bärs fram av en gemensam historia och kultur då däremot nationerna saknar någon reell inneboende identitet; nationerna är snarare olika färglinser ovanpå den europeiska strålkastaren. I ett andra steg ser vi positivt på framväxten av en global federation. Denna har dock inget att göra med den liberala och marknadsekonomiska ”globalisering” vilket är ett uttryck för pax americana – den amerikanska imperialismen. Mot den amerikanska liberalismen, scientismen, materialismen och kapitalismen ställer vi anarkotraditionalister den europeiska traditionen, vilket grundar sig på den sociala solidariteten, filosofin, esoteriken och kontemplationen av de eviga idéerna.

Annonser