AllmogenDet finns en intuitiv förståelse och förklaring till att ”folket” som begrepp oftast avser det enkla och breda folklagret, exkluderande överklassen och borgerligheten. Detta har i synnerhet blivit tydligt inom marxismen där begreppet ”folkrepublik” syftar på en nation befriat från borgarklassen, något som har förts vidare i den socialistiska diskursen. Men det är sannolikt att begreppet ”folk” i en snävare innebörd sedan antiken har används för att beteckna det lägsta ståndet eller de ofrälse. Det finns tecken som tyder på att ordet rent etymologiskt härstammar från latinets plēbs/plēre (”människoskara”). I Romerska riket var plebejerna (”pöbeln”) en beteckning på det lägsta ståndet, folket eller proletärerna, vilket skiljde ut sig från patricierna (”adeln”). Detta för med sig den intuitiva förståelsen att överklassen och borgerligheten inte utgör en del av folket, att de är exkluderade från och utgör en främmande grupp inom nationen.

I vissa nationer med en kolonial historia, såsom i Irland, utgörs överklassen direkt av en främmande nation – engelsmännen. I det gamla anglosaxiska England har adeln i sin tur sedan 1066 utgjorts av det invaderande folket normanderna. I Indien utgjör det invanderande krigarfolket arierna det högsta kastet, brahminerna. I Kievrus sägs det i Nestorskrönikan att varjagerna (svenskarna) tillkallades för att styra riket. Det finns flera exempel på en ockupationsmakt som har bildat en nations nya elit. Även om Sverige till skillnad från klassiskt koloniserade nationer har en ”egen” och ej främmande nations överklass om man begränsar sig till ren etnicitet så är situationen snarlik idag ty kapitalismen har kommit till ett stadium där den vill avveckla nationerna och ersätta den med en globaliserad världsordning under amerikansk hegemoni. De ”svenska” kapitalisterna har, så att säga, emigrerat till USA och sålt ut vårt land även om de kanske fortfarande råkar bor kvar i Sverige (ett stor antal har emigrerat dit). En nationell ekonomisk, social och kulturell revolution måste utgå från folket (proletariatet) och betrakta kapitalisterna och borgerligheten som kollaboratörer med den amerikanska ockupationsmakten.

Situationen kan liknas vid tiden för den Franska revolutionen år 1789 då adeln i Europa hade utvecklat större transnationella intressen och allt mer distanserat sig från sitt eget folk. Europas kungahus var (och är) besläktade med varandra i blodet, mer än med sina egna undersåtar. Detta medförde att de kände en större gemenskap med adeln i andra europeiska nationer än med det breda folklagret i den egna nationen. Den Franska revolutionen var dels patriotisk till sin natur och dels liberal (ordet ”patriot” myntades i Frankrike under revolutionen och likställdes med ”revolutionär”). Det franska folket litade inte längre på att deras egen adel representerade deras intressen på det internationella planet. Den franska revolutionen var (liksom de marxistiska under 1900-talet) en nationell revolution och lade grunden för nationalismen; folket ville att dess styrande elit skulle utgöras av det franska folket eller av individer som hade Frankrikes intressen för sina ögon. Borgarklassen – Frankrikes gamla medelklass – utnyttjade denna folkliga vilja för sina egna intressen; den Franska revolutionen var inte folkets utan borgerlighetens revolution.

Den franska revolutionen skapade ringar på vattnet och snart kunde även den svenska borgarklassen, som ett led av den industriella revolutionen, se sig som Sveriges nya kapitalistiska överklass. Den nya överklassen eller eliten – borgerligheten – kanske initialt kände en viss samhörighet med sitt folk och i nationalstaten såg en nytta för sin egen ställning och som ett medel för sin girighet. Snart började man att också fostra folket efter sina egna borgerliga ideal, i syfte att skapa en disciplinerad arbetarklass. Men efter att fabrikshjulen hade kommit igång på allvar utvecklade kapitalisterna snart internationella intressen. Export och import blev snart det viktigaste inslaget inom den kapitalistiska marknadsekonomin. Idag har den lilla suveräna nationalstaten i deras ögon blivit överflödig då dess gränser begränsar det fria flödet av kapital, varor och arbetskraft, på samma sätt som regionernas särprägel urholkades inom nationerna i kapitalismens inledningsskede. Idag vill man endast se en enda stat – den amerikanska – att leda världen in i en ny globaliserad era – pax americana. Den amerikanska staten, vilket disponerar världens största krigsmakt av legoknektar, är i sin tur helt och hållet en lakej för de amerikanska multinationella företagen.

Den amerikanska hegemonen har under de senaste åren intensifierat sin ekonomiska krigföring och koloniseringspolitik och framställt nya vapen mot sina europeiska, sydamerikanska och asiatiska kolonier: TPP (Trans-Pacific Partnership) och TTIP (Transatlantic Trade and Investment Partnership). TPP ställer Australien, Brunei, Kanada, Chile, Japan, Malaysia, Mexiko, Nya Zeeland, Peru, Singapore och Vietnam under USA:s skugga och TTIP fångar in hela EU i dess grepp. I ett slag har våra politiker påhejade av kapitalisterna skapat en ekonomisk union som sträcker sig över hela Västeuropa, stora delar av Latinamerika och Asien, med USA som dess hegemoniska medelpunkt. Allt detta görs med President Obamas godkännande, och våra egna ”folkvalda” regeringsrepresentanters goda minne, och säljs in som ett ”ömsesidigt” avtal men alla vet att det endast kommer att utöka de amerikanska storföretagens (exempelvis Monsatos) inflytande i alla aspekter av våra liv. Och om vi parar detta med ett snart svenskt medlemskap i NATO, lika mycket påhejat av ”våra folkvalda”, så står vi inför en situation där vi svenskar inte längre lever i en suverän nation utan i en amerikansk koloni.

Det är slående att detta svenska närmande till ett amerikanskt frihandels och försvarssamarbete helt sker utanför de vanliga demokratiska processerna. Den enskilde svenska medborgaren kan endast stilla titta på och se hur han eller hon blir förslavad, inte blott kulturellt och ekonomiskt utan även juridiskt under Washingtons och New Yorks piska. I ljuset av denna aggressiva globalisering och det transnationella projektet pax americana styrt från Washington (världspolisen) och New York (den globala kapitalismen) kan vi anarkotraditionalister, trots vår i huvudsak tribalistiska utgångspunkt och värnandet av den mindre kommuniteten eller närsamhället, se nyttan med en renässans för nationen som en garant och ett försvar mot den globaliserade världsordningen och amerikansk imperialism. Dock inte en nationalstat enligt den centraliserade och enhetsstatliga svenska modellen utan en decentraliserad förbundsstat som utgår från en nationell federation av närsamhällen och hembygder, av suveräna folkkommuner. Vi kan kalla det för en folkfederation.

En stor skillnad mellan den vänsterinfluerade traditionalism som anarkotraditionalismen står för och den höger-traditionalism som man ofta ser spår av idag, influerade av Julius Evola, är att vi anarkotraditionalister tar avstånd från dagens eliter och etablissemanget och istället värdesätter det enkla folket, i synnerhet bönderna och människorna på landsbygderna, det plöjande folket, som besittande en inneboende vishet och en utvecklad känsla för livskonst; relativt oförstörda av storstadens borgerlighet och moderniteten. Detta står i motsättning till Evolas aristokratiska hållning och hyllning av krigarklassen, ”patricerna” eller adeln, och hans förakt för den ”plebeiska” mentaliteten.¹ Här står vi anarkotraditionalister nära de ryska ”narodnikerna” eller ”folkvännerna” vilket vurmade för och romantiserade den traditionella ryska bondekommuniteten ”Obshchina” eller ”Mir”, vilket på ett kommunistiskt sätt gemensamt ägde och rättvist fördelade jorden mellan medlemmarna. Folkvännerna inspirerade även de ryska anarkisterna och förekom kommunismen under Lenin.

Även kommunismen hyser en misstänksamhet för detta folklager vilket Karl Marx föraktfullt kallade ”trasproletariatet”. Lenin såg mer positivt på bönderna men menade att de behövde ledas av arbetarklassen som ansågs stå på en högre kulturell nivå. Mao Zedong lade hela sin förhoppning på bönderna ty det feodala Kina saknade en arbetarklass värt namnet. Men till skillnad från den europeiska kommunismen ser vi anarkotraditionalister att traditionen (det folkloristiska, bondepraktikan, det naturliga förhållandet till jorden, till kommuniteten, till Gud, etc.) historiskt sätt har bevarats mest intakt bland det längsta ståndet – bönderna och allmogen – till skillnad från de dekandenta dragen hos adel och överklass, och i stark motsättning till borgerligheten.² Moderniteten, kapitalismen, industrialiseringen och urbaniseringen har dock varit effektiv i att rota ut detta folklager till näst intill ingenting i vårt land (ca. 1 % av befolkningen räknas vara bönder).

Idag utgörs proletariatet av arbetarklassen och akademikerna allena i Sverige. Vi ser dock att där fortfarande finns en skillnad i mentaliteten mellan proletärer i storstäderna och på landsbygden, där arbetarklassen i storstäderna genom en medveten fostran har anammat borgerliga värderingar medan det arbetande folket på landsbygden i jämförelse fortfarande står den äldre kulturen och traditionen närmare, även om också landsbygdsbefolkningen har blivit ”kultiverad” i enlighet med den borgerliga standarden. Dessutom utgör det postmoderna akademiska skiktet i samhället, socioekonomiskt utgörande en del av proletariatet, samhällets intelligentia som helt har distanserat sig från det arbetande folket genom sin ”politiska korrekthet”, vilket har avskärmat sig från allmogen med sin ”genusteori”, ”queerteori”, relativism och sociala konstruktivism som har lagt sitt totalitaristiska grepp över dagens samhällsklimat och intellektuella diskurs.

Vi anarkotraditionalister lägger fortfarande vår förhoppning på landsbygdsbefolkningen, även om mycket få av dem brukar jorden och allt mer anammar storstadslivets borgerliga livstil, indoktrinerade av media som folkets postmoderna opium. Vi vill dessutom se en rörelse i samhället mot en ruralisering och avurbanisering, att folket återkopplar sitt liv till jorden och börjar bruka denna igen på ett naturligt och ekologiskt hållbart sätt. Detta trots att stadsfolket kommer att bära med sig sin moderna och borgerliga livsstil till landsbygden. Dock har vi anarkotraditionalister en förtröstan om att det i jordens ktoniska mylla ligger en grundläggande och inneboende kunskap som har potential att frigöra den borgerligt kultiverade människan från den postmoderna och falska överbyggnaden. Den naturliga livshållningen kopplat till jordens mystik är den bästa medicinen mot dagens mottraditionella hierarki och falska paradigm.

Dagens ”aristokrati” (kapitalisterna och politikerna) kan inte leda mänskligheten bort från den mörka medeltiden och järnåldern (Kali Yuga); den upprätthåller den. Någon autentisk Solar Tradition existerar inte i det moderna och postmoderna samhällslivet och de sociala strukturerna att finna inspiration i för den breda massan. Istället behöver folket vederkvickas genom att återförena sig med den Lunara traditionen, skapa ett nytt naturligt fundament för sin tillvaro för att på sikt rekonstruera en nygammal Solar Tradition, med vägledning av Traditionens väktare som har föresatt sig att bevara Traditionen okränkt från vår tids barbari. Dessa ideologiskt och andligt medvetna väktare skal utgöra en kader i den nya ordningens andliga aristokrati. Men förnyelsen och pånyttfödelsen av folket och dess naturliga tradition måste trots allt komma ur jordens mylla, ur den ktoniska vulkaniska elden och de tellugiska mysterierna. Väktarnas uppgift är att initiera folket i den ktoniska mysterietraditionen – den extatiska andligheten – och med varsam hand vägleda det mot en naturlig, autentisk och verklighetsförankrad livsstil.


¹Sedan denna artikel har publicerats har vi fått kritik för att vi antingen har missförstått eller på något sätt förvrängt Julius Evolas ursprungliga beskrivning av aristokratin. Evola, menar man, är lika kritisk som anarkotraditionalister mot dagens eliter där den hierarkiska samhällsstrukturen har vänts upp och ner och där de ursprungliga längsta elementen i samhället numera utgör det högsta. Dagens borgerliga elit har sålunda inget att göra med krigarkastet som Evola idealiserar och ser som den sanna aristokratin. Vi medger att vi i vår artikel har varit lite väl grova eller förenklande i vår beskrivning av Evola och att det därför har varit lätt att misstolka oss; vi vill förtydliga att Evolas idealiserade aristokrati sannerligen inte har något med dagens eliter och etablissemang att göra. På så vis delar den nya högerns traditionalism samma förakt för kapitalisterna och borgerligheten som den nya vänsterns traditionalism och marxistiska teoretiker.

Där finns dock en stor skillnad mellan Evolas aristokratiska hållning och vår kärlek till det enkla folket, och däri ligger vår kritik av den radikala traditionalismens förakt för det ”plebeiska”. Han menar att det är den plebeiska klassen och mentaliteten som utgör dagens borgerlighet. I en mycket snäv eller ytlig tolkning kan det finnas ett visst fog för detta antagande då näringsidkarna alltid tidigare har tillhört det lägsta kastet så länge de begränsade sig till böndernas, de enkla hantverkarnas och handelsmännens stånd. Men under medeltiden skiljde borgarna (den urbaniserade befolkningen) ut sig från bönderna och bildade en medelklass av kultiverade och framgångsrika näringsidkare, handelsmän och hantverkare. Sedan modernitetens genombrott och den industriella revolutionen så har kapitalisterna, borgarna, kommit upp sig som en nytt näringsidkande välbärgat stånd som i våra ögon står mycket långt ifrån underklassen. Borgarna representerar inte plebejerna i ordets egentliga bemärkelse, vilket under antiken alltid begränsades till de småfrälse och egendomslösa. Vi delar således inte Evolas förakt för de ofrälse och vurm för Patricerna, den romerska adeln. Ty vad finns det att beundra i den dekandenta romerska adeln och deras efterföljare under den sena medeltiden?

Evolas romantisering av krigarståndet och medeltiden är nativ och missriktad utifrån en traditionalistisk synvinkel. Traditionalismen hävdar att det är i människans guldålder som man skall söka efter inspirationen. I de tidigaste civilisationerna under den gyllene eran utgjordes konungarna och aristokratin av präster och initierade, något som var framträdande även så sent som in i de sumeriska (kaldeiska) och egyptiska kulturerna. Detta var prästkonungarnas och teokratins tid. Med tiden så usurperade krigarklassen som ett led av imperialismen (expansionspolitiken) aristokratins ställning och regenten blev numera en krigarkonung. Prästerna reglerades till att bli dem som installerade, smorde och krönte krigarkonungen; givande honom ett gudomligt mandat och sedan träda tillbaka i bakgrunden. Detta markerade övergången till Silveråldern och monarkiens tidevarv. Järnåldern kännetecknas av borgerlighetens och kapitalismens genombrott och övertagande av den högsta klassen; republikens och demokratins tidsålder.

De romerska patricerna var krigare, inte präster. Från silveråldern och framåt har prästerskapet blott tjänat som ceremoniernas förvaltare. Vi anarkotraditionalister inser nu att vi riskerar att bli kategoriserade av radikala traditionaliseter och nya högern som ”plebeiska traditionalister” men faktum är att vi idealiserar teokratin – snarare än monarkin som Evolas arvtagare gör. Till skillnad från dem är vi framför allt platoniker och föreställer oss Platons samhällsmodell som ett ideal delvis att eftersträva, med näringsidkarna utgörande samhällets bas och filosoferna – de initierade väktarna – som dess översyningsmän, med krigarståndet satt emellan dem. Det är förvisso ett organiskt system, vilket reflekterar människans uppdelning i kropp, själ och ande, där ett längre skikt ger upphov till ett högre. Sålunda rekryteras soldaterna ur det breda folklagret för att bli samhällets väpnade väktare, och ur dessa värvas i sin tur filosoferna och prästerna att bli samhällets andligt styrande elit.

Vi pratar dock inte om några socioekonomiska klasser här utan snarare en naturlig arbetsfördelning där alla börjar med samma förutsättningar oavsett vilken familj de kommer ifrån eller vilket kön de har. Det är främst talang, läggning och intresse som skall vara avgörande för vilken av de tre grenarna eller ständerna som en medborgare till slut finner sin samhälleliga roll och uppgift. Ett särskilt utbildningssystem skall tillgodose denna sociala rörlighet från det lägre till det högre, samt en specialisering inom var och en av de tre grenarna. Ingen av dessa grenar skall föraktas ty alla utgör dem de tre pelarna varpå ett samhälle är rest. Ett samhälle blir instabilt eller svagt om någon av dessa tre pelare eller samhällsgrenar blir eftersatt.

Även om vi anarkotraditionalister hyser en stor respekt för Julius Evola som tänkare så har vi svårt att förlika oss med hans betoning på Den solara traditionen och föraktet för Den lunara; hans idealisering av de manliga normerna, faderns lag och det himmelska, och det motsvarande föraktet för allt som är kvinnligt, moderligt och ktoniskt. De lunara och solara traditionerna är förvisso väsensskilda men samtidigt komplementära, både inom ett samhälle och inom människan. En balans dem emellan är nödvändig. Naturligtvis tillfaller Den lunara traditionen och de ktoniska mysterierna bönderna och näringsidkarna, medan Den solara och de himmelska tillkommer filosoferna och prästerna, styrelsemännen. Den väpnade vakten utgör övergången mellan dem båda mysterierna vilket tappar ur både det lunara och solara i lika hög grad. Men samhällets bas utgörs av Den lunara traditionen, firandet av årstidernas växlingar, skördefestivaler och fruktbarhetsriter; de eleusinska mysterierna. Den solara traditionen skall kröna samhällskroppen och varsamt vägleda denna mot apotheosis.

² Bondeklassen har ändrat sin natur under seklernas gång. Patricerna eller adeln har ju i alla sekel varit jordägare och drivit storgods. I antikens Rom grundades äganderätten som vi känner till det i västerlandet, vilket inte var lika självklart i östra Europa och knappt i Ryssland fram tills 1991. Patricierna ägde under det kejserliga Rom det mesta av jorden samtidigt som de egendomslösa plebejerna fick arbeta på gårdarna eller flytta in till städerna och bli hantverkare eller arbetare, från att till en början ha ägt sina egna jordplättar enligt det grekiska och hellenistiska jordbruket; de ursprungliga bönderna förvandlades i Rom till ett proletariat precis som vid Europas industrialisering. Senare under medeltiden återupprättades odalsrätten (självägande bönder) vilket inte ursprungligen fanns fastställd i romersk antik rätt. Med ”bönder” hänsyftas här i artikeln främst till uppkomsten av ett bondestånd under medeltiden av mer småbrukskaraktär som har tagit liknande former över hela Europa och som skiljer ut sig från adeln och dess storgods. Bondeståndet har förutom att bestå av odalsbönder även utgjorts av allmänningar, dvs. kollektivt ägande kommuniteter likt det ryska ”Obshchina”, samt landbönder som arrenderade mark från adeln.

Bönderna har alltid representerat en konservativ och i marxistiska ögon en reaktionär samhällsgrupp, något som folkvännerna i Ryssland bittert fick erfara. Marx ansåg bondeståndet t.o.m. vara av borgerlig karaktär, vilket inte är konsekvent med begreppets innebörd (att bo innanför en borg, dvs. att vara stadsinvånare). Bönderna har stått den medeltida mentaliteten närmare (eftersom de utvecklade sin högsta form under denna era) till skillnad från borgerligheten vilket kom att utveckla kapitalismen och genomföra den industriella revolutionen. Samtidigt kallade Marx bönderna också för ”trasproletariatet” vilket inte heller är en rättvis beskrivning och som är mer passande på de livegna (arrendebönderna) och statarna (jordbruksarbetarna). I det traditionella samhället befinner odalsbönderna och allmänningarna sig lägst ner i hierarkien men efter kapitalismens genombrott närmade de sig snarare en medelklass i och med skapandet av det nya proletariatet (arbetarklassen), dock i stark kontrast till borgerligheten. Bönderna har av sin natur varit en konservativ kraft, vilket är en självklarhet med tanke på den naturliga relationen till jorden och naturens växlingar, och en motståndare till den artificiella kapitalismen och industrialiseringen (vilket har hotat deras ställning i samhället).

Annonser