DonetskDen 15 augusti, bara en dag efter Igor Strelkovs omtalade avgång, inledde Novorossiyas Armé en motoffensiv mot Ukraina som snart skulle slå omvärlden med häpnad. I synnerhet den södra frontens kollaps banade väg för en snabb offensiv på djupet mot Azov-sjön med mindre diversions och spaningsförband som mötte näst intill inget motstånd. Samtidigt som en offensiv i nordväst och norr sakta men säkert började räta ut inbuktningar i frontavsnitten runt och mellan Lugansk och Donetsk, samt flygplatserna vid båda huvudstäderna började rensas ut på ukrainska fallskärmsjägare och utländska legosoldater, skickades förstärkningar söder ut för att fylla ut den till bristningsgränsen utsträckta fronten. Den Novorossiyska Armén var nu förstärkt med frivilliga i de internationella brigaderna, med soldater från Frankrike, Italien, Serbien, Tyskland och andra västeuropeiska nationer, förutom de sedvanliga från forna Sovjetunionen. En rapport hävdade att ett flertal franska frivilliga nu stred tillsammans med rebellerna i Folkrepubliken Donetsk motiverade av sin traditionalistiska övertygelse om att bekämpa den amerikanska globaliseringen. Även tyskar knutna till Antifa (Antifascistisk Aktion) fångades på bild i Donetsk. Det hävdades att till och med Brasilianare och Kineser slogs på Novorossiyas sida mot fascisterna. Rebellarmén var nu förstärkt med nya vapen, mestadels från de erövrade kittlarna vilket hade lämnat efter sig en mängd tung materiel och fordon från Ukrainska Armén, samtidigt som den första ryska humanitära hjälpsändningen lättade på trycket på hemmafronten i Lugansk efter att den hade anlänt till staden 22 augusti.

Novorossiyas ideologi: Internationalism och antifascism

Novorossiyas ideologi: Internationalism och antifascism

Några veckor in i offensiven, när Novorossiyas Armé hade inlett sin belägring av Mariupol och dess mest avlägsna förband korsat gränsen till Zaporozhye oblast, började övertygande rapporter att strömma in om indirekt och direkt rysk inblandning i striderna. Bl.a. hade ryska stridsvagnar av typen T-72 B1 och B3 filmats 26 augusti nära gränsen till Ryska Federationen vid det södra frontavsnittet. Bara någon dag innan hade en grupp på 10 ryska fallskärmsjägare blivit tillfångatagna av ukrainska arméförband tillsammans med sina två pansarskyttefordon av typen BMD-2; de hade påträffats 20 km från den ryska gränsen. Soldaterna tillhörde 76. Gardes-Luftlandsättningsdivisionen (i media kallad ”Tjernigovdivisionen nr 76″) baserad i Pskov. Efter en vecka utväxlades fallskärmsjägarna med ukrainsk militär som fick lämna en av inringningarna som Novorossiyas Armé hade skapat runt den ukrainska ockupationsmakten. En lokaltidning i Pskov, Pskovskaja Gubernija, hävdade att divisionen hade bortemot 1000 man i Rostovregionen som skickade in avdelningar över gränsen. Dessa uppgavs har lidit omfattande förluster med bortemot 80 stupade under ett och samma slag. Enligt den inhemska organisationen Soldatmödrarnas Kommitté uppges minst ett 400-tal ryska soldater ha stupat i striderna mot Ukrainas Armé fram tills 5 september. Alla dessa siffror baserar sig dock ännu på obekräftade källor. Det har även rapporterats om soldatgravar (minst två stycken har identifierats på en kyrkogård i Pskov), om en tillströmning av de sedan Afganistankriget beryktade ”zinkkistorna” och om hemliga begravningar om nätterna. Västerländsk media lyckades också med företaget att intervjua en lokalbefolkning i Novorossiya som bekräftade att de sett formationer med fallskärmsförband upp till en kompanis styrka vilket (liksom de tillfångatagna soldaterna) saknade militärbeteckningar på uniformer och fordon.

Trots det ryska försvarsministeriets näst intill pinsamma förklaring om att de ryska fallskärmsoldaterna hade varit på övning i området och av misstag och omedvetet korsat gränsen råder det ingen som helst tvekan om att Ryska Federationen under denna period av kriget hade satt in trupp i Donbass-Novorossiya, fast i begränsad omfattning. De oerhörda framgångarna i rebellernas offensiv 15 augusti5 september vittnar om detta. Novorossiyas regering medgav tidigt i offensiven att där fanns ryska soldater som slogs tillsammans med Novorossiyas Armé men att de gjorde detta på sin ”fritid” under permission från den Ryska Armén. Det har fastlagts med tämligen stor sannolikhet att enheter ur både 76. och 98. Gardes-Luftlandsättningsdivisionerna, baserade i Pskov respektive Ivanovo, samt 18. Motoriserade Infanteribrigaden baserad i Grozny, Tjetjenien, har varit inblandade i striderna. Presidenten Vladimir Putin lär 18 augusti ha överlämnat den ärofulla Suvorovorden till 76. Gardes-Luftlandsättningsdivisionen för sina insatser. Vad som är återkommande är att Ryska Armén brukar sig av en gammal beprövad taktik att klä upp sina soldater i ”rebellernas uniformer” och låtsas som att de är frivilliga i Novorossiyas Armé, en taktik som redan användes i det Första Tjetjenienkriget med början på 1994. Av erfarenhet kan det gå ganska så långt i ett krig innan ryska myndigheter erkänner delaktighet med egna trupper. Tyvärr finns ofta en smutsig baksida även i en rättvis kamp. Vi anarkotraditionalister önskar att ryska myndigheter slutade smussla med sin inblandning i Novorossiya och erkände sina stupa soldater så att deras anhöriga kunde få sörja sina fäder och söner.

Novorussiyas flagga

Novorussiya—Nya Ryssland

Vad Ryska Federationen borde göra är att sluta upp med denna charad och för en gångs skull erkänna Folkrepublikerna Donetsk och LuganskFolkrepublikernas Union Novorossiyasom suveräna stater och fortsätta ge dem militärt stöd fast nu officiellt istället för att utföra denna typ av hemliga uppdrag. Om man kunde göra det med Sydossetien 2008 så måste man väl göra det med Novorossiya och skicka in trupp utan att hymla med det på detta föga hedervärda sätt? Varför fortsätta med detta dubbelspel? Vad har Ryssland att vinna på att ljuga på detta sätt? Det inger ingen trovärdighet eftersom världen minns hur man först förnekade de ”gröna männens” ryska identitet på Krim för att i efterhand medge att de var ryska soldater. Regeringarna och mainstream-media i Västeuropa är övertygade, liksom vi är, om att det fanns och kanske fortfarande finns rysk militär i Donbass och de gör dessutom en stor sak av det (och kanske ännu mera på grund av att Ryssland hymlar med det); Ryssland hade inte förlorat något anseende eller propagandapoäng på att erkänna sin inblandning, eftersom Väst redan har bestämt sig för att betrakta Ryska Federationen som sin huvudfiende. Samtidigt har vissa medier i Väst börjat ge en mer balanserad geostrategisk bild av situationen i Ukraina, såsom i denna artikel från den ansedda brittiska tidningen The Telegraph. Vad som är fastlagt utom tvivel är att reguljära soldater ur den Ryska Armén aktivt har deltagit i strider på Novorossiyas sida på order av sina befälhavare och inte (som det ofta har hävdats från Novorossiyskt håll) endast på fritiden.

Dock tror vi att den ryska direkta inblandningen har begränsat sig till dessa fallskärmsförband och infanteriförband som arbetat i mindre enheter, förstärkta av stridsvagnar, pansarfordon, luftvärn, artilleri och salvpjäser, för att stärka upp Novorossiyas egna trupper och ge dem ett nödvändig taktiskt övertag. Rapporter om ryska pansarkolonner har helt klart varit överdrivna. Rysktillverkade stridsvagnar av typen T-72 B1 och T-72 B3 (eller T-72 BM) har förvisso fångats in på film och det är sant att T-72 BM och T-72 B3 endast tillverkas i Ryssland, då däremot typen T-72 B1 också finns i begränsad omfattning i Ukrainska Armén. Vi vet att Novorossiyas Armé till övervägande del består av ukrainska troféer av främst typen T-64 BV. Vi tror därför att pansarkolonnen som fångades in på film bestod av fordon med ursprung i Ryssland. Dock opererade de under Novorossiysk flagg och det mest troliga är att detta utgjorde ett militärt materiellt bistånd från Ryssland. Det är också högst troligt att personalen hade blivit utbildad i Ryssland; den kunde naturligtvis ha bestått av ryska frivilliga men lika väl av reguljära kontrakterade ryska soldater. (Enligt en rysk lag kan endast ryska soldater som är anställda under kontrakt sättas in i främmande territorium.) Officiella representanter för Folkrepubliken Donetsk medgav vid tillfället att minst 1200 man med grundläggande militärutbildning i Rostov, Ryssland, hade korsat gränsen till Novorossiya i samband med offensivens inledning. Vi ser nog en del av dessa på den bifogade filmen nedan.

Det mesta i de inströmmande rapporterna tydde på att Ukrainas Armé var helt sönderslagen och demoraliserad vid övergången till septemberNovorossiyas seger låg bakom hörnet. För att bara någon månad tidigare sväva mellan liv och död som nation diskuterade nu Novorossiyas ledare och militärbefälhavare inte om utan när de skulle förhandla om Kievs kapitulation. Istället slogs hela den ryska nationen med häpnad när premiärministrarna för Folkrepublikerna Donetsk och Lugansk, Alexander Zakharchenko respektive Igor Plotnitsky, plötsligt den 5 september tillsammans med Kievs representant Leonid Kuchma undertecknade ett fredsfördrag i Minsk, det s.k. ”Minsk-protokollet”. Enligt detta fördrag skulle en vapenvila omedelbart utlysas mot att en särskild status under den begränsad tid skulle ges åt vissa delar av territorierna i Donetsk och Lugansk. Förband från både sidor skulle dra sig tillbaka för att skapa en demilitariserad zon, inklusive ukrainskt artilleri som alltså skulle avbryta sin systematiska artilleribeskjutning av städerna Donetsk och Lugansk. Dessutom skulle omfattade fångutväxlingar utföras och humanitär hjälp sändas till Donbass.

Någon full självständighet och ett erkännande av Folkrepublikerna Donetsk och Lugansk som suveräna stater var det aldrig något tal om. Många skanderadeFörräderi! Andra sökte att rationalisera bort det hela och se på detta som en sinnrik och lömsk plan av Moskva att lura in Kiev i att bryta mot vapenvilan och då legetimisera ett fullt ryskt militärt ingripande. Andra såg det som Rysslands sätt att rädda Novorossiya från ett militärt nederlag inför en stundande ukrainsk motoffensiv som skulle slå hål på de utsträckta flankerna i söder. De flesta har dock med rätta ansett vapenvilan tjäna som en sista desperat försök att rädda Ukrainas Armé från ett fullständigt nederlag. Många ställer sig undrande till Moskvas tilltag i detta. Uppenbart baserar sig hela fredsfördraget på en sjupunkts-plan till fred som Vladimir Putin skisserade bara några dagar innan, vilket i Minsk utvecklades till 12 punkter. Alexey Mozgovoy, befälhavaren över den beryktade Prizrak-brigaden eller ”spökbrigaden” i Folkrepubliken Lugansk och lojal till Igor Strelkov, uttalade sig högst kritiskt mot hela Minsk-protokollet och förordade en kamp ända till Kievs villkorslösa kapitulation.

Folkrepubliken Donetsks flagga

Folkrepubliken Donetsk

I en anda av trots publicerade Alexey Mozgovoy 8 september vad han betecknade som ett ‘tal till det fria folket’, vilket av många analytiker med rätta har kallats för ‘Nya Rysslands Revolutionära Manifest’, som ett motdrag mot Strelkovs avsättande och det hatade Minsk-protokollet. Att Novorossiyas eget ledarskap undertecknade fredsfördraget med Leonid Kuchma ansågs vara i synnerhet graverande med tanke på att Kuchma, vilket har beskrivits som den ”ukrainska oligarkins gudfader”, såsom president över Ukraina år 2004 lade grunden för den oheliga alliansen mellan de ukrainska oligarkerna och den ukrainska nationalistiska banderitiska rörelsen, samma år som USA:s utrikesdepartement tillsammans med amerikanska tankesmedjor, aktivt uppbackade av ärkekapitalisten George Soros, aktivt började bearbeta landet att vända sig mot Ryska Federationen vilket utmynnade i den ”orangea revolutionen”. Det nyryska organet Slavyangrad.org publicerade ett sammandrag av Mozgovoys manifest som vi presenterar här i översättning:

  1. Undertecknandet av Minsks Fredsprotokollvar en förrädisk handling. Ledarna för folkrepublikerna som undertecknade det måste avgå.
  2. 90% av folket i Novorossiya och 100% av Novorossiyas Armé är helt emot fredsprotokollet och villkoren (för kapitulationen) som protokollet innehåller.
  3. Något eldupphör existerar inte. Det finns ingen fred. Det påstådda eldupphöret är fars.
  4. Kuchmas underskrift betyder ingenting. Detta innebär också att Kievjuntan faktiskt inte har skrivit under någonting självt. Endast de bägge ledarna för folkrepublikerna tog ensidigt på sig vissa förpliktelser åt folkrepublikerna och i detta usurperar och missbrukar de sina befogenheter.
  5. Vid upprättandet och undertecknandet av protokollet (vilket liknar Münchenöverenskommelsen från 1938) saknade detta ledarskap något intresse av att fråga dem, soldaterna och folket i Novorossiya vilket kämpar för rätten att få vara fria och att få sin vilja respekterad, vad de egentligen tycker.
  6. Slaget måste föras mot sitt segerrika slut. Det finns inget annat alternativ.
  7. Oligarkernas makt i Ukraina måste brytas.
  8. Ingen ”särskild status” för Novorossiya, såsom det anges i Minskprotokollet, inom ramen för ett enat”, odelbart” nazistiskt, banderitiskt, oligarkiskt Ukraina! Novorossiya har redan erhållit sin särskilda statusdet är visionen om ett värdigt och rättvist samhälle. Samhället bygger på narodovlastiyemakt och frihet åt det arbetande folket!
  9. I detta syfte ska Novorossiyas militära råd sammankallas så snart som möjligt. Dess uppgift är att bekräfta Novorossiyas enighet och dess revolutionära programs okränkbarhet.
  10. Vi måste alla stå enade! De separata folkrepublikerna måste äntligen bilda en enda stark och enad Novorossiysk stat. Endast på detta sätt kan man uppnå seger.
  11. Novorossiya behöver inte dem som sålde sig själva och som vill sälja ut Novorossiya.
  12. Novorossiya och hennes revolution är en kamp för vår heder, värdighet och rättvisa. Det är detta vi kämpar för. Låt detta hedras med frihet eller död!
  13. Hedern tillkommer dem som vinner den!
  14. Segern kommer att vara vår!

Ord och inga visor! Bara några dagar senare började rykten florera att Igor ”Strelok” Strelkov hade lämnat vissa besked på ett internetforum för ryska reenacters om omständigheterna kring sin ”avgång”. Många (inklusive oss anarkotraditionalister) hade i efterspelet kring Strelkovs ”avgång” spekulerat kring graden av frivillighet i hans beslut. Vänsterdebattörer såg på hans ”avgång” såsom en oligarkernas seger över en social revolution. Det skulle visa sig att han de facto hade blivit utmanövrerad på grund av ett politiskt rävspel i Moskva; det finns motstridiga krafter som antingen arbetar för att Novorossiya skall förhandla fram en kompromiss med Kiev eller som vill att Novorossiyas Armé skall besegra de fascistiska falangerna i Kiev—det gjordes klart att Strelkov tillhörde den senare kategorin. Den för Novorossiya ofördelaktiga vapenvilan som började gälla fredagen 5 september var ett uttryck för den förra kategorin. Rykten gjorde sig gällande att dessa krafter i Moskva villkorade hjälpleveransen med de vita lastbilarna i Augusti med att Strelkov och andra lojala till hans hårda linje skulle avgå. Som belöning fick de även ett utökat militärt bistånd, vilket den senaste tidens militära framgångar har vittnat om. Det måste ha varit ett erbjudande som Strelkov inte kunde tacka nej till å Novorossiyas vägnar. En knapp månad efter sin avgång som försvarsminister i Folkrepubliken Donetsk, närmare bestämt 11 september (ett noggrant valt datum med referens till terrorattackerna mot USA år 2001), höll Strelkov i sin första officiella presskonferens vilket bröt hans månadslånga tystnad. Detta tal finns att skåda i den bifogade filmen.

Om man väljer att sammanfatta hans tal kan man peka ut ett antal kärnämnen som står ut från bakgrunden: (a) Den rådande vapenvilan är ett verk orsakat av en rysk femtekollon; (b) Denna femtekolonn låg bakom Sovjetunionens avveckling och vill nu förgöra den Ryska Federationen i sin nuvarande form genom att bekämpa Novorossiya i kollaboration med den ukrainska oligarkin; (c) Den ryska femtekolonnen vill skapa ett Ryssland som är underkastat den västerländska hegemonin och leds av en liberalt sinnad oligarki; (d) Efter Vladimir Putins framgångsrika seger mot den femte kolonnen sedan 1999 så har de bidat sin tid under EU:s beskydd samtidigt som de har infiltrerat den ryska administrationen och regeringen; (e) Den femte kolonnen har mobiliserat sina krafter sedan Maidan-upproret och Rysslands annektering av Krim; (f) USA och EU har i praktiken förklarat krig mot Ryssland och kollaborerar med de ukrainska och ryska oligarkerna; (g) Fiendens mål är att störta Rysslands President Vladimir Putin, den ende garanten i Moskva för Rysslands suveränitet, genom ett utdraget krig i Novorossiya som syftar till att förblöda det ryska folket; (h) Kriget mot västmakterna och den ryska femte kolonnen är ett tvåfrontskrigden ena fronten ligger i Novorossiya och den andra i Moskva; (i) Rysslands framtid vilar i Novorossiyas händer.

Vi har valt att citera Strelkov ordagrant och i översättning till svenskan eftersom ingen bättre än han själv har förmågan att återge hans analys av situationen i Ryssland och Novorossiya. Vi presenterar härmed talet, vilket kan sägas representera ‘Igor Strelkovs politisk manifest mot den femte kolonnen’, i punktform och i kronologisk ordning enligt följande:

  1. Donetsk och hela FRD:s [Folkrepubliken Donetsks] grupp av väpnade styrkor var i ett tillstånd av operativ omringning och lyckades endast med stora svårigheter avvärja fiendens konstanta attacker. Och endast några få personer bland republikens ledning visste att denna situation snart skulle förändras och att fienden skulle komma att drabbas av allvarliga och våldsamma nederlag under de kommande dagarna. Jag tillhörde denna lilla krets av människor. Men jag kunde inte ens ge mina underordnade en minsta antydan om att vi snart skulle komma att inleda en offensiv för att befria positioner som erövrats av fienden. Ännu svårare var det för mig att inse att befälet över befrielsen av städer och bosättningar i Donbass (enligt mina direkta order, bland andra skäl) inte skulle falla på min lott. Jag kommer inte att fokusera på de omständigheter som tvingade mig att avgå. Jag kan bara säga att beslutet som jag tog har berättigat sig sjävt.
  2. Under de senaste veckorna har situationen vid den Novorossiyska frontlinjen förändrats dramatiskt. Bestraffningsstyrkorna [Ukrainas Armé] har drivits tillbaka på de flesta håll och de har tvingats växla om till försvarsstrid. Förutsättningar för en fullständig befrielse av Donbass territorier från bestraffninsstyrkorna och de grupper som kontrolleras av Kievregeringen har bildats. Som ett resultat av FRD:s attacker började den morrande fienden retirera västerut och hans soldater och befäl drabbades av panik. Men vad hände sedan? Mitt framför våra ögon började krafter som redan nästintill hade  dödat ”Den Ryska Våren och fortsatte att försöka eliminera Folkets Befrielserörelse för det ryska folket i Novorossiya att lägga sig i ännu en gång.
  3. Det finns inte några illdåd som dessa krafter, vilket redan har visat sig i vårt fosterland på de mest illvilliga sätt många gånger om under modern tid, inte skulle vara kapabla att begå. Just dessa från utlandet styrda krafter har spelat en avgörande roll vid förstörelsen av Sovjetunionen 1991, varefter de obehindrat har plågat alla Rysslands nationer genom sitt plundringståg av det enorma sovjetiska ekonomiska och kulturella arvet. De har genomfört liberala experiment med resterna av vårt fosterland med fruktansvärda resultat som följd efterföljt av blodiga krig, ohämmad kriminalitet, omoral, härjningståg, moraliskt förfall, propaganda av alla tänkbara äckliga laster, eliminering av ekonomiskt oberoende och utrikespolitisk suveränitet.
  4. Dessa krafter har aldrig försvunnit och i hemlighet fortsätter de sin destruktiva verksamhet, i hopp om att deras tid skall återkomma då de skall avsluta sitt verk. Men när ”Den Ryska Vårens” gryningsljus började skimra vid horisonten, när vårt land började resa sig upp från sina knän, inte i ord utan i handling i ett försök att själva återställa effekterna av Gorbatjovs kapitulation och återbörda de territorier som de historiskt hade besuttit, samt uppnå verklig självständighet, mobiliserade den femte kolonnen omedelbart alla sina krafter som de har till sitt förfogande. Krims återvändande har för dem inte bara föranlett en chock och Novorossiyas uppror orsakat verklig panik, utan också tvingat dem att röja sitt rätta ansikte. Alla deras agenter larmades och kastades in i striden, agenter som framgångsrikt hade förklätt sig i patrioters och statsmäns skepnader, vilket hade nått maktens högsta korridorer och till och med hamnat i närheten av Rysslands president under denna förklädnad.
  5. Under en fem månaders lång kamp har det ryska folket i Novorossiya fullt ut fått smaka på frukterna av denna typ av omstörtande verksamhet. När ryskt militärt bistånd var livsavgörande för en praktiskt taget nästan vapenlös milis under en period när det kunde ha lett till en praktiskt taget oblodig befrielse av alla rysktalande regioner skrällde röststarka agenter unisont om det omöjliga med och avvisade ett direkt militärt stöd till rebellerna. Plågoandar brände människor levande i Odessa, bombarderade Slavjansk med tungt artilleri och byggde hastigt upp en stridseffektiv armé. Och deras medbrottslingar som infiltrerat ledningen av Rysslands utrikespolitik hade inte blott saboterat all militär eller politisk hjälp för rebellerna men dessutom, i fullt samarbete med Poroshenko, Akhmetov, Tuchinov, Taruta och andra figurer bland den ukrainska oligarkin, splittrat leden och ledningen av milisen, hindrat möjligheten att skapa enad ledningscentral och med gemensamma ansträngningar försökt leda Rysslands president ner i sina fällor.
  6. Milisen slog om till offensiv. Men även här har förrädarna ådagalagt sig till fullo igen. De har omedelbart bistått bestraffningsarmén som var på randen till kollaps genom att organisera vapenvilan i ett försök att frånta milisen alla sina framgångar i offensiven under förhandlingarna; de har lämnat dem i händerna på Kiev-juntan. Det var omöjligt att presentera mer vanhedrande villkor än de som diskuterats under Minskförhandlingarna. Samtidigt förnyar, beväpnar och tränar Kiev hastigt sin armé och förbereder den för att fortsätta folkmordet på det ryska folket i Novorossiya.
  7. Under samma månader har ett flertal paket med sanktioner utfärdats mot Ryssland och västerländska höga militärer och diplomater har återigen börjat prata om de nu lite bortglömda pretentionerna över Sydossetien och Abchazien. Direkta hot har hörts komma från islamistiska terrorister [ur Islamska Staten] styrda av Amerika. De förbereder sig för ett utdraget och allvarligt krig mot Ryssland. Väst och dess femte kolonn här [i Ryssland] döljer praktiskt taget inte ens sina planer på att störta president [Vladimir] Putin, med den efterföljande fullständiga demonteringen av Ryssland, och deras inflytelserika agenter med alla sina resurser försöker att övertala landets ledning att en förlikning [med Ukraina] inte bara är acceptabel utan att detta utgör den enda möjliga vägen. Att Rysslands fiender inte kommer att tolerera något annat förutom den fullständiga kapitulationen [av Novorossiya] hålls omsorgsfullt fördolt från allmänheten och jag utesluter inte den möjligheten att detta även hålls fördold från presidenten själv.
  8. Enligt min mening är det två faktorer som infinner sig här: För det första har inte den femte kolonnen lämnats med något annat val än att göra uppror, ehuru fördolt, likaväl är det ett uppror. Revolutionen från ovan, som startades av Vladimir Vladimirovitj Putin, lämnar inte några chanser för deras politiska överlevnad. Och deras utländska herrar låter dem inte bara fly landet till deras ”rättvist förtjänadeherrgårdar i utlandet.
  9. Den andra faktorn är till och med ännu mer uppenbar: Förrädarna som ockuperar betydande platser i regeringen och som har ordentliga ekonomiska och materiella resurser förväntar sig att på allvar ta makten själva och under denna nya fas entusiastiskt fortskrida med utplundringsprocessen av resterna av det en gång stora [ryska] landet och utnyttjandet av alla de nationer som lever inom dess gränser. Men för att kunna genomföra denna plan behöver de ännu genomföra många förberedelser. Främst av allt att beröva president Putin det stora folkliga stöd som han ganska så mycket har vunnit som ett resultat av sina externa och interna politiska åtgärder under de senaste åren. Och vad kan vara mer lönsamt för denna sak än att förråda ryssar i Novorossiya, med efterföljden att allt ansvar för detta läggs på presidenten personligen?
  10. Fiendens plan avtecknar sig nu som helt klar för oss: Maximal förlängning av kriget med en efterföljande maximal mängd offer för det ryska folket, om möjligt båda sidor om gränsen, det är deras uppgift. Lämna inte milisen ens en chans att vinna. Skapa en växande blödande varböld vid de ryska gränserna för att läkas som Ryssland kommer att tvingas att lägga alla sina resurser i, droppe efter droppe, med följden att hon tvingas att tillämpa policyn om att gå ett steg framåt och två steg bakåt” där någon avgörande framgång inte kommer att uppnås. Samtidigt kommer bördan av hundratusentals och sedan miljontals flyktingar att läggas Ryssland och Västs sanktioner kommer så småningom att underminera statens socioekonomiska hälsa, i synnerhet när oligarkin försöker att kompensera sina förluster på bekostnad av det breda folklagret. Förrädarna hoppas att allt detta skall leda till en situationen som resulterar i det mest skamliga och förödmjukande fredsavtalet som förråder den ryska befolkningen i Ukraina i syfte att orsaka en ytterligare våg av protester i Ryssland. Och i efterbörden av detta kommer ”högeranhängare” och ”vänsteranhängare”, ”partioter” och ”liberaler” att i ett påstått rättfärdigt vredesmod ansluta sig till Moskvas Maidan”, allt enligt väl beprövade tekniker från tidigt 1920-tal.
  11. I detta avseende är försvaret av Novorossiya och stödet för dess folk mycket viktigt för att rädda Ryssland och för att störa den femte kolonnens planer. Om vi lyckas uppnå seger där så kommer vi att lyckas rädda [hela] Ryssland. Om vi ​​misslyckaskommer vi att förlora resten av vårt fosterland. Inga kompromisser är möjliga idag. Och de som kommer att försöka hävda motsatsen, medvetet eller ej, kommer att arbeta för fiendens planer. Nu är det antingen eller. Antingen återställer Ryssland till fullo en verklig suveränitet eller så kommer hon att förgöras av en koalition av yttre och inre oligarkiska klaner.
  12. Efter att ha gjort en uppskattning min egen roll i kampen mot de subversiva krafternas plan, skulle jag vilja säga att jag har gjort mitt val. Huvudfrontlinjen i denna kamp är nu här [i Ryssland]. Jag hoppas att jag kommer att kunna vara mest användbar just i Ryssland. Samtidigt vill jag ännu en gång betona följande: De som hoppas eller brukade hoppas på attanvända mig personligen eller mitt namn i destruktiva syften måste göras allvarligt besvikna. Oavsett hur kritisk jag än är angående vissa inrikes- eller utrikespolitiska beslut tagna av presidenten [Vladimir Putin] under de rådande krigsförhållandena som har inletts mot oss, anser jag det nödvändigt att stödja honom som den ende legitime överbefälhavaren och huvudgaranten för [den ryska] statens frihet och oberoende. Just nu kan jag bara säga att man fullt ut måste avstå från all oppositionell verksamhet, från all destruktiv oppositionell verksamhet, och inse att ett krig utkämpas mot oss, och under ett krigstillstånd kan ett uppror bakom fronten endast vara till gagn för fienden.
  13. Låt dem [hos den femte kolonnen] äntligen inse, att det fortfarande finns människor (och jag pratar nu inte blott om mig själv här), som värdesätter den egna plikten och hederligheten mer än personliga vinster och högfärd. Och som händelserna i Novorossiya har visat så finns det fortfarande massor av sådana människor och vi kommer tillsammans inte tillåta Ryssland rivas sönder och plundras ytterligare en gång, så som de förstörde det ryska imperiet 1917 och som de lyckades att förstöra Sovjetunionen 1991.

Det är en tämligen så pessimistisk framtid som Igor Strelkov målar upp; men inte desto mindre klarsynt, även om Väst och dess anhängare kommer att hävda att allt detta representerar verklighetsfrånvända konspirationsidéer; som man brukar säga, Djävulens största vapen är att ingen tror på HonomRyssland befinner sig i ett fullt krig, både internationellt och på hemmaplan mot den västerländska globala marknaden och atlantiska (USA/EU/NATO) hegemonens imperialism. Den rent militära konflikten må för närvarandepå grund av Minsk-protokolletvara lågintensivt, men kriget förs inte desto mindre på den ekonomiska och politiska arenan, och framför allt genom icke-statlig organisationer (NGO:s), opinionsbildning (propaganda) och genom bolagskontrollerad media, både i Ryssland och internationellt. Det står som helt klart att Strelkov nu kommer att ta itu med femtekolonnen i Ryssland, vilket han anklagar för vapenvilan. Det står också som helt klart att man inte kan visa något medlidande för den femte kolonnen som leds av de ryska oligarkerna (kapitalisterna) och inte heller för deras västsinnade liberala sympatisörer bland den ryska intelligentian.

Folkrepubliken Lugansks flagga

Folkrepubliken Lugansk

Det hårdare klimatet i Ryssland mot det fria ordet måste ses i ljuset av detta krigstillståndRyssland slåss för sin existens som en suverän nation. Mot bakgrunden av denna situation har Strelkovs manifest klart geopolitiska och inrikespolitiska implikationer; det är ett politiskt manifest. Inte blott dettadet är ett revolutionärt manifest. Enligt Stelkov är Vladimir Putin den främste av de ryska revolutionärernahan är oligarkernas huvudfiende No. 1. Som sådan representerar han den gamla sovjetiska nomenklaturan, som delvis återigen har fått ett grepp om statsmakten i Moskva. Samtidigt har Putin varit tvungen att kompromissa med den femte kolonnenenligt Stelkov alldeles för långt och alldeles för länge; tiden att stryka de västvänliga ryska oligarkerna och deras liberala vänner medhårs är över. Strelkov ställer sig här på Putins sida i kampen mot de egna förrädarnamot folkets förrädare. I detta gör han sig till en livsfarlig fiende för den ryska oligarkin och de västsinnade liberala inhemska krafternaStrelkov är om möjligt ännu farligare nu än han någonsin har varit tidigare; han är om möjligt ännu mera populär än Putin, och här måste vi komma ihåg att folkets stöd för Putins politik fortfarande är mycket hög. Tiden för den ryska femte kolonnen är räknadi alla fall om allt går som vi anarkotraditionalister hoppas.

En annan intressant information som man kan vaska fram ur Igor Strelkovs tal är att han i våra ögon också bekräftar mellan raderna att rysk militär var direkt inblandat i striderna fram tills vapenvilan och i synnerhet under perioden 15 augusti5 september. Strelkov säger tidigt i presskonferensen att i kölvattnet från det ryska biståndet (vilken typ av bistånd nämner han inte; det behöver inte alls begränsas till det humanitära) så inledde Novorossiya sin motoffensiv stärkta av detta. Han väljer att inte direkt svara på frågan (”har ingen information” säger han bokstavligen) om rysk militär är närvarande i Novorossiya på order av Moskva, utöver soldater ”på permission”, men i samma mening hävdar han att han vet vad som försiggår där avseende detta. Låt oss citera Strelkovs egna ord igen i svensk översättning:

I mitten av augusti, då jag lämnade Novorossiya, fanns det inte några [reguljära] ryska trupper Novorossiyas territorium. Jag förnekar inte att det finns frivilliga [i Novorossiyas Armé] som är soldater i Ryska Armén. Jag hade ett flertal officerare i min brigad, som kom till oss helt frivilligt under sin semester och som inte skickades på direkt order av deras befäl att försvara Novorossiya, för att slåss i våra enheter. Det är allt jag kan säga. Naturligtvis känner jag mer eller mindre till vad som händer där just nu, men jag har inte någon information [att ge er] om direkta ingripanden av ryska trupper.

Själv känner vi oss anarkotraditionalister något kluvna angående det militära och politiska målet i kriget mot Kiev-juntan. Staden Kiev är kanske ett för långtgående mål i sig men definitivt är det ett måste att säkra hela det större (och historiska) Novorossiya. Offensiven får bara inte avstanna nu när man inte ens har säkrat hela Donbass! Man kan här göra vissa jämförelser mellan Spanska Inbördeskriget och kriget mellan Novorossiya och Ukraina. (Vi betraktar inte detta längre som ett inbördeskrig utan ett krig mellan två olika stater.) Ukraina representerar en västerländsk och fascistisk världsåskådning medan Novorossiya utgör en social revolution i stil med den i det republikanska Spanien. Det var inte tal om några kompromisser med Franco; vatten och bensin går inte att blanda. Vi gillar jämförelsen som har gjorts med de internationella brigaderna; en klar referens till Spanska Inbördeskriget. Det finns separatistiska grupperingar som agerar som gerillaförband i majoriteten av de östra oblasten (regionerna) i Ukraina; folkrepubliker inspirerade av dem i Donbass utlystes i Kharkov och Odessa redan i april och det existerar upprorsmakare som kämpar i namnen av folkrepublikerna Zaporozhye, Kherson och Dnipropetrovsk. Därför är det berättigat och rättfärdigt att sprida denna sociala revolution och etniska frigörelse från västvärldens kapitalistiska klor även till dessa regioner. Låt västra Ukraina tillhöra EU och NATO om de så gärna vill men lämna den rysktalande befolkningen i de östra regionerna fria att själva välja sin ödesväg fritt från västerländska influenser och manipulationer.

En kombinerad karta över det historiska och dagens Novorossiya

En kombinerad karta över det historiska och dagens Novorossiya

Liknelsen mellan det Spanska Inbördeskriget och Novorossiyas kamp mot Kiev-juntan har dock en korresponderande baksida. Liksom bland republikanerna i Spanien är inte alla Novorossiyas styrkor helt enade. Exempelvis agerar Alexander Khodakovsky och hans Vostok Bataljon självständigt och ofta utan koordination med Novorossiyas arméledning. Sedan verkar ju inte Alexey Mozgovoy och hans ”Spökbrigad” vara speciellt pigg på att göra halt heller, varken i frigörelsekampen mot fascisterna i Kiev eller i den sociala revolutionen; Mozgovoy representerar den mest radikala linjen inom Novorossiya. Det finns fortfarande en hel del att göra med koordinationen mellan Lugansks och Donetsks milisförband, något som både Mozgovoy och Strelkov poängterar. Den enda fördelen med vapenvilan från Novorossiyas synvinkel är att skapa en starkare befälsstruktur och att inordna samtliga förband under en gemensam ledning. Den stora faran är ju naturligtvis att den ukrainska armén nu får en nödvändig respit att slicka sina sår och förbereda sig för en förväntad motoffensiv, uppbackad av NATO:s militära bistånd.

Jurij Lutsenko, tidigare inrikesminister i Ukraina, förordar nu samma taktik som Kroatien uppbackade av EU och NATO använde under första hälften av 1990-talet mot det separatistiska serbiska kroaterna i Republiken Serbiska Krajina, vilket under en tid av tre år tolererade republikens existens samtidigt som man utvecklade sin egen ekonomi och armé. År 1995 genomförde den kroatiska armén operationerna ”Blixten” och ”Stormen” genom massiva pansaranfall, med följd av att otaliga krigsbrott begicks mot den serbiska civilbefolkningen, med många döda som följd, bl.a. massakrerna i Dvor och Gruborima. Mellan 230 000 – 250 000 serber fick fly från området till Serbien. Det är uppenbart att Kiev-juntan önskar se en liknande exodus av den ryska minoriteten i Donbass. Det är av denna anledningen som vi ser med skepsis på den rådande vapenvilan, vilket har brutits ett flertal gånger av den ukrainska armén med sina sedvanliga artillerianfall mot civilbefolkningen.

Folkrepubliken Charkovs flagga

Folkrepubliken Charkov

Någon egentlig vapenvila råder inte i praktiken mellan Ukraina och Novorossiya. Vi ser ännu i skrivande stundoch tämligen överaskande ingen större och massiv offensiv från något håll; de flesta tippade att ”vapenvilan” skulle hålla i någon eller några veckor. Trots alla inledande analyser har den bräckliga vapenvilan på denna punkt hållt. Men från första dagen har man längst demarkationslinjen sett kontinuerliga gränsstrider och skärmytslingar längst stora delar av fronten. Främst utkämpas artilleridueller mellan båda sidor. Både Ukrainas Armé och Novorossiyas Armé är skyldiga till dessa mindre brott mot vapenvilan, på daglig basis, men den övervägande majoriteten av initiativen till attacker kommer från Ukrainas sida. Ofta, men inte alltid, har de novorossiyska styrkorna varit nödgade att svara på dessa med egna artillerisalvor. Angående den avtalade fångutväxlingen av fångar från båda sidor har Novorossiya helgat sin del av avtalet. Dock har det rapporterats om att Ukraina å sin sida mestadels har levererat civila som har blivit kidnappade i all hast för att uppfylla kvoten för överlämningarna; de få novorossiyska soldater som har blivit överlämnade har ofta levererats i ett mycket dåligt skick i sviterna efter tortyr och brutal misshandel.

Den största militära konfrontationen den senaste veckan har varit kring Donetsks flygplats, där ukrainska styrkor bestående av det ukrainska paramilitära Nationalgardet och utländska legosoldater, företrädesvis polska, har förskansat sig och genom underjordiska kulvertar upprätthållit förbindelser med Ukrainska Armén utanför Novorossiyas kontroll. Från flygplatsen har de sedan terrorbombat civilbefolkningen i Donetsk. Senaste dagarna har hårda strider rasat vid flygplatsen efter att Novorossiyas Armé har inlett en offensiv mot flygplatsen som ett svar mot terrorbombningarna. Fienden har följaktligen trängts tillbaka från byggnaderna och till slut jagats ner till kulvertarna; båda sidor har lidit svåra förluster, mestadels flygplatsens ockupanter. I skrivande stund är det osäkert om fienden har rensats ut från de underjordiska kulvertarna eftersom de leder ut till ett område som fortfarande är under den Ukrainska Arméns kontroll. Åtminstone har terrorbombningen upphört. I samband med att Novorossiyas Armé inledde sin stormning av flygplatsen krävde Tysklands förbundskansler Angela Merkel, med hot om utökade sanktioner, att Ryska Federationen skulle hålla band på Novorossiyas Armé. Att för ett ögonblick känna empati för civilbefolkningen i Donetsk föresvävade henne uppenbarligen inte.

Folkrepubliken Odessas flagga

Folkrepubliken Odessa

Samtidigt har det har inkommit klara bevis för att krigsförbrytelser i Donbass har utförts av det paramilitära och öppet nazistiska Ukrainska Nationalgardet som för tankarna till inbördeskriget i forna Jugoslavien. Poliser, kriminologer, journalister och observatörer från OSSE har undersökt massgravar i städerna Nizhnyaya Krynka och Zhdanovka, vilket ligger i Donbass strax utanför Donetsk, efter att Ukrainska Armén har retirerat från området. Offren har varit civila, inklusive halshuggna kvinnor varav minst en har rapporterats vara gravid under de preliminära utgrävningarna. Man bedömer att i en av dessa gravar har civila blivit avrättade med Makarov-pistoler, vilket har kalibern 9 mm. Det har inkommit rapporter tidigare att ukrainska soldater har kränkt, torterat och dödat obeväpnade ur civilbefolkningen i de (av den ukrainska armén) ockuperade områderna i Donbass. Men det är första gången man har hittat massgravar. Det är troligt att det finns många fler massgravar som väntar på att bli upptäckta. Redan nu har man hittat minst 400 kroppar i massgravar vid Nizhnyaya Krynka. Det står bortom allt tvivel vilken sida som är den onda i detta krig i Donbass. Det är därför som vi anarkotraditionalister, i ljuset av dessa bevis på krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten begångna mot den ryska minoriteten av den nazistiska juntan i Kiev, förordar att även de novorossiyska regionerna Kharkov, Odessa, Zaporozhye, Kherson, Nikolaev och Dnipropetrovsk skall befrias från fascisterna.

Det finns naturligtvis ett flertal nivåer på konflikten mellan Ukraina och Novorossiya (Nya Ryssland) och mellan Ukraina och Ryska Federationen, varav klassperspektivet är ett sådant men inte kan begränsas till det. Det är definitivt en social revolution och en etnisk resning i Novorossiya. Sålunda finns en stark antikapitalistisk ådra i konflikten, i alla fall om man begränsar den till Donbass. Men sett i ett större sammanhang, i en större geopolitisk kontext, handlar det om en gammal kamp mellan Öst och Väst och de olika synsätten på livet; mellan postmodernitet och tradition, mellan liberalism och kollektivism, mellan petrodollar och ”icke-dollar” (rubel, yen, etc.), mellan andlighet kontra kommersialism, mellan religion och sekularisering, mellan individ och familj, mellan globalisering och suveränism (patriotism), mellan GMO och naturliga grödor, etc. Man behöver föra in alla dessa perspektiv för att förstå vidden av denna konflikt och hur den påverkar hela världen, inte enbart Ukraina och Ryssland. En röd tråd genom samtliga dessa perspektiv sammanstrålar i Vladimir Putins person.

Folkrepubliken Kherson

Folkrepubliken Kherson

Vladimir Putin representerar en rysk ledare av klassiskt snitt. Han är auktoritär och företräder en statism, d.v.s. ett samhälle som utgår från den starka och omnipotenta staten som samhällsmodell. På så sätt representerar han raka motsatsen till anarkistisk tradition, vilket ju tankesmedjan Traditionell Humanism representerar, d.v.s. en djup misstro till staten som en samhällsbärande princip. Å andra sidan utgör dagens Ryssland en federation av mer eller mindre autonoma subjekt. Men samtidigt har Putin under sin regeringstid ökat den ryska presidentens makt och skapat en mer uttalad centraliserad maktstruktur även i förhållande till Rysslands regioner. Även media har som sagt fått sin frihet kringskuret, inte minst på Internet. Putin är när allt kommer omkring ett barn av Sovjetunionen, en f.d. KGB-byråkrat som under Boris Jeltins presidentperiod blev chefen för FSB (Ryska federationens federala säkerhetstjänst), arvtagaren till KGB. En stark säkerhetstjänst och polismakt tillhör därför det naturliga inslaget i det ryska samhällslivet. Man får dock komma ihåg att Ryssland sedan Sovjetunionens fall har varit starkt utsatt för wahabitisk terrorism som har utgått från Tjetjenien, påhejat av Saudi-Arabien och dess israeliska och amerikanska allierade; detta hot har neutraliserats på grund av denna säkerhetstjänst.

Vladimir Putin har i kölvattnet på detta krig mot terrorismen medvetet utsett medlemmar ur den ryska säkerhetstjänsten FSBkallade silovikitill viktiga poster inom den ryska administrationen och förvaltningsapparaten; de utgör Ryska Federationens nya elit eller nomenklatura på samma sätt som Sovjetunionens Kommunistiska Parti (bolsjevikerna) gjorde det i Sovjet. Dessa säkerhetsmän är mycket lojala till Putin och lyder hans minsta vink och tillser att hans dekret får ett vederbörligt genomslag i samhället. Igor Strelkov är ju ett aktuellt exempel på detta och vittnar om en silovikis lojalitet till den ryska staten och till Putins person. Man vet att Putin beklagar Sovjetunionens sammanbrott som den största geopolitiska katastrofen i modern tid. Denna föreställning och idén om det gamla ryska tsaristiska imperiets och Sovjetunionens återupprättelse är representativ för Strelkov och hans säkerhetskollegor inom FSB. Idag är vi anarkotraditionalister benägna att hålla med om att detta är en korrekt analys, i ljuset av USA:s och NATO:s framfart och den efterföljande globaliseringens konsekvenser. Putin och hans ideologipopulärt kallat ”putinism”är också starkt kritisk till nyliberalism och andra typiskt västerländska politiska ideologier och ekonomiska modeller, och det för en envis kamp mot fortsatt EU- och NATO-utvidgning i Östeuropa. Rysslands ingripande i Donbass måste ses i ljuset av denna utrikespolitik.

Till Putins försvar skall man betänka det som Strelkov säger i sitt politiska manifest, att Ryssland är involverat i ett krig mot Västvärlden som framför allt bedrivs politiskt och genom propaganda. En sådan utsatthet och konfrontation leder ofta till en ökad maktkoncentration. Ryssland har ofta tidigare vid svåra kristider, i synnerhet när hela dess existens har varit hotat, framburit starka och autokratiska ledare. Sovjetunionen överlevde det nazistiska Tysklands aggression och utrotningskrig tack vare Josef Stalin och hans obevekliga och brutala ledarstil. Ryssarna ställer sig gärna bakom dessa starka ledarfigurer. Det är inte en slump att Putin ofta idag jämförs med Stalin och att den senare i Ryssland har sett något av en renässans i sin personlighetskult; både Lenin och Stalin har dammats av som galjonsfigurer i kölvattnet på kriget i Donbass. Samtidigt har Putin skapat något av en personlighetskult kring sin egen person. Han har ofta poserat framför kameran i kraftfulla och typiskt maskulina situationer, såsom när han jagar, bedriver kraftsporter av olika slag, eller åker motorcykel (tillsammans med ryska bikers), etc.

Även hans framgångsrika politik på inrikesnivå har gjort honom mycket populär bland befolkningen. Putinismen förordar en pragmatisk social reformpolitik med höjda minimilöner och ökad sysselsättning, i synnerhet inom den offentliga sektorn. Att vara statsanställd är återigen förenat med en stolthet i Ryssland. Putinismen förordar också en blandekonomi av klassiskt socialdemokratiskt snitt och nationaliseringar av naturtillgångar; vissa beskriver den ryska ekonomin, i synnerhet inom energisektorn, såsom en statskapitalism. Man kan alltså se en partiell återgång till ett sovjetiskt ekonomiskt system i kombination med kapitalism vilket väcker tankarna till det kommunistiska Kinas ekonomiska politik och Dengismen. Putin har också fört ett tämligen så framgångsrikt krig mot oligarkerna i Ryssland, i alla fall de av den västvänliga typen; de lojala till Rysslands intressen har han knutit närmare till sig. Vissa av dem har blivit fängslade, andra förvisade från landet. Sanktionskriget mot Väst har givit Putin ett starkare vapen mot den ryska oligarkin och gett större möjligheter att strypa kapitalflykten från Ryssland till Väst. Putins framgångsrika skattepolitik, med skattesänkningar för både bolag och privatpersoner och införandet av en platt och relativt låg inkomstskatt, har skapat välstånd i landet. Gemene ryss har helt enkelt fått mer pengar i plånboken, även om de ekonomiska klyftorna har följt den globala trenden och ökat parallellt.

Folkrepubliken Zaporozhy

Folkrepubliken Zaporozhye

I skuggan av Putinismen har en till staten fullt lojal fackförening utkristalliserat sig som den ensamt dominerande bland den ryska arbetarrörelsen och en tillika lojal och följsam arbetsgivarförening utvecklats. Staten har tagit en drivande roll i att medla mellan arbetstagarna och arbetsgivarna enligt en klassisk korporativistisk modell. Detta har lett till en stabil ekonomiskt utveckling i jämförelse med omvärlden och i synnerhet i jämförelse med det ekonomiska fria fallet under Jeltsin-eran. En kampanj mot korruption har också genomförts under senare år, i alla fall så länge som den inte riktar in sig på Putin och hans närmaste krets utan enbart mot västerländskt orienterade krafter i det ryska samhället. En stark konservativ agenda har framförts av Putin och hans parti Enade Ryssland, där familjevärden och andra dylika klassiska värdekonservativa principer har lyfts fram. I detta ljus skall man ställa den kontroversiella lagen om ”förbud mot propaganda av otraditionella sexuella relationer till minderåriga” vilket i västmedia ofta beskrivs som en ”anti-gaylag”.

Putinismen representerar också, liksom Stalinismen, ett endande av det traditionellt multinationella Ryssland genom en betoning på den ryska nationella identiteten, traditionella ryska värden och rysk kultur; man vill också gärna stödja rörelser i forna sovjetrepubliker som drömmer om idén om ett Storrysslandett slags återupprättande av det forna Sovjetunionens euroasiska enighet. Den ryska ortodoxa kyrkan ses som en enande kraft i detta nationalistiska projekt; Putin själv är en from och gudfruktig ortodox kristen. Detta ställs i kontrast mot typiska västerländska värden, såsom liberalism, ateism, globalisering, mångkultur, etc. Det faller sig då som naturligt att Putin har drivit på den militära upprustningen och fört en stark utrikespolitisk agenda som motsätter sig den anglosaxiska hegemonens framfart; som alternativ ställer han idén om samexistens och en ny polycentrisk världsordning där Ryssland utgör en naturlig motpol till USA. Det starka stödet till Iran och Syrien skall ses i ljuset av detta, samt skapandet av BRICS och dess nya kreditbank. Ett ökat militärt samabete har utvecklats med några av BRICS-medlemmarna, främst Kina och Indien. Allt detta har naturligtvis varit bidragande till att skjuta Putins popularitet till höjden både inom och utanför Ryssland.

Vissa har svårt att förlika sig med att Putins klassiska form av konservatism har gemensamma intressen med den traditionella (till skillnad från den postmoderna) vänsterns anti-imperialism, bortsett från devisen ”Min fiendes fiende är min vän”, så som den senare bl.a. kommer till uttryck i Novorossiya. Vi anser faktiskt att klassisk konservatism och traditionell vänster har mer gemensamt med varandra ideologiskt idag än någon av dem har det med nyliberalismen. Klassisk konservatism har också i historien varit skeptisk till kapitalism, vilket ju ursprungligen var medelklassens revolution (den franska), och är det även idag vis avi globaliseringen. Dagens ”konservatism” har inte så mycket gemensamt med den klassiska konservatismen. Vad vi ser idag som en förhärskande och imperialistisk ideologi i dagens amerikanska administration är den så-kallade nykonservatismen (”neocons”) som står nyliberalismen mycket nära och förordar en råkapitalism, minimalt med statligt ingripande och en imperialistisk utrikes- och säkerhetspolitik. Både nykonservatismen och nyliberalismen har sitt ursprung i USA men genomsyrar numera stora dela av EU, inklusive Sverige; de flesta svenska högerpartier är idag neokonservativa. Dagens socialdemokrati intar en nyliberal ställning snarare än en socialistisk och utgör inte mycket till en kontrast till dagens högerpolitik.

Folkrepubliken Dnipropetrovsk

Folkrepubliken Dnipropetrovsk

Vi anser därför att det är dags att lägga de gamla beteckningarna ”höger” och ”vänster” på den historiska skräphögen. Frågorna som är springande i dagens värld är snarare om vi skall gå mot ett solidariskt (kollektivistiskt) samhälle eller ett individualistiskt. Och om världsordningen skall centreras på det enskilda Folket inom ramen för Nationen eller på en globaliserad världsmarknad. Eller om vi vill ha en värld som utgår från suveränism eller imperialism. Eller om man skall lägga fokus på andliga spörsmål framför kommersialism i ett samhälle. Bara en sådan sak som korporativismen (dvs. samarbete mellan stat, kapital och arbetskraft), vilket är en modell som har framburits både av konservativa politiker och av socialistiska; faktum är att korporativismen utvecklades under 1800-talet av tyska konservativa och romantiska tänkare, en idé som senare snappades upp av vänstern; syndikalismen har lånat idéer från det konservativa tankegodset i detta avseende. Den gamla svenska modellen (baserad på Saltsjöbadsandan) var ju korporativistisk fram tills sent 1970-tal, då den gavs upp av socialdemokratin. Putins Ryssland representerar också en sådan traditionell korporativistisk modell, vilket är en direkt motvikt till den nyliberala modellen som har varit förhärskande sedan 1990-talet och som hotade att bryta sönder det ryska samhället. Det är få ryssar idag som vill tillbaka till Jeltsin-erans tid och de ser därför på Putin som den ende garanten för stabilitet och fortsatt existens som ett enat folk och en gemensam nation.

Ett förtydligande är dock på sin plats så att det inte uppkommer några missförstånd från några av våra läsare. Vi anarkotraditionalister stöder det ryska folket och dess rättfärdiga kamp för sitt kulturella och ekonomiska oberoende och för sin självbestämmanderätt. Vi stödjer också det ryska folkets heroiska kamp mot USA-EU-NATO-imperialismen, oavsett vart det visar sitt fula tryne. Detta betyder dock inte att vi skulle stödja den ryska staten i sig eller dess statschef Vladimir Putin. Vi erkänner dock existensen av Folkrepublikerna Donetsk och Lugansk och Folkrepublikernas Union Novorossiya som en suverän stat. Vi sympatiserar med Novorossiyas sociala revolution (anti-maidan) mot de ukrainska och ryska oligarkerna. Vi uttrycker vår solidaritet främst med Novorossiya (Nya Ryssland) och med nyryssarna i Donbass. I detta ser vi positivt på att denna sociala och etniska revolution skall sprida sig över resten av det traditionella Novorossiyatill Kharkov, Odessa, Zaporozhye, Kherson, Nikolaev och Dnipropetrovsk.

Nyryssarnas fiender är våra fiender, oavsett om de kommer från Väst (Kiev, Bryssel eller Washington) eller från Öst (Moskva). Vi inser att den ryska femte- och sjättekolonnen är stark i det kapitalistiska och västerniserade Ryssland vilket kan förråda den ryska saken i Donbass. Därför är det vår förhoppning att Novorossiya kommer att förbli självständigt och självbestämmande i alla sina inre och yttre angelägenheter. Detta inbegriper dess försvarskrig mot Kiev-juntans ockupation, uppbackad av USA, EU och NATO. Då motståndaren i Väst är överlägsen inser vi att Novorossiya behöver förlita sig på ett ekonomiskt, militärt och moraliskt stöd från Öst och sina bröder och systrar i Ryska Federationen. Ryssland är idag den enda stat och makt som ensamt kan stå emot USA-hegemonens imperialism. Men må Novorossiya i detta beroende av den Ryska Federationen bevara sitt folks frihet och andliga integritet. Må de också inspirera hela den ryska nationen genom sin frihetskamp. Vi får inte glömma bort att den ryska resningen mot Kiev-oligarkin är inte blott en etnisk kamp utan desto mera en social revolution mot alla oligarker i (det slaviska) Östeuropa och mot USA:s och NATO:s imperialism. Vi får inte glömma bort ordet ”folk” i Folkrepubliken Donetsk och Folkrepubliken Lugansk! Länge leve Det Nya Ryssland! Länge leve det ryska folketрусский народ (russkiy narod)!

St Georgs-band

Annonser