King & QueenAllt som ofta kan man i den traditionella litteraturen stöta på tankar som stöder idén om monarkin ”av Guds nåde” som grunden för det traditionella samhället. Alla sanna traditionalister, även av det anarkotraditionella slaget, känner allt från djup skepsis till förakt för den franska revolutionen. Julius Evola, för att ta det mest tydliga exemplet, vilket vurmade starkt för det feodala samhället, ansåg att monarkens uppgift var att förmedla det numinösa eller gudomliga till samhället och därigenom tjäna som samhällets centrum runt vilket det skulle ordna sig, även om han förvisso kunde se någon form av folklig representation i korporativa former; monarkens uppgift var att hålla det politiska systemet i chack mot revolutionära krafter. En republik saknade, enligt honom, potentialen att vederkvicka ett samhälle andligt och förföll snabbt i sin process av sekularisering. Vidare var Evola stark kritisk mot folkliga former av monarkier, såsom de skandinaviska; en monark skulle särskilja sig från folket likt den japanske Kejsaren av idag. Det psykologiska syftet med detta är att upprätthålla monarkens aura av gudomlighet och övermänsklighet; han eller hon blir en filmduk för folkets projektioner och andliga behov.

Inom den esoteriska symboliken i allmänhet och alkemisk symbolik i synnerhet stöter man allt som ofta på referenser till konungsliga figurer, inte minst kungar och drottningar. Kungar och drottningar, kejsare och kejsarinnor ser man också i en traditionell tarotkortlek. Både alkemin och tarot utgör en symbolik som hör det förmoderna till och utgör rester av en svunnen feodal samhällsmodell; den alkemiska renässansen under sent 1700-tal utgjorde en antiupplysnings-rörelse och, kan man argumentera, en aristokratisk nostalgitripp till svunna tider. Men även millenarismen (dvs. tron på ett stundande tusenårigt rike av ljus och fred), både bland judar, kristna och muslimer, drömmer om återkomsten av en konung som skall återvända och ställa den fallna världen till rätta; judar med sin Messias och kristna med Kristus (den smorde konungen), och shiamuslimer med den siste Imamen. Även i andra kulturer kan man se tecken på messianska gestalter; det är en symbol med stark arketypisk laddning. Platon såg i sin utopiska modell av en kallipol ett samhälle som skulle styras av en filosof-konung, en illuminerad individ som med sitt klara förnuft visste vad som var det bästa för stadens invånare. Sålunda finns det en traditionell grund för monarkin som modell.

Men hur kan man som anarkotraditionalist förena denna monarkistiska tanke med anarkismen som ju starkt motsätter sig alla former av autokrati och monarki? Först och främst behöver man återigen lyssna till Julius Evolas syn i denna fråga där han gör en stark åtskillnad mellan kungen och tyrannen. Förvisso kan kungar agera som tyranner men de har en mycket högre funktion än så genom sitt ämbete att förmedla det gudomliga inflödet till samhället medan en tyrrann helt saknar denna funktion utifrån sin strikt sekulariserade funktion som statschef. En kung behöver inte ens enligt Evola regera i den dagliga administrationen av samhället, ty detta kan delegeras till en statsminister och till stora delar skötas inom ramen för en korporativ nationalförsamling. Evola gör även en åtskillnad mellan monarkin och nationen; förvisso sammanfaller de rent juridiskt men monarken anses utgöra en naturlig motvikt och balans till starka nationalistiska känslor – det är den sekulariserade nationalstaten som uttrycker de mest extrema formerna av nationalism. Anarkotraditionalisten går längre än Evola i denna tankebana och vill dels begränsa samhällets yttersta ramar till kommunen eller kommuniteten och monarkens roll till att vara dess högste ceremonimästare; monarken skall i en anarkotraditionell kommunitet stå över det dagliga politiska livet och administrativa skötseln av en kommun. Monarken skall alltså inte vara statschef utan stadschef. Monarken skall i en anarkotraditionell kommunitet dessutom tjäna som den klassiska och antika monarken – som en prästkonung. Han eller hon skall vara kommunitetens överstepräst. Dock skall han eller hon också vara den anarkotraditionella kommunitetens högste andlige och kuturella beskyddare och ledaren över kommunens väktare eller vangarde; sålunda utgör den anarkotraditionella kommuniteten lika mycket en teokrati som den är en monarki.

Men vi behöver problematisera detta ännu djupare för att få en fullständig förståelse för den Traditionalla Humanismens ståndpunkt i denna fråga. Om man skall sammanfatta denna i en enda mening så kan man säga att varje samhälle och tidsålder förtjänar sina ledare eller regenter. I kali yugas järnålder kan man inte förvänta sig mer än despotiska och krigshetsande tyrranner, oavsett om de kallar sig för ”president”, ”kung”, ”premiärminister” eller ”ordförande”. Inte heller kan man förvänta sig mer än korrupta politiker och egenmäktiga så kallade ”folkvalda”. Men har monarkerna alltid och i alla tider varit tyrranniska despoter, eller har de kunnat förkroppsliga sin ursprungliga uppgift att utgöra länken mellan ett samhälles befolkning och Gud? Kan man ens jämföra dagens svenska konung Carl XVI Gustaf av huset Bernadotte eller den 43:e amerikanske presidenten George W. Bush med en egyptisk farao som Ramses II den store av den nittonde dynastin?

Vi anarkotraditionalister är övertygande om att monarkerna, i synnerhet de av en mer prästerlig funktion, i antikens tidiga riken i Mellanöstern och Egypten var av en helt annan kaliber än idag. Både de gamla Egypterna och Sumererna försökte under satya yugas guldålder att skapa en avbild av gudarnas värld eller himmelriket på jorden. Alla i de breda folklagren var på något sätt delaktiga i den magiska tillvaron; samhället formligen andades magin som var det sammanbindande kittet inte blott mellan varje individ utan även mellan folket och prästerskapet, och i förlängningen med prästkonungen som var en levande gud bland människorna, på samma sätt som kejsaren i den samtida kinesiske Shangdynastin och kungen under den indiska soldynastin eller Suryavansha. Ett modernt exempel var den japanske Kejsaren som av de sekulariserade och vulgära amerikanska soldaterna tvingades att avsäga sig sin gudomliga status efter krigsnederlaget mot U.S.A. Inga andra monarkier än de antika har tjänat sitt syfte att verka som medlare mellan det världsliga och gudomliga på ett så optimalt sätt som under den klassiska gyllene tidseran; det var en tid då detta var möjligt på grund av de kosmiska förutsättningarna. Idag har vi inte alls samma förutsättningar; dagens ledare drivs av girighet, materialism och egennytta, vilket avspeglar rådande värderingar.

Myten om ”messias” bär dessutom en djup sanning inom sig. I Första Mosebok kan vi läsa om Melkisedek, konungen i Salem som var präst åt Gud den Högste. Den esoteriska traditionen förtäljer att denne prästkonung var en avatar, dvs. en mycket avancerad och gammal själ som vandrade från konung till konung för att leda människan till Gud. Melkisedek översätts till ”Rättfärdighetens Konung”. I Nya Testamentets sjunde Hebreerbrev görs en jämförelse mellan Melkisedek och Jesus Kristus. Traditionen menar att Jesus var en avatar han också, troligtvis samma som hade bebott Melkisedeks kropp på Abramhams tid. Vidare anses samma avatar ha vandrat vår jord som Adam, Henok, Hermes Trismegistus, Zoroaster och profeten Elias. Qabalisterna, de nyplatonska judiska esoterikerna, hyser också liknande förställningar, i synnerhet sedan den qabalistiska sektledaren Sabbatai Zevi som förklarades vara judarnas messias år 1666 och som påstås ha reinkarnerat som avatar i minst tre efterföljande generationer av sektledare. Denna myt har även sin motsvarighet i den keltiske legenden om Kung Arthur som likt Jesus Kristus anses återvända för att leda sitt folk till en ny gyllene tidsera och det tusenåriga riket.

Alla dessa myter har en sanning bakom sig. Inom den tibetanska traditionen är föreställningen om avatarer som bosätter sig i buddistiska Lamars kroppar stark; den mest kända är förstås Dalai Lama. (Vi anarkotraditionalister erkänner Dalai Lama som en avatar och anser därför den tibetanska teokratin vara oantastlig och ett föredöme.) I Indien är denna tradition stark och är framför allt kopplat till kulten kring Vishnu; det sägs att den tionde avataren Kalki kommer att ta världen ur kali yugas mörker och inleda en ny era av ljus. Sålunda är förställningen om en halvgud till konung mycket stark och beständig inom Traditionen. Det går alltså inte att vara traditionalist och inte vara millenarist i någon mån. Anarkotraditionalister hyser dock esoteriska föreställningar som tämligen drastiskt skiljer sig åt från gense exoteriskt kristet tänkande och står närmare ett österländskt förhållningssätt i denna fråga.

Även den västerländska hermetiska traditionen hyser föreställningar om avatarer. Sedan den solara traditionen grundades första gången i antikens Sumerien har den letts av ett inre råd av 12 avatarer som kommunicerar med ett yttre råd av lika många alkemiska mästare, vilket leder det anrika Stora Vita Brödraskapet. Avatarerna i den hermetiska traditionen är solara varelser som har lyckats med Det Stora Verket att transmutera sitt bly (den fysiska kroppen) till sin solara kropp och en tillvaro i den solara dimensionen. (För en mer detaljerad redogörelse av solart medvetande och solar existens, se texten angående extraterrestriala intelligenser.) I urtiden var det solara varelser, de s.k. hyperboreanerna, som kom till vår planet från Solen för att lära våra anfäder att grunda de solara civilisationerna och förmedla den Solara Traditionen hur man medels alkemin kan förädla sin fysiska kropp och väsen att uppgå i den solara dimensionen, något som ytterst görs vid dödsögonblicket där medvetandet projiceras till solkroppen och undslipper den ”andra döden”. Den tibetanska buddismen har en liknande tradition i läran om ”regnbågskroppen” (vilket utgör resultatet av en transmuterad fysisk kropp) och phowa-meditation (dvs. att meditera sig själv till döds och överföra sitt medvetande till regnbågskroppen). Avatarerna har dock guidat västerlänningarna fördolt från bakom kulisserna och främst genom esoteriska ordenssällskap. Tiden är ännu inte mogen för en av dessa avatarer att inkarnera i ett passande världsligt vehikel. När denna tid är mogen anticeperar vi anarkotraditionalister att en avatars själ kommer att inkarnera i en människa och såsom monark leda oss ur vårt nuvarande tillstånd av mörker och materialistisk medeltid.

Enligt den hinduiska och kristna traditionen kommer en smord konung att vara besutten av en helig avatarsjäl som kommer att leda oss ur kali yuga eller järnålderns mörker. För att göra detta möjligt måste vi anstränga oss genom personlig aktivism. Först när vi har lämnat denna mörka medelålder bakom oss kan avatarernas gyllene tidsålder vara i ankommande. Men tills denna tid är stunden kan vi anarkotraditionalister inte acceptera någon världslig konungs eller ledares auktorietet över våra liv överhuvudtaget. Den gammalmodiga monarkin, vilket bygger på hereditet, är inte en lämplig samhällsform under rådande omständigheter. Detta kan vara förklaringen till uppkomsten av den moderna parlamentariska demokratin som har varit parallell med ankomsten av järnåldern; å ena sidan utgör den ett starkt och tydligt uttryck för kali yuga men å andra sidan är det naturens sätt att balansera upp samhällets bräckliga tillstånd och värna om människans heder och rättigheter vilket omedelbart tas ifrån henne under envåldshärskarnas tyranni. Vad de totalitära regimernas sekel (1900-talet) har lärt oss är att all världslig makt inte kan ges till en enda människa; denna makt kan endast ges till någon som är mer än människa, till en av avatarerna vilket kan likställas med de klassiska myternas halvgudar och hjältar. Dock anser vi anarkotraditionalister att den parlamentariska demokratin är en urartad politisk styrelseform; majoritetens tyranni är bara marginellt lindrigare än envåldshärskarens. Den enda samhällsform som är lämplig i kali yuga är den anarkistiska så som den uttrycks i den syndikalistiska eller korporativa formen. Denna frihetliga samhällsform skall dock i den anarkotraditionella versionen balanseras upp av en affirmation om den väntade konungen eller drottningen, i form av det konungsliga prästämbetet – en korporativ teokratisk monarki.

I den anarkotraditionella kommuniteten skall den klerikala monarken som sagt inte delta i den dagliga politiska, ekonomiska och administrativa skötseln av kommuniteten, något som formellt skall delegeras till korporationerna/syndikaten och deras olika samarbetsformer och församlingar. Eftersom monarkens roll och uppgift är av andlig och ceremoniell natur skall han eller hon enligt den sociala tregrenade modellen endast begränsa sin makt och funktion till den andliga och kulturella sfären och aldrig befatta sig med varken den juridiska-politiska sfären eller med ekonomiska spörsmål och näringslivsfrågor. I den anarkotraditionella kommuniteten skall han eller hon tituleras som antingen Imperator eller Imperatrix (latin för ”Kejsare” respektive ”Kejsarinna”), alternativt som Basileus eller Basilinna (grekiska för ”Konung” respektive ”Drottning”). Denne Imperator eller Basileus skall vara den främste bland kommunitetens kollegium av filosofer och tillika vara den högste ledaren över deras Ordenssällskap. Monarken skall begränsas i den tregrenade modellen endast under förutsättning att ämbetet inte hyses av en avatar, i vilket senare fall monarken skall vara kommunitetens högste suverän i alla frågor som rör alla tre grenar av samhället. I väntan på denne avatar – ett västerlandets Dalai Lama – skall det konungsliga ämbetet hysas, så att säga ”vakant”, av Ordenssällskapets högste ledare eller Imperator vilket utses av den tidigare Imperatorn; väl utsett skall detta ämbete innehas på livstid eller tills monarken själv väljer att avsäga sig sitt ämbete. Skapandet av den anarkotraditionella kommuniteten ger dock en grogrund för avatarens ankomst; det är detta som utgör den nödvändiga aktivismen för att på sikt leda världen ur kali yuga.

Annonser