PutinVi brukar på Traditionell Humanism inte kommentera på dagsaktuella händelser men kommer nu för första gången göra ett undantag — eller är det kanske en inledning på en ny trend? Vi kommer idag att diskutera konflikten i Ukraina eller snarare det nya kalla kriget mellan de två supermakterna USA/EU/NATO och Ryssland. Anledningen till att denna konflikt har påkallat ett anarkotraditionellt intresse är en analys utfärdad av den amerikanske paleokonservative debattören Pat Buchanan som i blogginlägget Whose Side Is God on Now från 2014-04-04 menar att Ryssland under Vladimir Putins ledning har hittat en ny ideologisk identitet som ett alternativ till den gamla ryska Marxism-Leninismen — Traditionalismen. Inte för att anarkotraditionalismen har så mycket gemensamt med amerikansk paleokonservatism, utöver dess kritik av amerikansk globaliseringspolitik, men vi finner ändock Buchanans uttalande som tankeväckande. Som skäl för denna ideologiska nyorientering anförs främst Putins anammande av och betoning på den Ortodoxa Kristendomen — Putin anses främst vara en kristen traditionalist. Ett skäl till annekteringen av Krim skulle då vara införlivandet av Chersonesos till Ryssland, den plats där Vladimir I av Kiev (956?–1015) blev döpt och den ortodoxa tron anammades av de rysktalande folken. Buchanan citerar Putin sägandes:

Ett flertal euroatlantiska nationer har rört sig bort från sina rötter, inklusive kristna värderingar. En politik omhuldas som jämställer barnfamiljer med samkönade partnerskap, en tro på Gud och tron på Satan. Detta är vägen till ett förfall.

Ryssland anses här vara en ny ledstjärna för traditionella värderingar, såsom familj, religion och nation, vilket ställs i motsättning till det post-moderna västerlandets kommersialism, ateism, sekularisering, individualism, feminism, hedonism och globalisering, inte minst upplösandet av den traditionella familjebildningen ”förskjutningen av kristna värderingar för Hollywoods värden”. Buchanan menar att Putin ser sig själv som den nye ledaren satt att försvara mänskligheten från amerikaniseringen av världen och att Gud är på Rysslands sida i kampen mot hedendomen; öst ställs mot väst där det förra ses representera tradition och det senare modernitet. Buchanan skriver:

Men Vladimir Putin vet exakt vad han gör, och hans nya anspråk har en ärevördig härstamning. Den forne kommunisten Whittaker Chambers som avslöjade Alger Hiss som en sovjetisk spion, skrev vid tidpunkten för sin död 1964 en bok om ”Det Tredje Rom”.

Det första Rom var den heliga staden och sätet för kristendomen som föll för Odovakar och hans barbarer år 476 e.Kr. Det andra Rom utgjordes av Konstantinopel, Bysans, (dagens Istanbul), som föll för turkarna år 1453. Bysans efterträdande stad, Det Tredje Rom, det sista Rom för de gamla troende, var — Moskva.

Putin är i färd att hävda Moskva vara dagens Gudsfruktiga Stad och utgöra högkvarteret för motreformationen mot den nya hedendomen.

Buchanan citerar den ryska homosexuella författarinnan och Putin-kritikern Masha Gessen när hon hävdar att: ”Ryssland håller på att omdana sig självt till att vara ledaren för den anti-västerländska världen”. Buchanan menar att Ryssland ämnar att föra ett kulturellt, socialt och moraliskt krig mot västvärlden där dess roll enligt Putin själv är att ”förhindra rörelsen bakåt och nedåt, in i kaotiska mörker och en återgång till ett primitivt tillstånd”. Buchanan framhåller i synnerhet de ryska lagändringarna såsom förbjudet mot homosexuell ”propaganda”, förbudet mot abortreklam, förbudet mot aborter över 12 veckor och förbudet mot ”vanhelgande förolämpningar mot troende” som motmedel för denna degradering av samhället.

Man behöver dock komma ihåg att Pat Buchanan är en katolsk traditionalist vilket är något annat än att vara en förespråkare för den traditionella eller perenniala skolan, vilket anarkotraditionalismen omhuldar. Buchanans ”traditionalism” representerar de yttre formernas och exoterismens traditionalism vilket stirrar sig blint på den temporala traditionen (vilket i sig befinner sig i en ständig förändring och påverkan av världsliga faktorer). Denna står i bjärt kontrast till den esoteriska Traditionalismen. Buchanan ser i Putin en traditionalistisk frände utifrån detta exoteriska perspektiv, vilket är synonymt med konservatism. Vad Putin representerar verkar snarare vara en Ryskt-Ortodox variant av den katolska kristna traditionalismen. Buchanans retorik mot en ”europeisk hedendom”, vilket likställs med postmodernitetens scientism och som faktiskt delas av Putins retorik mot USA såsom ”hedniskt”, är byggd på felaktiga grunder. Ty det är i den antika hedendomen som man kan finna den sanna källan till Den Perenniala Traditionen, vilket inte har något att göra med någon postmodern nyhedendom. Kristendomen har å andra sidan bevarat vissa spår av denna strömning såsom innefattat i dess mysterier.

Dock finns det en annan intressant vinkling på denna nyorientering i den ryska propagandan och kulturkampen mot Väst vilket kan spåras till Aleksandr Dugin, rysk ideolog och professor i sociologi vid Moskvauniversitetet. Dugin, vilket har ett förflutet tillsammans med nationalbolsjevismen, företräder den s.k. eurasiska skolan och rörelsen. Han är dessutom en anhängare av Julius Evola och dennes lära. Han har också tjänat som något av en rådgivare för Kreml och vissa nyckelpersoner i den ryska Duman. Putin har uppenbarligen närmat sig den eurasiska ideologin vilket ämnar att skapa ett Stor-Ryssland, ett nytt imperium som skall tjäna såsom en smältdegel för inte blott ryska medborgare utan för många andra folkslag, slaviska såväl som turkiska och arabiska, etc. Det finns även vissa panslaviska tendenser i detta tankegods. Tanken är att skapa ett ”pax russiana”, ett nytt imperium som sammanbinder många etniska och nationella identiteter under ett nytt och gemensamt tak, något i stil med det gamla Tysk-Romerska Riket; ett nytt heligt imperium med Putin (förmodar man) som en ny Tsar av Guds Nåde. (Enligt vissa analytiker verkar Putin identifiera sig med Napoleon.) Detta nya Pax Russiana skulle då stå som en naturlig motvikt mot det rådande Pax Americana. Dugins vision beskrivs sålunda:

I princip förblir Eurasien och vårt område, hjärtats Ryssland, en plattform för en ny antiborgerlig, antiamerikansk revolution. […] Detta nya eurasiska imperium kommer att byggas den grundläggande principen om den gemensamma fienden: avvisandet av Atlanticism, strategisk kontroll av USA, och vägran att tillåta liberala värden att dominera oss. Denna gemensamma civilisatoriska impuls kommer att ligga till grund för en politisk och strategisk union.

Dugins böcker, såsom The Fourth Political Theory och The Great War of Continents, representerar någon slags neo-radikal traditionalism som vi diskuterade och problematiserade i vårt tidigare inlägg om Den raka och smala stigen. Är Vladimir Putin måhända den nye Messias som skall rädda världen från Kali Yuga? Knappast. Även om Putin har börjat anamma vissa traditionalistiska drag så är han i grund och botten en pragmatiker och Sovjet-nostalgiker. Han har infört patriotismen och familjen på agendan i rysk politik framför råkapitalism vilket kännetecknade det första decenniet av post-sovjetiskt styre. Mycket av den post-sovjetiska oligarkins makt verkar vara bruten eller åtminstone begränsad. Levnadsvillkoren har till slut blivit tämligen så hyfsade, även efter västerländska mått. Å andra sidan finns det indicier som tyder på att Putin är en hänsynslös maktmänniska som kämpar för att bevara sin ställning, även om det kan inbegripa politiska mord, inskränkningar av de individuella medborgerliga rättigheterna och statsstyrda media. Uppenbart drar han sig inte för att använda vapenmakt för att försvara ryska intressen, vilket kriget om Tjetjenien och mot Georgien vittnar om, och inte minst den senaste annekteringen av Krim.

Vi anarkotraditionalister har således inga naiva föreställningar om Putin; han gillar makt och ju mer makt han har desto nöjdare blir han. Men det finns maktmänniskor och det finns maktmänniskor; vi vill inte dra alla över en kam även om makt i sig korrumperar även den bäste och mest idealistiske. Det är nog tveksamt om Putin i grunden är någon idealist; snarare är han en realpolitiker. Men från att ha varit en mer uttalad pragmatisk envåldshärskare med föga intresse för västerländska demokratiska processer har han uppenbarligen utvecklat något av en ideologi och t.o.m. idealism med traditionalistiska undertoner, något vi anarkotraditionalister följer med viss försiktig optimism. Men låt oss inte vara nativa; hans nyvunna traditionalism kan också tjäna honom som ett fungerande vapen mot USA och EU. Som Buchanan påpekar, en supermakt behöver luta sig mot en ideologisk kärna som ger den en andlig motivation och ett existensberättigande vid sidan av den rena imperialismen; Sovjetunionen hade sin kommunism, trots att den var imperialistisk i grunden — det post-sovjetiska Ryssland har funnit traditionalismen såsom ett alternativ att tjäna som en kärna i sin imperialistiska vision och som ett medel att mobilisera den ryska folksjälen. Men åtminstone presenterar Putins regim och Ryssland såsom nation ett alternativ till den västerländska liberalismen, uppbackat av USA och EU.

Västerländska bolagsstyrda medier har under de senaste åren, i takt med att Ryssland har rest sig som nation och fått en kulturell och ekonomisk renässans, ökat sin propagandakampanj i syfte att svartmåla det ryska samhället och i synnerhet dess ledare Putin. En stor sak har gjorts av dess påstådda homofoba lagar som trädde i laga kraft förra året. Tjejpunkbandet Pussy Riot har fått stå som något av en symbol för oppositionen; tjejerna dömdes för ”huliganism motiverat av religiöst hat” och fängslades för att de år 2012 framförde en provokativ låt framför altaret i Kristus Frälsarens katedral i Moskva. Troligtvis inspirerade deras handling den ett år senare antagna lagen om vanhelgandet av religiösa symboler. Vi anarkotraditionalister tror på yttrandefriheten men anser samtidigt att det är förkastligt att håna religiösa symboler, oavsett religion, och att öppet provocera och utmana religiösa människors tro och religionsyttring. Exempelvis anser vi Lars Vilks så kallade ”konst” vara orättfärdig då den enbart syftar till att provocera muslimska troende. Straffet som utdömdes till Pussy Riot (två års fängelse) stod dock inte i proportion till förseelsen. Inte heller anser vi att Vilks förtjänar att mördas för sin konst. Såsom anarkotraditionalister stöder vi dock inte denna form av blasfemisk ”konst” eller ”underhållning”; med frihet följer också ett moraliskt ansvar att ta hänsyn till sin nästa, även om man inte delar samma tro eller världsåskådning.

Låt oss nu mera noggrant granska de ”homofoba” lagarna i Ryssland. Först och främst så måste vi komma ihåg att homosexualitet var förbjudet i Sovjetunionen och dessutom ansågs vara en psykiatrisk sjukdom av kommunisterna. Först efter sovjetsystemets fall blev det lagligt att ägna sig åt homosexuella förbindelser, närmare bestämt 1993. År 1999 togs den psykiatriska diagnosen bort. Alltså är förhållandena i Ryssland betydligt bättre idag jämfört med under det kommunistiska Sovjetunionen, något som kan vara värt att komma ihåg med tanke på att HBTQ länge har varit en typisk vänsterfråga i Sverige och Europa. Sant är dock att det juridiska klimatet har hårdnat i Ryssland under de senaste åren. Den lag som antogs i Duman år 2013 att gälla för hela Ryska Federationen statuerar ordagrant att det är förbjudet att sprida ”propaganda” till minderåriga om ”icke-traditionella sexuella relationer”. Lagen omfattar alltså inte endast homosexualitet utan andra former av sexualitet som anses bryta mot den heterosexuella normen. Lagen föregicks av regionala lagar som direkt förbjöd ”homsexuell propaganda”. De som har drabbats har främst varit homo- och bisexuella personer. Såsom frihetliga traditionalister är vi naturligtvis emot denna lag men anser samtidigt att debatten om den har varit oproportionerligt stor. Vi måste komma ihåg att EU-landet Litauen har en liknande lag som förbjuder ”homosexuell propaganda”. Förföljelser av homosexuella, oavsett om de har varit uppbackade av lagar eller ej, har varit mycket uttalat i hela Baltikum och i majoriteten av de östeuropeiska EU-länderna. Varför diskuterar man inte detta i lika hårda ordalag i västerländsk media?

I princip i alla EU-länder med undantag för i Skandinavien har diskrimineringen av homosexuella varit regel snarare än undantag. Börjar vi skrapa under den amerikanska ytan märker vi att skillnaderna inte är så stora där heller i jämförelse till det reellt upplevda våldet och diskrimineringen mot homosexuella i Ryssland, i synnerhet i vissa områden av USA. Homosexuella relationer blev lagliga på en federal nivå i USA först 2003, d.v.s. ett decennium efter Ryssland. Men i vissa delstater finns det fortfarande lagar som liknar dem i Litauen och Ryssland. I delstaten Utah finns exempelvis en lag som förbjuder undervisning i skolan som ”förespråkar homosexualitet”. Dessa perspektiv tas sällan fram i debatten; vissa skulle kalla detta för hyckleri. Vi anarkotraditionalister menar att de s.k. ”anti gay-lagarna” i Ryssland har används medvetet för att genom propaganda svärta ner och demonisera Putins ”konservativa” Ryssland då man har känt sig hotat av den ryska björnen kulturellt, ekonomiskt och militärt. Vi behöver här föra in begreppet ”pinkwashing”, dvs. att maskera en dold politisk agenda genom HBTQ-retorik. När Barack Obama besökte Sverige förra året nobbade han ett möte med Putin och angav då som skäl de ryska anti gay-lagarna. Obama hade dock inga problem med att träffa de baltiska statsöverhuvudena, inklusive Litauens. Framträdande HBTQ-förkämpar hyllade honom trots detta. Är detta en blind fläck på den västerländska retinan?

Det kalla kriget har även hittat in på Eurovisionsschlagerfestivalen och i våra vardagsrum, en musiktävling som egentligen skall ha som syfte att föra de europeiska nationerna samman, inte söndra Europa. Trots detta buades det ryska bidraget och de två ryska 17-åriga systrarna Tolmachevy ut under tävlingen nu i helgen även om de hade samlat på sig många röster; det var inte musiken i sig som man ogillade utan att flickorna faktiskt var ryssar och representerade Ryssland. När den österrikiska dragartisten Conchita Wurst till slut vann gjordes detta till en stor manifestation mot det ”homofoba” Ryssland; den stora musiktävlingen har gjorts till ett redskap i västs propagandakrig mot Ryssland på grund av dess annektering av Krim. Denna retorik handlar egentligen inte om homosexuellas rättigheter i Ryssland utan att homosexuella och transpersoner används som slagträn i en geopolitisk konflikt mellan Väst och Öst. Det är inte så mycket bättre än när en förälder använder sina barn som slagträn i en vårdnadskonflikt; det är inte barnens behov man ser till i första hand men så tacksamt utnyttjar i retoriken. Vi tror att denna form av retorik och propagandakrigföring mitt under en konflikt inte alls kommer att gagna HBTQ-rörelsen i Europa på sikt, i synnerhet inte i Östeuropa. En våg av russofobi sveper genom hela Västeuropa; nyligen gjorde en grupp med etniska ryssar i Sverige ett upprop i en kvällstidning och uppmanade läsaren till besinning då de upplevde sig förföljda och var rädda för sina barns säkerhet — vi menar att det är hyckleri att värna om en minoritets rättigheter samtidigt som man är öppet rasistisk mot en annan.

Det är dock inte som eventuella traditionella värdens förkämpe som Putin enligt oss anarkotraditionalister har sitt största värde utan som en motvikt till den amerikanska och europeiska globaliserade världsekonomin och västerländska imperialismen, med efterföljande katastrofer både för natur och kultur. Den amerikanska globaliseringen är en av de största hoten som mänskligheten står inför; i propagandan förespråkar man tolerans och pluralism men hotar att utplåna traditionella kulturers särart. Den ökade rovdriften och utsläppen bidrar till en ekologisk katastrof. Världsekonomin står idag i ett symbiotiskt förhållande till den amerikanska; till och med naturens egna grödor har blivit patenterade genom amerikanska företag som producerar GMO (genetiskt modifierade organismer). Under det kalla krigets dagar tjänade Sovjetunionen och Warszawa-pakten som en naturlig och säkerhetspolitisk motvikt till USA och NATO. Världen var de facto en säkrare och lugnare plats att leva på för 30 år sedan, även om det här och där kunde blossa upp begränsade konflikter i Sydamerika, Afrika eller Asien, och trots det ständiga kärnvapenhotet. Men sedan Warszawa-paktens avvecklande och Sovjetunionens demontering så har USA och EU haft fria händer att härja fritt över hela världen; globaliseringen är ett resultat av en inneboende obalans i makt.

Europa har följdriktigt kastats in i krig med NATO och USA som parter. På samma sätt har Mellanöstern dragits in i fruktansvärda konflikter där amerikanska och brittiska soldater för första gången sedan Andra Världskriget har deltagit i strid; det har inte funnits en motsatt supermakt att hindra västmakternas framfart, med ökade konflikter, större ojämlikhet och miljöförstöring som följd. Vi hade inte sett en bombning av Serbien, ett ”krig mot terrorismen”, eller en invasion av Irak och Afganistan under det förra kalla kriget. Sovjet invaderade och ockuperade förvisso också Afghanistan och USA Vietnam, men Mellanöstern har alltid varit en geopolitiskt hetare potatis på grund av oljan där varken USA eller Sovjetunionen har vågat att intervenera direkt utan istället genom ställföreträdare såsom Syrien, Egypten och Israel. Vi hade inte sett kapitaliseringen av krigföring, amerikanska investeringar i kölvattnet på en invasion och etablerandet av bolagsstyrda privatarméer under kalla kriget heller. Under kalla kriget låg kampen mellan liberalism och kommunism. Under de senaste åren har det endast handlat om största möjliga avkastning och utsugning, precis som under den gamla tidens kolonialism. Pax Americana har varit det post-moderna svaret på kolonialism och imperialism.

Detta har en esoterisk implikation. Hela skapelsen och makrokosmos är dualistisk bestående av tes och antites vilket inom den hermetiska alkemin symboliseras av Solen och Månen, Konungen respektive Drottningen, inom den heliga qabalah av den vita respektive svarta pelaren, inom Taoismen av Yang respektive Yin, etc. I naturen visar det sig främst i han- och honkönet, genom man och kvinna, och i kulturen genom det maskulina och feminina, patriarkatet och matriarkatet. Denna esoteriska och andliga princip genomsyrar hela skapelsen och även den mänskliga kulturen. Under det kalla kriget tog den sig ett geopolitiskt uttryck genom de båda supermakterna USA och Sovjetunionen, och deras respektive försvarsallianser NATO (North Atlantic Treaty Organization) och Warszawa-pakten. Dessa två motstridiga krafter behövs för att upprätthålla balansen i världen. Vilket ”kön” eller ”pelare” eller ”himlakropp” som var och en av dessa representerar är väl en öppen fråga. Det är inte helt så enkelt då de innehåller både Solara och Lunara tendenser var för sig. Men grovt räknat och utifrån sina respektive världsåskådningar måste man anse det gamla kommunistväldet representera Lunar tradition medan det kapitalistiska samhället symbolisera den Solara. Fast idag, med tanke på liberalismen som genomsyrar den moderna västerländska modellen, lutar vi åt att tilldela den en Lunar kvalité i mosats till det Solara och konservativa Ryssland. Det viktiga att komma ihåg här är dock att det behövs en motvikt till en supermakt; resultatet av avsaknaden av en motsatt kraft har vi skördat under de senaste två decennierna.

Det nya och självsäkra Ryssland har nu klivit i den internationella arenan och tagit rollen som den gamla Sovjetiska supermakten; idag har vi igen, äntligen, en naturlig motvikt till USA/EU/NATO. Putins Ryssland har vuxit till sig i rollen som en aktiv motståndare till den västerländska globaliseringen; den har sent omsider lagt en demarkationslinje gentemot Pax Americana. Iran har länge hållt stånd mot USA, Israel och EU, såväl som Syrien har gjort det. När västmakterna stärkta av den ”arabiska våren” fick förnyad kraft gav de sig på Syrien för att införa Pax Americana även där, med det wahabitiska Saudiarabien och Quatars goda medgivande och aktiva stöd (såsom allierade och utgörandes del av Pax Americana). Ryssland har dock under de senaste åren, stärkta av sina militära framgångar i Tjetjenien och Georgien, och med stöd av sina ekonomiska framgångar och exporten av naturtillgångar till Väst, utvecklats till en nygammal supermakt. Med detta har det aktiva motståndet mot USA och EU ökat. Det inleddes med krigsförklaringen för något år sedan mot GMO då Putin hotade med världskrig om inte spridningen av dessa konstgjorda grödor stoppades. Även om man stödde Serbien mot NATO på 1990-talet så hade man långt ifrån kapaciteten att göra något åt det militärt eller ekonomiskt. Idag har man resurserna och man har aktivt förhindrat ett amerikanskt övertagande av Syrien. Kriget i Syrien har inte varit mellan sunniter och alawiter utan mellan USA/EU/NATO (inklusive de allierade Israel, Saudiarabien och Quatar) och Rysslan/Syrien/Iran. Putin har stampat med den ryska björnens Tass i marken och sagt: ”Yankees! Hit men inte längre!” Det av USA och NATO stödda wahabitiska upproret har näst intill krossats genom moraliskt, ekonomiskt och logistiskt stöd från Ryssland och Iran (inte minst genom vapenleveranser).

Syrien var förspelet till konflikten i Ukraina. Västvärlden har sent omsider börjat inse att de verkliga barbarerna i Syrien är de islamistiska rebellerna och inte Bashar Assads regering eller den syriska armén; de förra står för fundamentalism och religiös terror medan den senare representerar religiös och etnisk tolerans. Under senaste åren har Ryssland närmat sig EU; Putin har drömt om en ny och sant europeisk ekonomiskt union som sträcker sig ”från Lissabon till Vladivostok”. Ryssland har naturligtvis velat göra EU mindre beroende av USA och mera integrerat ekonomiskt med sig själva. Detta har retat upp USA och dess strateger. Transitlandet mellan Ryssland och EU har varit Ukraina. Ryssland har närt ett samarbete med Ukraina och dess senast valde president Viktor Janukovytj var vänligt inställd till ett närmande till Ryssland. USA har saboterat detta närmande mellan Ukraina/EU och Ryssland genom att skapa ett politiskt kaos i landet utan att ta hänsyn till några demokratiska processer. Man har aktivt stöttat den ukrainska nazistiska rörelsen ”Högra Sektorn” som var ledande i Maidan-upproret vilket till slut avsatte Janukovytj och tillsatte en olaglig interimsregering, med USA:s goda minne. Resultatet har blivit exakt som USA ville; Ryssland har blivit utfryst från det europeiska samfundet och EU har lydigt hamnat rakt i knät på USA. Istället har USA och EU tillsammans inlett ekonomiska sanktioner mot Ryssland. NATO börjar skramla vapen i Östeuropa och vill börja rusta upp sin militära kapacitet mot det ”ryska hotet”.

Som vanligt vid ställföreträdande krigföring har allehanda främmande element dragits till Ukraina för att stödja Kiev-juntan mot den ryska minoriteten och ryska intressen i regionen. Det wahabitiska Saudiarabien har skickat sina Takfiri-terrorister från det hopplösa kriget i Syrien till Ukraina för att strida sida vid sida med Högra Sektorns paramilitära förhand i insatser mot ryska minoriteter i östra och sydöstra Ukraina, säkert för att ge igen för det förlorade Tjetjenien. Vi lär säkert få se den svarta Al-Qaida flaggan vaja i Ukraina. Rapporter från Ukraina hävdar också att runt 400 amerikanska legosoldater från företaget Greystone Limited, med starka kopplingar till det CIA-understödda Blackwater/Academi (som har gjort sig ökänt i Irak för att begå krigsförbrytelser mot civilbefolkningen), har satts in av Kiev-juntan mot ryska minoriteter. Vi har nu en situation där svenska nynazister (frivilliga milismän i Högra Sektorn) slåss sida vid sida med amerikanska soldater och islamister mot ryssar och ukrainare. Vi anarkotraditionalister menar att juntan i Kiev är olaglig och går emot folkviljan och den demokratiska processen; den har blivit tillsatt genom våld och backas upp av fascister och nazister som skulle få grekiska Gyllene Gryning (Χρυσή Αυγή) att framstå som en svärmorsdröm, samt av amerikanska UD och CIA — i Ukraina ser vi USA:s senaste ställföreträdande krig mitt i Europa.

Ryssland har också en imperialistisk agenda; det sägs att Putin vill återinrätta inte bara det gamla Sovjetiska imperiet utan även tsarväldet, vilket inkluderar Finland. Detta rimmar väl med eurasiska tanken. Såsom anarkotraditionalister ställer vi oss kritiska till dessa imperialistiska drömmar, i synnerhet avseende de baltiska länderna och inte minst Finland. Men situationen i Ukraina och på Krim kan inte jämföras med en hypotetisk invasion av Baltikum, ett scenario som ofta målas upp i antirysk propaganda — efter Ukraina är det Baltikum som väntar med förevändningen att skydda ryska minoriteter. På Krim var den ryska befolkningen i en klar majoritet (närmast 60% av befolkningen) där ukrainare utgör en fjärdedel av befolkningen; resten är en blandning av bl.a. tatarer, vitryssar, polacker, moldavier och judar. Befolkningen där upplevde sig dagarna innan den ryska invasionen hotade av nynazistiska gäng som gick lös på ryssar. När de mystiska beväpnade ”gröna männen” dök upp på gatorna så hälsades de som befriare; enligt svenska vittnen gav folk dem blommor i en känsla av tacksamhet. Befolkningen röstade dessutom för ett införlivande med Ryssland; ett valresultat som av omvärlden anses vara olaglig. I Baltikum skulle aldrig någon majoritet rösta för någon annektering, om ett val ens hade kunnat genomföras. Naturligtvis inser vi att en stor anledning till Rysslands annektering av Krim-halvön är att säkra sina flottbaser där; det är en strategisk vinst och risken var överhängande att de hade förlorat sin ställning i Svarta Havet om Kiev-juntan med amerikansk uppbackning hade kastat ut de ryska soldaterna. Detta oaktat och med tanke på den krimeiska folkviljan och ukrainska förföljelser, inte i första hand på grund av eventuella historiska krav (Krim utgjorde en del av Ryssland mellan åren 1777-1917), anser vi anarkotraditionalister Rysslands annektering av Krim vara moraliskt legitim.

När det gäller de ryska minoriteterna i de rysktalande regionerna Luhansk, Donbass and Donetsk och deras revolt mot Kiev-juntan så är situationen inte lika entydig som i Krim, vilket också är en av förklaringarna till varför Putin inte har skickat in sina pansarbrigader i skrivande stund. Östra Ukraina hyser en stor vapenindustri vilket levererar viktiga komponenter till ryska vapensystem, såsom motorerna till attackhelikoptern Mi-24. Men Ryssland har fram tills kuppen mot den lagliga och ryssvänliga regeringen i Kiev inte haft några problem med leveranser av krigsmateriel. Detta kan tyda på en anledning till den CIA-ledda statskuppen i februari. Naturligtvis har leveransen av rysk naturgas blivit störd på grund av konflikten. Men inget av detta, varken gasleveranser eller krigsmateriel, är något som Ryssland inte kan kompensera; den strategiska betydelsen av östra och södra Ukraina är inte så stor jämfört med Krim. Den ryska befolkningen i dessa områden är dessutom i minoritet i jämförelse med på Krim-halvön. Förvisso finns mycket naturresurser och industri i östra Ukraina men detta ger i sig ingen anledning för Ryssland att invadera. Någon eventuell historisk tradition är ej jämförbar med Krims. Det som står kvar är den humanitära aspekten och den uppenbara rasism som den ryska minoriteten i Ukraina systematiskt utsätts för. Massakern 2 Maj i Odessa, när ukrainska ny-nazister dödade pro-ryska aktivister som samlade in namnunderskrifter för en folkomröstning om självständighet, skördade 43 dödsoffer. En vecka senare eller 9 Maj, mitt under firandet av Segerdagen över Sovjetunionens seger över Nazi-Tyskland, stormade Ukrainska styrkor en polisstation i Mariupol som vägrade ta order från Kiev; 20 pro-ryska aktivister dödades och en regeringstrogen.

Putin har sagt att han är beredd beordra den ryska armén att ockupera dessa områden för att skydda de ryska minoriteternas liv. Västeuropa står passiva och betraktar hur Kiev-juntan attackerar pro-ryska aktivister med sina säkerhetsstyrkor, uppbackade av Högra Sektorn, amerikanska legoknektar och saudiarabiska jihadister. Om inte FN skickar in en fredsbevarande styrka för att återställa ordningen och säkerheten för samtliga invånare i regionerna Luhansk, Donbass and Donetsk så är snart det enda alternativet som finns kvar en rysk invasion, om inte Kiev-juntan retirerar och börjar förhandla seriöst. Den 25 Maj går Ukraina till val men verkar sakna någon kandidat som för de rysktalande medborgarnas talan (det var bl.a. kravet från Janukovytjs parti Regionernas Parti att göra ryskan till officiellt språk vid sidan av ukrainskan som var en av de tändande gnistorna till Maidan-upproret); Janukovytjs själv ställer ej upp och förklarar valet som olagligt. Putin verkar vilja få valet genomfört och har dragit tillbaka den aggressiva tonen och t.o.m. bett ledarna över Folkrepubliken Donetsk att skjuta fram folkomröstningen. Denna genomfördes ändå nu i söndags 10 Maj och resultatet visar att en överväldigande majoritet stöder Folkrepublikens närmade till Ryssland.

Kritiska röster har naturligtvis höjts angående valets legitimitet, allt från USA:s och EU:s fördömanden till objektiva tvivel utifrån avsaknaden av valobservatörer och hur valet förrättandes vid valkontoren; det har dock rapporterats att man aldrig har sett så många invånare flockas till valurnorna som nu i söndags och detta är talande i sig. Folkets röst i öster måste därför anses vara hörd, till skillnad från den nazistiska Maidan-revolten i Kiev. Området förklarades följaktligen som självständigt i veckan och Folkrepubliken Donetsk har ansökt om att få bli upptaget till den Ryska Federationen. Svaret från Ryssland har i skrivande stund ej kommit. Däremot har Kiev-juntans svar inte väntat; våldet har trappats upp även om vi ännu inte ser någon allomfattande storoffensiv. Det som hittills har hindrat Kiev-juntan är avsaknaden av lojala säkerhetsstyrkor; en stor mängd ukrainska soldater och poliser har gått över till de pro-ryska aktivisternas sida. Fler massakrer som i Odessa och Mariupol är att vänta, måhända utförda av amerikanska legoknektar. Även om vi anarkotraditionalister mest av allt önskar en fredlig lösning och att Ryssland ej invaderar, inte minst för den potentiella risken för världskrig, så kommer vi inte vara dem som pekar finger år Putin om han såsom överbefälhavare över de ryska styrkorna blir tvungen att beordra dem att ockupera de östra regionerna i Ukraina; det fascistiska våldet mot de ryska minoriteterna måste stoppas! Framför allt måste USA:s, EU:s och NATO:s framfart i Östeuropa hindras och Ryssland står här som den enda makt och Putin som den enda man stark nog att kunna göra detta. Ukraina har blivit till ett slagfält mellan västerländska och österländska värderingar och i valet mellan dem båda — mellan två ondskor — väljer vi att ta sida för den mindre ondskan i Ryssland.

Annonser