Kommunism-NovorossiyaTraditionalismen, i synnerhet dess radikala (Solara) form såsom uttolkat av Julius Evola, har länge närt ett förakt för Socialismen och Kommunismen, vilket de anser grundar sig på den plebejiskt liberala och moderna ”upplysta” egalitära idén vilket sägs hämta sin inspiration och kraft från de ktoniska och lunara strömningarna. Traditionalismen, så som den framställdes av René Guénon och utvecklades av hans lärjungar, framhåller i sin klassiska moderna teori hierarkien, dvs. den Solara Traditionen, men missar det faktum att den egalitära idén är lika gammal som människan självt och tidigt utvecklade en Lunar Tradition vilket föregick den Solara.

Om man skall följa traditionalismens tes att det i människans historia finns en guldskatt att gräva för att finna riktning i modernitetens och postmodernitetens konfusionella tillstånd, mitt i en Järnålder eller Kali Yuga, och att ju längre tillbaka man gräver i den historiska myllan desto större chans till att finna denna skatt man skall finna sig i, så kan man inte liksom de flesta traditionalister fastna i det medeltida feodalsamhället (vilket korresponderar med Brons- eller Kopparåldern; Dwarpar Yuga) som ett traditionalistiskt ideal. Det är i Guldåldåldern – Satya Yuga – som Traditionen skola finnas i sin oförvanskade form när Den Solara (himmelska) Traditionen vilade på en Lunar (ktonisk) grund och dem båda balanserade ut varandra i fullkomnad harmoni.¹ Söker man sig ännu längre tillbaka i den mytologiska förhistorien så finner man Den Lunara Traditionen i sin råa form i mänsklighetens första Silverålder – Treta Yuga – innan civilisationens gryning.

Detta tankesätt kan återfinnas i Karl Marx’ och Friedrich Engels’ idéer om urkommunismen, det primordiala tillståndet av egalitarism och kollektivt ägande; urkommunismen kan här ses korrespondera med den tidiga Silveråldern. Förvisso har Marxismen även en aristotelisk (Lunar) grund i sin vetenskapliga dialektiska materialism och verkar för de ekonomiska klassernas avskaffande och kommunismens återinförande. Den dialektiska materialismen enligt Marx har en starkt ödesmättad laddning, utgörande en naturlag som obevekligen rör sig framåt mot det absoluta och ofrånkomliga målet, det kommunistiska samhället – marxisternas definition av Guldåldern. Omvänt kan man som traditionalist betrakta hur de fyra klassiska tidsåldrarna – Guldåldern (Satya Yuga), Silveråldern (Treta Yuga), Bronsåldern (Dwarpar Yuga) och Järnåldern (Kali Yuga) – övergår från den ena till den andra i kronologisk ordning som ett led av en universellt styrd dialektik, där den föregående tidsåldern utgör en tes och den efterkommande en antites till den föregående, såsom att Järnåldern är en reaktion mot Bronsåldern, modernitetens våldsamma vetenskapliga uppgörelse med det vidskepliga feodalsamhället, etc.

Samtidigt ställer Marxismen sig som en antites till liberalismen och libertianismen i sin betoning av kollektivet. Dessutom har Marxismen en klart auktoritär (Solar) natur, vilket betonar den ”upplysta” eliten som skall göra arbetarklassen medveten och ur denna obildade massa forma en revolutionär armé. Detta kommer i synnerhet i uttryck i Marxism-Leninismen, vilket definierades och utvecklades till sin logiska slutsats i Stalinismen. Här kan vi skönja en tydlig platonisk (Solar) essens i Kommunismen. Platons Väktare av filosofer utgöres av det Kommunistiska Partiet. Men till skillnad från Platons esoteriskt skolade och initierade filosofer utgör Kommunismens filosofer en kader eller elit av vetenskapsmän; då Platons filosofer kännetecknas av ett illuminerat sinne utmärks den Kommunistiske filosofen av det upplysta medvetandet. Då Platons Stat utgörs av en teokrati utgörs den Kommunistiska Staten istället av en teknokrati. Platons väktarsoldater motsvaras av den Röda Armén, medan hans näringsidkare motsvaras av arbetarklassen, proletariatet. Sålunda ser vi i Kommunismen en vulgär form av Platonism, så som den tar i modernitetens tidevarv – Kali Yuga. Likväl tillhör Kommunismen den Platonska idétraditionen framför den Aristoteliska.

Jämför dessutom föreställningen om folkets ledare i Kamraterna Stalins och Mao Tzedongs skepnader som mer än något annat hos sina respektive folk föreställs vara messianska personligheter, såsom Konungar av Guds nåde satta att försvara den kommunistiska ortodoxin. I synnerhet personlighetskulten kring Josef Stalin nådde Solara kvaliteter. Kommunismen blev efter Stalin (vilket togs upp av Mao, m.fl.) närmast en religion, en världsåskådning som skulle ersätta de regelrätta religionerna men som i människans själ tjänade samma syfte och tillfredsställde samma vederkvickande behov. Vi kan tydligast se detta i dag i Nordkorea och dess religiösa vördnad av sin evige ledare Kim Jong Il.² Det är därför föga förvånande att bland vissa traditionalistiska sammanhang se ett mer eller mindre försiktigt anammande av Kommunismen och dess symboler.³ Vad som är helt utan tvekan är att Traditionalismen och Kommunismen gör gemensam sak mot de värsta avarterna av Kali Yuga – den kapitalistiska marknadsekonomin, globaliseringen av världsekonomin och kulturerna, kommersialiseringen av alla aspekter av människans tillvaro, liberalismen, individualismen och den parlamentariska demokratin.


¹ Brons- eller Kopparåldern är en vulgariserad form av Guldålder, såsom den oädla metallen brons eller koppar endast till ytan liknar det ädla guldet, precis som Järnåldern är en vulgariserad form av Silveråldern och det oädla järnet står i ett lägre förhållande och vulgärt efterliknar det ädla silvret. Det vulgära med Bronsåldern består i att där saknas en motvikt med den Lunara Traditionen och där den Solara Traditionen därför tillåts att härja fritt i en ohämmad patriarkalt och hierarkiskt feodalsystem. I urkommunismens första Silverålder har den Solara Traditionen ännu inte uppväckts eller blivit överfört från ”gudarna” och härjar därför ohämmat i sin ktoniska natur utan den Solara Traditionens himmelska riktning. I den andra Silveråldern som efterträder den första Guldåldern så bleknar den Lunara Traditionens styrka i viss mån och är näst intill helt undertryckt under Bronsåldern, innan den helt åter tar sitt herravälde i Järnåldern med ett svagt skimmer från den Solara Traditionen som en rest av en svunnen era. Detta märks inte minst i dyrkandet av de ktoniska krafterna igen i en vulgär materialism (Mammon) och ateismens genombrott. Kommunismen inkarnerar även denna vulgära form av Lunar Tradition; då urkommunsmen var högst andlig och animistisk, trots sin ktoniska natur, så höjs istället den socialistiska ideologin på en ateistisk grund till en dygd i den moderna kommunismen under Järnålderns Kali Yuga.

² Utifrån en anarkistisk och traditionalistisk synvinkel så utgör den unika nordkoreanska formen av Marxism-Leninism, juche, inte ett ideal att eftersträva, framför allt då det å ena sidan representerar en extremt totalitär stat som fängslar den kreativa mänskliga själen och den andra har upphöjt ateismen till en ”statsreligion” och i praktiken utplånat alla former av traditionell andlighet och därigenom kapat alla band till den primordiala Traditionen. Men även i ljuset av detta så utgör juche en mildrare form av mottraditiion i jämförelse med den moderna och postmoderna formen av västerländsk atlantisk liberalism vilket förslavar den mänskliga själen i meningslöshet, rotlöshet och alienation i den globala kapitalistiska marknadens namn. I Nordkorea, liksom i alla andra marxist-leninistiska stater, så frammanas en känsla av sammanhang, mening och idealism som strävar efter att finna inspiration i den lokala folkliga traditionen och den unika koreanska folksjälen, på samma sätt som Marxism-Leninismen hittade sin näring i den ryska myllan. På så vis lyckas Marxism-Leninismen i alla dess former att vederkvicka folksjälen. Marxism-Leninismen, även i dess juche-form, utgör med sin nationalism och protektionism i ekonomin och kulturlivet en antites till den atlantiska globaliseringen vilket har gjort den besläktad med den eurasiska traditionen. I viss mån har juche skapat en artificiell version av Tradition, vilket dock blott utgör en blek avbild av den genuina Traditionen.

³ Massimiliano Greco gör i artikeln Simbologia comunista e tradizione från 2014 en intressant analys av kommunismens symboler (hammaren, skäran, stjärnan och den röda fanan) uifrån ett traditionalistiskt perspektiv som är värt att sammanfatta. Skäran är exoteriskt en symbol för bönderna men bär esoteriskt på en mängd intressant symbolik, dels som en gestaltning av Luna (månen) och vattenelementets ebb och flod, tillflöde och återflöde, det universellt feminina (Shakti) såsom skaparkraft och formgivare, men också som dess ultimata förgörare (Kali). Det är den frukbärande Venus och Uraina, himmelens drottning, men också jungfrurna Diana och Hekate, som tillsammans frambär livscykeln, födelsen, tillväxten, mognaden, döden och återfödelsen av mikrokosmen, mesokosmen och makrokosmen. I kristen symbolik finns en korrespondens med Jungfru Maria och Uppenbarelsebokens kvinna (Guds Moder). Kommunistisk symbolik innefattar ofta vetekärvor vilket förstärker den feminina fruktbarhetssymboliken och associerar till gudinnan Ceres och jordelementet. Skäran är också en symbol för Saturnus eller Kronos, den gyllene tidsålderns beskyddare, den era då det feminina och maskulina levde i symbios och androgyn jämvikt. Framför allt är skäran en hänvisning till månskäran och allt akvatiskt och ktoniskt.

Hammaren å den andra sidan, bortsett från att exoteriskt representera arbetarklassen, är en esoterisk symbol för den solara maskulina principen som befruktar med sin säd, det som sedan ges form av den lunara livmodern. Det är Tors hammare, den falliska symbolen (lingam) för Shiva, och korresponderar med liknande maskulina symboler såsom Athenas spjut (och här skall vi minnas att denna maskulina ”gudinna” föddes ur Zeus huvud) och Parashuramas (Vishnus) yxa, som bekämpar alla kaotiska krafter och som dödar det gamla och obsoleta för att ge plats åt det nya i mikrokosmos, mesokosmos och makrokosmos. Tors hammare, himmelskt blixtrande, associerar till himmelsguden Zeus och Yehovah, det solara och eldiga. I den röda flaggan förenas hammaren med skäran, konjunktionen av Sol och Luna, föreningen av alla motsatser, förverkligandet av androgynen, den alkemiska hermafroditen, fulländning och gränslös kreativitet. Den röda färgen är en alkemisk hänvisning till rubedo, den sista fasen i Det stora verket som leder till skapandet av De vises sten – transmutationen av oädel metall till guld och av den dödliga saturniska kroppen till den odödliga solarkroppen. Den röda färgen är också en hänvisning till blodet som frambärandet av livet, till kunglighet, solen och eldelementet, det element som renar ett ämne från alla orenheter och förvrängningar.

Den röda femuddiga stjärnan på Sovjetunionens flagga symboliserar exoteriskt liksom den röda fanan socialismen. I Asien används ofta en gul eller gyllene stjärna som symboliserar antingen samhällsklasserna eller olika nationer (folk). Esoteriskt är det en hänvisning till himmelen, det astrala och Anden, men också till människan (mikrokosmos) och de fem elementen (Jord, Luft, Vatten, Eld och Ande/Kvintessensen). I sin gyllene form symboliserar den Verkets fullbordande och fulländning i guldet, men även i sin röda gestaltning vilket återigen hänvisar till rubedo-fasen i det Stora alkemiska verket. Det är en symbol för den fulländade människan (de fem extremiteterna) när hon har frigjort sig från det lägre egot och för härskaren som styr utifrån ett allmänintresse. En hyfsad engelsk översättning av hela artikeln kan hittas här, vilket avslutar med de passande orden: ”…vi tror att vi har presenterat tillräckliga bevis för att kunna dra slutsatsen att den kommunistiska symboliken sannerligen harmonierar med traditionen och att etiketten ”absolut ondska” måhända kan tvättas från kommunismen även bland de mer oförsonliga traditionalisterna. Det vi själva kan tillägga till det ovan sagda är att Marxism-Leninismens främsta symbol hammaren och skäran, i synnerhet innanför den röda stjärnan, är en passande symbol för de lunara och solara traditionernas förening genom fullbordandet av det socialistiska samhället.

Det kommunistiska samhällsprojektet kan här ses som en alkemisk operation på en sociologisk (mesokosmisk) nivå, en progressiv form av traditionalism som syftar till att alkemiskt transmutera ett samhälle från bly (Kali Yuga) till guld (Satya Yuga). Traditionalismen kan ibland grovt ses som en reaktionär kraft, som en kraft som vill tillbaka till en svunnen tid. Men det behöver inte vara så i praktiken. Den gyllene tidsålder som man eftersträvar kan aldrig vara exakt den samma som mänskligheten erfor i den förantika och mytologiska tidseran; det behöver vara en ny och unik gyllene tidsålder som delar på samma grundläggande kännetecken som den tidigare men som ändå integrerar mänsklighetens erfarenheter fram tills idag. Jämför med den alkemiska processen av upprepade reningar, separationer och återföreningar. För varje process som alkemisten utför blir ämnet allt renare. Det kulturella förfallet följer kosmiska cykler och beror inte blott på en historisk dialektik så som den klassiska Marxism-Leninismen ser det; det finns ett syfte även med Kali Yuga som har kosmiska implikationer (det är ingen slump att en gudom har givit det dess namn). Sålunda behöver övergången från Järnåldern mot den nya Guldåldern utgöras av en reformation, en progressiv kraft som leder dit. Vi pratar här alltså om en medveten omdaning av det rådande samhället, det ursprungliga ämnet, som här måste renas och transmuteras från bly till guld. Vi pratar här om en revolutionär kraft och en socialt ingenjörsvetenskap, inte en vulgär vetenskap utan ett samhällets alkemi. Och samhällets nya elit måste tillika vara dess alkemister.

Annonser