KärnfamiljenMänniskan har i alla tider definierats utifrån sin kontext. I mångt och mycket är hon sin kontext. Det är i den sociala kontexten som individen växer fram, hennes inneboende anlag tillåts att frodas. Ju längre tillbaka i mänsklighetens historia vi blickar desto mer ser vi hur individen utgör en oupplösligt integrerad del av sitt sociala och kulturella sammanhang. I mänsklighetens gryning fanns det inte ens något ord eller begrepp för ”jag”, något som fortfarande är ett faktum bland de få naturfolk som ännu existerar. Människan har ständigt varit en medlem av och infödd i sin familj, sin släkt, sitt band, sin stam, sin klan, sin hembygd, och i förlängningen sin region (land) och sin (språkliga) nation, som tillsammans med flera nationer utgör en geografisk  världsdel, vår planet och ytterst vårt universum under Gud, där det ena aldrig har uteslutit det andra. Blodsbandet och det genetiska arvet har dock hela tiden varit centralt för individens kollektiva identitet.

Människan har också förr alltid blivit infödd i sitt yrke och i sin religion, i regel som ett arv från sina föräldrar. I sin enklaste form var männen krigare och jägare i den paleolitiska kulturen, emedan kvinnorna i regel var samlare; den neolitiska människan och hennes familj var jordbrukare och boskapsskötare. Med tiden blev yrkesrollerna allt mer komplexa under civilisationens gryning, dock alltid förmedlade genealogiskt av den äldre generationen. Hennes roll som förälder har varit att fostra sina barn in i denna givna sociala kontext och kulturella norm. Människan har därigenom fått sina sociala roller tydligt utdefinierade för sig. Inte minst könsrollerna; sexualitetens funktion som grunden för familjebildning och samhällets fortlevnad. Individens person- och familjenamn (vilket uttrycker hennes identitet och historia) har givits henne vid födelsen och stadfästs genom religiös ritual, såväl som äktenskapet. Det har varit genom och inom den sociala kontexten som individen har förverkligat sig. Detta förhållande har varit och är fortfarande som mest tydligt i mänskliga jägar- och samlarsamhällen, men även inom det förmoderna jordbrukarsamhället. Denna kontext har utgjort grunden för människans stabilitet, trygghet och fortbestånd.

Moderniteten kännetecknas av ett samhälle som genom en social och ekonomisk revolution gradvis har urholkat denna givna sociala kontext och traditionella rollbesättning, på gott och (huvudsakligen) på ont. Industrialiseringen slog sönder hembygden som den sociala basen och splittrade upp klansamhället i grunden genom att tvinga stora delar av den infödda befolkningen att bryta upp från sina rötter och flytta till stora befolkningscentra där industrierna byggdes upp. Nya och konstruerade ”hembygder” sattes samman med fabriken (inte den bördiga marken) som centrum. Även den genealogiska yrkesidentiteten slogs sönder, i det att alla traditionella yrken fick träda tillbaka för de nya universella yrkena – arbetaren och tjänstemannen. Den atomiserade människan såg nu för första gången sin gryning, utan någon djupare kontextuell förankring. Reducerad till en handelsvara, på samma sätt som de afrikanska slavarna rövades bort för tvångsarbete i fjärran land.

Postmoderniteten har dragit detta till sin yttersta spets. Den tidigare sammanbindande nationen (som under moderniteten fick ersätta hembygden och klanen) har nu fått ge vika för den globaliserande marknadsekonomiska världsordningen och överstatliga institutioner utanför folkets kontroll; arbetskraft förflyttas numera över världsdelar och inte över regioner som förr. Religionen har helt urholkats och ersatts av konsumismen. Kärnfamiljen (som under moderniteten fick ökad betydelse efter släktens marginalisering) och blodsbandet har luckrats upp och ersatts med vaga föreställningar om ”stjärnfamiljen”, dvs. idén om fler föräldrar och syskon utöver de biologiska i allehanda konstellationer. Äktenskapet (som haft en både social och religiös aspekt sedan mänsklighetens gryning) har urholkats och blott begränsats till att omfatta alla myndiga personer utan vidare definition och inte ens såsom ett nödvändigt krav för att bilda familj; sambo och särbo utgör det nya idealet. Knappt hälften av äktenskapen består. Kvinnan är numera inte ens beroende av mannen för att bilda familj; hon kan inseminera sig genom en anonym spermadonator.

Atomiseringen av människan har under den postmoderna eran nått närmast absurda dimensioner. Idag kan individen helt definiera och konstruera sig själv, oberoende av sina rötter och historia, utifrån sexuella preferenser och kön. Hon kan döpa om sig efter eget huvud, oberoende av föräldrarnas önskemål och ursprungliga intentioner, eller någon hänsyn taget till sin släkthistoria. Rotlösheten är satt som ett frihetsideal. Det biologiska könet har dekonstruerats; en ”han” kan numera definiera om sig till en ”hon” och vice versa, eller som en ”hen”. Hon kan till och med operera om eller ”korrigera” sin kropp att uttrycka sin nykonstruerade identitet. HBT (m.fl.) har lyfts upp som en norm i samhället och det heteronormativa samhället kastats på historiens skräphög. Det individuella projektet har nått sin fulländning och människan helt frigjort sig från sin sociala kontext. Den naturliga solidariteten – känslan av tillhörighet med det egna blodsbandet – har ersatts med en konstruerad solidaritet med främlingar; solidariet med besläktade individer och homogenitet kastas under den normkritiska luppen. Normen är att det inte finns några normer; Gud är död och allt är tillåtet.¹

Detta är kali yuga. Anarkotraditionalismen menar att det är en illusion att utgå från att människan ensamt har förmågan att konstruera sig själv; hon växer alltid fram i sin sociala och kulturella kontext. Det är ingen sann frihet att utvecklas i ett vakuum. Vi anser att ett samhälle måste finna en balans mellan individens oberoende och kollektivets behov. Individen kan endast förverkliga sig själv och uppleva frihet inom det sociala kollektivets säkra och trygga hägn. Samhället måste försöka förmå individen att förlika sig med livets realiteter, med den natur inom vilket hon lever och verkar och har sin tillvaro, både i ett makrokosmiskt och mikrokosmiskt hänseende; i den omgivande miljöns och den egna kroppens begränsningar, vilket inkluderar könet. Sexuella preferenser är individens ensak men vi anser att homosexualitet inte kan förklaras utifrån blott enskilda val eller individuell biologi; det är likväl eller desto mer i ett socialpsykologiskt och sociologiskt perspektiv ett uttryck för överbefolkning och naturens inbyggda födelsekontroll (ungefär som när det föds mer pojkar i en nation som befinner sig i krig). Sexualiteten eller könsidentiteten är inte blott en social konstruktion; den har en given social definition och funktion.

Detta sagt så måste även individer med en homo-, bi- och trans-identitet få en plats i samhället och utan diskriminering integreras med den rådande sociala och kulturella kontexten. Dessa individer har existerat sedan urminnes tider – homosexualiteten var tämligen utbredd under antiken och stammens medicinman var ofta könsöverskridande i sin identitet. Detta är dock inte det samma som att försöka lyfta fram gränsöverskridandet som en gängse norm i samhället; man bör inte kasta ut barnet med badvattnet. Samhället behöver fortfarande vara rotat i en heteronormativ grund; majoritetens bör vara den övervägande rösten framför minoritetens utan att den senare tystas. Individen bör kunna frodas och hennes inneboende talanger utvecklas utan diskriminering i ett rättvist utbildningsväsende. Detta skolningssystem bör dock utgöra en vattendelare för att på ett naturligt sätt meritokratiskt fördela arbetsuppgifterna och rollerna i samhället utifrån kollektivets behov. Familjen – man, kvinna och barn – behöver återupprättas som samhällets minsta beståndsdel och fundament, inte individen. Detta borde vara normen kring vilket samhället organiserar sig.

Not: Den här texten syftar inte till att vara kritisk till själva fenomenet HBT. Den är kritisk till den trånga åsiktskorridor, konstruerad av den politiska korrekthetens kör (den stora majoriteten bestående av heterosexuella män och kvinnor), som försöker att utnyttja denna minoritet som en mäktig slagpåse att i kulturmarxismens (och i dess senaste inkarnation queerfeminismens) relativistiska tecken dekonstruera kärnfamiljen såsom samhällets fundament, att krossa den sista resten av det traditionella samhället. Vi är emot alla former av ”pinkwashing”, att använda HBT-minoritetens utsatthet som en förevändning att angripa oönskade samhällsföreteelser. Detta kommer tyvärr till slut att slå tillbaka på HBT-samhället eftersom tonen i den politiska diskursen på grund av denna pk-kör idag är helt oförsonlig.

Såsom anarkotraditonalister anser vi att man bör lyfta fram strukturell diskriminering av HBT-personer på samma villkor som andra minoriteters diskriminering i vårt samhälle bör granskas. Detta fokus bör dessutom vara proportionerligt till storleken av minoriteten och omfattningen av dess utsatthet, väl medvetna som vi är att homosexuella och transpersoner i allmänhet är välintegrerade i samhället i övrigt, till skillnad från många andra minoriteter, såsom psykiskt funktionshindrade individer. Vi är kategoriskt emot alla former av hatbrott som riktas mot HBT-personer eller andra minoriteter. Vi anser att den senaste dödsskjutningen av ett 50-tal personer i en ”gay-bar” i Orlando, USA, (vilket Daesh har tagit på sig ansvaret för) är förkastlig och utgör det senaste exemplet på dessa mörkermäns ambitioner att fängsla den mänskliga själen i ett wahabitiskt fängelse.


¹ Den ryske filosofen och geopolitiske vetenskapsmannen Aleksandr Dugin profeterar och definierar på ett träffsäkert sätt den kommande katastrofen posthumanismen. Detta tillstånd kännetecknar den fjärde och sista fasen av den liberala utvecklingsläran vilket inleddes under moderniteten med möjligheten för individen att själv välja sin religion/andlighet (andlig relativitet eller transspiritualitet) och därefter sin etniska identitet (nationell relativitet eller transetnicitet), varefter vi under postmoderniteten nu har möjligheten att fritt välja och definiera vårt kön oberoende av våra medfödda genitalier (genusrelativitet eller transgenderism). Det individualistiska normkritiska projektet kommer som en logisk förlängning av denna ”progression” att avslutas med möjligheten för individen att kunna välja bort sin mänskliga identitet för något annat (artrelativitet eller transhumanism), den fullbordade dekonstruktionen eller destruktionen av människan när den sista traditionella kollektiva identiteten har utplånats och offrats på frihetens altare. Detta innebär att den liberala definitionen av ”frihet” är liktydig med dehumanisering.

Annonser