Colonel-Igor-StrelkovDen 14:e augusti meddelade en officiell regeringskälla i Novorossiya (Folkrepublikerna Donetsks och Lugansks union) att Igor Ivanovich Strelkov (a.k.a. Igor Girkin) hade avgått från sin post som försvarsminister i Folkrepubliken Donetsk. Dagen innan hade det inkommit rapporter om att Strelkov hade blivit allvarligt sårad vid fronten. Naturligtvis gick det inte att låta bli att sammankoppla dessa två ”händelser” med varandra; var ”avgången” en bekräftelse på att Strelkov hade blivit allvarligt sårad? Hade han stupat? Officiellt dementerade man med eftertryck från officiella kanaler att Strelkov skulle ha skadats vid fronten; tvärtom mådde han bra. Han hade på egen begäran avgått, hette det, för att kunna ta ett annat uppdrag. Istället hade man inrättat en ny generalstab som skulle ena de två folkrepublikernas arméer och stabschefen skulle nu vara en inhemsk förmåga med det förvirrande namnet Nikolaj Vladimirovitj Strelkovalltså inte samme man som Igor Strelkov. Några dagar senare hette det att Igor Strelkov hade fått ”ta ledigt” från alla uppdrag men att han skulle komma att återvända inom en månad för att hjälpa till att skapa en enhetlig Novorossiysk armé. Så långt den officiella versionen. Vad som verkligen har hänt med Strelkov, vad som ligger bakom hans ”avgång” (många betvivlar att han skulle ha avgått frivilligt) och hur hans framtid i Novorossiya kommer att te sig kan vi i dagsläget endast spekulera om. Kanske har vi sett det sista av Igor Strelkov i kapaciteten av en frihetskämpe.

Nyheten om Igor Strelkovs avgång kom som en chock för många som har engagerat sig för kampen i Novorossiya mot den högerextremaja rent av nazistiskajuntan i Kiev. Strelkov förkroppsligade denna kamp och hade under några få månader blivit en levande legend. På många sett kan man jämföra honom med Che Guevaraen verklig rysk frihetshjälte och ledare. Strelkov, som titulerade sig såsom Överste, kom till Donbass i samband med oroligheterna runt Euro-Maidan eskorterad av en handfull män som tidigare hade bistått de ryska myndigheterna vid den fredliga annekteringen av Krim (Strelkov själv var instrumentell vid den kuppartade installationen av Sergey Aksyonov, Krims nuvarande premiärminister), vilket Strelkov själv har hävdat utgjordes av ryska veteraner från flera konflikter, bl.a. Bosnien, Tjetjenien och Irak. Han anlände till staden Slavjansk i början av april med sitt manskap och tog snart över befälet för den lokala milisstyrkan i staden. Mot slutet av april överlämnade Strelkovs gamla stridskamrat och dåvarande premiärministern i Folkrepubliken Donetsk Alexander Borodai över det högsta befälet över folkmilisen till sin vän Översten.

På några få månader hade Strelkov ur en milisstyrka på några få hundra man lyckats att mobilisera en garnison på ett par tusen bara i Slavjansk, vilket blev huvudsätet för hans stab. Slavjansk skulle också bli den huvudsakliga skådeplatsen för det första verkliga slaget mellan Kiev-juntans armé och Novorossiyas milis. Det var också under de kommande månaderna som Strelkovs rykte skulle stiga till legendariska nivåer, i kölvattnet på den nye ukrainske presidenten Poroshenkos offensiv mot Novorossiya, vilket inleddes med vapenvilans upphävande den 30:e juni. Sedan konflikten inleddes och den ökända ”antiterrorist-operationen” påbörjades i början av april höll Strelkov och hans män stånd i Slavjansk tills han plötsligt beslutade sig för att natten till 5:e juli bryta sig ur den belägrade staden och låta den drygt 1500 man starka garnisonen förstärkt av stridsfordon och stridsvagnar erövrade från fienden förena sig med milisen i Donetsk; Strelkov hade härdat ut mycket hårda strider med minimala resurser (bl.a. hade man inledningsvis tagit i bruk tre gamla stridsvagnar uppställda som museiföremål) men lyckats hålla stånd med små förluster i manskap och utrustning i sina egna led och givit Donetsks förband en möjlighet att bygga upp sitt försvar i tillräcklig omfattning.

Vem är då denne man vars nom de guerre Strelkov bokstavligen kan översättas till ”gevärsskytt” och vars fiender föredrar att kalla Igor Grozny (”Igor den förskräcklige”)? Vi vet mycket lite om hans privatliv innan han kom till Donbass för att kämpa för Novorossyias självständighet, förutom att han är skild och har lämnat efter sig två barn i Moskva. Om Strelkovs historia vet vi en aning mer, även om vi endast vagt kan återskapa en bild. Han föddes år 1970 i Moskva som Igor Vsevolodovich Girkin. Den unge Igor blev tidigt fascinerad av krigshistoria, vilket har varit hans ständiga intresse och musa. Han har en examen från de Statliga Historiska Arkiven i Moskva såsom historiker. Faktum är att Strelkov är en s.k. ”reenactor”, dvs. någon som sysslar med levande historia genom att återskapa historiska slag. Strelkovs favoritperiod i Rysslands historia är det ryska inbördeskriget där han favoriserar och gestaltar en officerare i det vita gardet. Detta val är konsekvent med hans politiska övertygelse; Strelkov sägs vara en from ortodox kristen och en inbiten rojalist. Strelkovs främste idol och förebild sägs vara den ”vite” generalen Mikhail Drozdovsky.

Igor Strelkovs meritlista och egna militära historia är dock inte lika lätt att återskapa, även om vi vet att han har stridit i ett flertal konflikter för ryska intressen mot den amerikanska hegemonen innan han kom till Donbass. Vi vet bl.a. att han tjänade som frivillig soldat i Kriget om Transnistrien i ett kosack-avdelning från juni till juli 1992, varefter han slogs som frivillig i Bosnien från november 1992 till mars 1993 med 2. Podrinskaya och 2. Brigaden tillhörande Maevitskaya-armén av Republika Srpska; 1999 publicerade Strelkov sina memoarer om erfarenheterna från Bosnienkriget där han bl.a. kritiserade Serbernas dåliga disciplin och beklagade sig över deras krigsförbrytelser (han var på plats vid massakrerna i Višegrad och har av vissa västerländska medier i kölvattnet på revolten i Donbass anklagats för att ha varit delaktig i dessa). Han gjorde sin militärtjänst från juni 1993 till juli 1994 varefter han tjänstgjorde i det Första Tjetjenienkriget i 166. Gardes-Motoriserade Infanteribrigaden från mars till oktober 1995. Han återvände till samma krigsskådeplats under Andra Tjetjenienkriget under åren 1999 till 2005 som underrättelseofficer i GRU (ryska militära underrättelsetjänsten). Det påstås också att Strelkov har tjänstgjort som officer i det ryska FSB (federala säkerhetstjänsten; f.d. KGB) och dess antiterroriststyrka mellan åren 1996 och 2014, och att han idag är en pensionerad Överste (andra uppgifter hävdar att han är Kapten). Oavsett grad har Strelkov en gedigen militär bakgrund vilket kan förklara hans framgångar under de senaste månadernas strider.

För Novorossiyas fiender, både i Kiev och dess allierade (USA, EU och NATO) och på hemmaplan, symboliserar Igor Strelkov satan själven ondskefull och brutalt omänsklig individ som inte skyr några medel eller har några skrupler. Västerländska media porträtterar honom antingen som en romantisk drömmare och äventyrslysten lyckosökare eller som en krigsförbrytare. Som jag nämnde ovan har han i media anklagats för att ha varit delaktig och enligt vissa instrumentell i massakrer på bosnier när han slogs tillsammans med bosnier-serberna. Det existerar naturligtvis inga konkreta bevis för detta utöver vad småsinta tungor har påstått och Strelkov har aldrig varit efterlyst av Interpol för några krigsbrott. Kiev har också anklagat honom för att i april ha mördat den lokale ukrainske politikern Volodymyr Rybak, som aktivt motsatte regeringen i Folkrepubliken Donetsk. Tydligen har man fångat upp Strelkov på band när han beordrar avyttrandet av Rybaks ruttnande lik. Men Kiev-juntan är ökänd för att ha mixtrat med påstådda bandupptagningar i samband med nedskjutningen av det malaysiska planet MH17, av ett samtal mellan rebelledare och GRU-agenter, vilket analyser har visat utgöra ett hopklipp av flera olika bandupptagningarmed andra ord en förfalskning.

Den största anklagelsen som Kiev och västerländsk massmedia har ställt mot Strelkov har varit nedskjutningen av MH17, en förtalskampanj som har gjort honom ökänd i Väst och fångat västmedias uppmärksamhet på allvar för denne enigmatiske karaktär. Det ”bevis” som man har framställt mot Strelkov och hans pro-ryska rebeller rörande nedskjutningen är att han skulle ha skrutit på VKontakte (Rysslands svar på Facebook) att rebellerna hade skjutit ner en AN-26 (ett ryskt militärt transportflygplan) samtidigt som det malaysiska planet kraschade. Det har dock ganska så omedelbart framkommit att det aktuella VK-kontot egentligen sköts av en moderator och inte av Strelkov personligen. Denne moderator gör inlägg som han hämtar från olika öppna källor, från vittnesmål, insiderinformation från folkmilisen (hemvärnet), artiklar, bilder, YouTube-filmer, m.m. Alltid där denne moderator gör ett inlägg om något som har sagts och påståtts av Strelkov så lägger han in en speciell ”banner” som ser ut enligt följande:

Strelkov meddelar

Den kyrilliska texten på bannern lyder ”Strelkov meddelar”. I det aktuella meddelandet där det skröts om ett påstått nerskjutet AN-26-plan saknades just denna banner; ergo, det var inget inlägg från Strelkov personligen. Istället var detta ett påstående som moderatorn själv hade kokat ihop och som han baserade på lösa uppgifter och rykten från stridsområdet. Igor Strelkov har sålunda aldrig hävdat något sådant själv och senare samma kväll förnekade han alla dessa påståenden som hade tillskrivits honom. Moderatorn själv tog bladet från munnen och skrev följande den 17:e juli:

Informationen om nedskjutningen av planet hade hämtats från ett forum, där lokalinvånarna och folkmilisen brukar umgås. Vid tidpunkten för publikationen trodde alla användarna att man hade skjutit ner ytterligare ett till AN-26-plan tillhörande Kiev-nazisterna och inlägget om nedskjutningen, som dubblerades av oss, vandrade redan fritt på många antimajdan-sajter. Igor Ivanovitj Strelkov har inte bekräftat informationen om planets nedskjutning. Vi vill påminna att meddelandena från I.I. Strelkov på vår sajt åtföljs av en speciell banner med texten ”STRELKOV MEDDELAR”. Alla andra meddelanden samlar vi in från öppna källor, samt från folkmilissoldaternas dagböcker och ögonvittnen till de olika händelserna. STRELKOV SKRIVER SJÄLV PÅ ETT ENDASTE FORUM, vi kopierar bara hit hans meddelanden, ALLTID med en SPECIELL BANNER. Om bannern saknas, så är ett sådant meddelande INTE från Strelkov, utan från öppna källor (antingen från folkmiliserna, ögonvittnen eller från journalisterna).

Det står alltså idag som tydligt att det mest graverande ”beviset” mot Novorussiyas hemvärn och deras dåvarande befälhavare Igor Strelkov har visat sig vara en höna som har gjorts av en fjäder. Det är också uppenbart att många rebeller i Donetsk först trodde att en av deras styrkor hade skjutit ner ytterligare ett transportflygplan från det ukrainska flygvapnet, något de hade gjort tidigare. Här måste man komma ihåg att alla flygplan som har skjutits ner av hemvärnet har gjorts på mycket lägre höjd inom räckvidd för ryska s.k. ”MANPADS” (man-portable air-defence system), exempelvis en ukrainsk AN-26 som sköts ner över Slovyansk den 7:e juli. Att man sedan tar bort inlägget när man inser sitt misstag är ju helt förståeligt och dessutom korrekt med hänsyn till offren och deras anhöriga. Till detta måste tilläggas att en mycket intressant analys har gjorts av en anonym källa som baserar sig på publicerade fakta (ryska försvarsministeriets redogörelse) och påståenden om nerskjutningen av MH17 (brittiska media), samt en analys av bilder på vrakdelarna, vilket utesluter att rebeller skulle ha kunnat skjuta ner det malaysiska flygplanet från Snizhne (vilket USA påstår) på grund av vapensystemets begränsningar; Istället är det en av ryska försvarsministeriet identifierade ukrainska BUK TELAR-system förlagd i Shaktarsk som är den mest troliga boven i dramat. Det är uppenbart att allt detta utgör en del av en större kampanj att smutskasta en karaktär som är mycket farlig för Kiev-juntan då han ensamt med sin lilla armé förmår att stå emot USA-NATO-Kiev-alliansen.

I våra anarkotraditionella ögon förkroppsligar legenden Igor Ivanovich Strelkov, i motsats till den profane personligheten Igor Vsevolodovich Girkin, den ryska folksjälen och dess heroism utan dess like. Han har uppvisat en särdeles karisma på de videokonferenser han har deltagit i; reserverad och sammanbiten, bitvis melankolisk och behärskat emotionell, samtidigt som han i sitt budskap har varit klar och tydlig och framför allt ärlig. Hans något excentriska utseende, med sin karakteristiskt vältrimmade och gammalmodiga mustasch, vittnar om att han inte är ett barn av vår tid; det är som om han hade skickats till oss från en svunnen och mer romantisk tid, där män av gammal stam levde efter ära, heder och rättrådighethan är ridderligheten inkarnerad. Han är lika mycket en naturlig ledare som han är en kallhamrad sådan, typisk för den ryska sorten av militärerdrivna av tapperhet, uppoffringsvilja, disciplin och uthållighet. Han saknar inte heller hårdförhet, vilket han även har visat gentemot brister i disciplinen i den egna organisationen; flera personer har blivit avsatta och några t.o.m. arkebuserade för att de har agerat ”olämpligt” i förhållande till sina plikter. Han är antitesen till den råbarkade banditledaren och står också i kontrast till andra rebelledare i Novorossiya.

Ytterst få i och utanför Novorossiya ifrågasätter hans taktiska kunskaper och erfarenheter om modern krigföring, både i större och mindre skala, detta har de senaste månaderna bevisat, även om han har fiender bland sina ”egna” som kritiserar honom för att han slog sig ur inringningen i Slavjansk. Men alternativet till att bryta sig ur hade varit att lägga Donetsk öppet för anfall utan något koordinerat försvar och att utsätta garnisonen i Slavjansk (den största militära enheten i Folkrepubliken Donetsk) för en lång och utdragen död; under hela juli månad har Strelkov koordinerat styrkorna i Folkrepubliken Donetsk under sitt befäl och skapat en mer enhetlig armé som har lyckats att stå emot en våldsam offensiv i synnerhet under augusti månad.  Den ”nye Strelkov” kommer inte ha en tacksam uppgift att fylla ut den ”gamle Strelkovs” skor. Det är uppenbart att där har funnits en intern kamp mellan olika militära och politiska ledare. Vi är dock inte pessimister och tror nog att omorganisationen i sig är en god idé som kommer att koordinera de gemensamma försvarsansträngningarna ytterligare; vi står inför en ny fas i kriget där Novorossiyas armé inom kort kommer att ta initiativet från Kiev-juntan förhoppningsvis med Igor Strelkov i en central ledarposition.

Den ryske professorn i sociologi och geopolitikern Alexandr Dugin hyllar Igor Strelkov som en sann rysk hjälte och lägger hela sitt hopp på honom, hela den ryska nationens hopp. Vi anarkotraditionalister delar denna syn på Strelkov; han är inte blott Rysslands främsta hopp utan hela det civiliserade Europas. Han står ensam och revolterar våldsamt mot USA-imperialismen och hela den amerikanska hegemonin; han har dragit gränsen för dess framfart i Novorossiya. Igor Strelkovs symboliska värde kan inte underskattas utifrån denna utgångsvinkel. Det är därför jämförelsen mellan honom och Che Guevara är rättvis och korrekt; Che har för en hel generation fått symbolisera det folkliga upproret mot kapitalets och imperialismens förtryck, med andra ord den amerikanska imperialismen. Igor Strelkov är postmodernitetens svar på Che Guevara; det som förbinder dem båda är inte främst vad de representerade och slogs för utan vad de bekämpade och slogs emotChe Guevara var liksom Igor Strelkov främst en äventyrare snarare än en ideolog. Båda två drogs till geopolitiska konfliktzoner som flugor till socker. Men detta förringar inte deras sanna värde som motståndets sanna hjältar. Låt oss parafrasera och citera Alexandr Dugin i detta hänseende (läs hela originalartikeln på engelska här) som menar att situationen i Ryssland har blivit kritisk och att hon står inför ett viktigt vägval. Dugin presenterar en intressant analys av det slaviska begreppet ”Narod”, vilket kan översättas till ”folket” eller ”nationen”, vilket inte får blandas ihop med ”nationalstaten”.

Dugin menar att man måste göra en skarp distinktion mellan Folket eller Nationen (ett begrepp som översätts till ”Narod” på ryska) och på en nations befolkning. Både Folket och befolkningen utgör en del av Ryssland. Folket eller Nationen utgör en historiskkulturell gemenskap som är föremål för ett unikt öde och historieskapande. Dugin menar dock att de moderna filosofierna och ideologierna inte erkänner Nationens existens i denna andemeningen. Han menar att Nationen inte existerar för liberalerna som blott ser ett aggregat av individer. Inte heller existerar det för kommunisterna som enbart erkänner existensen av klasser. Nazisterna erkänner blott rasen och fascisterna enbart staten. Paradoxalt nog existerar Nationen inte heller för nationalisterna, ty för dem existerar det blott en politisk nation som baserar sig individuellt medlemskap—medborgarskapet. Här menar Dugin att den klassiska borgerliga nationen utgör en europeisk produkt som hör moderniteten till. Till detta vill vi anarkotraditionalister påpeka att detta förhållande de facto ställer den moderna nationalismen nära liberalismen då båda är frukterna ur den franska revolutionen. ”Nationen existerar inte”, menar Dugin, ”för någon av dessa ideologierdetta är Modernitetens fullständiga ideologiska nomenklatura. Men det existerar—det är det enda som verkligen existerar. Heidegger brukade säga, Dasein existerar genom ett Folk(Das Dasein existiert völkisch). Det vill säga, människans närvaro i världen är en gåva som vi erhåller genom vår Nation. Det ger oss språket, utseendet, de psykologiska egenskaperna, en plats i tiden (historien) och i rummet (geopolitiken).”

Dugin har observerat att Rysslands Nation (Narod) har blivit återuppväckt i djupet av det kollektiva omedvetna, i dess kollektiva drömmedvetande, ehuru dunkelt, simpelt och svagt, men detta oaktat är det är en verklig dröm som delas av ett flertal ryssar. Återförenandet av Krim har väckt det ryska folket ur sitt slummer och nu riktar den sina drömmar mot Novorossiya. Således leds Nationen till en plats ”där det Ryska Ljuset drar det till sig såsom en magnet, utstrålande genom Novorossiyas hjältar”. Dugin menar att man inte skall förväxla dessa starka ryska emotioner med känslor av chauvinism, eller ultra-patriotism. Till skillnad från den ordinära nationalistiska känslans yta utgör dagens kamp i Novorossiya en röst ur det yttersta ryska djupet av folksjälen.Vi existerar på ett äkta vis”, menar Dugin, ”endast när vi står inför döden. Först när vi står inför döden inser vi vad det innebär att vara Rysk. Människor färdas till Novorossiya, till Donetsk och Lugansk, för att följa den Ryska Historiens Vilja, indragna av den Ryska Döden. Det är denna Röda Död som gör ryssarna till vad de är. Död i världen. I namnet av Nationen. Döden för Nationen utgör livet. Således färdas människor till Novorossiya för att leva enligt det ryska sättet.” Angående Igor Strelkov säger Alexandr Dugin enligt följande:

Igor Strelkov utgör symbolen för den ryska Nationen. Strelkov förkroppsligar vår ande, vår vilja, vårt motstånd. Och även om vi inte är där med honom, gör han oss skamsna över oss själva och stolta över honom, men viktigast av allt inspirerar han vår Tro på vår Nation. Strelkov existerar autentiskt. I honom finner vår Nation sin självuppfattning. Och alla de som är med honom—Gubarev, Motorola, Mozgovoi, Babai, Purgin och alla hjältarna i Folkrepublikerna Donetsk och Lugansk, nu levande eller döda, de utgör alla vår Nation, dess ansikten. Eftersom den existerar. Eftersom den existerar. Man kan inte slita ut den, förorena den eller relativisera den. [] Nationen är allt som människan blir bara när hon söker i sina egna djup, lever sin historia, och hör rösten från fosterlandets heliga plats. modernitetens samtliga politiska teorier vänder sig till individerna på olika sätt: marxismen—genom klasserna, nationalismen—genom de politiska nationerna, liberalerna—genom det civila samhället, men ingen av dessa utgör ett Folk—Nationen. Därmed avvisar moderniteten Nationen och handskas blott med disparata människor.

Intressant nog för oss anarkotraditionalister problematiserar Dugin Staten. Han anser den blott vara en mekanism, en överbyggnad. I Staten ser Folket—Nationen sin tillblivelse och i optimala fall den mest framgångsrika av sina skapelser. Staten ses som blott en produkt av Nationens historiska vilja, närmast som en bieffekti bästa fall en funktionell sådan. Men staten kan också avskiljas från sin Narod, bli dysfunktionell och glömma bort sina grundvalar. Dugin menar att det är då som Staten utvecklas till att bli en självförsörjande och död mekanism, såsom en maskin. Av detta så följer att stater kan vara livskraftiga men lika gärna blottade på livdöda. En sant levande stat existerar enligt Dugin endast därför den inte förmår att kapa banden till sin Nation, vilket skapade den; den vampyriserar inte på Folket. Folket eller Nationen lever sålunda i symbios med den levande staten. Men när staten urartar utvecklas den till att blott vara en apparat, en maskin, en byråkratisk mekanism snarare än ett organisk levande heltur ett anarkotraditionellt perspektiv utgörs eliten i en sådan död och fruktlös statsapparat av teknokratin. I ett sådant teknokratiskt system börjar staten att betrakta sin Nation som en population, såsom olikartade människor, såsom en mekanisk summa av atomer. Dugin menar att ”varje samverkan av dessa atomer—till en klass, nation eller ett samhällealltid är godtycklig”. Den moderna europeiska staten föddes dödfödd redan i sin linda. Denna mekanism existerar enkom för att agglomerera en population.Denna typ av stat dödar sin Nation”, menar Dugin, ”och omvandlar den till en population. Denna typ av stat lever parasiterande på sin Nation, på dess smärta och lidande. Den dödar sitt Folk. Finner nytta i att göra detta. Gör geschäft. Det är chefernas och mekanikernas stat mer specifikt—en handelsmäns och affärsmäns stat.”

Vi anarkotraditionalister måste dock tillägga och poängtera att vi till skillnad från Dugin anser att en stat i vårt moderna och post-moderna tidevarvkali yugai princip alltid går emot en Narod eller Folket, i större eller mindre omfattning. Endast i den gyllene tidsåldernsatya yugakan en stat anses fullständigt förkroppsliga en Nation och Folkets sanna vilja; i det post-moderna tidevarvet behöver en Nation lämnas okränkt av någon stat. En annan slutsats vi drar är att en Nation finns latent i en befolkning och aktiveras i kris och krig. Vi tror även att en främling kan dras in i en Nation, mer eller mindre ofrivilligt, om den är tillräckligt stark, vilket är bevisat av att främmande staters medborgare (exempelvis serber, italienare och tjetjenier) åker till Novorossiya för att slåss tillsammans med den ryska minoriteteninte sällan misstänker vi som en kompensation för att de andligt och psykologiskt inte har fått sin inhemska Nation uppväckta i sig på grund av att deras stat har dödat den. I Dugins tappning laddas begreppet ”narod” med andemeningen ”folksjäl”. I Traditionen existerar begreppet ”egregore” vilket kan översättas till ”gruppsjäl” eller ”kollektiv själ”. Utifrån ett Traditionellt perspektiv kan man mena att alla former av kollektiv, stora som små, även hela folk och nationer, kan äga en egregore. Det är denna immateriella och vederkvickande själ som binder ihop individerna och knyter dem samman till en enhettill en helhet som är större än delarnasom utgör ett folks ”narod” eller ”nation”. Denna har inget med politik eller administration att göra, utan är (som Dugin poängterar) en rent andlig princip, den förmedlande länken mellan det gudomliga och det mänskliga.

Den stora frågan som Dugin ställer sig är vart den ryska staten för tillfället står. Tillhör den sin Nation eller är den blott mekanisk? Dugin menar att detta är det stora dilemma som Putin personligen står inför, såsom statschef över en stat med en vag och splittrad identitet. Patriotismens ökning i Ryssland, i kölvattnet på Krim-halvöns återförening och den efterföljande konfrontation med Väst är alla tecken på ett FolksNarods närvaro. Men Putin har utfört ett balansnummer mellan Folkets stat och den mekaniska och alienerade liberala elitens stat under de senaste 14 åren. ”Han förkroppsligar det smärtsamma dramat hos den Ryska Statsbildningen och dess natur, korsfäst som den är mellan Nationen och eliten (som är ständigt beroende av de överlevande idioternas massaidioter i etymologisk bemärkelse, det vill säga ‘privatpersoner’, ‘individer’)”. Dugin föreställer sig ett tillstånd där Putin (gestaltande staten) ”på den ena sidan har Strelkov som ett förkroppsligande av Nationen. Detta är Novorossiya som helhet. Dessa är ryssar och allt som är ryskt. På andra sidan finns eliten, byråkratin (regeringen, administrationen) och den genomsnittlige medborgaren. Detta utgör den mekaniska, moderna, liberala och västerländska stateni vilket fall som helst ej utgörande dess Nation och i viss mening, anti-Nation. Putin står däremellan. Inte Putin personligen, utan snarare staten, dess innebörd och karaktär.”

Novorossia och dess dramatiska ödespecifikt så som det uttrycks i berättelserna om Strelkov, Gubarev, Mozgovoi och andravilket vår Nation, ryssarna, följer med spänningbildar en av Putins (Rysslands) vägval. Det andra för oss i riktningen mot kompromisser, flagranta förrädare, provokatörer, intrigmakare , liberaler och västerlänningar (dolda eller uppenbara), som utnyttjar Rysslands tvåfaldighet efter sitt eget huvud. Det är dessa som utgör den sjätte kolonnen, som i huvudsak inte skiljer sig från den femte. Befolkningen lyder alltid den högsta ledningen. När allt kommer omkring, att bli avskedad, anställd, att erhålla bonusar och sanktionermed andra ord att överlevaberor på den. Nationen vill ha en tsarsom ett uttryck för sin egen högsta vilja genom historien, som en helig gestalt, såsom det som förenar jorden med himlen, som upplyser och förandligar Nationen självt. Det ser inte en högsta ledning. Det ser en Härskare. För Nationen utgör Ryssland den ryska Nationens stat och alla dem som har förbundit sitt öde med denna.

Idag har dessa två polerNationen och antiNationeningått i den hårdaste av konfrontationer. Ingen kan förutse hur detta kommer att sluta. Varje scenario är möjligt. Och Putin rivs sönder. Hans balanserade strategi är inte längre användbar. Historien placerar antingen/ellerdilemmat framför honom: antingen hans Nation eller eliten (plus en mekaniserad, atomiserad, uppdelad befolkning). Antingen Civilisationen Ryssland (som innebär moral, Novorossiya, Strelkov och Gubarev) eller Bolaget Ryssland (som betyder pragmatism, politisk realism).

Detta utgör den svåraste stunden. Vårt Folk—Nationen har gjort sitt val. Det har vaknat, även om det inte är det i sin helhet och inte till fullo, fast Ta dig en titt runtomkring—Ryssar visar sig överallt uppväckta ur sitt överlevande djupa slummer. Och djärvt går de i riktning mot Novorossiya. För att dö, det vill säga för att leva. För att leva autentiskt, såsom det som Är. Strelkov utgör horisonten för vår självidentifikation, och det är helt irrelevant vem han egentligen är som individ. Han är den som vi har väntat på så länge. Han är ryssarnas hjälte. Och detta är tillräckligt. Själv säger han med tydlighet att han är Putins ljusstråle, hans solara inkarnation. Och han har rätt i detta. Om Putin inte hade haft just denna sida skulle det inte finnas något Krim eller heroiskt försvar av Slavjansk. Att Novorossiya fortfarande existerar—är otänkbart utan denna del av Ryssland som utgör dess Nation. Men en annan sak är också tydligt: den andra (lunara) sidan av staten har gjort uppror. Förrädare och tekniker” har förklarat krig mot Novorossiya, dess ledare och symboler. De förklarade krig mot Strelkov. Och återigen har vi lögner istället för strider. Svek i stället för hjälp. Oenighet i stället för solidaritet. Förräderi istället för lojalitet. Känner du igen den här sortens modus operandi?

Nu när vi är inne på frågan om ”nationalism” är det passande i detta sammanhang att förtydliga detta begrepp utifrån den traditionella humanismen. Den anarkotraditionella synen på nationalstaten är att den är en modern skapelselikaså är föreställningen om ”nationen” en modern konstruktion som är synonym med medborgarskapet. På samma sätt är nationalismen som ideologi (liksom alla andra klassiska ideologier) ett barn av moderniteten. Så långt är vi överens med Alexandr Dugin. Nationalstaten skapades för att befrämja marknadsekonomins framväxt och säkra kapitalismens dominans i Europa, då den behövde en infrastruktur och en säkerhetsapparat för att skydda den privata äganderätten; den franska republiken efter 1789 utgör prototypen för denna statsbildning grundad på patriotism och i förlängning nationalism. 1800-talets nationalism må förvisso ha varit ett barn av romantiken, och i processen ha utvecklat en föreställning om Nationen i en Duginsk bemärkelse, men den övergick snabbt till att vara ett redskap i kapitalismens ledband. Den nationella chauvinismen har lett till imperialism och liksom idag har kapitalismen frodats på krig. Högernationalismen har gått in i en ohelig allians med kapitalet.

Men idag har nationalstaten blivit överflödig för kapitalismen i den globala marknadsekonomin; globala storföretag kan mäta sig med och i flera fall överträffa en nations styrka, både i att bygga infrastruktur och att garantera säkerhet. Säkerhetsföretagen har utvecklats och expanderat till att bli arméer av legosoldater; krig har blivit en lukrativ affärsidé. Idag vill man avskaffa nationalstaten då den lägger sig som ett hinder för frihandeln. Sålunda har den nationella idén fått en ny innebörd där den utgör ett hinder för och ett livskraftigt alternativ till den globaliserade världen under USA:s hegemoni. Idag utgör den nationella befrielsen en kamp mot imperialismen snarare än att befrämja den som förr. Det är en kamp för folkens suveränitet mot den globala kapitalistiska hegemoninpax americana. Vi kan här därför prata om framväxandet av en ny vänsternationalism, som har sett sin gryning redan under u-ländernas befrielsekamper efter Andra Världskriget. Men i ljuset (eller snarare mörkret) av den aggressiva globaliseringsprocessen, vilket hotar de fria folkens suveränitet, avtecknar sig den nationella vänstern allt mer som ett reellt alternativ.

Det är också i ljuset av dettavänsternationalismensom vi måste se händelseutvecklingen i Novorossiya (och i förlängningen i Ryssland) för att förstå varför konflikten är så våldsam och segdragen. Det handlar inte blott om rätten att fritt kunna uttrycka sitt modersmål och få den garanterad av staten, eller rätten att känna tillhörighet med den ryska moderjorden, även om detta är en stark drivkraft i rebellernas folksjäl. Det som utspelar sig är inte heller så mycket en kamp mellan den rysk-ortodoxa tron i Öst (vilket i Donbass lyder under patriarken i Moskva) och den katolska i Väst (vilket har en betydande förankring i västra Ukraina). Det handlar också och desto mera om ett motstånd mot den amerikaniserade globaliseringenrätten att bevara sin kultur intakt från den västerländska kommersialismen och globala kulturlöshetensamt en aktiv kamp mot kapitalismens söndrande och avhumaniserade verkningar i kölvattnet på den globala frihandeln. Det utgör en kraftig markering mot pax americana och allt vad den står för; den globaliserade kapitalismen eller amerikaniserandet av marknaden och kulturen.

Federala Staten Novorossiya eller Folkrepublikernas Union har utvecklat ett ekonomiskt program som är snarlik den kommunistiska under Sovjettiden. Man för en aktiv nationaliseringspolitik och menar att all mark och alla naturresurser, samt industrin och den näring som har skapats av ”folkets ansträngningar” måste tillhöra det allmänna och ej vara i privat ägo. Den Novorossiyska staten äger således alla större fastigheter, industrier och övriga finansiella tillgångar, och alla medborgare i Folkrepublikernas Union skall avlönas efter ”nyttan av vars och ens bidrag till samhället”. Denna deklaration är ett slag rakt i mellangärdet på privatkapitalismen och den framvuxna oligarkin som har härjat tämligen fritt i Ryssland och Ukraina sedan Sovjetunionens avvecklade 1991. Vissa vänsterorienterade analytiker menar att upproret i Donbass även är en social revolution i det fattigare och mer arbetarklassdominerade östra provinserna, där ryskan är det förhärskande språket och bandet till Ryssland är starkt, mot det rikare och mer medelklassdominerade västra Ukraina som vill närma sig Europeiska Unionen. Slutsatsen är att det folkliga upproret i Donbass för att etablera ett ”Novorossiya” är en kombination av en etnisk kamp och en social revolution; man kan beskriva upproret i Novorossiya som ett nationellt vänsteruppror likt många historiska revolutioner i Latinamerika (Nicaragua, Kuba, etc.). Detta är också en av förklaringarna till att den s.k. ”sjätte kolonnen” eller kontrarevolutionära reaktionen i Ryssland, till huvudsak bestående av de ryska oligarkerna och deras allierade, vill göra sig av med Igor Strelkov och hans kompromisslösa hållning för att förmå Novorossiya att gå i en mer federalistisk riktning och symbios med Kiev, d.v.s. att fortsätta utgöra en del av den globaliserade kapitalistiska marknaden. Detta kan vara en förklaring till Strelkovs ”avgång”.

När vi studerar och analyserar konflikten i Ukraina och det efterföljande grundandet av Folkrepublikernas Union Novorossiya får vi aldrig glömma bort att det etniska upproret och den sociala revolutionen är en reaktion mot USA:s aggressiva utrikespolitik som har varit förhärskande i regionen, ett uttryck för en medveten geopolitisk strategi som har varit verksam sedan Ronald Reagan 1981 kom till makten som USA:s president med det uttryckliga målet att förgöra Sovjetunionen och Östblocket. Den hemliga strategin som lades upp av en grupp edsvurna män 1982 beskrivs väl i en artikel författad av Veronika Krasheninnikova med titeln Reagans plan mot Sovjetunionen, Obamas mot Ryssland. Samma plan–samma resultat? Av denna artikel kan vi utläsa att USA inte fick Sovjetunionen på fall blott på grund av ekonomiska sanktioner och sabotage i kombination med en kapprustning utan på grund av att CIA aktivt underblåste revolter bland Sovjetunionens allierade, främst i Polen. Det är först flera decennier senare som historiker förstår vidden av USA:s subversiva och söndrande politik mot Östblocket, en information som kan vara upprörande och desillusionerade för det västerländska sinnet som har blivit betingat att acceptera en högst binär världsbild uppdelat i ”svart” och ”vitt”. När man läser artikeln av Krasheninnikova inser man att vad vi har i Europa är en vasallstaternas union (EU). För en svensk kan det vara känsligt att läsa om den polska fackföreningsrörelsen ‘Solidarność’ (Solidaritet) som en hel generation växte upp med att tro var ”the good guys”. Att det nu visar sig att det blott var en amerikansk NGO (non-government organization) kan vara en tung insikt för vissa; det känns som att mycket av den gamla världsbilden i det trygga Sverige har blivit krossad under det senaste året tack vare konflikterna i Syrien och i Ukraina. En sådan insikt är att NATO-staterna var lika hårt hållna som ”satellitstaterna” i Östblocket; de utgjorde lika mycket satellitstater till USA som medlemmarna i Warszawa-pakten till Sovjetunionen. Sanningen om vem som var ”good guy” och vem som var ”bad guy” framstår allt mer som en medveten social konstruktion.

Den senaste händelseutvecklingen i Ukraina och den ekonomiska krigföringen som bedrivs mot Ryssland, med alla vågor av handelssanktioner, har återigen blottat NATO:s och EU:s beroendeförhållande till USA. Mot sina egna intressen kastar sig Västeuropa mot den ryska björnen. Efter noggrant övervägande har Ryssland till slut svarat med att utfordra sanktioner mot NATO-medlemmarnas och EU:s matvaror och grödor, samt flygtransporter över ryskt territorium. Västeuropas ekonomier har drabbats hårt, i synnerhet de östliga provinserna i EU (Polen, Ungern, etc.) samtidigt som Ryssland finner nya marknader inom BRICS och dessutom passar på att underblåsa sin egen inhemska matproduktion. De som drabbas värst i Ryssland är inte den vanlige medborgaren utan främst de ryska oligarkerna med vilket Putin har stångats sedan han kom till makten 1999; Putins maktbefogenheter att hindra de ryska oligarkernas framfart har varit begränsade, även om han framgångsrikt har bekämpat de värsta avarterna, men nu i kölvattnet på sanktionerna verkar det som att ”den sjätte kolonnen” kommer att saneras av sig självt. Putin slår alltså två flugor i en smäll! Dock är det Västeuropa som drabbas hårdast i denna ekonomiska konflikt, inte USA. Vi minns det berömda talesättet ”Svensken stred till siste finne”. I dag är det snarare ”Amerikanen stred till siste europé”. Det är inte amerikanarna som kommer att drabbas hårdast av Rysslands ekonomiska sanktioner; USA står inte i ett symbiotiskt förhållande med Ryssland på det sätt som EU gör. Vid en eventuell upptrappning till militär konflikt så kommer det främst vara europeiskt blod som kommer att spillas, inte amerikanskt. Det är dags för Europa att sent omsider slänga av sig kolonialismens snara (precis som Amerika en gång i tiden gjorde gentemot Storbritannien).

Den senaste månadens strider i Novorossiyavi anarkotraditionalister betecknar Ukrainas armé vara en aggressions- och ockupationsmakthar i allt högre grad trängt undan rebellarmén allt närmare de båda huvudstäderna Donetsk och Lugansk. Samtidigt har Ukrainas armé lidit mycket stora förluster i både manskap och utrustning. Uppgifterna om siffror går isär ganska så kraftigt beroende på vilken sida man frågar; KIev-juntan har en förmåga att mörka det verkliga talet och rebellerna drar gärna på lite. Novorossiyas organ har igår gått ut med uppgifter om så ofattbara siffror som 23 498 man som sårade och dödade bland de regeringstrogna ukrainska styrkorna, över 1000 fångar, samt ett stort antal desertörer. Ryska källor har i omgångar gjort gällande att närmast ett tusen man har lämnat ifrån sig vapen och flytt till Rysslandmajoriteten av dessa har sökt asyl och några hundra har repatrierats och straffats av Kiev-juntan för fanflykt. Ett stort flertal ukrainska soldater har gått med rebellerna, bl.a. ett befäl i 25. flygburna stormbrigaden. Den södra kitteln har utplånats med över 4000 stupade soldater; majoriteten av de desertörer som sökt beskydd i Ryssland har kommit därifrånen mindre styrka på några hundra legosoldater (bl.a. polacker) har brutit sig ur inringningen och återförenats med Ukrainas armé.

Rebellerna under Igor Strelkovs ledning kan också stoltsera med en hel del krigsbyte erövrat från den Ukrainska armén, däribland ett 90-tal stridsvagnar av typen T-64 (moderniserad), fyra stycken T84U ”Oplot” (en moderniserad version av den ryska T-80), runt 500 stridsfordon varav åtta stycken av typen BMP-3, ett hundratal självgående bandhaubitsar och salvpjäser av olika kaliber, inklusive 4 stycken BM-27 ”Urgan” (som avfyrar en salva med 220 mm raketer), m.m. Fiendestyrkorna har förlorat desto mer hårdvara. Sammanlagt 55 stridsflygplan och drönare och 20 helikoptrar har skjutits ner av rebellerna. Bara i augusti har rebellerna slagit ut upp till 86 raketsystem, fältartilleripjäser och granatkastare, 121 stridsvagnar, 243 lättare stridsfordon och upp till 340 bilar. En veckas gammal uppgift har sagt att Kiev-juntan totalt sett har förlorat bortemot 750 stridsvagnar och stridsfordon. Aktuella siffror gör gällande att Kiev-juntan har uppskattningsvis mellan 48 000 till 52 000 man, omkring 550-600 olika stridsfordon, runt 270 olika typer av artillerisystem och salvpjäser, och upp till 15 flygplan och 5-10 helikoptrar. Folkmilisen uppges ha omkring 19 000-23 000 man, upp till 130 olika stridsfordon och omkring 50 olika artillerisystem och salvpjäser. Från perspektivet av att vara en försvarare har rebellarmén sålunda ett taktiskt övertag i manskap, i synnerhet med tanke på den undermåliga stridsförmågan hos den genomsnittliga ukrainska soldaten och det inkompetenta ledarskapet hos Ukrainas officerskår; vi bedömer att Kiev-juntan skulle behöva minst 100 000 man för att kunna göra ett avgörande i kriget, något de inte verkar kunna mobilisera i dagsläget.

I ljuset av dessa oerhörda förluster blir Kiev-juntan allt mer desperat. På hemmaplan har verkhovna rada (ukrainska parlamentet) beslutat om att förbjuda det ukrainska kommunistiska partiet. Dessutom har regeringen blivit bemyndigat att självsvåldigt stänga ner oönskade medier i Ukraina; Kiev håller allt mer på att utvecklas mot en totalitär polisstat. Tydligen har inrikesministeriet börjat att förfölja den Högra Sektorns medlemmar, vilket har gjort att rörelsens ledare Dmytro Yarosh har hotat att avbryta offensiven mot Novorossiya och istället utföra en ”svarta skjortornas marsh” mot Kiev och de ”kontrarevolutionära krafter” som sägs finnas där. I skrivande stund vet vi inte vart detta kommer att leda men det är uppenbart att Kiev-juntan håller på att falla söner inifrån. I Donbass har juntan återigen upprepande gånger satt in fosforgranater och stridsgas mot befolkningen och rebellerna. De har även under upprepade tillfällen använt sig av taktiska ballistiska kortdistansmissiler av typen OTR-21 ”Tochka” mot Novorossiya, även om rebellerna har lyckats skjuta ner de flesta av dem. De Kiev-trogna förbanden attackerar oftast på många frontavsnitt samtidigt. De ukrainska soldaterna klagar på dålig ledning och undermålig taktik. Missnöjet är mycket utbrett bland soldaterna, vilket den stora andelen desertörer vittnar om. På hemmafronten har det blossat upp mer eller mindre vilda protester mot att unga pojkar mobiliseras i en tredje våg för att sändas in i Novorossiya som kanonmat. De bästa soldaterna har till stora delar stupat och dåligt utbildade rekryter har fått ersätta dem. Allt medans Novorossiyas armé blir allt större och mer erfaren. Bara för några dagar sedan kungjorde Donetsk-republikens nye premiärminister Alexander Zakharchenko, som tillsattes på sitt nya ämbete i samband med att Strelkov hade avgått från sitt, att rebellerna hade fått förstärkning av 1200 man som hade genomgått en fyra månader lång utbildning i Ryssland.

Novorossiyas milismän är idag härdade, uthålliga, heroiska och erfarna. Som enskilda soldater är de ypperliga och initiativrikakreativa. Framför allt har de en hög stridsmoral och ett gott humörsjälvförtroende. De saknar dock en del disciplin, typisk för en milis som baserar sig på frivilligt manskap och utrustas med material erövrat av fienden. Detta baserar vi på filmer tagna vid fronten som finns upplagda på YouTube. Rebellerna verkar sakna en befälsstruktur typisk för en reguljär armé utan verkar diskutera fram sitt agerande med rop och skrik, vilket nog påminner en hel del om de anarkistiska arméerna i Ukraina under Ryska Inbördeskriget och i Katalonien under Spanska. Det går inte att skilja ut befäl från manskap. Ibland buntar de ihop sig och skjuter stående som en hop mot fienden. Detta sagt utgör de en fruktansvärt dödlig styrka. Deras kamratskap är mycket starkhög lojalitet gentemot varandra. De slåss inte för pengar utan för en idéett fritt Novorossiya. Men mot en välutbildad och välutrustad reguljär armé, exempelvis från NATO, hade rebellerna nog inte härdat ut så länge; dagens fiende är dock inte välutbildad och de saknar helt stridsmoral även om de är överlägsna i kvantiteten på manskap och utrustning. Vad rebellerna har bevisat under de sista månaderna är att den enskilde soldatens tapperhet och motivation eller övertygelse (och träning) är det avgörande, inte teknik eller materiel. En del av Novorossiyas soldater är krigsveteraner från ett flertal konflikter och kom till Donbass som ärrade ”frontsvin”; framför allt är deras befälhavare mycket kompetenta på många nivåer. Man kan lätt dra en parallell här till Vietnamkriget och Viet Cong-gerillan.

Vi tror dock på en seger i längden för Novorossiya, inte främst på grund av militärtaktiska skäl och på grund av rebellernas beslutsamhet utan för att vi tror att världen står inför en brytningstid där USA/NATO-hegemonen är i början av ett fall och i färd med att ersätts av en ny era där det finns en likvärdig supermakt (Ryssland och allierade i Mellanöstern, Östeuropa och Asien)en ny maktbalans mellan Öst och Väst. Hegemonens framfart har stoppats först i Syrien och nu i Ukrainadet är en geopolitiskt och geostrategisk situation som inte går att vända. Det är också ett uttryck för en naturlag om dialektiken mellan tes och antites. Vi har en förtröstan över att segern kommer att bli ett faktum. Med eller utan Igor Strelkov. Strelkov har genom sin heroiska och beslutsamma insats lagt grunden för rebellstyrkornas framgångar under de senaste veckornahan har redan gjort sin viktigaste insats under krigets inledande och mest kritiska fas. Nästa generation av rebelledare kommer nu att skörda Strelkovs arbetsinsatserden ryske översten kommer att fortsätta tjäna som deras ledstjärna i den framtida kampen för det fria Novorossiyas folkrepubliker.

Dessutom kan de nynazistiska paramilitära förbanden som är engagerade i blodiga strider mot Folkrepublikernas Union i Novorossiya, främst bataljonerna ”Azov”, ”Aydar”, ”Goryn”, ”Dnepr” och ”Donbass” vilket lyder under Ukrainas Inrikesministerium (finansierade av ukrainska oligarker) och som består av medlemmar i de nynazistiska organisationerna Socialnationalistiska församlingen, Ukrainas Patrioter, Svoboda (vilket har platser i regeringen) och Högra Sektorn, jämföras med Al-Qaida och IS (Islamska Staten i Syrien och Irak). Dessa islamistiska terroristorganisationer har ursprungligen backats upp av CIA och dess allierade i Saudi-Arabien, precis som dessa ukrainska paramilitära förbanden just nu backas upp av CIA och dess allierade i Kiev. Men precis som de wahabitiska jihadisterna i Al-Qaida och IS har vänt sig mot sina ursprungliga uppdragsgivare kommer nynazisterna att vända sig mot USA och EU, då de i grunden avskyr allt amerikanskt och den västerländska demokratiska modellen. De kommer att göra allt för att kunna grunda en nationalsocialistisk stat i Ukraina som kommer att rikta sina vapen både mot Öst (Ryssland) och Väst (EU). Detsamma har drabbat Israel som ursprungligen finansierade Hamas för att störta sin ärkefiende PLO. Historien kommer att upprepa sig och visa USA-Israel-alliansens smutsiga byk för omvärlden ännu en gång och hur dess underrättelsetjänster arbetar för att skapa geopolitisk destabilisering.

I bakgrunden av detta krig har vi även den rysktalande befolkningen i Novorossiya som lider fruktansvärt på grund av Kiev-juntans systematiska bombningar. Det har rapporterats att över 1100 civila har dödats och ett mycket stort antal personer flytt från konfliktområdet, den största delen till Ryssland som har satt upp flyktingförläggningar i Rostov-regionen. Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR har fram tills den 5 augusti 730 000 människor sökt beskydd i Ryssland. Ytterligare 26 000 flyktingar har enligt officiella uppgifter flytt till Vitryssland varav 500 personer har sökt asyl. Ytterligare 117 000 lever idag som flyktingar i Ukraina. Svenska reportrar börjar närmast jämföra situationen i Novorossiya med palestiniernas utsatta situation i Gaza. Bruket av salvpjäser mot tätbebyggda områden har närmast jämförts med krigsförbrytelser av Human Rights Watchman lägger den huvudsakliga skulden på Kiev-juntan även om rebellerna också får sin beskärda del av kritiken genom att förlägga sina förband just i bebyggelsen. Men både journalister på plats i Donetsk och Lugansk, och Novorossiyas myndigheter, har hävdat att Kiev-juntan ofta riktar in sina pjäser mot områden som ej har besatts av rebeller, exempelvis i centrala delar av städerna men även mot infrastrukturen och näringen i Donbass. Det har även rapporterats att där finns ett klassperspektiv i krigföringen; att Kiev-juntans artilleri skonar oligarkernas privata ägor och riktar in sig på den fattiga befolkningen.

För några veckor sedan träffades ett ålderdomshem med flera dödade pensionärer, säkerligen vissa av dem dekorerade soldater från ”det stora fosterländska kriget”. Om man tar sig tid att göra en sökning på YouTube kommer man att mötas av fruktansvärda scener med hela barnfamiljer som har massakrerats av juntans granater. Den humanitära situationen har beskrivits som extra hård i staden Lugansk. Av denna anledning tog Ryska Federationen initiativet att för exakt en vecka sedan skicka en hjälpsändning till Donbass med målet inställt på Lugansk, med drygt 270 lastbilar lastade med 2 000 ton av olika förnödenheter, bl.a. 54 ton medicin, olika slags mat varav 400 ton består av gryn, 100 ton av socker och 62 ton av barnmat, 12 000 sovsäckar, 69 generatorer, m.m. Redan från start har denna konvoj attackerats av Kiev-juntan och USA, samt västerländsk media, som en förevändning för en invasion av Donbass. Konspirationsteorier har florerat fritt om att lastbilarna likt en ”trojansk häst” egentligen skulle vara fyllda med vapen och ammunition att förse rebellerna med i Novorossiya. Både röda korsets personal och tullpersonal från Ukraina har dock inspekterar lasten och konstaterat att den innehåller det som Ryssland har påstått från första början; en humanitär hjälpsändning. I skrivande stund står dock hela konvojen fast på den ryska sidan i Rostov i väntan på att få grönt ljus från de ukrainska myndigheterna.

Spänningen vid den ukrainsk-ryska gränsen är samtidigt mycket stor. NATO påstår att Ryssland har samlat bortemot 20 000 man vid gränsen. Mycket militärfordon har observerats av västerländska journalister i området runt den sittande hjälpsändningen, bl.a. elitförband från 76. Gardes- Luftlandsättningsdivisionen, vilket utgör Rysslands brandkårsstyrka och en trolig kandidat vid en eventuell rysk invasion. Novorossiya behärskar stora delar av gränslinjen mot Ryssland i sydost och gränsposteringen vid Izvarino där konvojen är tänkt att passera kontrolleras av rebeller. Kiev-juntan har motvilligt gått med på att släppa in den ryska hjälpkonvojen på vad de anser vara ukrainskt territorium men endast i mindre omgångar; den första väntar vid gränsposteringen på order. Samtidigt så har milisen i Novorossiya slagit ut större delen av bataljonen ”Aydar” vilket var i färd att minera vägen som leder från Izvarino till Lugansk; Kiev verkar spela ett dubbelspel. Skulle konvojen bli attackerad råder det inte någon som helst tvekan om att Rysslands svar hade blivit hårt och omedelbart. Men samtidigt har Novorossiyas armé aldrig varit så nära en avgörande vändpunkt till sin fördel; Zakharchenko har aviserat att en Novorossiysk offensiv snart är att vänta.

Vi anarkotraditionalister har förhoppningar om att en Novorossiysk offensiv kan materialiseras som kan befria hela dess territorium i Donbass; rapporter har inkommit om hårda repressalier från ockupationsmakten—ögonvittnen från Slavjansk rapporterar att staden har tömts på sin gamla befolkning och att nya residenter har fått flytta in som verkar vara etniska ukrainare. Kiev-juntan har officiellt gått ut med löften om att dess soldater som belöning kommer att skänkas jord i Donbass; frågan som genast inställer sig, vem är det som kommer att få ge ifrån sig all denna mark? Med stor sannolikhet den inhemska ryska befolkningen. Detta drar till minnes hur den nazistiska regeringen under Tredje Riket lovade sina soldater på östfronten markarealer. En ukrainsk politiker i Kiev har öppet sagt att Donbass är överbefolkat och att en utrotning av några miljoner bara hade varit bra för ekonomin; vi skall inte heller glömma bort oligarken och politikern Julia Tymosjenkos kommentar om att man borde atombomba hela Donbass. Vad vi ser här är tydliga tecken på en etnisk rensning; den ryska befolkningen lever farligt i händerna på Kiev-juntan. Det är dock viktigt att Novorossiya befriar hela Donbass-regionen utan någon intervention från Ryska Federationen; de behöver för sin Nations existens skull veta att de i grunden är oberoende av Kreml och har egen kraft att ta egna initiativ—inte minst är detta viktigt för att göra sig oberoende av de ryska oligarkernas inflytande som fortfarande behärskar den ryska politiken. Det är viktigt för den Novorossiyska revolutionen att inte Kreml tar över initiativet från folket i Donbass att fullfölja sitt och hela det ryska folkets öde. De måste få bevara sin särprägel även gentemot den ryska befolkningen—aggregatet av disparata individer som fortfarande utgör den stora massan av Ryssland—och på sikt bli en ledstjärna för den ryska väckelsen och den fortsatta sociala revolutionen i Östeuropa.

Dock är fronten på alla håll fortfarande ytterst flyktig och det är därför svårt att sia om hur det hela kommer att utvecklas. Men faktum kvarstår att den ukrainska armén har slagit sig blodig mot det Novorossiyska städet; den har inga stridsdugliga reserver kvar att sätta ininitiativet håller på att ebba ut. Hela denna fördelaktiga taktiska situation är något som Igor Strelkov har lagt grunden för och som nu Novorossiya kan skörda frukterna av. Oavsett hans framtida roll i försvaret av ett fritt Novorossiya så har han för all framtid gjort ett oerhört starkt avtryck. Inte minst har hans hjältemod och ståndaktighet utgjort ett föredöme för det nya ledarskapet i befrielsearmén. I dagsläget, utifrån det taktiska läget, så har vi stora förhoppningar om att Novorossiya kommer att överleva vintern och längre än så. Historien (Vietnam, Afghanistan, Kuba, m.m.) har visat att ett folks envisa kamp i längden överlever oligarker, juntor och diktaturer som har liten eller ingen förankring i det breda folklagret. Juntan i Kiev håller bokstavligen på att förlora fotfästet (dvs. folkets stöd). Skillnaden mellan Kiev-juntan och rebellerna är att de senare har folkets stöd medan juntan i Kiev håller på att förlora det, och detta allt snabbare är vi övertygade om med tanke på alla rapporter man har hört senaste veckorna om missnöjda befäl som vägrar att utföra order eller gör det motvilligt, massdeserteringar, lokalbefolkningar som attackerar militära värvare, attacker djupt inne i västra och södra Ukraina av gerillaförband, etc., inte minst Kiev-regeringens kollaps och de ständiga slagsmålen i folkförsamlingen.

Sedan skall vi inte glömma bort att Novorossiya angränsar till Ryssland, liksom Vietnam till Kina, och att EU:s stöd för Kiev mest är i mediaman kan inte beskriva EU som en enad front vilken bild som än ges i media; man kan inte ens ena sig om sanktionernas omfattning. Endast USA backar aktivt upp Kiev-juntan och de ligger på andra sidan jordklotet. Vi har fått en känsla av att Europa är ambivalent under ytan. NATO har inget intresse av att gå ut i krig mot Ryssland (det kommer Tyskland, Frankrike och Österrike se till). Det är USA som med sin piska i värsta fall kommer att driva övriga NATO mot krig om inte utvecklingen stoppas från Västs sida. Det scenario som vi kan förutse är att USA kan lura in NATO i krig genom att hävda att Ukraina är en allierad och själva sätta in trupp i landet, med eller utan NATO:s assistans (troligtvis kommer polska och baltiska stater villig att assistera). När väl amerikanska trupper officiellt är engagerade i kriget mot Novorossiya kommer läget helt att förändrats strategiskt vilket tvingar Ryssland att gå in i Novorossyia och säkra en buffertzon mot NATO. USA och EU kommer naturligtvis hävda att detta är ett direkt militärt angrepp mot UkrainaUkraina förklarar krig mot Ryska Federationen, följt av USA och sedan är karusellen igång för fullt.

Vi har all anledning för att vara rädda för ett stundande världskrig. Den hysteriska och totalt ologiska retorik som USA använder mot Putin och Ryska Federationen är av samma slag som de har brukat mot alla nationer som de har startat krig mot under de senaste dryga två decennierna. Vi är redan i krig; ett fullskaligt psykologiskt propagandakrig och ett upptrappande handelskrig. Vi har definitivt ett nytt kallt krig; NATO rustar ånyo för ett varmt (USA behöver inte rusta). Seriösa analytiker förutsätter att Ryssland har att göra med ett amerikanskt ledarskap som drivs av rationellt tänkande (vilket kalla krigets terrorbalans förutsatte). Men sedan 9/11 har något allvarligt hänt med USA och dess ledarskap (eller snarare kom det upp fullt synligt till utan), en hysteri, desperation och fobi mot allt anti-amerikanskt; irrationalitet. Den senaste konflikten med Ryssland har sannerligen blottat den amerikanska folksjälens maniska och högst infantila natur.

USA är på väg nedför som supermakt både som världsekonomi och som militärmakt. Utdöende supermakter är de mest farliga; någon analytiker har anmärkt att imperier är som mest destruktiva, expansiva och krigiska i sin uppgång och i sitt fall. Det var inte så få analytiker som höll andan mot slutet av 1980-talet och övergången till 1990-talet när Sovjetunionens flamma var på väg att slockna, men inget hände just för att förnuftet segrade bland det ryska ledarskapet. Även om vi hoppas att förnuftet i förlängningen även idag kommer att segra så håller vi andan för att vi är övertygad om att Europa aldrig har stått så nära ett storkrig som nu sedan Kuba-krisen; vi har vår egen europeiska kubakris. Utifrån ett sociologiskt perspektiv (och för att använda en liknelse från psykologin) skulle vi betrakta USA:s beteende som sociopatiskt; ett självdestruktivt beteende som varken tar hänsyn för andras eller sitt eget välbefinnande, vilket satsar allt på ett kort med förhoppning om att få till stånd en fördelaktig utdelning.

Samtidigt verkar det som att Europa är splittrat under ytan angående Ryssland. Frankrike och Tyskland verkar inte längre vilja följa USA:s ledband, eller är åtminstone ambivalent, medan Sverige har utvecklats till något av en rysshatande lydstat. Ett ”positiv” utfall av denna konflikt i Ukraina är att EU kan komma att splittras. Men även om USA skulle få problem med stora delar av NATO (framför allt Frankrike och Tyskland) skulle de lyckas med att piska Storbrittanien och de östeuropeiska staterna in i ledet. Men all strategisk planering utgår från en logiskt och förnuftigt tänkande motståndare. I USA, är vi rädda, ser vi inte längre det; Obama verkar ju projicera ut sin egen galenskap över Putin som han betraktar som oförnuftig och ovillig att logiskt se konsekvenserna av dagens sanktioner. Ryssland beskrivs närmast vara en rabiessmittad björn som man inte kan förutse; ”vi måste befria det stackars vilddjuret från dess plågor”. Kärnvapenkriget som en konsekvens av ett markkrig är en realitet; USA har strategier för ”first strike”. Man hoppas att en framtida utplaceringen av missilvarningssystem mot Ryssland kan hota deras ”second strike” capacitet. Vissa i USA:s ledning börjar kallt att räkna med att kunna vinna ett kärnvapenkrig för första gången i historien. Och även om detta i dagsläget verkar vara en strategisk omöjlighet p.g.a. Rysslands nuvarande kärnvapenkapacitet som inte USA rår över tror ju Obama inte att hans motsvarighet i Moskva är en förnuftigt tänkande varelse, rätt slätt en galning, och många ryska analytiker säger det samma om USA:s politiska och militära ledning. Vi befinner oss då i en tämligen så farlig situation när båda sidor inte kan lita på den andres psykiska tillstånd.

Hela detta oerhört vinklade och partiska mediedrev som vi ser i västerländsk media, som uppenbarligen verkar vilja piska upp opinionens stämningkanske för att kunna legitimera ett framtida krig mot Rysslandhar helt fått oss anarkotraditionalister att förlora förtroendet för ”den tredje stadsmakten” både i Sverige och i övriga Västeuropa. Det finns ingen opartisk och fri media alls i västvärlden, i alla fall inte bland de etablerade nyhetsbyråerna och inte när det kommer till att behandla den ryska frågan. Ergo, det finns ingen egentlig ”demokrati”. Det mest allvarliga som kommer att komma ur denna kris (förutom lidandet för folket i Novorossiya), om den mot all förväntan inte eskalerar till något världskrig, är känslan av att leva i en diktatur och under (amerikansk) ockupation. Men en intressant utveckling som vi har observerat är Europas kommunistpartier som vägrar att acceptera den mediabild som har målats upp om Ryssland. Polska kommunistpartiet har tagit initiativet till ett upprop som har skrivits på av sammanlagt 40 kommunistpartier i Europa.  De ryska kommunisterna har gått ännu längre och uppmanar alla kommunister att organisera sig i internationella brigader efter förebild från Spanska Inbördeskriget att sändas till Novorossiya. Vi anarkotraditionalister hoppas att kommunister, socialister och anarkister över hela världen (men i synnerhet i Europa) kommer att hörsamma kallelsen till folkrepublikerna Donetsk och Luganskt i Donbass! Även om vi ideologiskt har stora meningsskiljaktigheter med kommunisterna så delar vi samma fiende i den amerikaniserade globala kapitalistiska marknadsekonomin och i USA:s imperialism; vi ser också båda att hoppet ligger hos den ryska NationenNarodatt motarbeta detta pax americana och att bekämpa den amerikanska imperialismen. Novorossiyas sak är vår!

Annonser