Helig KrigareEn svensk polisrapport från juni i år refererar till undersökningen Violence against women: an EU-wide survey, baserad på djupintervjuer av 42.000 kvinnor från samtliga 28 EU länder, publicerad redan i mars 2014 av EU:s rättighetsbyrå FRA (European Union Agency for Fundamental Rights). I polisrapporten slås det fast på ett oroväckande sätt att Sverige ligger i topp i EU-statistik över fysiskt och sexuellt våld mot kvinnor, sexuella trakasserier och stalking. På en population av 100.000 så anmäls exempelvis 47 våldtäkter i Sverige, jämfört med 25 anmälningar i England eller blått två stycken anmälningar i Grekland. Polisrapportens slutsats överraskar genom att hävda ”att resultatet är en konsekvens av den nordiska alkoholkulturen, men också av icke-traditionella könsroller” (vår betoning). Detta är troligtvis en slutsats som dras från EU-undersökningen när den försöker att förklara nationella skillnader där ”ett förslag skulle kunna vara att när kvinnor får mer jämlikhet och börjar utmana traditionella könsroller — exempelvis genom att gå ut mer på nätterna för att umgås, eller genom att vara förvärvsarbetande, eller genom att inte stanna kvar i våldsamma eller på annat sätt kränkande relationer utsätts de för större risk för våld” (vår översättning).

Detta är ett intressant och samtidigt ett märkligt påstående som hade behövts belysas och problematiseras mer. Det begås i runda tal omkring 100 våldtäkter varje dag i Sverige, vilket är en både hissnande och oacceptabel siffra. En fråga som vi anarkotraditionalister ställer oss är om en av förklaringarna till detta förhållande skulle kunna vara att Svenska män känner sig osäkra i sin mansroll i jämförelse med sina fäder och förfäder? Det är uppenbart att svenska män upplever att de har tappat kontrollen över sina partners och över sitt eget liv. Forskning pekar ofta på att män i Sverige generellt sätt är mer beroende av sin kvinnliga partner än kvinnan är av mannen. Den moderna manliga könsrollen dikterar att man inte delar och sätter ord på sina känslor med andra män; det manliga sociala nätverket är ytligt och torftigt, oftast av ett kollektivistiskt slag utan djupa relationer. Den kvinnliga partnern är den som blir den första människa som de kan öppna upp sig för för första gången i sitt liv. Kvinnan å andra sidan har ofta ett väl utvecklat nätverk av djupare relationer med andra kvinnor oftast är det kvinnan som överger mannen. Att förlora sin kvinna är därför en mer katastrofal och krisartad händelse för mannen än det är det för kvinnan som kan finna stöd i sitt nätverk. Till skillnad från kvinnan så är mannen inte rotad i sitt eget väsen utan hänger upp sin tillvaro och sin trygghet genom externalisering, i det yttre sociala samlivet och i tvåsamheten.

Det är därför alldeles för ensidigt, enkelt och t.o.m. förlegat att tillskriva dagens manliga förtyck av kvinnor i Västerlandet i form av våld (inklusive sexualbrott) till enbart könsmaktsordningen eller strukturell sexism, så som feminismen så krampaktigt håller sig fast vid. Det är mer fruktbart att se på urartad maskulinitet (exempelvis den starka attraktionskraft som den wahabitiska jihadismen har på andra generationens invandrande muslimska män eller de 100 begågna dagliga våldtäktsförsöken i Sverige eller de tusentals begågna våldsbrotten, däribland mot kvinnor) som ett uttryck för en i grunden dålig självkänsla. Detta utmärker sig i osunda beroendeställningar, framför allt gentemot kvinnor, och i en bristande självkännedom, exempelvis i oförmågan att sätta ord på sina egna känslor och att förstå sig själv eller sin omgivning. Detta förhållande har blivit desto mer tydligt idag i den allmänna oförmågan att orientera sig i en omvärld där kvinnan allt mer är oberoende av mannen. Tvärtemot det endimensionella och dogmatiska feministiska könsmaktsperspektivet så menar vi anarkotraditionalister att framtiden faktiskt tillhör kvinnan om samhällsutvecklingen tillåts att fortsätta utan att vändas (och någon vändning går inte att se i överskådlig tid). Även om mannen fortfarande idag befinner sig över kvinnan i ett strikt maktordningssperspektiv så utgör denna bild endast en frusen bilruta. Betrakta den som en dynamisk rörlig film och en annan bild framträder för oss.

Betrakta männens position och kvinnornas som två parallella spår eller rörelseriktningar så ser vi kvinnornas på uppgång och männens på fall. Detta förhållande har varit ett faktum sedan Andra världskrigets slut (vilket Robert Bly så träffsäkert har noterat, framför allt i sin berömda och till svenskan översatta bok Järn Hans – en bok om män). Båda könen känner avund mot det motsatta könet, kvinnor mor männens överordning och män mot kvinnors framtidsutsikter (vitalitet i vardande). Fråga er vilket som är att föredra, att befinna sig i ett temporärt underläge och vara på uppgång eller motsatsen, tämporärt överläge och på nedgång? Inte konstigt då att männen känner sig maktlösa trots sin överordning eftersom denna process inte går att hejda av någon. Denna process har dessutom intensifieras under de senaste decennierna och modern forskning (se exempelvis svenska socialdepartementets utredning Män och jämställdhet från 2014)  visar en oroväckande bild på en akterseglad manlighet i både hälsa och utbildningsnivå; kvinnan har redan passerat mannen på flera områden. För våra invandrande eller nysvenska unga män har detta varit extra tydligt som har fått se denna process inte under ett halvt sekel utan under ett knappt decennium eller några få år. Det är disillisionerande att se sitt eget kön befinna sig i fritt fall. Hur skall den postmoderne mannen kunna orientera sig i detta nya landskap, denna mörka kontinent som tillkommer kvinnan?

På denna väg måste mannen gå ensam utan stöd från sin kvinnliga partner. Den postmoderne mannen måste finna sin egen väg ur detta upplevt hopplösa tillstånd utan något diktat från sin kvinnliga hälft som rider på sin stärkande och vederkvickande väg i en känsla av optimism och framtidstro som ej går att överföra på mannens situation. På samma vis kan inte mannen diktera kvinnans ödesväg utan endast hon allena och hennes medsystrar. Dagens västerländska män behöver mer än någonsin självständigt konstruera sig en ny könsroll utan att ge avkall på sitt manliga väsen. Samhället saknar dock idag medel att göra detta. Istället matas den svenske mannen dagligen i media med föreställningar om hur farligt hans eget kön är för sin omgivning, inte minst som ett sexuellt rovdjur. Hos dagens generation av självstärkta kvinnor kan han finna föga hjälp i sin vandring; positioneringen och polariseringen har gått överstyr. Och med tanke på statistiken måste han förstå sina medsystrars oro över hans tillstånd som ett potentiellt hot för deras säkerhet (när det omvända istället borde vara fallet). Istället för sitt  invanda försvarsbeteende externaliseringen av självet (och skulden) bör han hänge sig åt introspektion. Kanske bör han även avhålla sig från kvinnligt sällskap innan han har funnit sig själv igen.

Vi anarkotraditionalister ser endast en gångbar väg för framtidens man den genom en sund kropp och en sund själ. Det enda sätt att finna sin självkänsla som man idag är genom en traditionell esoterisk andlig praktik i kombination med en fysisk disciplin i form av en traditionell eller klassisk kampsport. Den enda gångbara manligheten är Den heliga krigarens som lägger sitt fokus på den inre kampen framför den yttre. Inom Islam kallar man den förra det ”stora jihad” (jihad akbar) vilket kontrasteras mot det ”lilla jihad” (jihad asghar), kampen mot de egna inre demonerna i kontrast mot kampen mot den yttre ondskan, strävan efter den egna självförbättringen i motsats till strävan att förändra samhället efter det egna idealet. Tyvärr förväxlas den inre kampen oftast med den yttre vilket man tyvärr ser hos många unga musmiska män idag, där den allt för ofta tar en våldsam form, inte minst i storstädernas förorter. Men även ett flertal svenska män projicerar ut sin upplevelse av vanmakt på sin omgivning, inte sällan på det motsatta könet med en stänk av avund och rädsla att bli övergivna. Vi tror nog att det finns en korrelation mellan den höga svenska statistiken både avseende manligt våld, sexuellt och annat, och överrepresentationen av wahabitisk jihadism; den idag låga manliga självkänslan representerar ett tvärsnitt som går rakt över de etniska gränserna utan särskiljning. Skillnaden mellan den muslimske nysvensken (av första eller andra generationen) och den sekulariserade svensken är att nysvensken åtminstone kan finna stöd och vägledning i sin religiösa praktik; den sekulariserade mannen har inget att luta sig tillbaka mot han står ensam.

En kombination av andlig praktik och kampsport leder till att mannen lär sig självdisciplin och ernår självinsikt, nog att ta ansvar för sina känslor och sina handlingar. Han lär sig också att stå upp för sina ideal och att värna om de svaga och värnlösa, att försvara sin familj och sina nära och kära. I detta ingår också att vara en ansvarstagande och delaktig far under hela sitt barns uppväxt; i mötet med det värnlösa barnet lär sig mannen att vara lyhörd för sitt barns behov och känslor, vilket överförs till en förmåga att lyssna till sina egna behov och förstå sina egna känslor. Såsom far och manlig förebild ligger hos honom en extra börda och ansvar att förmedla en sund och livskraftig manlig självuppfattning och identitet över till sin son. Den traditionella fadersrollen var i forndom att förmedla kunskap och vägledning till sitt barn, att förbereda det på det vuxna livet och ge det vägledning; detta är något som dagens vuxna mäns västerländska fäder har misslyckats fatalt med då de har förlorat riktningen i livet på grund av det manliga förfallet, vilket har lätt till en antingen fysisk eller emotionell frånvaro. Den nya generationens fäder borde hitta tillbaka till sin roll som sina barns vägledare, att lära dem om rätt och fel och att vara en god samhällsmedborgare. Familjen och allt som rör denna bör vara mannens den ödmjuke helige krigarens största sociala prioritet framför social ryktbarhet och yrkesmässig karriär.

Den andliga praktiken bör för optimal effekt vara av en esoterisk natur då denna kräver en högst krävande, aktiv och praktiserande andlighet, i motsats till den exoteriska kristendomen; andlighet kan ej begränsas till en morallära utan måste genom sina tekniker ha potentialen att i grunden förändra och ytterst förädla mannen i hans kropp och själ. Autentisk traditionell esoterisk initiation är dock inte så lätt att finna i Västerlandet av uppenbara skäl eftersom de ockulta logerna är mycket ljusskygga till sin natur. Ett något urvattnat men fullt legitimt alternativ att tillgå är förstås Frimureriet, vilket kan leda till något mer substantiellt genom förmedlan av de rätta esoteriska kontakterna. Det positiva är att det traditionella frimureriet är en strikt manlig domän, ett männerbund; mannen behöver lära sig känna samhörighet i ett uteslutande maskulint sammanhang, i ett brödraskap. Det finns frimurarloger som är mer esoteriskt inklinerade eller som hänger sig åt mystisk kristendom, såsom Det svenska frimureriet. Annars är exoterisk religion den enda gångbara vägen i brist på bättre alternativ. Exoterisk Islam har en omfattande andlig praktik vilket gör den god nog åt den muslimske mannen och dess esoteriska väg sufismen (wahabismens antites) har en ganska öppen profil både i Mellanöstern och i Europa; den kristne bör söka sig till traditionell kristendom, framför allt till katolicismen och den ortodoxa tron, för att finna något motsvarande inom exoterisk religion som kan tjäna som inspirationskälla, inte minst till den kristna mystikens mästare, såsom Mäster Eckehart, Johannes av korset, den anonyme författaren till Icke-vetandets moln, Jakob Böhme, etc.

Den fysiska praktiken kampsporten erbjuder ett flertal alternativ. Inte sällan kombineras en andlig praktik (och ibland esoterisk sådan) med själva stridskonsten i traditionell kampsport. Det optimala är alltid den traditionella formen av kampsport och helst inom den egna kultursfären. Problemet är dock att det finns mycket lite (eller ingen) västerländsk kampsportstradition som har överlevt i kontinuitet från medeltiden. I de flesta (eller snarare samtliga) fall rör det sig om blott rekonstruerade traditioner baserade på historisk forskning, men detta är ändå att föredra framför moderna sporter. Dessa rekonstruktioner förökar sig tacksamt allt mer, oftast omfattande medeltida stridskonster där svärdet är centralt (exempelvis HEMA, Historical European Martial Arts), vilket alltid är god idé rent symboliskt (inte minst utifrån en traditionalistisk och esoterisk synvinkel). Den medeltida europeiska svärdskonsten hade sannolikt en esoterisk lära som tyvärr går förlorad i rekonstruktionen, så den heliga krigaren behöver kompansera detta med sin egen andliga praktik. Idag håller det dock på att utvecklas en kampsportsform som verkar basera sig på fornnordisk stridskonst med esoteriska förtäcken kallad Stav, vilket lite enkelt kan beskrivas som konsten att bruka en runstav i självförsvar, centrerat kring en esoterisk uttolkning av runalfabetet. I brist på detta är en traditionell österländsk kampsport (såsom Wushu och Budo, vilket baserar sig på en andlig och esoterisk praktik) att föredra alla gånger framför att träna på gymmet. I träningen bör man kunna ha en sparringpartner och det är gott att kunna tävla i sin sport i realistiska former som erinrar om verklig strid och hård kamp.

All denna fysiska stridsträning kommer att bidra till att mannen erfar förhöjda reflexer, ökad styrka och kondition, och framför allt upplever en uttalad kroppskännedom; i sin förlängning leder stridskonsten till att mannen ger sig hän åt sin instinktiva natur och (i kombination med den andliga praktiken) ökar sin intuition. Han lär sig även självbehärskning och att ta kontrollen över sina rädslor och fobier. Den andliga praktiken kommer att leda till själslig integration, ökad kännedom om de egna psykiska processerna och framför allt till en ökad förbindelse med Det gudomliga. Han kommer att lära sig att lyssna till hela sitt väsen, inte blott till förnuftet utan även till känslorna, till sin kropp, till magkänslan – till att erfara en kunskap och konversation med Den inre helige krigaren som transcenderar hans profana själv. Syftet är att omdana den rotlösa och atomiserade människan den postmoderne mannen nedsjunken som han är i meningslöshetens träsk, blottat på innebörd, helt utelämnad åt det postmoderna livets konstruerade och artificiella natur, dess stress, den härledda desorienteringen och förvirringen, känslan av kraftlöshet och maktlöshet, till att finna det egna manliga väsendet inom sig, det vilda i mannen och det heliga i människan. Han kommer att lära sig att leva ett fritt och autentiskt liv. Och han kommer att få en alltmer ökad kontroll över sig själv och sitt liv. Han kommer att lära sig att lyssna till sitt eget högre själv istället för till sin omgivnings ofta verklighetsfrånvända förväntningar, inte minst till kvinnornas (ofta orealistiska) krav och deras värderingar som hitintills har dominerat hans liv.

Feminister argumenterar för att det enda sätt för en man att ta ansvar för sin egen destruktivitet är att själv bli feminist; mannen behöver tämja det vilda i sig. Detta är dock en återvändsgränd för det postmoderna manliga projektet som kräver ett nytt och fräscht maskulint perspektiv som ett komplement (inte i motsättning) till feminismen som utgör kvinnornas domän. Vårt samhälle behöver därför en ny mansrörelse ställd på en essentialistisk grund av och för män, ett männerbund att utforska de manliga mysterierna. Vi såg fröet till en dylik positiv terapeutisk trend i den amerikanske poeten Robert Blys mytopoetiska mansrörelse (vilket i Sverige fick sin främste representant genom psykologen Åke Högberg), vilket utgick från att mannen behövde frigöra sig från feminismens och kvinnornas kontoll för att kunna hitta sin egen riktning, framför allt att han fick möjligheten till att erkänna att han hade ett manligt väsen som han inte behövde skämmas över utan istället bejaka utan att för den skull hemfalla åt sexism och patriarkala föreställningar. Blys mansrättsaktivism hade också en starkt andlig slagsida vilket alltid är en nödvändighet för en sund mansrörelse (och kvinnorörelse), och en esoterisk andlighet erkänner sexuella polariteter i hela skapelsen, även i varje människa; en balans mellan det feminina och maskulina i varje individ är eftersträvansvärd men detta förutsätter ju att där existerar eviga könspolariteter som en arketypisk idé. En essentialistisk mansrörelse måste följaktligen erkänna en essentialistisk feminism, att det finns något väsensskilt och unikt feminint och maskulint inom människan, att även mannen äger en femininet men att denna skiljer sig åt från kvinnans inneboende väsen. Denna mansrörelse kan och får därför aldrig urarta i en antifeminism undantaget queerfeminismen som även är skadlig för feminismen som helhet men behöver stå oberoende från feminismens ideologi och bygga sina egna teorier. Denna nya mansrättssrörelse eller maskulism skall utgöra ett vangarde för den västerländske mannen som är i ett desperat behov av andlig vägledning.

Annonser