DonbasVi befinner oss i en tid då Euroasien (i synnerhet Europa, Mellanöstern) och Nordafrika står inför ett vägskäl. Det finns tecken som tyder på att en millennialistisk skugga vilar över vår värld och samtid. Detta utkristallieras genom två stora konflikter, en i Europa och en i Mellanöstern. Båda dessa titaniska motsättningar är intimt relaterade. Världen har inte stått närmare ett världskrig sedan Kubakrisen 1962, även om konflikten i Europa mellan Ryssland och USA-EU-NATO kring Ukraina för nuvarande är inne i en lågintensiv fas, i och med Minsk 2-avtalet som fattades 12/2-15. Det ekonomiska kriget är dock fortfarande i full fart med pågående sanktioner mellan parterna som om fredsavtalet aldrig hade skett. Vi ser en tydlig polarisering i världen mellan den gamla ordningen (representerad av USA, EU, IMF och Världsbanken), vilket ställer den rika Västvärlden mot de underutvecklade länderna och legitimerar en fortsatt amerikansk koloniseringspolitik i globaliseringens tecken, och den nya ordningen med BRICS (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) som försöker att skapa en egen ekonomisk ordning och en ny valutabank, och göra petrodollarn överflödig i internationell handel. Allt fler underutvecklade länder, i synnerhet i Asien och Sydamerika vill följa med i BRICS-tåget mot den amerikanska hegemonin. I synnerhet Ryssland tillsammans med den Eurasiska Ekonomiska Unionen EaEU (idag bestående av Ryssland, Vitryssland och Kazakstan, vilket snart kommer att utökas med Armenien och Kirgizistan) och Kina har tagit en konfrontativ position mot USA och NATO. Både Ryssland och Kina är i en fas av intensiv upprustning och NATO flyttar i skrivande stund fram sina militära positioner i Östeuropa och Baltikum. Ryssland svarar naturligtvis med militärmanövrar och en allt mer aggressiv militär flygtrafik för att testa NATO:s beredskap.

Den andra stora konflikten är den som pågår mellan Islamiska Staten eller IS (och dess allierade i Al-Qaida) och den övriga Arabvärlden i Syrien, Irak och Libyen. Men även här är USA och NATO (i synnerhet Storbritannien) involverade på den ena sidan och Ryssland på den andra. USA är inte, som många förleds att tro genom bolagsstyrd media, en egentlig antagonist mot IS utan står i många praktiska hänseenden på dess sida. Mycket talar för att IS skapades som en utknoppning ur Al-Qaida, med stöd från CIA, Israeliska Mossad och i synnerhet Saudiarabien, som ett vapen mot Syrien och dess president Bashar al-Assad. Även om dessa länder idag officiellt har förklarat krig mot IS, då de verkar ha tappat kontrollen över sin monstruösa skapelse, så är det otvetydigt att de i forndom understödde de svarta fanorna ekonomiskt och militärt när och så länge de endast bekämpade den syriska staten. Det är endast tack vara det direkta stödet från Ryssland, vilket involverar leveranser av vapensystem, som Assad-regeringen har kunnat stå emot detta barbariska wahabitiska anfall. Den ryska flottan har också garanterat Syriens territorium från havet och mycket tyder på att två kryssningsmissiler har skjutits ner av ryska stridsfartyg för något drygt halvår sedan, missiler som kan ha avfyrats från ett israeliskt fartyg eller från en NATO-bas i Medelhavet. Det är uppenbart att Assad och hans alawitiska regim utgör en törn i sidan på den amerikanska hegemonen och dess israeliske allierande, utgörande en rest från det gamla kalla kriget. En rest som med alla till buds stående medel måste undanröjas

Av denna anledning har Västvärlden länge och stilla tittat på medan IS och Al-Nasurafronten, och andra sunni-jihadistgrupperingar som slåss under de svarta fanorna, har lemlästat och förtryckt den syriska civilbefolkningen och religiösa minorieteter, inklusive kristna. Man har uppenbart betraktat dessa kollaterala skadeverkningar på oskyldiga som inte har delat samma wahabi-fundamentalistiska livsåskådning som ett acceptabelt offer i kampen mot ärkefienden Assad. Det var först när IS beslutade sig för att korsa gänsen till Irak och nådde amerikanskt-kontrollerat territorium som de blev en fiende till amerikanska intressen. I de flesta avseenden skiljde den Islamiska Statens blodiga framfart sig inte från tidigare härjningar, förutom det faktum att en amerikansk vasallstat nu hade attackerats. USA passade dessutom på att pressa den något bångstyriga (av Iran uppbackade) shiitiska regimen ledd av Nuri al-Maliki att avgå, då denna regims intolerans mot Sunniislam ansågs vara en bidragande orsak till Islamiska Statens framgångar i Irak. En avdelning av den irakiska armén (som understöds av Iran) hävdade bara för någon knapp vecka sedan att den hade skjutit ner en amerikansk helikopter som var i färd med att leverera vapen till IS. Ungefär samtidigt rapporterades en liknande historia som involverade ett brittiskt transportflygplan. Israel har dokumenterats interagera vänskapligt med IS-krigare vid Golanhöjderna. Barack Obama arbetar aktivt för att USA skall leverera vapen till ”moderata syriska rebeller” men alla väl insatta i frågan vet att dessa till synes ”moderata” rebeller utgör den största vapenleverantören till IS; det är inget annat än ett militärt stöd genom ombud. IS gör tydligen fortfarande en nytta i att störta Assad-regeringen, i en konflikt som redan har skördat hundratusentals dödsoffer och försatt miljoner på flykt sedan 2011.

Hela den Arabiska Våren underblåstes med amerikanska medel och med ett starkt stöd från de wahabitiska staterna Qatar och Saudiarabien, på samma sätt som CIA har underblåst ”färgrevolutionerna” i Östeuropa, nu senast i Maidan, Kiev. Vad som till en början betecknades vara ”demokratiska uppror” mot ”tyranner” visade sig snart vara jihadistiska revolutioner i Mellanöstern och en nazistisk statskupp i Ukraina; den gemensamma nämnaren är att CIA utnyttjar extremistgrupper i sin kamp mot resterna av det gamla Sovjetblocket. USA:s och Israels ärkefiende No. 1, Mohammar Khadaffi, störtades genom en wahabitisk revolt med aktivt stöd av NATO och Sverige. Idag har vi en situation där IS behärskar ett område av Libyen och bara för några veckor sedan kunde världen skåda en välregisserad och grym massaker på koptiska kristna utförd av IS där. Egypten höll på att hamna i samma fälla som Libyen när en salafistisk president tillsattes men det hela avstyrdes genom en militärkupp som krossade det Muslimska Brödraskapet och salafisternas drömmar; den nuvarande regimen ledd av Abdul Fatah al-Sisi närmar sig nu istället Ryssland allt mer i denna polariserade globala konflikt. Inbördeskriget i Syrien är en direkt kontinuitet av denna ”arabiska vår”, underblåst av USA, NATO, Israel, Saudiarabien och Qatar. I detta utgör IS dess främsta förtrupp. Man kan drista sig att hävda att där den ”arabiska våren” har skördat framgångar följer även Islamiska Statens expansion. Det finns dock en mycket djupare dimension i denna konflikt i Mellanöstern som går bortom den rena geopolitiska kampen om att kontrollera oljetillgångar och att säkra petrodollarn, en dimension som inte USA, EU eller NATO har någon större insikt i (även om man säkert till en viss del har varit medveten om den och försökt utnyttja den i kampen mot Assad) och som kan förklara varför IS är så bångstyrig.

Konflikten i Syrien har starka profetiska undertoner. Islams Hadither (vilket beskriver Profeten Muhammeds liv och gärningar) talar om en sista uppgörelse mellan två stora islamiska arméer, vilket idag hänförs till såsom grenarna inom Islam – Sunni och Shia – som skall utspela sig i Syrien (kallat Sham i Haditherna). Dessa 1400 år gamla profetior pekar ut städer, såsom Damaskus och Ghouta, platser där hårda strider har rasat under de senaste åren. Det är en allmän konsensus bland muslimer från båda sidor av konflikten att kriget i Syrien och Irak utgör detta Stora Krig ”som har utlovats av Profeten”. Startskottet till denna kataklysm anses av vissa vara USA:s och Storbritanniens invasion av Irak 2003, vilket fick de svarta fanorna att vaja mer än någonsin tidigare. Detta faktum utgör en oerhörd attraktionskraft, vilket mobiliserar sunnimuslimer över hela den arabiska halvön, men även från Asien, USA, Tjetjenien och inte minst från Europa, att förena sig med IS i den anti-shiitiska kampen i Syrien och Irak. För IS är detta inte längre någon kamp mot Assad och hans regering, även om den i synnerhet sticker i deras ögon på grund av dess alawitiska plattform (utgörande en undergren i det shiitiska släktträdet), utan en uppgörelse av kosmiska proportioner vilket profeterar att en universell islamisk stat skall regera över hela världen ända till jordens undergång. Namnet som IS har antagit vittnar om en insikt i dessa profetior; wahabismen har tack vare Sadui-regimen och dess oljepengar (och kontroll över Mecka och andra heliga pilgrimsorter) till slut lyckats bli normen inom Sunniislam, just i denna kamp. Vill man slåss för en (sunni)islamisk stat i detta Stora Krig så ansluter man sig framför allt till IS.

På den andra sidan i denna sista uppgörelse mellan Sunni- och Shiaislam samlar sig frivilliga heliga soldater från Libanon, Irak och Iran för att kämpa tillsammans med alawiten Bashar al-Assad i Syrien och med det shiitiska regeringspartiet Dawa i Irak. Dessa soldater är motiverade av motsvarande shiitiska Hadither som menar att kriget kommer att leda till att deras efterlängtade Imam Mahdi (Muhammad al-Mahdi al-Muntazar), som spårlöst försvann för 1200 år sedan, skall återvända och instifta en shiitisk islamisk stat som skall härska i världen och förbereda den på den slutgiltiga undergången. Enligt den shiitiska traditionen markerade den iranska revolutionen 1979 ett tidigt tecken på hans återkomst; Islamiska republiken Iran har satt som sitt syfte att upprätta en armé åt Mahdi. En shiitisk imam från 700-talet lär ha förutspått att ett annat tecken för Mahdis återkomst skulle innefatta krigare som slåss under en gul fana, den fana som idag assicieras med Hizbollah som aktivt stöder Assad-regeringen med trupper i kriget mot den anti-shiitiska sunniarmén. Enligt de troende så målar många Hadither upp en exakt beskrivning av vad som har skett i Syrien under de senaste åren, inklusive hur kriget skulle inledas genom en påstådd tortyr av studenter som hade sprejat graffiti mot Assad i staden Deraa. En Hadith påstår att ”Där kommer att uppstå en strid i Sham (Syrien) som börjar med att barn leker och efteråt kommer ingenting kunna återställas”. Andra Hadither profeterar att hundratusentals människors liv kommer att offras och att ”blodet kommer att nå upp till knäna”, att hela regionen, från Arabiska Halvön till Irak, Iran och Jerusalem, kommer att skaka i sina fundament, att Saudiarabien kommer att kollapsa och att de flesta länder i Mellanöstern kommer att drabbas av stridigheter och oro. En populär Hadith menar att Syrien utgör Guds utlovade land, att den troende skall resa till Syrien ty ”Gud har utlovat mig [Profeten Muhammed] Sham och dess folk”.

Så vi har egentligen en enda stor global konflikt med två förgreningen, en av dem i Syrien och Irak och en annan i Ukraina. På den ena sidan av denna Stora Konflikt, vilket kan vara inledningen till ett Tredje Världskrig, står det ortodoxa Ryssland och dess allierade Kina, samt de shiamuslimska staterna och regimerna i Iran, Irak, Syrien och Libanon (Hizbollah). På den andra sidan står USA, EU (med Storbritannien i spetsen) och NATO tillsammans med Islamiska Staten (i Syrien och Levanten), Al-Qaida, Boko Haram och diverse wahabitiska jihadistgrupperingar som samlas under den svarta fanan. Vi får inte heller förglömma NATO-medlemmen Turkiet som vi vet har understött och i lönndom fortsätter att undersödja IS i dess kamp mot det kurdiska folket (Turkiets svurna ärkefiende). Officiella källor i Irak talar om att den olja som raffineras av IS från oljefält i Syrien och Irak till största del hamnar i Turkiet för vidare transport till andra ospecificerade EU-nationer. En sunni-Hadith nämner ett slag i den syriska staden Dabeq på gränsen till Turkiet och inblandningen av en främmande armé som skall splittra de muslimska krigarna, vilket av vissa har tolkats vara en möjlig turkisk intervention. Vad vi ser här är en (sista?) uppgörelse mellan Traditionen och Mottraditionen, där liberalismens högborg USA och det wahabitiska IS får representera den senare och Ryssland och Iran den förra kategorin. Traditionen menar, liksom Shiaislam, och kristen och judisk millennialism, att en förlösare, en prästkonung skall uppenbara sig och leda nationerna från Kali Yuga eller Järnåldern mot en ny Guldålder av kulturell vederkvickelse. Enligt muslimsk tradition kommer Madhi att samarbeta med Jesus som när han återvänt (i sin parousia) skall återlösa den kristna och judiska delen av världen.

Ryssland representerar här, och i kontexten av denna Stora Konflikt, en Traditionalistisk renässans i Europa på samma sätt som Iran gör det i Mellanöstern. I Iran har Traditionalismen, den Perenniella Skolan, närmast tagits upp som en akademisk och ideologisk norm. På samma sätt har Ryssland under de senaste åren sett något av en ”rysk vår” och ortodox renässans, vilket har accentuerats av konflikten i Ukraina och Novorossiyas bildande i Donbass. I detta har donbassryssarna – nyryssarna – utgjort det ryska folkets förtrupp, både i ett militärt och andligt hänseende, men även i ett socialt och ekonomiskt. Det ryska folket har fått smaka på amerikansk och europeisk kolonialism under Yeltsin-eran under 1990-talet, då Ryssland blev något av ett kapitalistiskt och liberalt experiment och exempel på ”shockterapi”. Rysslands forne president Yeltsin sålde i princip ut sitt fosterland till utländska kapitalistiska intressenter. (Lenin måste ha roterat i sitt mausoleum!) Även den Ryska konstitutionen (som fortfarande är i bruk) skrevs av amerikaner. Vladimir Putin har sedan 1999 konsoliderat sin egen och sina närmastes makt, inte så sällan med brutala och odemokratiska medel. Till en början verkade han vara ytterligare en oligark men det visade sig snart att han blev oligarkernas störste fiende. Sakta men säkert, ofta med en fast järnhand och inte sällan utan hänsyn taget till vanliga demokratiska principer, har han styrt Ryssland ur 1990-talets avgrund och byggt upp dess ekonomi och självständighet. Genom att konsolidera och stärka statsmakten har han fört landet från regional splittring och kaos till en centralstyrd ordning av korporativistisk natur; det är ingen slump att Putins parti kallar sig ”Enade Ryssland”. Sedan han återtog presidentskapet 2012 har han fört Ryssland allt mera mot dess ortodoxa kärna och återuppväckt den ryska folksjälen, och den egna självkänslan som nation och folk. Allt mera har Ryssland blivit en kontrast till den dekadenta Västvärlden och i synnerhet till det globaliserade pax americana.

Fröet till detta har paradoxalt nog legat i det kommunistiska Sovjetunionen. Inte för att Sovjetsystemet representerar Traditionen per se (även om där finns traditionalistiska drag i dess ideologi och symbolik och trots att Marxism-Leninismen utvecklade en unik rysk och för klassisk tysk marxism främmande form av kommunism med rötter i den ryska traditionen¹); tvärtom – kommunismen i sin råa bolsjevikiska och ateistiska gestalt uppfyller formellt kriterierna för en mottradition. Det handlar mera om en bieffekt av sovjetsystemets självförsörjande karaktär; att det ryska folket och kulturen har varit skyddat från västerländskt inflytande och amerikansk kultur tack vare järnridån. Sovjetmedborgare fick dessutom en klassisk skolning som var typisk för Europa under det sena 1800-talet eller tidiga 1900-talet men som oförstört fortsatte att existera i det kommunistiska Ryssland utan att föra in för mycket moderna idéer, i alla fall inte från Väst, en pedagogik som alltid har kännetecknats av hårda krav och hög disciplin. Östeuropeiska skolbarn var mycket mer seriösa och hade generellt sett högre betyg jämfört med sina svenska jämnåriga under 1970- och 80-talet. Arbete och flit har varit heliga dygder i den kommunistiska staten. Någon har jämfört den sovjetiska undervisningskulturen med klassisk grekisk undervisning under Sokrates och Platon, eller med 1800-talets Tyskland; Ryska barn lärde sig under sovjettiden (och har även under den post-sovjetiska eran fortsatt att lära sig) klassisk balett eller dans, att spela piano eller något annat instrument, utöva krävande sporter, att teckna eller utöva andra former av konst, etc. Jämför bara Sovjetisk och post-kommunistisk film i Ryssland med Hollywoodfilm; ett helt annat konstnärligt djup och förmåga till problematisering av livets villkor och vad det är att vara människa. Sovjetsystemet hade sålunda en konserverande form i hela Östeuropa, som om tiden hade frusit medan Västvärlden rusade iväg genom modernismen mot postmodernismen.

Stalinismen anses av vissa representera en ”neo-traditionalism”, d.v.s. en syntes av modernism (industrialisering, urbanisering, sekularisering och undervisning) och traditionella (pre-moderna) sociala samverkansformer (patriotism, hierarkier, rang, kategorier, informella personliga kontakter och essentialism), vilket har fört kommunismen från en klassmedvetenhet till en socialistisk form av nationalism och etnisk medvetenhet – en nationell vänster – vilket sedan har exporterats till andra världsdelar.² Många folkuppror i Sydamerika (Kuba, Nicaragua, etc.), Afrika (Angola och Moçambique) och Asien (Kina, Vietnam, Kambodja, etc.) har kännetecknats av att vara nationella folkuppror mot amerikansk, brittisk och fransk imperialism. Vidare och i samma anda är sovjetisk socialrealism inte samma sak som västeuropeisk diskbänksrealism; Sovjetisk konst, skulptur och arkitektur uttrycker snarare en starkt klassicistisk ådra. Den s.k. ”stalinarkitekturen” har absoult inget alls att göra med svensk brutalism och 1960- och 70-talets miljonprojekt; den representerar starkt monumentala och klassicistiska former. Dessutom representerade det stalinistiska systemet i övrigt en puritansk form av kommunism vilket i mångt och mycket anammade en tämligen klassisk och värdekonservativ syn på sexualitet, familj och nation. Exempelvis uppfattade man homosexualitet som ett uttryck för småborgerlig dekadens som närmast var kontrarevolutionär; överhuvudtaget ansåg man i Sovjetunionen Västvärlden representera en dekadent livsstil som man gjorde det yttersta att skydda sin och hela östeuropas befolkning från med järnridån (vilket i DDR kallades för ”antifascistiska skyddsvallen”).

Dock var hela tiden det ryska folkets kärna, den kristna ortodoxin, förtryckt och diskriminerad, i synnerhet under Stalin fram till 1941 varefter kommunistpartiet började att underblåsa ortodoxin för att ingjuta mod i kriget mot det nazistiska Tyskland. Stalinismen hade fram tills dess utvecklat kommunismen till en (alternativ) religion. Stalins person omgärdades av en kult som beskrev honom som närmast en gudasänd frälsare och förlösare – en kommunistisk messias. Maoismen, en naturlig avläggare till Stalinismen, utvecklade liknande former av solar personlighetskult kring Mao Zedong.³ Men den ortodoxa flamman dog aldrig ut helt och hållet och verkade ett tag samexistera med kommunismen fram tills 1959 då Nikita Chrusjtjov påbörjade en ny förföljelse av kyrkan vilket fortsatte tills Sovjetunionens fall. Nu har den vaknat till full eldkraft i och med att Putin, som bekänner sig till den rysk-ortodoxa tron, officiellt anammade ortodoxin och förklarade den vara oskiljaktig från den ryska kulturen och det ryska folket. Kombinationen av arvet från det tsaristiska Ryssland (den kristna ortodoxin och militära traditionen) och arvet från Stalinismen (neo-traditionalismen i samhällslivet och klassicismen i rysk kulturliv och undervisning) skapar ett oslagbart resultat i det post-sovjetiska Ryssland och blottar putinismens natur. Det framstår som allt mer tydligt att Ryssland har stigit fram som det enda Traditionalistiska alternativet i Europa, på samma sätt som den iranska revolutionen gjorde det i Mellanöstern. Hoppet för ett regenererat Europa ligger inte i Väst utan allt mera i Öst, närmare bestämt i Ryssland.

Detta sagt är inte dagens Ryssland något ”land av mjölk och honung”. Ryssland har nyligen upptäckt sin sanna identitet och återuppstått som nation; det är för tidigt att säga vart detta kommer att leda och situationen behöver stabiliseras och Traditionen konsolideras. Putin är inte heller den utlovade förlösaren av kulturen, även om många i Ryssland hoppas och tror det. Han har för mycket på sitt samvete, för mycket blod på sina händer, för att ha förmågan att förlösa och vederkvicka något i djupet av själen. Däremot kan han vara en viktig person i ett övergångsskede; som en aggressiv motkraft mot den amerikanska hegemonen och dess pax americana är han som klippt och skuren i sin roll som Traditionens försvarare. Det amerikanska imperiet förstår endast ett språk och det talar Putin flytande. Det ryska folket behöver en stark ledare som är orubblig och ståndaktig mot den egna femtekolonnen och som är skicklig nog schackspelare att manövrera ut Västmakterna. Sålunda är beskrivningen ovan något för stereotyp; sanningen är inte så svart och vit. Det existerar inte någon nation i världen idag som kan sägas representera Traditionen i en oförvanskad form; vi behöver hellre tala om mer eller mindre Mottradition. I våra ögon anser vi Ryssland och Iran representera minst Mottradition eller mest Anti-Mottradition; ingen av dem är dock fläckfria eller helt befriade från mottraditionella element i sin kultur. Bundsförvanten Kina är dessutom en katt bland hermelinerna och representerar en vulgär uttolkning av Mottradition (framför allt för dess förtryck av Traditionen i Tibet); geopolitiskt, militärt och framför allt ekonomiskt är det dock en mäktig och viktig bundsförvant.

Som anarkotraditionalister lägger vi dock ett stort spirituellt hopp i den Euroasiska axeln Ryssland-Iran-Syrien. Det är också här som den Stora Kampen kommer att utspela sig och få sin lösning. Kanske är det också här och nu som den stora vändningen kommer att ske vilket leder mänskligheten bort från den mörka järnålderns tid. Kanske kommer en sann förlösare och frälsare att uppenbara sig ”som ska styra alla folk med en järnstav”. Vi utesluter inte att de heliga böckernas profetior uttrycker en sanning och att prästkonungen är i annalkande. Av denna anledning anser vi att det som Traditionalist inte går att förhålla sig neutral i dessa slutgiltiga tider; vi behöver välja sida och vi väljer att stå tillsammans med Ryssland, EaEU, Iran, Syrien, Hizbollah och BRICS i kampen mot den imperialistiska mottraditionella alliansen USA, Storbritannien, EU, NATO, Israel, Saudiarabien och Qatar, och alla dess wahabitiska stödtrupper såsom Islamiska Staten, Al-Qaida, etc. Vi väljer sida trots att vi vet att inte någon av dem är utan synd, i synnerhet inte Ryssland eller Iran. Men vi ser att det endast har utkristalliserats ett alternativ som i ljuset av sin antites USA och dess allierade har en stor potential att föra mänskligheten till en ny era av samförstånd och välstånd, inte minst i ett andligt hänseende. Men först måste den gamla ordningen krossas i sina grundvalar och detta har den stundande kataklysmen potential att göra. Kanske behöver världen renas av en eld som förtär den mänskliga postmoderna kulturen och civilisationen ända in till kärnan för att där skall kunna knoppas nya skott i den brända jorden.


¹ Nicolas Berdyaev, den ryske filosofen och dissidenten som nyktert förstod sig på det ryska lynnet mer än någon annan rysk tänkare, skrev så här 1937 i The Origins of Russian Communism (i översättning av R.M. French) om den ryska kommunismens symbios med det ryska folkets essens:

”Bolshevism made use of everything for its own triumph. It made use of the weakness of the liberal democratic government, of the unsuitability of its watchwords to weld the insurgent masses together. It made use of the objective impossibility of carrying on the War any longer when the spirit of it was hopelessly lost by the unwillingness of the soldiers to go on fighting, and it proclaimed peace. It made use of the disorganization and discontent of the peasantry and divided all the land among the peasants, destroying what was left of feudalism and the dominance of the nobility. It made use of the Russian traditions of government by imposition, and instead of an unfamiliar democracy of which they had had no experience it proclaimed a dictatorship which was more like the old rule of the Tsar. It made use of the characteristics of the Russian spirit in all its incompatibility with a secularized bourgeois society. It made use of its religious instinct, its dogmatism and maximalism, its search after social justice and the kingdom of God upon earth, its capacity for sacrifice and the patient bearing of suffering, and also of its manifestations of coarseness and cruelty. It made use of Russian messianism, which still remained, though in an unconscious form, and of the Russian faith in Russia’s own path of development. It made use of the historic cleavage between the masses and the cultured classes, of the popular mistrust of the intelligentsia, and it easily destroyed such of the intelligentsia as did not submit to it.

”It absorbed also the sectarian spirit of the Russian intelligentsia and Russian narodnichestvo [d.v.s. de revolutionära ‘populisterna’ eller ‘folkvännerna’] while transforming them in accordance with the requirements of a new epoch. It fitted in with the absence among the Russian people of the Roman view of property and the bourgeois virtues; it fitted in with Russian collectivism which had its roots in religion; it made use of the breakdown of patriarchal life among the people and the dissolution of the old religious beliefs. It also set about spreading the new revolution by methods of violence from above, as Peter had done in his time; it denied human freedom, which had been unknown to the masses before, and had been the privilege of the upper cultured classes of society, and for which the masses had certainly not been roused to fight. It proclaimed the necessity of the integral totalitarian outlook of a dominant creed, which corresponded with the habits, experience and requirements of the Russian people in faith and in the dominating principles of life. The Russian spirit is not prone to scepticism, and a sceptical liberalism suits it less than anything. The spirit of the people could very readily pass from one integrated faith to another integrated faith, from one orthodoxy to another orthodoxy which embraced the whole of life. Russia passed from the old Middle Ages to a new Middle Ages, avoiding the ways of the new history with its secularization, its differentiation of various fields of culture, with its liberalism, its individualism, its triumph of the bourgeoisie and of capitalism.

”The old consecrated Russian empire fell and a new one was formed, also a consecrated empire, an inverted theocracy. Marxism, itself so un-Russian in origin and character, assumed a Russian style, an oriental style approaching Slavophilism. Even the old Slavophils’ dream of transferring the capital from St. Petersburg to Moscow, to the Kremlin, was realized by the Red communists, and Russian communism proclaimed anew the old idea of the Slavophils and Dostoyevsky–ex Oriente lux. Light proceeds from Moscow, from the Krermlin, a light to lighten the bourgeois darkness of the West.” (s. 140-142)

Det är svårt när man läser detta att inte dra parallellerna till dagens Ryssland och förmågan hos ”putinismen” (vilket Igor Strelkov hävdar utgör en revolution från ovan) att känna av det ortodoxa ryska folkets inneboende och primitiva drifter till självbevarelse och självförverkligande.

² ”The Russian people have not realized their messianic idea of Moscow the Third Rome. The ecclesiastical schism of the seventeenth century revealed that the Muscovite Tsardom is not the Third Rome; still less, of course, was the Petersburg Empire a realization of the idea of the Third Rome. In it a final cleavage took place. The messianic idea of the Russian people assumed either an apocalyptic form or a revolutionary; and then there occurred an amazing event in the destiny of the Russian people. Instead of the Third Rome in Russia, the Third International was achieved [1919], and many of the features of the Third Rome pass over to the Third International. The Third International is also a consecrated realm, and it also is founded on an orthodox faith. The fact that the Third International is not international but a Russian national idea is very poorly understood in the West. Here we have the transformation of Russian messianism. Western communists, when they join the Third International [Comintern], play a humiliating part; they do not understand that in joining the Third International they are joining the Russian people and realizing its messianic vocation.

”I have heard that at a French communist meeting a French communist asserted, ‘Marx said that the workmen have no fatherland. This used to be true, but now it is no longer true; they have a fatherland, that is, Russia, Moscow, and the workers should defend their fatherland’. This is absolutely true and ought to be understood by everybody. Something has happened which Marx and the Western Marxists could not have foreseen, and that is a sort of identification of the two messianisms, the messianism of the Russian people and the messianism of the proletariat. The Russian working class and peasantry are a proletariat; and the proletariat of the whole world from France to China is becoming the Russian people–a unique people in the world; and the messianic consciousness of the working class and proletariat is bringing about an almost Slavophil attitude towards the West. The West is always identified with the bourgeoisie and capitalism. The nationalization of Russian communism, to which all bear witness, has its source in the fact that communism has come into existence in only one country, in Russia, and the communist realm is surrounded by bourgeois capitalist states. A communist revolution in a single country inevitably leads to nationalism and a nationalist standpoint in political relations with other countries. For example, we see that the Soviet Government is at the present time much more interested in its connection with the French Government than in its connections with French communists. Only Trotsky has remained an internationalist and continues to assert that communism in a single country is not feasible and necessitates world revolution. For this reason he has been ejected. He was not wanted because he did not fit in with the constructive national period of the communist revolution. In Soviet Russia now they talk about the socialist fatherland and they want to defend it; they are ready to sacrifice their lives for it. But the socialist fatherland is still the same Russia, and in Russia perhaps popular patriotism is coming into being for the first time. This patriotism is a positive fact, but nationalism can take a negative form. The danger from Japan and Germany strengthens Russian patriotism. A defeat of Soviet Russia would be a defeat of communism, a defeat of the world idea which the Russian people proclaim.” (Ibid. s. 144-145)

³ ”And so there has appeared in Soviet Russia the new philosophy of Marxist Leninism. It continues to regard itself as a Marxist philosophy, but a Marxist philosophy of the period of proletarian revolution. Marx still lived in the heart of bourgeois capitalist society where in actual fact everything was determined by economics and freedom was not to be seen. But Marx and Engels taught that a leap would happen from the realm of necessity into the realm of freedom, and that then only real history would begin, in which man, social man of course, will not be controlled by economics but will himself control them. For the Russian communists that time has come; that is the feeling they have; they see themselves in the realm of freedom; they are not in a capitalist world; they are in the elemental tide of proletarian revolution, a thing which was still unknown to Marx.

”They are not controlled by economics; they do not depend upon the necessity of capitalist development; they themselves, by their revolutionary activity, control economics in any way they like. They feel they have the power to change, by revolutionary activity, not only Russia but also the whole world; and the young Soviet philosophy is attempting to give a new interpretation to dialectic materialism. Its basic category is that of selforiginating movement; the source of movement lies within, and not in a thrust from outside coming from environment, as mechanical materialism thinks. Real freedom is inherent in matter, and in it is the source of activity which changes environment. The characteristics of spirit, freedom, activity, reason, are transferred to matter, that is to say, a spiritualization of matter is taking place. It is continually repeated in Soviet philosophical and sociological literature that the principal thing is not ‘productive forces’, that is to say, economic development, but ‘industrial relations’, that is to say, class warfare and the revolutionary activity of the proletariat. This revolutionary activity is selforiginating movement; it does not depend upon environment, upon economics; it remakes environment and controls economics in its own way; they want to construct a philosophy of activism, and for that, materialism, both mechanical and economic, is most unfavourable. The philosophy of activism, promethean, titanic, is, of course, a philosophy of the spirit as it was with Fichte, and not a materialist philosophy; but it is not permitted in Soviet philosophy to speak of spirit. Materialism remains sacrosanct. Hence the characteristics of active spirit must be transferred to matter; and this is what they are trying to do and thereby doing violence to logic and philosophical terminology.

”Materialism is imperceptibly turning towards a peculiar sort of idealism and spiritualism. Already in Marx himself, especially in his youth, as we have said, the doctrine of the illusion inherent in the capitalist system, that man is dependent upon the products of his own creative activity, gave grounds for this attitude. Materialism cannot be dialectic. Dialectic cannot be inherent in matter which is formed by the jostling of atoms. Dialectic presupposes the existence of the Logos, of a Meaning which is revealed in dialectic development. Dialectic can be inherent only in thought and spirit, not in matter. Dialectic materialism is compelled to believe in a Logos of matter itself, in a Meaning revealed in the development of material productive forces, that is to say, in the rationality of irrational processes.

”Soviet philosophy is a state orthodox philosophy; it detects and excommunicates heretics. This orthodoxy consists in the assertion of dialectic materialism as the general line in philosophy. Heresy is either the assertion of matter to the exclusion of dialectic or the assertion of dialectic to the exclusion of matter. The first is the heresy of mechanical materialism represented by Bukharin and several naturalists; the second heresy is represented by Deborin, who was inclined to idealism. It is necessary to assert a dialectic which is also a revolutionary actualist philosophy and which continues to assert materialism. Logically this is impossible, but psychologically it cannot be avoided. Orthodox dialectic materialism, which recognizes the possibility of self-originating movement, of freedom for the revolutionary proletariat, has been decreed by the Central Committee of the Communist party. Stalin who is devoid of any philosophical training and has less understanding of philosophy than the young Soviet philosophers, among whom there are knowledgeable people, pronounces an ex cathedra judgment upon what is the true philosophy. In the same way Hitler too will be recognized as a judge of philosophical truth. This is characteristic of the dictatorship of a world outlook and of the authoritarian régime which is fundamental to it.

”Soviet philosophy is a philosophy of social titanism. The titan in it is not the individual but the social whole. For it even the laws of nature are not binding. The unchangeableness of these is regarded as an idea which belongs only to bourgeois science and philosophy. The Marxist philosophy of Plekhanov, Kautsky and the mensheviks is regarded as bourgeois and belonging to the ‘enlightenment’. Soviet philosophy is in opposition to the enlightened materialism of the eighteenth century. For it everything is controlled not by enlightenment of thought, not by the light of reason, but by the exaltation of the will, the revolutionary titanic will. Philosophy should not only take cognizance of the world but it should re-make the world; it should create a new world. The segregation of theoretical ideas in a particular sphere, the creation of a caste of scholars and academicians, is an achievement of the bourgeois world. Theoretical reason should be united with practical reason, philosophical work should be combined with labour, with social construction, and should serve the ends of the latter. Soviet philosophy enters into the Five Year Plan. Truth, and absolute truth at that, is known only in action, in conflict, in labour. The titanic exaltation of revolutionary will presupposes the existence of a real world upon which the action is consummated, the action of changing it. This is a necessary realist presupposition which they confidently assert is a materialist presupposition. Consciousness is conditioned by existence and occurs in existence, but existence is conceived as material although matter is conceived in an almost spiritual way. Philosophical controversies, which in Soviet Russia are prolonged over years and are then printed, are problems debated not so much from the point of view of truth or error as from the point of view of orthodoxy or heresy, that is to say, they are theological rather than philosophical controversies.” (Ibid. s. 148-150)

Dessa citat utgör bevis nog för den ryska kommunismens (Marxism-Leninismens) opposition mot den franska upplysningstraditionen. På ett sätt delar Marxism-Leninismen den idealistiska tyska romantikens och esoterismens ”anti aufklärung” eller motupplysningsnatur. Detta perspektiv lyfter fram Marxism-Leninismens kompatibilitet med traditionalismen, i synnerhet under dess stalinistiska gestalt. Det är också intressant i detta perspektivet att se dess starkt antidualistiska natur (ett slags ”idealistisk materialism”), vilket även genomsyrar den genuina Traditionen. Även den hermetiska filosofin och dess ”aktivism” alkemin strävar efter att förandliga materian och materialisera anden, att skapa ett alkemiskt bröllop mellan himmel och jord, mellan konungen och drottningen. På ett sätt kan man säga att kommunismen representerar ett slags Rebis, eller alkemiskt hermafrodit, om än en missbildad eller t.o.m. aborterad sådan. Trots detta deformerade uttryck har Marxism-Leninismen inom sig en kärna som den delar med traditionalismen inte minst i dess rejektion av samhällets modernisering mot kapitalism och dess ”bypass” av den marxistiska nödvändigheten av industrialiseringen för att skapa en revolutionär kritisk massa – det stora verkets (femårsplanens) prima materia. Istället för att låta naturens blinda krafter styra den materiella utvecklingen så underkastar man naturen den magiska viljan.

Annonser