Statskupp TurkietDen 15 juli försökte en mindre grupp sammansvurna inom den turkiska militären genomföra en våldsam statskupp mot Recep Tayyip Erdogans regim för att med tvång avsätta den turkiske presidenten och hans parti APK. Turkiskt pansar rullade ut på gatorna i Istanbul och Ankara understödda av tungt beväpnat infanteri. Helikoptrar utförde en attack mot parlamentsbyggnaden. Jetflyg hördes flyga över hustaken. Ett stridsflygplan sköt ner de attackerande helikoprarna, så uppenbart var inte alla inom militären med på noterna. Ett flertal fartyg i den turkiska flottan var dock lojala till kuppmakarna. En kontingent med soldater försökte gripa Erdogan i turiststaden Marmaris men Erdogan hade blivit förvarnad om kuppmakarnas intentioner och flytt i tid. CNN Türk sände en uppmaning från Erdogan genom FaceTime där han uppmanade det turkiska folket att ge sig ut på gatorna för att hindra kuppmakarna; hans uppmaning hörsammades. Turkar gick man ur huse och ställde sig bokstavligen i vägen för stridsvagnarna som i flera fall sköt mot folkmassan. Minst 270 människor dödades (varav 179 civila) och mer än 2.000 skadades. Erdogan lyckades att återvända till Ankara och ta besittning av sitt ämbete; med stöd av folket och en lojal poliskår, samt den del av militären som var lojal till presidenten, slogs kuppen ner bara efter en dag. En helikopter hann att undkomma och fly till Grekland med soldater lojala till kuppmakarna; rädda för sina liv sökte de asyl. En del bland civilbefolkningen gick lös på en del militärer och några av dem blev också lynchade. De flesta som deltog i kuppen var värnpliktiga som uppgav att de inget visste om någon kupp; de trodde de deltog i en militärmanöver. Frågan vi genast ställde oss dagen efter kuppförsöket var varför denna statskupp kom just nu? Erdogan hade ju varit ett hot mot demokratin och de mänskliga fri- och rättigheterna i flera år fram tills nu. Kunde yttre makt ligga bakom? Vi noterade att Erdogan ju plötsligt hade vänt i sin politik mot Ryssland och Assad. Hade han spelat ut sin roll nu i USA:s ögon?

Att kuppmakarna menade allvar med sin statskupp och var beredda att gå långt för att genomföra den kan man se av de föregående dramatiska bilderna från de blodiga händelserna vid Bosporenbron där många civila fick sätta livet till när stridsvagnar öppnade eld mot den ståndaktiga och modiga folkmassan. Borgmästaren i Ankara Ibrahim Melih Gokcek, lojal till Erdogan, påstod dagen efter kuppen att piloterna ansvariga för nerskjutningen av det ryska stridsflygplanet av typen Su-24 förra året hade deltagit i kuppen. Detta är inte alls ett otroligt scenario i våra ögon eftersom denna tanke slog oss redan samma dag som vi hörde talas om kuppen. Ryssland och Turkiet var i färd med att inleda ett projekt att bygga en pipeline för rysk gas till Grekland, den s.k. ”Turkish Stream”, efter att South Stream stoppades av EU i kölvattnet på annekteringen av Krim. Nedskjutingen av det ryska planet satte stopp även för dessa planer och inledde ett ryskt handelsembargo som endast skulle lyftas om Turkiet formellt bad om ursäkt och kompenserade den döde pilotens släkt. Erdogan har ju till slut nyligen bett om ursäkt och vill bygga upp relationen med Ryssland igen, inklusive det värdefulla gasbygget. Det verkar nu som att en underjordisk falang lojal till USA, vilket Erdogan har betecknad som en ”parallell stat”, har velat att splittra Turkiet från Ryssland och därefter försökt förstöra Turkiets senaste försiktiga närmande till Ryssland.

Den religiöse ledaren Fethullah Gülen (som har bott i USA på landsflykt sedan 1999 och varit efterlyst av turkiska myndigheter sedan 2013 efter en misslyckad politisk kupp mor Erdogan) pekades genast ut som hjärnan bakom denna turkiska femtekolonn. Erdogan själv har mycket blod på sina händer, inte minst för att han under flera års tid för USA:s räkning har underblåst wahabitisk extremism (Daesh, m.m.) i Syrien i syfte att störta den folkvalde syriske presidenten Bashar al-Assad. Men det är uppenbart att USA trots detta inte har kunnat lita på hans lojalitet på grund av det förestående gasprojektet med Ryssland. Nu vill Erdogan reparera skadan som orsakades av nedskjutningen. Man kan därför se CIA:s hand vila över denna misslyckade stadskupp. Turkiet har en blodig historia av ett flertal militärkupper och inhemsk krigföring mot allehanda minoriteter. Den är en destabiliserande faktor i Mellanöstern. Den utgör samtidigt en viktig NATO-allierad på grund av sin strategiska placering mellan Europa och Mellanöstern. Vi minns att hela Kuba-missilkrisen på 60-talet inleddes med att NATO placerade ut kärnvapen i Turkiet. USA har fortfarande 110 kärnvapen av typen B61 utplacerade där. Alla höga militärer i Turkiet får sin utbildning i Fort Bragg, USA. Amerikanerna har idag sammanlagt 19 militärbaser i Turkiet. Den största och viktigaste är flygbasen Incirlik utanför Adana i sydöstra Turkiet, som är satt där för att kontrollera hela Mellanöstern. Just Incirlik utgör huvudbas för den USA-ledda ”koalitionen mot Islamiska Staten”. Man kan gott påstå att hela Turkiet utgör en NATO-bas.

Det är därför inte konstigt att den turkiska regeringen dagarna efter kuppförsöket indirekt skyllde på USA för den misslyckade statskuppen  amerikanerna förnekar (förstås) all inblandning. Turkarna hävdar att USA inte kan vara en vän av Turkiet som vägrar att utelämna Gülen till de turkiska myndigheterna, i synnerhet nu efter den misslyckade kuppen. Insinuationerna gjorde dock den amerikanske utrikesministern John Kerry förbannad och han antydde att dessa kunde skada ”de bilaterala relationerna” länderna emellan. Kerry har därefter hotat med att Turkiet kan förlora sitt medlemskap i NATO i kölvattnet på Erdogan-regimens tillslag mot kuppmakarna och de efterföljande utrensningarna. Den amerikanske geopolitiske analytikern med ryskt påbrå ”The Saker of the Vineyard” gjorde sin egen analys av kuppen mot Erdogan vilket i mångt och mycket överensstämmer med vår egen han fastställde med övertygande argument att kuppmakarna var lojala till USA och för NATO. Analyser av det twitter-konto som kuppmakarna använde sig av under själva utförandet visar att hela tre regementen av de fem som deltog i kuppen tillhör NATO:s Rapid Depoyment Corps (NRDC) vilket är ställt under NATO-befäl; dessutom har dessa regementen tillhört NRDC sedan 2003. Kuppmakarna döpte sin kupp efter den första meningen i det turkiska NRDC:s motto – ”Peace at Home, Peace in the Word” (vilket citerar Atatürk).

Den amerikanska nyhetskanalen NBC spred dessutom desinformation under en kritisk tid under kuppen om att Erdogan hade flytt Turkiet och sökt asyl i Tyskland, i syfte (kan man tänka sig) att kväva folkupproret i sin linda. Vår egen svenske analytiker Anders Romelsjö såg också många spår av amerikansk inblandning i sin analys och presenterade intressant information rörande Gülenisternas kuppförsök; deras guru Fethullah Gulen verkar ha varit ett redskap för CIA sedan länge i dess anti-Eurasiska strategi och nu använde de sig av hans nätverk i Turkiet för att störta en regim som rörde sig allt närmare Ryssland och Syrien. Färska uppgifter i den turkiska tidningen Yeni Safak (trogen Erdogans regim) citerar en källa som står den turkiska regeringens utredning om statskuppen nära, att den pensionerade amerikanske generalen John F. Campbell, f.d. befälhavare över NATO i Afghanistan, skulle pekas ut som hjärnan bakom den misslyckade turkiska statskuppen. Enligt samma källa skulle så mycket som två miljarder dollar ha förmedlats till kuppmakarna från en nigeriansk bank som ekonomiskt bistånd vilket distribuerades genom CIA-kanaler i Turkiet. (Detta budskap borde utgöra ett varnande exempel för Sverige: Det kanske är dags för Sverige att läsa det finstilta i sitt avtal med NATO!) Om källan visar sig vara korrekt så kommer denna nyhet få oerhörda implikationer när den turkiska regeringen presenterar utredningens resultat offentligt. Man kan spekulera kring konsekvenserna men en sådan är att Turkiet som en reaktion självmant kommer träda ut ur NATO. I det ögonblicket kommer den geopolitiska balansen både i Mellanöstern och Europa att tippa över rejält mot Eurasien.

Oaktat dessa senaste uppgifter så har Turkiets närmande inte bara till Ryssland utan också till Iran blivit alltmer tydligt, inte minst efter det misslyckade kuppförsöket vilket har fått Erdogan att spela ut sina kort mot axeln Moskva-Damaskus-Teheran. Så det officiella språket från Ankara talar sitt tydliga språk, tillräckligt för att göra USA och NATO nervösa, och tillräckligt för att Iranske presidenten Hassan Rouhani skall backa upp Erdogan mot kuppen. Ett möte är redan bokad mellan Erdogan och Putin att hållas i början av augusti, den förste statsledaren som han kommer att träffa efter kuppen. Frågan är bara hur mycket man kan lita på Erdogan, vad hans helomvändning grundar sig på och hur permanent denna omorientering kommer att vara. Att det utgår från hans egen självbevarelsedrift och paranoida världsbild måste man utgå ifrån. Säga vad man vill om Erdogan men han är en överlevare. Och oavsett vad man tycker om honom som person så menar vi anarkotraditionalister att det är det turkiska folket som själva måste få avgöra hans öde i parlamentariska val, inte genom en statskupp som backas upp av främmande makt. Det verkar som att Erdogan, trots att vi starkt misstror honom, har ett stort folkligt stöd för utan att det gick man ur huse så hade kuppen lyckats. Naturligtvis kommer islamisten Erdogan passa på att slå ner mot oppositionen ännu mer nu; det är bara att förvänta sig. Vad vi ser utspela sig i Turkiet är en revolution uppifrån.

Det finns också röster som gör gällande att Erdogan själv hade organiserat denna statskupp för att få en större makt över det turkiska samhället, alltså att det skulle röra sig om en s.k. ”false flag”. Som sitt främsta bevis framför man det faktum att Erdogans säkerhetsstyrkor så snabbt har kunnat slå till mot så många oppositionella, vilket tyder på att man har haft en lista sammanställd och tillgänglig i förväg, vilket i sin tur talar för en false flag-operation. Naturligtvis kan man inte utesluta denna möjlighet men för oss anarkotraditionalister verkar det som att Erdogan faktiskt var ärlig när han proklamerade kuppen vara ”gudasänd”, då man nu kunde rensa ut Gülenisterna en gång för alla. Det är också högst sannolikt att säkerhetstjänsten har haft en lista före statskuppen och snabbheten i gripandet talar som sagt för det. Det verkar alltså som att man var förberedd på detta. Men det är också klarlagt att man har känt till denna ”parallellstat” ganska länge och kampen mellan de båda ”staterna” har pågått sedan 2013. Att Ankaras borgmästare redan dagen efter kuppförsöket har pekat ut piloterna som sköt ner det ryska planet som medlemmar bland de sammansvurna kan förklaras av att han är en av Erdogans mest lojale politiker och därför säkerligen har varit väl insatt i underrättelsetjänstens kartläggning. Man bör alltid vara en aning skeptisk till false flags-teorier, även om de ibland visar sig vara sanna. Men i fallet med den misslyckade turkiska kuppen så talar de flesta bevis mot en false flag-operation.

I våra ögon känner man igen CIA:s hand i hela historien. USA har ju stöttat miltärkupper förr i Turkiet, så varför skulle de inte göra det igen? Gemene turk anser att USA ligger bakom och även regeringen antyder om detta. Detta sagt så är Erdogan ingen hedersman och någon att förlita sig på han är högst oberäknelig (och därför bedräglig) person och politiker (största anledning för USA att störta honom med tanke på Turkiets strategiska läge mot Mellanöstern och Bosporen). Vi tror inte heller att Erdogan är Rysslands vän på något sätt. Han är alldeles för ombytlig för detta och har ett för stort ego. Han har vänt sig till Ryssland, troligtvis av desperation; han vet att Ryssarna och Syrien håller på att vinna kriget med iraniernas hjälp. Därför har han bytt linje och vill öppna upp kanaler till Damaskus, Teheran och Moskva. Detta tyder på en person som saknar egentliga ideal (förutom sin islamism och förakt för det sekulära samhället); han är en pragmatiker och vänder kappan efter vinden. Han såg ett värde i den arabiska våren fram tills Ryssland blandade sig i leken (efter den dyrköpta erfaranheten med Libyen); nu satsar han på den nye vinnaren axeln Ryssland, Iran och Syrien. Hade vi varit ryska regeringen hade vi inte satsat alla våra kort på Erdogan. Men samtidigt måste man komma ihåg att Turkiet är en mycket viktig strategisk (potentiell) partner för Ryssland, vilket är beroende av Bosporen för sin Svarta Havsflotta. Att få med Turkiet på den Eurasiska båten hade varit en stor seger för Ryssland och ett oerhört nederlag för NATO; en större geopolitisk skiftning är svår att hitta, om den går i hamn! Ryssland har helt enkelt inte råd att tappa denna eventuella möjlighet.

Den här sju år gamla artikeln av Rachel Sharon-Krespin fördjupar sig i Fethullah Gülens och Erdogans ursprungliga islamistiska ideologi som i alla fall på pappret verkar vara en progressiv sådan (inklusive vissa sufiska böjelser), dock alltid anti-liberal och anti-västlig. Det verkar som att man ursprungligen har allierat sig med den eurasiska idén, med ett närmande till Ryssland, Iran och Hezbollah. Sedan gick allt fel och Erdogan sålde sin själ till USA-imperialismen när han allierade sig med Muslimska brödraskapet i samband med Arabiska våren. Resten är bedrövlig historia och oerhört mänskligt lidande i Syrien. Gülen har å andra sidan haft USA:s stöd sedan länge; sekulariserade turkar har sedan minst ett decennium tillbaka varit övertygade om hans samröre med CIA. USA har tagit Gülen till sig och gjort honom till sin favorit-turk; CIA gick i god för honom när han gick i exil i USA 1999. Men från första början har Gülens ambitioner innanför Turkiet varit att islamisera Turkiet och utanför Turkiets gränser att turkifiera Islam. Gülinisterna har gjort detta genom omfattande utbildningsprogram och genom att driva egna muslimska skolor, inte minst i forna Sovjetrepubliker i Centralasien, och även i Ryssland. Redan för ett decennium sedan förbjöds hans verksamhet i Ryssland och även de forna Sovjetrepublikerna börjar motarbeta Gülens överstatliga ambitioner. Det var säkerligen i samband med detta som CIA såg ett värde i Gülens organisation, att infiltrera Ryssland och Centralasien.

Sedan det ryska och centralasiatiska misslyckandet har Gülen vänt sitt fokus till USA och hans skolverksamhet får bedrivas utan hinder där. I sin ökade västorientering donerar hans organisation pengar till The Clinton Foundation. Gülen, sägs det i artikeln, är i grunden en turkisk nationalist vi anarkotraditionalister menar att han snarare är en turkisk imperialist, med drömmen om ett nytt Ottomanskt rike, något han delar med Erdogan. Säkerligen har han i grunden panturkiska ambitioner; att förena alla turkfolken i Kaukasien och Centralasien under Ankara. Men hans ambitioner är större än så; att bli en rival till Saudiarabiens wahabism och Irans shia om det islamistiska världsherraväldet. Gülen och Erdogan skall man betrakta med en stor skepsis som en falsk form av Eurasianism, en turkifierad form av Eurasien. Ett sunt euraiskt projekt behöver alltid utgå från Det tredje Rom, Moskva och Ryssland som en förenande kraft andligt och materiellt. Gülenismen och Erdoganismen strävar blott att infiltrera den ursprungliga eurasiska idén med sina imperialistiska ottomanska ambitioner och drömmerier, och de är beredda att kasta världen i brand för sina sjuka ideal.

Om man alltså studerar Gülen en aning så kommer man se att hans organisation har infiltrerat det turkiska samhället sakta men säkert sedan 1970-talet; över hälften av utbildningsväsendet var som mest kontrollerat av Gülens rörelse, vilket är en sannolik förklaring varför Erdogan har gått så hårt nu mot att rensa ut i den turkiska lärarkåren (över 20.000 lärare har blivit av med sina jobb). En stor del av den turkiska militären och rättsväsendet har gått i hans skolor och varit mer lojala till Gülen än till presidenten (50.000 offentliganställda, varav 2.700 är domare och advokater, har avskedats). Vi skall minnas att det var åklagare lojala till Gülen som väckte åtal om korruption hos Erdogans regering 2013 vilket fick honom att bli terroriststämplad i Turkiet. Martin Spaak skrev tre dagar efter kuppförsöket en initierad artikel om de senaste årens kamp mellan Erdogan och Gülen, vilket utmynnade i den misslyckade statskuppen utförd av den ”parallelal staten” bestående av Gülen-sympatisörer. Egentligen handlar det om samma skrot och korn; konflikten mellan Erdogan- och Gülen-sympatisörerna utgör en intern uppgörelse mellan rivaliserande falanger inom samma islamistiska rörelse som kan liknas med fiendeskapen mellan Al-Qaida och Daesh; en värdslig maktkamp utan ideologiska väsensskillnader.

Vi vet att Erdogan och jurister lojala till honom var i färd med att inleda en rättegångsprocess mot ”parallellstaten”; statskuppen var troligtvis ett desperat sista försök att undkomma en kommande utrensning. Istället har deras dumdristighet underlättat det för despoten Erdogan men också ställt till det för USA:s intressen i området. Vår kritik ligger i att mycket tyder på att CIA har försökt att blanda sig i Turkiets inre angelägenheter (vilket ju är typiskt för amerikansk utrikespolitik), att USA-imperialisterna med CIA i spetsen har backat upp Gülenisterna; det största beviset vi har för vår tes är att den misslyckade kuppen har inneburit ett stort bakslag för amerikansk geopolitik. Vad vi alltså kritiserar är att CIA med stor sannolikhet samarbetar med Gülen sedan länge (han har bott i Pennsylvania sedan 1999) och de har haft gemensam sak med att infiltrera Ryssland och de forna Sovjetrepublikerna med hjälp av Gülens skolor och rörelse. Vi ser varken på Gülen eller Erdogan såsom en vän av Ryssland eller de Eurasiska idén eller rättare sagt vill de gärna vara en del av det eurasiska projektet under förutsättning att det leds från Ankara istället från Moskva. Erdogans Turkiet är alltså en direkt rival till Ryssland.

Den amerikanska vänsterns analys av den misslyckade turkiska statskuppen tar också fasta på de stora geopolitiska konsekvenserna för USA:s stora plan i området som nu är på väg att bli omkullkastad. Amerikavänsterns intressanta teser tyder på en geopolitisk skiftning hos turkarna bort från Väst och mot ett närmande till Eurasien. Denna process har föregåtts av vissa nyckelhändelser vilket ledde till statskuppen. En viktig del är att Turkiet har känt sig förrådda av USA för dess stöd till YPG (vilket har starka band till PKK) och detta har skapat en spricka i relationerna länderna emellan. Dessutom har kriget i Syrien ej nått Turkiets förväntningar; det är en hopplös kamp att fortsätta försöka störta Assad nu här han har fått Moskvas fulla stöd. Denna defaitism hos turkarna är något som starkt oroar USA som plötsligt kan förlora en plattform för sin Mellanöstern-politik. Man menar också att rysk underrättelsetjänst (vilket har en stark närvaro i Turkiet) kan ha förvarnat Erdogan om den förestående kuppen, som ett resultat av Erdogans närmande till Ryssland och personliga ursäkt för nedskjutningen av den ryska Su-24:an. Anonyma diplomatiska källor bekräftar att rysk underrättelsetjänst förvarnade Erdogan så att han kunde lämna sitt hotell i tid innan kuppmakarna hann fram. Ryssland hoppas framför allt på att ett turkiskt närmande till Moskva kan förhindra NATO:s planer om en permanent närvaro i Svarta Havet vilket hotar Ryssland existens på sikt. En konsekvens av den geopolitiska skiftningen (och en möjlig orsak till den) är att USA-Wahabismens planer att bygga en pipeline från Qatar till EU genom Turkiet och Syrien (i den senaste uppdaterade verstionen genom YPG-kontrollerat område när väl Daesh har besegrats av kurderna) har grusats till förmån för den Rysk-Turkiska Turkish Stream som istället kommer att förbinda Eurasien med Europa. Som vanligt handlar geopolitiken om Västvärldens energiförsörjning.

Enligt en rysk källa med goda kontakter med den turkiska eliten med en eurasisk böjelse utgick statskuppen i Turkiet från den amerikansk-turkiska flygbasen Incirlik vilket antyder om att USA åtminstone kände till om kuppförberedelserna om inte planerade den. Ändå förvarnade de inte Erdogan. De som hävdar en ”false flag” stöder Västs agenda anser källan. Anledningen till statskuppen, menar man, är återigen Erdogans senaste Eurasiska närmande och den plötsliga 180-gradersvändningen i Syrienfrågan. Den turkiska militären är i huvudsak västorienterad eftersom den utbildas i USA och är därför lätt att manipulera av CIA, något man har gjort under ett flertal tillfällen sedan 1960. Vissa hävdar att den amerikanska flottan borde ha varit mer aktiv och närmat sig turkiska farvatten om de hade varit inblandade i kuppen; i stället befann de sig långt borta, vilket då talar mot deras inblandning. Vi hävdar det omvända; om man hade dragit amerikanska flottstyrkor närmare Turkiet strax innan militärkuppen så hade en klar koppling till USA ju kunnat göras. Det är sällan som USA arbetar med statskupper genom direkt militär intervention utan istället med stöd av sin underrättelsetjänst och genom ombud, i det här fallet den turkiska militären vilket som sagt är indoktrinerad av USA:s militärapparat.

Den misslyckade kuppen var onekligen mycket amatörmässigt och taffligt utförd vilket har fått mycket svåra konsekvenser för det turkiska samhället och nu kommer att slå tillbaka mot USA och NATO, och även på sikt mot EU (tänk om Erdogan river upp flyktingavtalet med Europa?). Även om false flag-anhängarna skulle ha rätt så utgör deras ”bevis” inget mer än indicier, inga hårda fakta alltså som talar för att statskuppen skulle ha varit iscensatt av Erdogans regim. Gülen använder samma argument som konspirationsteoretikerna för att rentvå sitt namn och koppling till kuppen. Men om man ser till rena fakta så är det odiskutabelt att Gülen har lyckats att infiltera det turkiska samhället genom en långsam och mjuk revolution, genom sin utbildningsverksamhet. I ljuset av detta är det ingen slump att man har slagit till så hårt mot just lärarkåren. Fram tills 2013 så såg inte Erdogan detta som ett problem eftersom det möjliggjorde AKP:s makt över samhället; men efter detta har det varit ett direkt hot mot hans makt. Hur förklarar man det stora antalet försvunna militärhelikoptrar och fartyg, de avhoppade militärerna i Grekland som fruktade för sitt liv, m.m? De nya uppgifterna om den amerikanske generalen John F. Campbells inblandning, även om de fortfarande är obekräftade, är trovärdiga.

Erdogan hade strax innan kuppen fått grönt ljus av militären att inleda en rättegångsprocess mot Gülenisterna inom militären det verkar för oss anarkotraditionalister som att de desperat ville rädda sina skinn genom att få bort Erdogan från makten; man gjorde en felkalkulering i Erdogan förmåga att mobilisera så mycket folk ut på gatorna. Man kan jämföra detta med den misslyckade militärkuppen i Ryssland 1991 som ledde till Sovjetunionens nermontering. Vi kan inte ens vara säkra på att kuppförsöket är över för vissa spekulerar kring om upproret verkligen har helt blivit nerslaget, om vi har sett det sista av kuppförsök. Vi är dessutom inte alls lika övertygade om att Erdogan behövde en ”false flag” för att inleda den juridiska processen; den var redan inledd men hade uppenbart tagit flera år att genomföra. Istället kommer han att genomföra utrensningen på tre månader; ett undantagstillstånd har blivit utlyst i tre månader. Vi ser på det som sker som en intern strid mellan två fraktioner av samma islamistiska revolutionära rörelse där indicier pekar på att CIA har backat upp en av falangerna. Tyvärr har det turkiska folket hamnat hårt i kläm i detta inbördeskrig. Nu har WikiLeaks släppt hundratusentals e-brev runt AKP. Vi får avvakta och se om det dyker upp hårda fakta (och inte blott spekulationer baserade på indicier) om spelet bakom militärkuppen och utrensningarna.

Vi anarkotraditionalister vill vara tydliga med att vi inte gillar Erdogan det allra minsta. I våra ögon är Erdogan inte någon sann nationalist; han är imperialist (vilket inte är samma som att vara nationalist; sanna nationalister respekterar andra nationers integritet) och han är islamist (på det måttet att han bekämpar det sekulära samhället). Det är inte första gången islamismen har varit imperialistisk; Daesh är ju det. Kalifaten i dess olika skepnader var det. Erdogan följer gammal islamistisk sed och vill grunda ett nytt kalifat, byggd på det senaste kalifatets ruiner (Det ottomanska). Det är många analytiker som anser att Erdogan aldrig har önskat något medlemskap i EU; han har velat manipulera EU och skaffa sig fördelar i den europeiska marknaden och få bistånd. Såsom imperialist skulle han aldrig ställt Ankara under Bryssels ledning. Erdogan vill ha pengar av EU (vilket han nu har fått efter att ha utnyttjat flyktingarna som ett utpressningsmedel). Att han vill införa dödsstraffet är ju som att visa fingret åt EU och dess liberalism. Och ja, han drömmer om ett Storturkiet, ett nytt Ottomanskt Kalifat med sig själv som Sultan. Men han är också realist och vill överleva som politiker; hans stora vågspel att liera sig med Muslimska brödraskapet har exploderat rakt i ansiktet på honom; Syriens Assad kommer inte att träda tillbaka, uppbackad som han är av Putins Ryssland. Han spelar ett taktiskt spel att vända sig österut men går som sagt inte att lita på.

Det finns mycket negativt som har följt i kölvattnet på den misslyckade kuppen. Despoten Erdogan har upphävt lagar som är bundna till Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Amnesty rapporterar om tortyr och våldtäkt mot kuppmakarna. Stundande massavrättningar av 13.165 individer gripna i utrensningarna bland militär, säkerhetstjänst och polis är att vänta. Det skall bli intressant att se hur NATO och dess medlemmar reagerar på detta terrorvälde som börjar likna maoisternas kulturrevolution. Det positiva med det hela (väl medvetna om tragedin med alla dödade på grund av statskuppen och efterspelet) är att det uppenbart har blivit en reva mellan Turkiet och USA hela NATO är i gungning. En annan positiv effekt av allt detta är också att den anti-imperialistiska axeln Moskva, Teheran och Damaskus har stärkts nu när Turkiet har kastat in handduken i Syrien. Jihadisterna är på reträtt på alla fronter, även om det går långsamt. Ryssland har hela initiativet i Syrien; det var först när Ryssland gav sig in i leken som USA och NATO började agera på allvar och backa upp en markoffensiv med stöd av YPG, annars hade man förlorat ansiktet som en fiende till terrorism. USA kommer nog att tänka sig för ett par tre gånger innan de ens överväger att exportera demokratin till ett land på det uppenbara sätt som man har gjort sedan Sovjetunionens fall i kölvattnet på sin misslyckade kupp i Turkiet, vilket troligtvis avvärjdes på grund av en förvarning som kom från Ryssland; vi kommer inte att få se ett nytt Kosovo eller Libyen det har Syrien och nu senast Turkiet visat oss. Allt detta kan innebära en snar fred i Syrien! Denna effekt är god nog.

Annonser