Da VinciNågot som har gjort oss anarkotraditionalister en aning konfunderade är att vissa traditionellt orienterade författare, såsom René Guénon och några av hans lärjungar, främst Julius Evola, ställer renässansen i motsättning till traditionalismen. Den Traditionella Skolan anser generellt att västerlandets förfall mot ”järnåldern” eller Kali Yuga inleddes med renässansens gryning. Denna traditionella truism måste dock problematiseras. För visst kan man se att upplysningsfilosofin är en direkt fortsättning på renässansen. Men å andra sidan hade vi knappt haft någon esoterisk underström i Europa utan just renässansen. Esoteriken är ju själva motorn i traditionalismen. Guénon må ha haft rätt när han påstod att kristendomens genombrott under senantiken bromsade den västerländska kulturens förfall; den tidigaste kristna rörelsen var till sin natur esoterisk. Det främsta exemplet på detta är den valentinska gnosticismen och andra snarlika gnostiska former av kristendom. Dessa tidiga kristna sekter, som till sin natur stod ett flertal millenaristiska judiska sekter nära, sammanbands av en förkärlek av apokryfiska texter såsom Henoksböckerna vilket av den etablerade judiska religionen ansågs vara heretiska. Denna rörelse var en motkraft till det religiösa etablissemanget som hade degenererat andligheten och religionen till en världslig politisk makt. Vi Traditionella Humanister anser dock att den kristna kyrkan självt bidrog till detta förfall fr.o.m. kyrkomötet i Niacea år 325 e.kr, vilket omdanade kyrkan till en världslig snarare en andlig makt. I stort kastades Europa in i en mörk medeltid av religiöst bigotteri och förtryck av alla former av esoteriska underströmmar, i synnerhet hedniska men även andra kristna strömningar såsom Katarernas, vilket mer eller mindre öppet ifrågasatte kristendomens degenerering. Det var först med renässansens intåg på den europeiska kontinenten som denna tyranniserande teokratis makt kunde brytas och mer esoteriska läror, såsom nyplatonism, hermetism och qabalah, återigen öppet studeras av en andligt törstande europeisk intelligentsia.

För att belysa detta paradoxala förhållande kan vi nämna några namnkunniga exempel från renässansen som också var mer eller mindre bärare av den primordiala traditionen. Exempelvis var naturvetenskapens pionjärer Isaac Newton alkemist (majoriteten av hans avhandlingar är alkemiska) och Francis Bacon var troligtvis involverad i den rosicrucianska esoteriska scenen. Även om mycket talar för att Descartes inte hade en susning om sophia perennis sökte han i ett öppet brev invigning i Rosenkorsets Brödraskap efter att ha läst dess första och öppet esoteriska manifest Fama Fraternitatis. Dessa tre individer var ju kanske de ensamt viktigaste inspiratörerna för den senare upplysningstiden. Men man kan ändå inte anklaga dessa herrar för den ogudaktiga rörelse som utvecklade sig i och med 1700-talets ”upplysning”. Dessa tre exempel förevisar också goda exempel på att vetenskap och esoterik inte hyser någon egentlig motsättning. Snarare förutsätter den ena den andra; vetenskapsteorier som ej är förankrade i den metafysiska tillvaron utvecklar en vulgarisering av kunskapande och en esoterik avskiljd från en konsekvent vetenskaplig metod skapar blott en religiös tro och fanatism – eller för att använda ett motto myntat av Aleister Crowley: Vetenskapens metod, religionens mål! Det är den bristande jämvikten dem emellan, mellan kunskap och tro, mellan vetenskap och religion, mellan logik och intuition, som skapar kulturell stagnation och degeneration. Den religiösa medeltid som avlöste antiken i Europa och föregick renässansen markerade den religiösa trons betoning och efterföljande kulturella förfall. Den vetenskapliga medeltid som kännetecknar moderniteten och avlöste renässansen, och fortfarande är starkt förhärskande idag, markerar den vetenskapliga logiska empirins emfas och rådande kulturella och andliga förfall. I det ena fallet rådde en starkt repressiv teokrati och i den senare en likaledes repressiv teknokrati, i det senare fallet repressivt i det att individer av en avvikande åsikt från det rådande vetenskapliga ”upplysta” paradigmet har fått utstå hån och förakt. Det paradoxala är att i båda fallen skapas en rigid dogmatism och trosåskådning; den moderna scientismen är likaledes en religion, med sin egen officiella katekes och en prästerlig elit, professorerna. Det är endast i balansen mellan andens intuition och själens logik som en sann vetenskap kan etableras. Denna balans exemplifierades av renässansens betoning på tolerans och upptäckarglädje, och medvetenheten om den västerländska kulturens ursprung och antika historia, inte minst dess esoteriska underström.

Man kan säga att pendeln svängde från den ena ytterligheten till den andra mellan medeltiden och upplysningen, där den befann sig i ett balanserat jämviktsläge under renässansen. Vi har således en hel uppsjö av klassiska renässans-filosofer som för oss Traditionella Humanister har förvaltat och bevarat Den Primordiala Traditionen till eftervärlden, såsom italienarna Marsilio Ficino, Giovanni Pico della Mirandola, samt Cosimo och Lorenzo de’ Medici, tillhörande den nyplatonska skolan i Florens, och vidare Giordano Bruno och Tommaso Campanella, engelsmannen John Dee samt tyskarna Henry Cornelius Agrippa von Nettesheim och Paracelsus. Det är i synnerhet dessa individer som har förkroppsligat den klassiska bilden av ”renässansmänniskan”. (En typisk renässansmänniska var en sann humanistisk filosof; belevad, kulturell, bildad, konstnärlig, språkkunnig, utforskande, intuitiv, logisk, tvärvetenskaplig, och inte sällan atletisk – kort och gott ett universalgeni.) Sålunda kan man se här att renässansen både gav upphov till vad vi senare har kommit att kalla traditionalismen men också upplysningstiden. Renässansen var ju trots allt en återgång, ett sökande tillbaka hos den europeiska folksjälens identitet till en svunnen guldålder, till antiken och de klassiska konsterna och vetenskaperna. Man kan inte annat än beundra denna ursprungliga impuls, även om den samtidigt möjliggjorde en vetenskaplig revolution som så småningom materialiserade den moderna västerländska kulturen. Exempelvis översatte Marsilio Ficino Platons samlade verk för första gången till latin och gjorde den tillgänglig för den Europeiska akademiska världen. Den Traditionella Humanismen anser vidare den europeiska renässansen vara en direkt fortsättning på den arabiska högkulturen (kalifaterna). Utan latinska översättningar av arabiska verk, som i sin tur var översättningar av hellenistiska verk, hade vi inte haft någon renässans i Europa. Inom Islam såg man ingen motsättning mellan vetenskap och religion; under kalifaten såg världen ett inte tidigare skådat vetenskapligt framsteg. Renässansen i Europa förkroppsligar denna syntes mer än något annat efter antiken.

Renässansen är inte ens i närheten av den vulgära modernistiska (och postmodernistiska) tidsålder som kan korresponderas med metallen järn eller Kali Yuga – materialismens mörka medeltid. Vi kanske skall se på upplysningsfilosofin som den ohelige ”bastarden” eller oäktingen till renässansen? Illuminismen (vilket inte har något att göra med Weishaputs Illuminati-Orden) är det äkta barnet av renässansen, vilket representerar den esoteriska formen av ”upplysning” där man låter förnuftet vika för den gudomliga försynen och nåden. Upplysningen (vilket Weishaupt tog till sin logiska slutsats) ställer ju förnuftet (läs logiken) på sitt altare. Även Kain och Abel var bröder. Det som båda barnen av renässansen (upplysningen och illuminismen) delar på är den andliga friheten, vilket renässansen möjliggjorde. Människan måste vare fri inom den kulturella samhällsgrenen; ingen kyrka kan usurpera Gud eller de sant gudomliga lagarna som är satta att ledsaga människan. Ingen präst kan ställa sig i vägen för eller representera Gud för individen. Detta är en sant anarkotraditionell trusim; det finns inget större eller sannare rättesnöre än så i den sociala dimensionen. Enligt Den Traditionella Humanismen representeras renässansen av kopparåldern, den rödmetall som försöker imitera guldet – renässansen är ett försök av människan och hennes samhälle att återupprätta den svunna guldålder som återfinns i antikens Egypten, Sumer och Grekland. Denna ersattes av silveråldern i och med Alexander den Store och hans lärare Aristoteles som satte logiken på altaret; idealisten Platon var guldålderns siste store filosof. Silveråldern sträckte sig under hela den hellenistiska perioden och över senantiken vilket fortsatte att påverkas av den hellenistiska impulsen. I Europa dog den ut i och med att den katolska kyrkan blev antagen som stadsreligion i Rom; i Mellanöstern fortsatte sivret att skina ända till korstågen medan den i Europa redan innan profeten Muhammeds födelse oxiderade till en svärta.

Ett viktigt argument som anges mot renässansen från traditionalistiskt håll är kritiken mot humanismen, ett barn av renässansen, eftersom denna på något sätt skulle ställa människan i centrum av tillvaron och avskilja henne från den transcendente Guden. I den Traditionella Humanismens ögon skiljer sig dagens sekulära humanism fullständigt ifrån renässansens humanism. Idén om ”humanism” föddes som ett resultat av den stora ”tankesmedja” som representerades av Florens ny-plantoniker, Den Platonska Akademin ledd av Cosimo och Lorenzo de’ Medici och dess största filosofer Marsilio Ficino och Giovanni Pico. Den italienska renässansens humanism föddes ur den hermetiska idén om att människan är unik i skapelsen, såsom en mikrokosmos (avbild, återspegling) av makrokosmos. Denna humanism utgår från tanken att människan är en gudomlig varelse, såsom en aspekt av Gud; Guds redskap på vår jord. Redan i 1 Mosebok ställs människan i centrum av skapelsen, såsom namngivare och såsom Guds avbild. Denna förställning utgör definitivt en integrerad del av den primordiala traditionen, något som René Guénon och hans Traditionella Skola uppenbarligen förbisåg. Men dagens anarkotraditionalister har definitivt ej förbisett detta faktum utan ställer det som en av de mest centrala grundsatserna i Den Traditionella Humanismen. Sannerligen utgör själva beteckningen ”Traditionell Humanism” en direkt referens till renässansens tidiga syn på humanismen. Denna har inget att göra med dagens hyperindividualistiska ”humanism” eller ”vulgo-humanism”, vilket har usurperat den egentliga innebörden av ordet ”humanism” och som representeras av en sant gudlös filosofi och en stark övertro till logiken och empirismen som den enda vägen till kunskap och vetenskap, i motsats till Platons idealism; den aristotelistiska silveråldern har sålunda degenererats till vitmetallen järn, vilket har lyckats med företaget att återinföra ett i huvudsak nyaristoteleiskt paradigm. Beteckningen Traditionell Humanism är en stark markering mot den moderna och postmoderna formen av vulgär humanism.

Till skillnad från denna hävdar Den Traditionella Humanismen att när Gud (eller Ordet) inkarnerade i vår värld så gjorde Han det i människogestalt (som människosonen). Således är vi som människor medskapare av universum i den kosmiska dans som upprätthålls av Gud; vi är oskiljaktiga från Gud (en tanke som är central i all esoterik och mystik). Vad är dagens syn på ”humanism” i jämförelse med denna ursprungliga definition av denna i grunden vackra term? Något måste ju göra människan unik för att ge henne en säregen ställning (i förhållande till djurriket), antytt av alla former av humanism. Vad har man då satt som en unik egenskapen hos människan? Jo, hennes förnuft så som den definieras i en förmåga till logisk slutledning! Ur denna föreställning föddes rationalismen på vilket hela upplysningsfilosofin vilade. Man ansåg människans förnuft vara gudasänd under upplysningens barndom, något som även var renässans-humanismens idé och som ju återspeglar en ursprungligen Grekisk tanke – den om Nous, vilket omhuldades av Platon och Plotinus (och nyplatonikerna). Men vad är det som säger att Guds transcendenta ”förnuft” ens går att jämföra med människans slutledningsförmåga? Vad är människans förnuft (eller slutledningsförmåga) i jämförelse med hennes gudsgnista (hennes Sanna Själv)? Platonismen, i synnerhet Plotinus nyplatonism, likställer istället förnuftet med det transcendent gudomliga medvetandet, både i makrokosmos och mikrokosmos. I motsats till detta reducerade Aristoteles förnuftet och likställde det med logikens deduktion och induktion. Till skillnad från de ”positivistiska” vulgo-humanisterna, och i harmoni med nyplatonismen, så likställer inte Den Traditionella Humanismen logiken med förnuftet. Istället ser vi på förnuftet som en översinnlig förmåga som hör till den transpersonella eller övermedvetna nivån av tillvaron – intuitionen. Sålunda är den ursprungliga (och esoteriska) innebörden av humanismen sannerligen i traditionens tjänst då däremot den sekulariserade innebörden av denna term är en perversion eller styggelse som har legat till grund för liberalismen (och ännu värre nyliberalismen) och tanken om människan som ”förnuftsstyrd” varelse. Denna omdefinition av humanismen har legat som grund för moderniteten och dess rovdrift på både moder natur och all mänsklig värdighet.

René Guénon och hans Traditionella Skola har i själva verket gått i motangrepp mot denna gudlösa och perverterade form av ”humanism” som sannerligen inte bara sätter människan i centrum av skapelsen (som humanismen även gjorde under renässansen) utan helt ersätter Gud med människan. Den Traditionella Skolan har förvisso rätt när den säger att impulsen till denna vulgära form redan såddes med renässansens humanism. Men traditionalismen är ute på hal is om den likställer de två formerna av humanism; en mer nyanserad bild är eftersträvansvärd. Modernitetens form av humanism kommer ur renässansens humanism men är likväl en degenererad form av denna. Detta kan sägas om det mesta som har att göra med moderniteten; att den har tagit sin föregångare i renässansen och perverterat denna. Renässansen kan dock inte lastas för vad upplysningstiden har gjort med dess i grunden vackra satser. Vad renässansens humanism – Den Traditionella Humanismen – gjorde var att återbörda människan tillbaka till skapelsen som dess medelpunkt, inte i egenskap av Gud utan som mikrokosm; en avbild av Gud. Den Traditionella Humanismen har befriat människan från den negativa människosyn som har kännetecknat kristendomen och utvecklats till ett inhumant förtryckarinstrument – arvsstynden. I motsats till detta presenterar Den Traditionella Humanismen, liksom dess direkta anfäder renässansens humanism, en i grunden positiv människosyn där varje man och kvinna inom sitt innersta hyser en gudomlig gnista eller potential som bara behöver återuppväckas och göra henne till en Ny Adam eller Människoson. Detta harmonierar även med anarkismens positiva människosyn där hennes naturliga impulser strävar mot att skapa en fungerande harmoni mellan sig själv och sin nästa; människan hyser inom sig ett behov av att vara en moralisk och etisk varelse eftersom hennes förnuft styr henne mot detta. Vi har ett innerligt behov av att bry oss om och ta hand om varandra, både i den begränsade familjen (mamma, pappa och barn) och den utvidgade familjen (samhället).

Annonser