Hillarious ClintonI vanliga fall så är trots allt amerikansk politik och det mediaspektakel som misstas för en seriös valkampanj högst ointressant för oss anarkotraditionalister som är födda och lever i Sverige; det enda som vi egentligen önskar av USA som nation är att den slutar att blanda sig i andra nationers och folks inre angelägenheter, att de drar sin militär tillbaka till sitt eget nordamerikanska kärnland, så mycket som man nu kan begära av en atlantisk makt som baserar sin maktbas på de sju haven. Det enda som är av vikt för oss nordeuropeiska geopolitiska analytiker är blott vilken inställning som en blivande amerikansk president har i geopolitiska och säkerhetspolitiska frågor, hur lite eller hur mycket han eller hon vill upprätthålla eller utvidga det rådande pax americana; den till det exceptionalistiska USA kopplade globala kapitalistiska marknadsekonomin och den imperialistiska politiken. Det stundande amerikanska presidentvalet i november är därför om möjligt mer ödesdigert än något tidigare val på många decennier, då vi i en av kandidaterna har en osedvanligt stark förespråkare för bevarandet av den amerikanska världshegemonin och i den andra (i alla fall till synes) motsatta ståndpunkten. I Sverige lägger många på ett okritiskt sätt sitt oreserverade hopp till det demokratiska partiets huvudkandidat Hillary ”Hillarious” Clinton i ljuset av den republikanske motkandidaten Donald ”Ronald McDonald” Trump. Låt oss nu i denna artikel därför vända vår huvuduppmärksamhet till den förra.

En ideologisk jämförelse mellan politiska program

Efter att ha manövrerat ut socialisten Bernie Sanders som en kandidat i det (o)demokratiska partiet på ett oegentligt sätt (något vi kommer att ha all anledning att återkomma till längre ner i artikeln) försöker partiet nu att framställa Hillarious Clinton som det enda realistiska och ”goda” (bland Sanders-anhängare ”minst onda”) alternativet att besegra Trump. Den (o)demokratiska presidentkandidaten Clinton må ha lyckats ganska väl i propagandan att framställa sig som en progressiv liberal politiker på inrikesplanet men om man lämnar denna därhän och istället synar vissa delar av hennes genomförda och uttalade utrikespolitik och övrig politik som har stora konsekvenser för omvärlden (vilket vi helt skall fokusera på här utifrån ett eurocentriskt och eurasiskt perspektiv), med källmaterialet mestadels hämtat från Wikipedia men också från andra ställen på Internet, så framträder följande oroväckande bild vilket vi kommer att jämföra med och väga mot hennes republikanske rival Ronald McDonald Trump:

■ Angående frihandelsavtalen Trans-Pacific Partnership (TPP) och Transatlantic Trade and Investment Partnership (TTIP) är Clinton en dedikerat stark förespråkare för dessa, i alla fall har hon varit det ganska länge. TPP har i mångt och mycket varit hennes projekt och speciella skötebarn även om hon inte blev helt och hållet nöjd med den slutgiltigt påskrivna versionen, och nu verkar ha dragit tillbaka sitt stöd. TTIP liknar hon vid NATO (vilket ju är gott i hennes ögon). Hon är således en mycket varm förespråkare för frihandel och den globaliserade ekonomin naturligtvis endast under USA:s ledning och dominans, och helt efter dess villkor. 👎

□ Trump är en minst lika passionerad motståndare till alla variationer av frihandelsavtal och vill i sin protektionistiska politik skrota TPP och TTIP helt och hållet i alla dess former. I detta anser han Europeiska Unionen (EU) vara en handelskonkurrent till USA och inte dess vän, även om han har sträckt ut en hand till Storbritannien efter Brexit och är beredd att förhandla fram bilaterala avtal med engelsmännen; den atlantiska axeln verkar inte vara i fara. Trump kritiserar även World Trade Organization (WTO) i mycket hårda ordalag; man kan gott konstatera att han representerar en stark anti-globaliseringspolitik. 👍 01 till Trump

■ Clinton följer den i konsensus allmänt accepterade synen på global uppvärmning och vill att USA skall arbeta aktivt för att mota växthuseffekten och avgaserna från fossila bränslen genom att minska koldioxidutsläppen, minska bruket av olja och kol och införa alternativa bränslen, både i USA och internationellt, inklusive en inhemsk utveckling av kärnkraften. Hon anser denna fråga vara bland de viktigaste för USA och omvärlden, och vill därför raticifiera Kyoto-protokollet. Samtidigt är det oroväckande att notera att The Clinton Foundation har tagit emot flera miljoner dollar i ”bidrag” från petroliumföretag och det Saudiska kungahuset; erfarenheten är att bidragsgivare nästan alltid har vunnit politiska fördelar av Clinton som ett uttryck för sin ”tacksamhet”. 👍

□ Trump befinner sig här på motsatt sida i debatten om global uppvärmning och anser den vara en ”bluff”. Till skillnad från Clinton vill han därför satsa på fossila bränslen, öka kolproduktionen och minska regleringen. Han vill så snart som möjligt säga upp alla nationella och internationella avtal och regleringar som har instiftats av Obama-administrationen, samt dra in alla bidrag till internationella projekt som syftar till att minska utsläppen. Trump skulle alltså bli den förste ledaren i världen som helt förnekar denna vetenskapliga konsensus, på denna punkt värre än något tidigare amerikansk president, även George W. Bush. Till och med den tidigare skeptiske ryske presidenten Vladimir Putin har gjort en helomvändning i frågan och prioriterat den sedan han ställde sig bakom Förenta nationernas klimatkonferens i Paris 2015 (COP21). 👎 11 lika

■ När det gäller satsning på militären och försvarsbudgeten så beskrivs Clintons politik som ”till höger om Obama”, närmast konservativ och helt klart hökaktig. Denna positiva syn på ökade militärutgifter har hon hyst länge och representerar inte en typisk position hållen av en demokratisk presidentkandidat. Delvis detta, och hennes ovanligt tuffa utrikes- och säkerhetspolitiska utblick, har dubbat henne till ”neokonservativ” av sina kritiker, även om detta vanligtvis inte är en passande beteckning för en demokrat. Man kan sammanfatta hennes enkelspåriga säkerhetspolitik på följande sätt: Säkra hemlandet, besegra Daesh, hålla Kina till svars, stå upp mot Putin, stärka allianserna, bevara yrkesarmén och bistå Israel. Hon vill upprätthålla en ”robust” amerikansk militär närvaro i Mellanöstern, utöka underrättelsetjänstorganen och vid behov inte tveka att kunna intervenera militärt. En klassisk nykolonial politik med andra ord. Bedömare gissar att försvarsutgifterna kommer att vara ungefär på samma nivå, eventuellt något högre, som under Obamas tid som president. 👎

□ Trump har sagt att han vill öka militärutgifterna långt över Obamas nivå, närmast på ett slösaktigt sätt; den amerikanska militären kommer att vara ”vackert finanserat” för att citera mannen. Bl.a. vill han modernisera USA:s kärnvapenarsenal. Dock vill han använda diplomati för att återställa USA:s respekt i omvärlden; han kommer att använda sig av sina erfarenheter från att sluta affärsavtal med utländska företag. Han säger sig ha för avsikt att helt tillintetgöra Daesh. Samtidigt är han trött att underhålla länder som är beroende av USA:s beskydd, såsom Japan, Sydkorea, Tyskland (och andra NATO-stater), Saudiarabien och Israel, utan att de betalar för USA:s tjänster. Han anser att NATO är en kostsam affär för USA och att landet borde minska sina utgifter i organisationen och de övriga medlemsstaterna öka dem; om det inte blir någon ändring på den punkten misstänker man att USA kommer att lämna NATO om Trump blir president. Trump menar själv att USA:s forna allierade kan få klara sig på egen hand om de ej betalar för USA:s beskydd. Dessa uttalanden har skapat panik i NATO-lägret och bland USA:s allierade; kommer man kunna lita på USA:s framtida uppbackning med Trump som överbefälhavare? En del bedömare menar att risken är stor att NATO kommer att upplösas under Trump-administrationen. 👍 Trump tar återigen ledningen med 12

■ Angående amerikansk trupp i Afghanistan så har Clinton under sin tid som utrikesminister varit den främsta höken och förevisat ett mer aggressivt förhållningssätt mot Talibanerna och andra kombatanter som ibland hamnade i opposition till Obamas mer återhållsamma policy. Hon har varit positivt inställd till att ha en stor amerikansk kontingent i Afghanistan tidigare. Idag är hon positiv till att behålla en trupp på 5.500 man kvar i Afghanistan fram till 2017 i enlighet med Obamas plan; oklart om hon är positiv till en förlängning eller ej efter detta. 👎

□ Trump stödjer fullt ut den amerikanska politiken i Afghanistan i dagsläget, inklusive ett bevarande av en mindre kontingent med amerikanska soldater, från att för knappt ett år sedan ha ansett invasionen av landet vara ”ett stort misstag”; i det här fallet alltså en helomvändning i hegemonins tjänst. Samtidigt är han mycket kritisk till Pakistan och jämför landet med Nordkorea som ”troligtvis den farligaste nationen i världen” beväpnat med kärnvapen. I denna politik vill han förbättra relationerna med Indien för att begränsa Pakistans inflytande. 👎 Trump behåller ledningen med 12

■ Clintons relation till Kina är minst sagt sval om inte öppet fientlig. Hon är en stark motståndare till Kinas expansion i Sydkinesiska havet och betecknar den som ett intrång på amerikanska intressen. Kina har tolkat hennes uttalanden som en ”attack mot Kina”. Likaså är hon en stark motståndare till Kinas ökade inflytande i Afrika. Hon har ofta kritiserat Kinas statsskick, dess förföljelser av dissidenter och dess anti-feministiska politik. 👎

□ Trump är ännu hårdare i sin fientlighet mot Kina och vill i praktiken inleda ett fullt handelskrig mot kineserna som enligt honom på ett omfattande sätt själ amerikanska tillgångar på grund av en kraftig obalans i export/import, till Kinas fördel. Han vill till en början införa en 45% tullavgift för alla varor som kommer från Kina. Trump anser att den internationella regleringen av utsläppen från fossila bränslen, hela globala uppvärmningsdebatten, mest gynnar nationer som Kina. Trump anser Kina närmast utgöra en ärkefiende till USA och han vill straffa kineserna för deras påstådda intellektuella stöld och spionage av amerikanska industrihemligheter, inte minst från militära sektorn; han vill ge Kina en straffavgift. Han motsätter sig Kinas medlemskap i WHO, vilket han säger missgynnar amerikanska intressen. I Trump så kommer Kineserna att finna sig ha en aggressiv motståndare till sin ekonomiska och säkerhetspolitiska expansion, vilket inte direkt gagnar den eurasiska idén. 👎  Fortfarande 1—2 till Trump

■ I sitt förhållande till Nordkorea har Clinton varit mindre tydligt. Under sin tid som utrikesminister följde hon en policy där man i princip ignorerade all kommunikation med Pyongyang och väntade ut ”skurkstaten” i en förhoppning om att den kommunistiska staten skulle kollapsa av sig själv. Nordkoreanerna kände sig mycket provocerade av att USA ignorerade dem vilket har lett till ökat vapenskrammel och storsatsning på det inhemska och strategiska kärnvapenprogrammet. Obama-administrationens hela hantering av Nordkorea-frågan anses därför av ett flertal bedömare vara ett stort misslyckande. Clinton hävdar själv att hennes politik var att stärka regionen militärt och att bibehålla och underhålla den goda alliansen med Sydkorea och Japan. 👎

□ Trump verkar ha en mer avslappnad inställning till Nordkorea och är till och med beredd att göra ett officiellt statsbesök där för att förmå nordkoreanerna att till slut komma till sans angående sitt farliga kärnvapenprogram, något som har hyllats i Pyongyang där man anser Trump vara en ”vis” ledare och Clinton ”tråkig”. Trump anser också att Sydkorea liksom Japan skall vara beredda att betala för USA:s säkerhet i regionen om de skall förvänta sig att få fortsatt stöd från USA:s kärnvapenparaply eller av sina konventionella styrkor, i annat fall är han villig att låta Sydkorea och Japan få tillgång till egna kärnvapen. Detta talar för en nertrappning av Nordkoreas retorik och vapenskrammel, eftersom allt de önskar från USA och omvärlden är att man tar dem på fullaste allvar; de suktar efter uppmärksamhet och hatar att bli ignorerade av stormakterna. Trumps position har naturligtvis kritiserats hårt av Clinton. 👍 Trump ökar sin ledning till 13

■ Clinton är en stark motståndare till Iran och har tidigare vägrat att utesluta militära attacker för att förhindra dess kärnkraftsprogram, t.o.m. hotat att utplåna Iran med kärnvapen om de attackerade Israel med eget kärnvapen, om hon hade varit president. Hon har sett Iran som en ärkefiende till USA i Irak, anklagat Iran för statsunderstödd terrorism mot amerikanska soldater. Hennes egna partikamrater har kritiserat henne med att fortsätta Bush-administrationens aggressiva politik mot Iran, exempelvis när hon röstade för att USA skulle beteckna Irans revolutionsgarde som en ”terroristorganisation”. Som utrikesminister har hon fört en hård policy att isolera Iran alltmer och stärka sanktionerna; hon lyckades t.o.m. ett tag att få med sig Ryssland och Kina på noterna. Hon har starkt kritiserat Brasilien och Turkiet för att ha förhandlat med Iran 2010 om energiutbyte. Hon har varit den mest hökaktiga av amerikanska utrikesministrar mot Iran. Denna politik har visat sig vara effektiv och tvingade till slut Iran till förhandlingsbordet, något hon såklart är mycket stolt över. 👎

□ Trump är en inbiten motståndare till USA:s uppgörelse med Iran om kärnkraftsutvecklingen. Han vill riva upp avtalet och inleda ännu hårdare sanktioner mot landet jämfört med innan avtalet skrevs, upp till tre gånger så hårda. Hans sympatier för Israel gör att han automatiskt betraktar Iran vara en fiende till USA. I dagsläget är Trump en värre presidentkandidat för Iran jämfört med Clinton. 👎 Trump behåller ledningen med 13

■ Clinton röstade för USA:s invasion av Irak vilket ger henne ett delat ansvar för destabiliseringen av hela Mellanöstern. Efteråt har hon varit vacklande i frågan om det ändå var ett korrekt beslut. Trots detta har hon under flera år varit en motståndare till att dra tillbaka amerikanska soldater från landet inom en överskådlig tid, i syfte att försvara amerikanska intressen, även om hon sedan 2007 har ställt sig positiv till ett partiellt tillbakadragande av styrkorna i syfte att stödja kurderna i norr, anfalla terrorister och utbilda den irakiska armén. I detta har hon varit en motståndare till Nouri al-Maliki som Iraks premiärminister och aktivt försökt att förmå dess parlament att avsätta honom. Idag är hon för ett utökat amerikanskt flygunderstöd i Iraks pågående kamp mot Daesh och även att utöka involveringen av specialförband på marken att bistå lokala styrkor. 👎

□ När det begav sig 2003 så uttryckte Trump ett försiktigt stöd för invasionen av Irak, även om han saknade möjlighet att rösta för den och därför inte kan anklagas för någon ansvarsskuld som Clinton. Bara ett år efter invasionen tog han en negativ inställning till kriget och ansåg att man hade skapat ett större kaos i landet än innan invasionen. Idag hävdar Trump att han alltid har varit en motståndare till invasionen av Irak. Han anser att dagens regering i Irak är korrupt och inte förtjänar hans respekt. Trump vill flygbomba Daesh och i synnerhet deras stulna oljefyndigheter och raffinaderier; USA borde beslagtaga Iraks olja från Daesh och utvinna den för egen vinning. Han vill samtidigt tillfälligt införa ett fullt stopp för immigration från länder som Irak, som enligt honom föder terrorism. På sikt vill han försvåra för irakiska flyktingar att söka sig till USA. 👎  Fortfarande 1—3 till Trump

■ Clintons politik gentemot Sydamerika har varit starkt ifrågasatt. Hon gick emot omvärlden med sitt stöd för militärkuppen i Honduras 2009 och hon har kontinuerligt understött en nyliberal politik i hela Sydamerika, vilket har medfört en ökad privatisering på kontinenten. Hon stödde en utökning av sanktionerna mot Kuba 1996 och har i praktiken ej backat från denna politik fram till 2014 då Obama-administrationen ville ta steg för att lätta embargot, men med det yttersta syftet att exponera Kubas befolkning för omvärlden och på så vis initiera en förändring av det kubanska samhället, alltså för att kunna få till stånd en gradvis infiltration av det kommunistiska samhället med västerländska liberala värderingar. Hon utvecklade också snabbt en fiendskap med Venezuelas Hugo Chávez; läckta e-brev (genom WikiLeaks försorg) förevisar med all sin tydlighet hur Clinton systematiskt försökte provocera och destabilisera Venezuela genom ombud i regionen, och så har det varit sedan dess mot den sittande regeringen i landet. Med sitt biståndsprogram USAID har Clintons departement varit mycket noga med att avstå från att hjälpa vänsterregeringar såsom Venezuela, Ecuador, Kuba och Nicaragua. 👎

□ Trumps politiska förhållningssätt gentemot Mexiko (och därigenom alla hennes grannar i Sydamerika) är isolationistisk; han vill förvisso riva upp det från vänstern kritiserade North American Free Trade Agreement (NAFTA) men samtidigt också i handeln införa extremt höga tullmurar (med avgifter på 15-35%) och även bygga en faktisk mur längs den amerikansk-mexikanska gränsen för att stoppa den olagliga invandringen från Mexiko samt att från USA deportera bortemot 11 miljoner mexikaner tillbaka till Mexico. Inte konstigt då att Venezuelas bolivarianske president Nicolás Maduro starkt kritiserar Trumps rasistiska politik 👎 Ställningen är fortfarande 13 till Trump

■ Clinton har i sin politiska gärning upprepade gånger understött amerikansk demokratiexport, förutom i Irak och Afghanistan. Hon har varit för amerikansk intervention i Haiti (1994), Bosnien (1995) och Kosovo (1999). I det sista fallet uppmanade hon med eftertryck sin man Bill att bomba Serbien och för detta har hon som få ett stort ansvar för tragedin i Serbien och Kosovo. Det mest berömda exemplet på demokratiexport under sin tid som utrikesminister var i Libyien (2011) där hon aktivt övertalade Obama att ingripa militärt. Mycket talar för att hon personligen översåg mordet av Khadaffi. Trots att Libyen har kastats in i kaos (en upprepning av Irak) så ångrar hon inte beslutet; hon är övertygad om att Libyen är ett mer demokratiskt land idag än innan inbördeskriget! Detta ensamt borde ställa henne inför en internationell domstol, tillsammans med George W. Bush och Tony Blair. Dock förvånade hon oss angående den CIA-ledda statskuppen i Turkiet när hon uttryckte sitt ”stöd för den demokratiskt valda civila regeringen”. 👎

□ Avseende den turkiska kuppen så blev Trump mäkta imponerad av att den turkiske presidenten Erdogan lyckades slå ner den, inte heller har han kritiserat Erdogan för den efterföljande hårda utrensning av femtekolonnen. Trump anser nämligen att USA behöver lösa sina egna problem innan man börjar att ändra andra nationers beteenden. Dock kritiserade han i mycket håra ordalag Obama-administrationens hanterande av Egyptenkrisen i början av den arabiska våren och ansåg att USA skulle skydda sin allierade Hosni Mubarak. Han var även en stark anhängare av USA:s militära intervention i Libyen och agiterade i starka ordalag för denna innan invasionen genomfördes. Han ville t.o.m. att USA helt fräckt skulle beslagtaga Libyens olja! Även om han under inledningen av sin presidentkampanj ändrade åsikt och hävdade att USA skulle ha dragit större nytta av att Khadaffi kvar i makten så har han nu på sistone ändrat tillbaka till sin gamla ståndpunkt och t.o.m. ansett en ”kirurgisk bombning av Khadaffis person” varit försvarbar. Trump är positivt ställd till att USA skall flygbomba Daesh i Libyen. Så vad vi ser här är i princip en hållning i Libyen-frågan som är identisk med Clintons.  👎 Trump leder fortfarande med 13

■ Avseende de högst kontroversiella amerikanska drönarattackerna i Pakistan så ökade de markant under Clintons tid som utrikesminister åren 2009-13. Sammanlagt 294 drönarattacker utfördes av CIA vilket skördade 2.192 dödsoffer, varav 226 var civilia. Rutinen var då som sådan att utrikesministern hade möjlighet att avråda från en attack genom e-postkorrespondens. Tack vare WilkiLeaks sammanställning av Clintons e-post under tiden som utrikesminister, vilket dirigerades om till hennes privata e-postserver, så kan man utläsa att hon endast motsatte sig 1% av dessa attacker vilket tyder på att det är en krigföring som faller denna kvinna om smaken. 👎

□ Trump har uttalat sig om den internationella terrorismen att man måste slå ut terroristernas familjer utan någon urskillning så vi utgår från att han är minst lika positiv inställd till CIA:s drönarprogram som Obama-administrationen, vilket har slagit nya rekord i denna oerhört repressiva och barbariska form av krigföring. 👎 Oförändrat 1—3 till Trump

■ I sin Syrien-politik har Clinton igen visat sin sanna höklika natur. Hon vill idag utöka flygoffensiven i Syrien, förment mot Daesh, och även stödet för lokala aktörer på marken (inte dem regeringstrogna förstås). Hon är för att USA skall beväpna rebellerna som slåss mot Assad-regimen och hon är för att utöka omfattningen av amerikanska specialförband på marken för att understödja lokala styrkor. I detta är hon beredd att gå längre än Obama någonsin har gjort. Hon har också föreslagit en ”no-fly zone” i norra Syrien understött av den USA-ledda koalitionen för att ”hjälpa” civilbefolkningen mot Assads regim och Daesh, och detta även efter att Ryssland inledde sin egen flygkampanj vilket hade kunnat leda till en direkt konfrontation med Ryssland. I rättvisans namn bör också nämnas att hon hårt har kritiserat Gulfstaterna för att sponsra terrorism i Mellanöstern och radikalisering runt om i världen genom sina moské-byggen. Detta har hon dock börjat göra öppet först under det senaste halvåret från att förr villigt ha tagit emot ”bidrag” från Saudi till The Clinton Foundation att det skulle ta så lång tid att erkänna detta faktum! Kan det ha något att göra med att USA har förlorat initiativet i Mellanöstern efter Rysslands och Syriens framgångar eller att Saudi-huset har slutat att ge Clinton donationer? 👎

□ Trump vill införa ett tillfälligt och fullständigt stopp för immigration från i synnerhet länder såsom Syrien, som enligt honom mestadels föder terrorism. På längre sikt vill han förhindra för Syriska flyktingar att söka sig till USA, vilket han betecknar som en ”Trojansk Häst”. Trump pratar dock om Syriens president Bashar al-Assad i positiva termer som ett föredöme framför ”vissa av USA:s vänner.” Han har anklagat Ombama-administrationen för att de vill starta ett Tredje världskrig med Ryssland över Syrien och att de har backat upp det som sedermera utvecklade sig till Daesh. Själv vill han framför allt flygbomba Daesh’ oljefyndigheter och raffinaderier för att helt krossa deras ekonomi. Resten av Syrien skulle han lämna över till Ryssland och Iran att rädda, även om han inte helt vill utesluta insats av amerikansk marktrupp för att snabba på krigsslutet. Han stödjer fullt ut Rysslands intervention i Syrien men kan även tänka sig samarbeta med NATO och grannländer (framför allt Turkiet) för att få med dem i kriget (vilket ju är ett faktum redan idag). 👍 1—4 till Trump

■ Angående sin Ryssland-politik så kritiserar Clinton hårt rivalen Donald Trumps önskan att USA skall dra sig tillbaka från ett aktivt deltagande i NATO och anser att det skulle vara att gå i Rysslands ärenden. Hon är övertygad om att Ryssland är ute efter att splittra Europa och att det enda sätt att motverka detta är ett fullt deltagande i NATO, att försvarsalliansen ytterst är den bästa garanten för (hör och häpna) USA:s säkerhet; hon anser nämligen att USA behöver sina allierade för att behålla övertaget över Ryssland och Kina. Hon betonar i synnerhet Storbritanniens relation till USA som strategisk partner efter Brexit. Hon är en stark motståndare till Vladimir Putin, i synnerhet efter Rysslands annektering av Krim och skapandet av Folkrepublikerna Donetsk och Lugansk vilket hon jämför med Hitlers agerande under 1930-talet! Hon anser honom därför vara en farlig person och att NATO måste svara med samma mynt mot Rysslands upplevda provokationer. I januari 2015 har hon uppmanat till utökat stöd till Kiev-juntan inte bara ekonmiskt utan också med krigsmateriel och med militär utbildning, för att ”bistå Ukraina att försvara sina gränser” och bekämpa folkrepublikerna. Hon är också positivt inställd till att exportera fracking-teknologi för utvinning av olja (ökänd för att vara miljövådlig) genom amerikanska företag för att kunna motverka Rysslands påstådda politik att använda sina energiresurser som ett påtryckningsmedel mot andra stater, såsom Kiev-juntan i Ukraina. 👎

□ Trump är liksom Clinton positivt inställd till fracking, men endast i USA och i syfte att göra landet oberoende av olja från utlandet och inte som ett motmedel riktat mot Ryssland. Trump har gjort sig närmast ökänd i Västvärlden för sin starka beundran för Rysslands president Putin som en god ledare i kontrast till Obama, och i detta avfärdar han alla anklagelser som har ställts mot Putin angående politiska mord mot journalister och opposionella; ryssarna å andra sidan uppfattar Trump som vänligt inställd och att han går emot det amerikanska etablissemanget jämfört med alla tidigare amerikanska presidenter vilket har lett till att Trump har blivit ganska så populär i Ryssland (Aleksandr Dugin har uttalat sitt stöd för Trump som USA:s näste president) och presenteras i allmänhet i god dager av rysk media (inklusive RT). Trump tillskriver Rysslands senaste aggressiva beteende mot amerikanskt stridsflyg och flotta, samt interventionen i Ukraina, som ett resultat av Obamas låga popularitet i Ryssland, samtidigt som han själv som president nog skulle ge order om att amerikanska piloter skulle få bruka verkanseld om ryska plan inte hörsammade dess varningar. Han ställer sig helt och hållet emot en amerikanskt inblandning i Ukraina-krisen och anser att det är EU:s egna problem, kritiserande framför allt Tyskland för att de inte gör tillräckligt mycket själva; han ställer sig helt likgiltig inför ett eventuellt Ukrainskt medlemskap i NATO. Politiska analytiker inklusive Clinton är rädda att Trump inte är villig att begränsa Rysslands agerande på världsscenen och expansionism i tillräcklig omfattning. En av Trumps rådgivare har också anklagat Victoria Nuland, utrikesdepartementets specialist på Ukraina och Ryssland, att underblåsa Maidan-kuppen 2014. På frågan om Trump skulle stödja allierade i NATO vid en rysk militär attack så villkorar han det till att de i sin tur fullföljer sina plikter gentemot NATO; med andra ord betalar sina avgifter. Detta är en helomvändning i amerikansk säkerhetspolitik och hållning gentemot Ryssland. 👍 1—5 till Trump

■ Clinton är en passionerad vän till Israel och en försvarare av dess intressen i Mellanöstern. Hon har alltid stött dess krigföring mot exempelvis Libanon och senast mot palestinska Gaza och sett mellan fingrarna på alla övergrepp som har skett i samband med detta. Hon är för en tvåstatslösning men är jävig till Israels fördel och vill inte ha med några andra stater (inklusive FN) utöver USA i förhandlingssituation mellan Palestina och Israel; hon vill dessutom att Jerusalem skall vara en odelad Israelisk huvudstad och har länge kämpat i USA för att genomföra lag- och policyändringar som erkänner detta som ett faktum (vilket går emot traditionell amerikansk policy i frågan). Hon försvarar Västbank-barriären som framför allt ett skydd av det israeliska folket från terrorism och är en motståndare till alla former av bojkott av Israel, även om hon kritiserar en expansion av israeliska nybyggare på palestinsk territorium. 👎

□ Även Trump är en uttalad Israel-vän sedan länge och visade sin stora oro för hur det skulle gå med USA:s närmaste allierade i Mellanöstern i samband med den egyptiska presidenten Hosni Mubaraks störtande under den arabiska våren. Han är om möjligt en ännu större Israel-sympatisör än Clinton och stödjer öppet Israels nybyggar-planer i Palestina. Han anklagar Obama-administrationen för att ha vanvårdat USA:s relationer med Israel. Han anklagar de palestinska myndigheterna för deras vägran att erkänna Israel som en stat, att de låter terrorismen gro och drabba Israel; han är en varm vän av Västbank-barriären och har själv funnit inspiration av denna för sitt eget planerade bygge längs den USA-Mexianska gränsen. Trumps åsikter om Jerusalem återspeglar dem hos Clinton; såsom president kommer han att flytta den amerikanska ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem, vilket han betraktar vara den ”judiska statens eviga huvudstad”, i princip parafraserande Clinton. Han har också lovat att lägga sitt veto i FN mot alla förslag som binder Israel till ett avtal med Palestina; det är endast USA som kan få till stånd ett partiskt avtal mellan Israel och Palestina, vilket återigen återspeglar Clintons åsikter. Trump stödjer även höken Benjamin Netanyahu som Israels premiärminister. Man kan drista sig att säga att Trump om möjligt är en mer uttalad sionist än Clinton, vilket har gjort honom till en populär person i Israel. Han har även sagt att han är beredd att undanta Israel från kravet från USA:s allierade att behöva betala för USA:s militära skydd. 👎 Trump vinner totalt med 15

Lägg till allt det ovan sagda det faktum att Hillarious Clinton förespråkar att senaten respekterar presidentens auktoritet i ökad omfattning än förr, att man hellre friar än fäller presidenten i hans eller hennes exekutiva makt; hon vill ha fria händer i sin aggressiva utrikespolitik. Hon är en stark motståndare till WikiLeaks och ser den som en fiende till USA och ett hot mot den amerikanska säkerheten. Hon vill att Edward Snowden skall ställas inför amerikansk domstol som en landsförrädare efter att ha läckt information till WikiLeaks. Trump delar på alla dessa punkter Clintons åsikter avseende Snowden. På samma sätt har WikiLeaks grundare Julian Assange känt sig personligt hotad av Hillarious Clinton; de har blivit varandras ärkefiender. Assange har svurit på att han skall få henne ställd inför rätta genom att läcka komprometterande material om hennes tidigare och nuvarande politikergärning, både inom och utanför den amerikanska administrationen, ett ämne vi kommer att återvända till om en stund.

Vi skall också minnas att Clinton 2001 röstade för den förhatliga USA Patriot Act, vilket återigen lägger en delad börda av ansvar på hennes axlar för alla brott mot de mänskliga rättigheterna som har begåtts i amerikanska säkerhetens och intressenas namn. Inte heller är hon en av de amerikanska politiker som vill avskaffa dödsstraffet eftersom ”där finns vissa flagranta fall som fortfarande förtjänar ett dödsstraff”; man undrar genast om visselblåsare kanske kan utgöra sådana flagranta fall? Trump försvarar också The Patriot Act och går idag längre än Clinton när han vill återvända till dess gamla och hårdare form. Han är allmänt kritisk till Internet och vill ha hjälp av Bill Gates & Co att stänga ner delar av Internet, i synnerhet för länder som fostrar terrorister. Trump är dessutom en hårdare försvarare och strängare uttolkare av dödsstraffet jämfört med Clinton, samtidigt som han försvarar tortyrmetoder mot terrorister, så Snowden gör säkrast i att stanna kvar i Ryssland oavsett vem som vinner det amerikanska presidentvalet.

För att sammanfatta sammanställningen av Hillarious Clintons utrikes- och säkerhetspolitik, jämfört med motståndaren Ronald McDonald Trump, så framträder här en kamp mellan en presidentkandidat som utgör en etablerad del av det politiska och ekonomiska etablissemanget i USA, en del av den amerikanska intelligentian och liberala adeln, nämligen Clinton, medan Trump anses vara en utböling, en oborstad uppstickare, någon som ifrågasätter det amerikanska etablissemanget trots att han själv är en framgångsrik kapitalist. I våra ögon utgör båda ett gott exempel på vad det amerikanska samhället kan producera i politiska människotyper. Clinton framstår i jämförelse Trump som en borgare, sofistikerad, upplyst, progressiv, intelligent, påläst och väl insatt i det amerikanska politiska, juridiska och ekonomiska systemet.

Trump framställs som en korkad och impulsstyrd karaktärstyp, som säger vad som faller honom in, inte verkar ledas av någon konsekvent ideologi utöver hans ”america-first”-princip och protektionistiska filosofi, förutom att han i vanligt konservativ ordning verkar representera mer traditionella högerkristna värderingar (exempelvis i abortfrågan) och vill avreglera samhället och införa en rak skattelättnad för alla medborgare som framför allt skulle gynna den rikaste 1%:en och minst av allt de fattiga. Vi tror dock inte att det kommer att innebära så drastiska förändringar för de fattigaste i USA; den stora demokratin är inte känt för sitt sociala skyddsnät direkt. Vissa bedömare tror dessutom att Trumps politik kommer att skapa fler jobb på kortare sikt. De flesta illegala immigranter kommer nog inte att vilja vara kvar i USA vilket fall som helst om Trump skulle vinna, och få tror att det är realistisk att bygga hans mexianska mur eller ens är möjligt att deportera 11 miljoner individer.

Däremot tror många bedömare att den amerikanska medelklassen kommer att drabbas hårt på sikt på grund av de handelskrig som med säkerhet skulle utbryta i kölvattnet på Trumps isolationism och höga tullar mot utländska varor, vilket skulle medföra en ekonomisk depression i landet. Det som i synnerhet är beklämmande med honom är att han inte verkar vara speciellt väl insatt i det amerikanska politiska och juridiska systemet; den genomsnittlige amerikanske collage-studenten vet mer om amerikansk politik och juridik än Ronald McDonald Trump. Detta innebär att han kommer att få svårt att få igenom sin politik som i flera fall behöver gå igenom den amerikanska kongressen; presidentens vetorätt får inte missbrukas i onödan. Å andra sidan är Trump en ”färgstark” karaktär, för att citera Putins omdöme om honom. Med detta så menar vi (och säkert Putin) att han är underhållande att lyssna till; man vet inte vad som kan hända och hur han reagerar på en fråga. Han har ofrivilligt blivit den amerikanska politikens främste narr; det tragiska är att det inte verkar vara ett skådespel. Detta har fått många att ifrågasätta Trumps psykiska hälsa.

På det utrikiska planet är Clinton och Trump överraskande och rörande överens på ett flertal områden; i frågan om Israel, Libyen, Afghanistan, Irak, Iran och Kina, där Trump i de sista tre fallen vill gå längre än Clinton. Båda vill satsa på försvaret, även om Trump har betonat detta mer. Båda ser på Storbritannien som en viktig handelspartner och strategisk partner. Där de mest uppenbart inte är överens är i frågan om NATO, relationen till USA:s allierade, Ryssland och Syrien (och dess president Assad) samt frihandelsavtalen med Europa och Asien. Här handlar det alltså om en 180 graders omsvängning från den traditionella amerikanska politiken för Trumps räkning; Clinton representerar just denna traditionella amerikansk politik som med stor sannolikhet kommer att bli hårdare, tuffare och mer konfrontativ, framför allt mot Ryssland och hennes eurasiska allierade (framför allt Kina, Iran och Syrien). Många kritiker kallar med rätta Clinton för en krigshetsare och hök. Om Trump genomför sitt program vis avi NATO och dess allierade så ser vi slutet på den amerikanska hegemonin och unipolära världsordningen. Detta är gott. Lite elakt kan man säga som så: Om man vill sabotera USA som exceptionell supermakt och dess globalistiska världsordning så bör man hoppas på en seger för Trump. Vill man istället ha kvar pax americana och stärka dess grepp om världen bör man ju hoppas på Clinton. Det är av just denna anledning som den amerikanska borgerligheten, hela det ekonomiska, militära och politiska etablissemanget, satsar så stort på henne.

Hillarious Clinton är den högutbildade medelklassens kandidat medan Ronald McDonald Trump med sin retorik attraherar den lågutbildade vita underklassen som vanligtvis inte intresserar sig för de två stora partierna; Trump har plötsligt (och säkert för honom själv helt oväntat)  blivit de breda folklagrens röst. Paradoxalt nog så erhåller inte kapitalisten Trump något större stöd från de amerikanska kapitalisterna; de älskar nämligen den globala ekonomin som han vill demontera och Clinton värna om. Naturligtvis är den rasistiska retoriken som kommer från Trumps käft beklämmande att lyssna till; ett bigotteri utan dess like. Han får Jimmy Åkesson att verka som en vanligt städad folkpartist i jämförelse; han verkar endast gilla vita kristna med härkomst i Europa, i alla fall ger han uttryck för detta i sina tal; indianer, latinos, svarta och muslimer kommer inte att känna sig trygga i USA med Trump i ”den heliga stolen”. Saken är den att det gör dom inte heller idag, inte minst på grund av den uppenbart strukturella rasism som existerar och alltid har existerat i det landet. Vi anarkotraditionalister tror inte att det kommer att innebära några större skillnader för dessa minoriteter i praktiken; det är en retorik som Trump använder sig för att vinna till sig den vita majoriteten på sin sida. USA har totalt sett tagit emot färre flyktingar från Mellanöstern sedan Irakkriget än Sverige, vilket är en droppe i havet om man jämför till folkmängd. Araber har haft svårt att komma till USA sedan 9/11 så även där lär det inte bli några dramatiska förändringar. De som drabbas hårdast av Trumps politik är förstås mexikanerna.

En annan stark skiljelinje mellan komba-tanterna om presidentposten är också deras syn på fossila bränslen och global uppvärmning; på det här planet är Clintons utlovade politik trots allt föredömlig och Trumpetens en katastrof. Många bedömare tror med rätta att de avtal som redan har slutits kommer att rinna ut i sanden om USA inte är med på tåget (det är ju det näst största landet i ligan om de största koldioxidutsläpp-bovarna, efter Kina och strax före EU). Men ställ detta mot allt det lidande som den traditionella amerikanska politik som Clinton in absurdum vill föra i en hårdare förpackning kommer att innebära inte bara för Mellanöstern utan även för Europa, Asien och Sydamerika. Hon är definitivt det sämsta alternativet sett utifrån det nyryska folkets intressen i Folkrepublikerna Donetsk och Lugansk; hon är Novorossiyas fiende #1. Att välja mellan Hillarious Clinton och Ronald MacDonald Trump är sannerligen som att välja mellan pest eller kolera. Samtidigt är årets presidentval det mest ödesdigra; vi anarkotraditionalister hoppas på ett resultat som på lång sikt gagnar den multipolära världsordningen. Samtidigt finns det fler argument som talar för att en röst på Hillarious Clinton är en röst på en korrupt politiker som använder sig av den amerikanska staten för sin egen personliga agenda.

WikiLeaks och anklagelser om korruption

Det har pågått ett krig mellan höken Hillary ”Hillarious” Clinton och Julian Assanges subversiva visselblåsarsite WikiLeaks sedan åtminstone 2010 då hemsidan läckte information om USA:s brutala krigföring i Afghanistan och Irak, en konflikt som har intensifierats under de senaste månaderna. I mars i år publicerade WikiLeaks en systematiserad databas (baserad på en katalog med pdf-filer som den amerikanska staten var tvungen att publicera med hänvisning till Freedom of Information Act ett par veckor tidigare) med 30.322 e-brev och bifogade filer som hade sänts till och från Clintons privata e-postserver under den tidsperiod som hon var USA:s utrikesminister. Dessa spänner från 30 juni 2010 till 12 augusti 2014. Av dessa brev sändes 7.570 av Clinton personligen, en stor mängd brev som presenterar fakta angående Hillerious Clintons otillbörliga hantering av hemligstämplat material på sin personliga dator, något som Assange hoppades på skulle få henne att bli fälld för brott mot amerikanska sekretesslagar. En federal förundersökning inleddes också av FBI som med starka ord kritiserade hennes hanterande av topphemligt material; man beslutade ändå att inte rekommendera ett åtal mot USA:s nästa kvinnliga president och riksåklagaren Loretta Lynch valde att inte väcka åtal. Genast började det talas om att etablissemanget höll Clinton om ryggen.

Vad som är mer intressant i denna e-postkorrespondens än själva frågan om brott mot sekretesslagarna är själva innehållet i korrespondensen, exempelvis att det var Hillarious Clinton som var den pådrivande kraften i Obama-administrationen att avsätta Muammar Khadaffi, mot hennes egna generalers direkta inrådan; civilisten är mer blodtörstig än militären! Det var Clintons cyniska och inhumana reaktion på nyheten om Khadaffis död som fick upp våra ögon för henne, i kölvattnet på de obehagliga bilderna på lynchningen av Libyens ledare som kablades ut på nyheterna. Vi insåg att något inte stod rätt till med Libyens ”befrielse” från ”tyrannen” och att denna kvinnliga amerikanska utrikesminister som hade orkestrerat och förseglat Khadaffis öde var en djupt störd och obehaglig människa. Säga vad man vill om Trumps mentala hälsa och dåliga impulskontroll men Clinton framstår i våra ögon som en tvättäkta psykopat! Titta själva så får ni se:

Tack vare Julian Assange och hans WikiLeaks känner vi idag till mera om spelet bakom gallerierna och förspelet till USA:s och NATO:s intervention i Libyen, en tidigare välmående nation med högst levnadsstandard i Afrika som nu ligger i spillror och slits sönder av ett sekteriskt inbördeskrig. Det fanns nämligen i Clintons samlade privata E-postkorrespondens utplockad från hennes personliga e-postserver tydliga bevis för NATO:s verkliga motiv att störta Khadaffi att stoppa hans planer att ersätta den franska valutan med libyska Gulddinarer med det långsiktiga målet att stärka Frankrikes position i Afrika (Se kopia av e-brevet nedan). Man kan helt lakoniskt konstatera att Sverige deltog i ett imperialistiskt krig mot det libyska folket som nu har fått betala med sina förstörda liv, delvis tack vare svenska JAS-plan som understödde operationen, för att sätta stopp för sin ledares storstilade planer att strypa de gamla förhatliga kolonialmakternas ekonomiska kontroll över Afrika.

Lybian gold

Visst är detta talande? Anti-imperialister har länge framfört tanken att USA ville bekämpa Khadaffis Gulddinar som skulle utgöra en allvarlig utmaning för USA:s petrodollar. Nu har denna misstanke till slut validerats som en gemensam amerikansk-fransk ambition. Annan minst lika högt intressant information som man också kan håva in från Hillarious Clintons tid som utrikesminister är denna del av ett e-brev, troligtvis daterat till december 31, 2012, som tydligt beskriver varför USA måste störta Syriens president Bashar al-Assad för att neutralisera Irans hot mot Israel (se e-brevet nedan). Detta bevisar att USA i alla år har bedrivit sin Mellanöstern-politik delvis i syfte att hålla Israel om ryggen och för att säkra dess sionistiska intressen i området.

Clintons email ang Syrien

Den största bomben mot Hillarious Clinton som WikiLeaks har släppt visar hur det går till bakom kulisserna i den stora demokraturen USA. Indicier pekar på att det (o)demokratiska partiet riggade primärvalet 2016 mellan socialisten Bernie Sanders (den ende vettige kandidaten på länge i amerikansk politik) och den neokonservativa kandidaten Clinton man ville aldrig ge socialisten någon verklig chans. Clintons (o)demokratiske kampanjledare svarade hastigt med en motattack som skyllde på den ryska regeringen att ligga bakom dataintrånget i partiets ledning (DNC). En intressant artikel i The Observer hänger med på detta tåg och anklagar WikiLeaks och Julian Assange för att vara ett ombud för Kreml. Ganska goda argument för detta ges i artikeln, men såklart endast indicier i vanlig ordning. Det verkar dock som att Moskva och WikiLeaks har en hel del gemensamma intressen. De motarbetar USA:s unipolära världsordning. Inte konstigt då att man rekommenderar Ryssland som en fristad åt whistleblowers. Angående anklagelsen att Putin skulle vara bakom det senaste intrånget i det (o)demokratiska partiets styrande organ DNC så är ju detta uppenbart en avledningsmanöver för att rädda Hillarious Clintons kampanj från en katastrof. De ”bevis” mot Kreml som anförs är följande:

Man kan spåra dataintrånget till två grupper, en kallar sig ”FANCY BEAR” eller ”APT 28” och den andra ”COZY BEAR” (även känd som ”Cozy Duke” eller ”APT 29”). Man misstänker den ryska regeringen baserat på typen av information som själs, att operationer upphör under ryska helgdagar och att tidzonen överenstämmer med Moskva och St. Petersburg för dagtid, och med tanke på den höga nivån av sofistikeringen hos det program som har penetrerat dataserverns skydd. En östeuropeisk hackare med användarnamnet Guccifer 2.0 har också tagit på sig äran för dataintrånget.

Allt är indicier; ingen direkt hård ”back-track” eller spårning tillbaka till en fysisk plats. Den enda riktiga begränsningen är själva programmet som användes mot DNC:s server vilket kräver en nations kapacitet (som exempelvis Nord-Korea) eller ett storföretag, alternativt en omfattande organiserad kriminalitet. Det påstås att progammets sofistikering utesluter vilken hackare som helst; det kräver stora ekonomiska medel. Detta bestrids dock av Guccifer 2.0 som menar att ganska många avancerade hackers har tillgång till liknande programvara; han förnekar också att han skulle vara ryss. Det som ändå talar för Ryssland är att det är ryssarna som drar fördel av att svärta ner Hillarious Clinton, eftersom hon utgör en av hökarna inom den amerikanska administrationen och har gjort sig till en ärkefiende till den multipolära världsordningen som ju Ryssland tillsammans med Kina företräder, att hon röstade för Irakkriget, att hon aktivt låg bakom kuppen mot Khadaffi, att hon ville ha en mer konfrontativ amerikansk politik i Syrien (exempelvis en ”no-fly zone”), hennes hårda linje mot Ryssland i Ukraina-konflikten, etc. Men att påstå att där finns hårda bevis för att Putins regering står bakom dataintrånget är direkt förtal.

Man kan naturligtvis inte utesluta att det var ryssar som låg bakom dataintrånget och serverade informationen till WikiLeaks; de flesta ryssar är emot USA:s unipolära världsordning. Vad man kan vara säker på är att många ryssar applåderar vad Guccifer 2.0 och WikiLeaks har gjort mot den förhatliga Hillarious Clintons valkampanj. Men sympatier allena utgör inget bevis; det kan också har varit andra som har försökt att få det till att verka komma från Ryssland för att sopa undan spår, etc. Det är uppenbart att vem det nu är som har utfört dataintrången, om de inte är ryssar så åtminstone försöker de att framstå som om de vore ryssar. Inte minst deras gruppnamn innehållande ordet ”bear” (en hänvisning till den ryska björnen) talar för detta. De indirekta spår man har lämnat är nästan för lätta för att tas på allvar; det finns som sagt inga hårda bevis för att hackern faktiskt satt i Moskva eller St. Petersburg.

Skulle det nu visa sig att det rör sig om ryssar bosatta i Ryssland och att WikiLeaks verkligen är i allians med Ryssland mot USA, så är detta inget att få panik över. I så fall har man lärt sig av den bäste i inblandning av andra länders inre angelägenheter USA. Hegemonen förtjänar att bli hackad, om och om igen. Att Ryssland bedriver cyberkrigföring är bara att förvänta sig. Att WikiLeaks har närmat sig Ryssand är inte heller något att förundra sig över eftersom USA och dess imperialistiska agenda är så tacksam att bekämpa, då det finns så mycket i överflöd av intrigmakeri att avslöja. I så fall är WikiLeaks sanna anti-imperialistiska hjältar som vet vilka man skall liera sig med; har man en så mäktig fiende som USA och Storbritannien, då behöver man också en lika mäktig vän. Och när allt kommer omkring så utgör mycket lite (om inget) av det som har avslöjats genom WikiLeaks någon desinformation.

Även ryska anti-imperialister kan ju tjäna demokratin och det öppna samhället; varför skulle enbart motsatsen vara sann? Hela detta ”skylla på Putin”-hysterin i Västerlandet blottar sjukdomen som genomsyrar hela det atlantiska globalistiska liberala samhällssystemet. Att lägga information som kommer från Ryssland i dålig dager bara för att det kommer från ryska händer är ju inget annat än ren och skär rasism ryssofobi (den enda strukturella rasism som verkar vara politisk korrekt i Västeuropa idag). Hade hackern visat sig vara amerikan eller västeuropé, så hade ingen höjt sitt finger och ifrågasatt informationen. Men om en ryss delar med sig av samma information som han har stulit så måste den genast ifrågasättas. Skillnaden mellan att anses vara en förkämpe för det fria ordet och att bli anklagad för att vara agent som sprider desinformation handlar om vilket medborgarskap man har. Detta är höjden av hyckleri och bigotteri!

Vad informationen om det amerikanska (o)demokratiska partiets högsta ledning visar är att partiledningen DNC har försökt att öronmärka pengar som skulle ha gått till partiet som helhet att istället användas till Clintons egen privata valkampanj, vilket visar på ledningens tydliga jäv i att även ekonomiskt investera i Clinton före Sanders. Partiledningen har varit partisk och försökt att gynna Clinton, i detta haft en strategi hur man skall mota Bernie Sanders höga popularitet vilket har upplevts hota och utmana Clintons kandidatur, och allt detta innan själva valet av kandidat. Sanders har därför varit tvungen att kämpa i uppförsbacke i sitt eget parti, inte bara mot en stark liberal kandidat utan mot hela det (o)demokratiska partiets etablissemang och dess fördomar mot socialisten Sanders.

Enligt de läckta e-breven hade det (o)demokratiska partiets ledning långt gående planer att använda Sanders påstådda ”ateism” mot honom ställd mot hans judiska påbrå, i det fall han hade blivit för populär och riskerat Clintons kandidatur; ”ateism” är ju ett skällsord i USA. Ordföranden för partiledningen Wasserman Schultz förde också en diskussion med journalisten Chuck Todd på MSNBC hur man skulle misskreditera hans kollega på MSNBC, Mika Brzezinski, efter att hon hade uppmanat Schultz att avgå för att hon hade nekat Sanders-kampanjen att få tillgång till partiets databasfiler över väljare. Schultz fick också avgå snart efter WikiLeaks-läckan. Efteråt har Hillarious Clinton belönat henne för hennes förtjänster (att främja hennes egen kandidatur) och rekryterade henne sonika till sin egen kampanj. Vem som helst ser ju att detta uppenbart är ett allvarligt demokratiproblem, även om inget av detta behöver vara straffbart enligt amerikansk lag.

Naturligtvis tar den (o)demokratiska propagandamaskinen till alternativa men inte desto mindre desperata metoder förutom det ryska spåret för att misskreditera anklagelserna om valfusk, nämligen den om att upprepande basunera ut ”Inga bevis!” tillräckligt många gånger för att folk skall börja tro dem trots all uppenbar fakta som finns att läsa på WikiLeaks. Låt oss argument för argument plocka ner Hillarious Clinton-kampanjens försvar av de WiliLäckta e-breven som visar på att allt inte stod rätt till när det (o)dmokratiska partiet partiskt försökte att påverka valet till hennes fördel:

Argument #1: ”Bara 6-7 av runt 20.000 brev innehöll information som kan tolkas vara partiska mot Bernie Sanders. Av dem var endast 2 direkt fientliga”

Vårt motargument: 6-7 är för många. Även 2 brev är för många. Tillräckligt många för att bevisa på att man var partisk. Fanns det överhuvudtaget något i brevkorrespondensen som var partiskt mot Clinton? Knappast. Skulle man ha agerat demokratiskt korrekt i partiledningen skulle där finnas ”0” brev som var partiska mot Sanders.

Argument #2: ”Även om man kontemplerade att ge sig på Sanders ateism och judiska ursprung så verkar det som att man inte agerade ut det”

Vårt motargument: Det är korrekt att inget tyder på att detta trumfkort spelades ut, i alla fall i det öppna. Men det är ändå ett tydligt tecken på att man hade starka aversioner mot Sanders i den högsta partiledningen, tillräckligt mycket för att överväga att ta till sådana slag under bältet. Detta är oacceptabelt i ett parti som anser sig vara demokratiskt.

Argument #3: ”Clinton vann i 28 stater medan Sanders vann i 22. Alltså var hennes överläge endast sex stater vilket talar mot att valet riggades; hade man riggat det så hade Clinton varit ännu mer överlägsen.”

Vårt motargument: Det statistiska valresultatet är överhuvudtaget inget bevis för att valet inte var riggat, lika lite som det är ett bevis för att det var riggat. Om man vill få något att se övertygande ut så kan man inte göra det för övertydligt, vilket talar för att den lilla skillnaden mellan kandidaterna talar för en riggning. Så hela argumentet faller pladask; detta är ett exempel på pseudoargumentation.

Argument #4: Statistiken visar att Sanders, trots att han hade fler sympatisörer bland de vita kaukasiska röstandelarna, förlorade mot Clinton därför att hon vann över de afro-amerikanska och latinska rösterna. Detta tyder på att valet inte kunde riggas.”

Vårt motargument: Detta är ett irrelevant påstående om man vill försvara att allt gick korrekt till i valet. Det är återigen inget bevis varken för eller mot; ett pseudoargument. Det är helt enkelt ett villospår och en avledningsmanöver.

Personen som har författat argumenten ovan vägrar dessutom hårdnackat att tro att det skulle vara lättare att påverka de etniska minoritetsröstarna mera än de vita, trots att den vita befolkningen statistiskt är mer välutbildad i USA p.g.a. en strukturell rasism. Detta är nativt, i synnerhet när man betänker att Sanders tydligen hade svårast att nå fram till den afro-amerikanska väljarkåren som är den mest segregerade och minst utbildade i USA. Det är för oss en självklarhet att en välutbildad och upplyst befolkning kan motstå manipulation mer än en lågutbildad och socialt marginaliserad, att de har en större förmåga att väga och ställa argument och motargument mot varandra. Detta oaktat så finns det inga direkta bevis i materialet som läcktes av WikiLeaks för att man har använt ett systematisk valfusk och manipulerat med siffrorna. Det är dock högst beklämmande när en partiledning på ett så tydligt korrupt sätt tar ställning för en av kandidaterna i ett demokratiskt val och konspirerar mot den andre. Detta måste påverka hanteringen på något sätt. Frågan är bara hur. Det kommer vi troligtvis aldrig få veta om inte WikiLeaks publicerar mer information, något man har lovat att göra.

Desto större logik då att nu misskreditera WikiLeaks och Julian Assange genom att skapa denna mytiskt laddade koppling till den onda ärkefienden Ryssland; det luktar ren och skär McCarthyism. I detta sammanhang kan det vara på sin plats att nämna några av de tveksamma kopplingarna som går tillbaka till Hillarious Clinton. Den amerikanska Clinton-dynastin är en stat i staten, något de har grundmurat i det amerikanska etablissemanget genom sitt eget privata politiska organ ”The Clinton Foundation”, en kassako maskerat till filantropisk välgörenhetsorganisation. Här är en lista på dem som ger sitt finansiella stöd till Clinton och hennes valkampanj tvättat genom The Clinton Foundation: De åttasiffriga donatorerna är bl.a. Saudiarabien, den proisraeliske ukrainske oligarken Viktor Pintjuk och familjen Saban (israelisk-amerikansk medimogul). Bland de sjusiffriga hittar man Kuwait, Exxon Mobil, ”Friends of Saudi Arabia”, James Murdoch, Qatar, Boeing, Dow, Goldman Sachs, Walmart och Förenade Arabemiraten. De som betalar familjen Clinton över en halv miljon dollar är Bank of America, Chevron, Monsanto, Citigroup och den oundvikliga Soros Foundation.

Även Fethullah Gülen, stämplad som terrorist i Turkiet och hjärnan bakom den misslyckade statskuppen, är en donator och Clinton-vän. Observera även den omfattande närvaron av utländska stater och i synnerhet av wahabitisk härkomst i denna lista, framför allt Saudiarabien, Qatar och Förenade arabemiraten! Där existerar obevisligen en ohelig allians mellan Wahabismen och Hillerious Clinton. Det är också intressant att notera att The Clinton Foundation har tagit emot inte mindre än en miljon dollar i donationer från Monsanto, och baserat på hennes positiva uttalanden om genetiskt modifierade grödor (GMO) så är det inget som talar för att hennes administration kommer att ändra på Obama-administrationens GMO-vänliga politik, eller riva upp en av Obamas sista stora åtgärder som president, att genomföra en lagförändring som gör det i praktiken omöjligt för federala domstolar att förhindra Monsanto och liknande företag att framställa och odla GMO-grödor. Detta visar i all sin övertydlighet hur djupt insyltat i korruption det (o)demokratiska partiets högsta topp är med de amerikanska storbolagen och bekräftar tidigare anklagelser om att Obama har varit Monsantos man i Vita Huset.

Det franska storföretaget Lafarge har också enligt Julian Assange och WikiLeaks under de senaste två åren donerat pengar (minst $100.000) till The Clinton Foundation, grundat 2010 i höjden av Hillarious Clintons ämbete som USA:s utrikesminister. Även om detta är en relativt liten summa så är det enastående att se en koppling till ett företag som nyligen har blivit ökänt för att i hemlighet ha förhandlat med Daesh 2013 om sin cementfabrik i Syrien, att köpa sig en licens från den ”Islamiska Staten” för att kunna fortsätta bedriva verksamheten ostört och betala skatt till terroristgruppen fram tills 19 september 2014, i syfte att skydda sina investeringar och bedriva profit. Bolaget anklagas också för att ha bedrivit handel med Daesh, att det har köpt dess stulna olja och sålt cement till terroristerna. Inte nog med det så har Hillarious Clinton en lång historia tillsammans med Lafarge när hon tjänade som ett juridiskt ombud för företaget på 1980-talet och sedan under ett tag var en aktad medlem av Lafarges bolagsstyrelse under åren 1990-92. Under Clintons sista år som sittande direktör i styrelsen var företagets cementfabrik i Ohio inblandat i en miljöskandal, något som den idag uttalade ”miljökämpen” försvarade när det då begav sig. Lafarge dömdes till $1.800.000 i böter av den amerikanska staten, en bot som sänktes till under $600,000 av hennes man Bill efter han hade anträtt presidentämbetet. Detta är ett bevis för att den korrumperade Clinton-dynastin är djupt insyltat i storföretagsmakten som sträcker sig så långt ut med sina tentakler som till att stifta hemliga avtal med USA:s (och mänsklighetens) ärkefiende Daesh!

WikiLeaks presenterade e-brevkorrepondens inom det (o)demokratiska DNC är troligtvis toppen av ett isberg; om man vill dölja en konspiration inom ett politiskt parti (som ju är ett av de mäktigaste i världen) för omvärlden så håller man sig undan från att kommunicera genom e-brev, det vet ju vem som helst. Det är hur lätt som helst att organisera chattrum för att samordna en allomfattande insats på nationell nivå. Om man ser till de rena och skära ekonomiska resurserna så är det uppenbart att Clinton-kampanjen, vilket helt och hållet verkar ha tagit över det (o)demokratiska partiets högsta echelonger, inte verkar sakna några ekonomiska medel att skapa de infrastrukturella förutsättningarna för att genomföra en kupp inom det (o)demokratiska partiets primärval. Ett flertal vittnesmål har nu också strömmat in som tyder på ett utbrett valfusk över hela USA i samband med primärvalet mellan Bernie Sanders och Hillarious Clinton. En del av dessa har funnit sin väg in i en 99 sidor lång och innehållsrik rapport med titeln Democracy Lost: A Report on the Fatally Flawed 2016 Primaries, påstått sammanställd av ett anonymt lag av experter, jurister, statistiker, journalister och politiska aktivister. Istället för att göra en lång sammanställning här så rekommenderar vi läsaren att ta en titt på detta humoristiska filmklipp som ger en god introduktion till materialet:

Vi ser alltså en politisk skandal utveckla sig i USA av närmast Watergate-proportioner. I ljuset av detta har vi anarkotraditionalister svårt att förstå hur Noam Chomsky, författaren av klassikern Skurkstaten, kan uppmana folk att rösta på Hillarious Clinton som står för allt som han föraktar!? Clinton skall vara glad att hon har Ronald MacDonald Trump som sin motståndare; vilken annan republikansk kandidat som helst hade kunnat besegra henne med råge genom uteslutningsmetoden. Det är nästan som man tror att någon makt (den amerikanska bolagsmakten?) har låtit honom att komma fram som en kandidat bara för att kunna ge Hillarious en rimlig chans att vinna det amerikanska presidentvalet. Chomskys position blir ännu mer obegripligt i ljuset av den senaste uppenbart manipulativa antiryska retoriken som kommer från Clinton och henne presidentkampanj. Vi misstror därför att Trump någonsin kommer att tillåtas att ta makten i Vita Huset eftersom han har blivit tilldelad rollen som hovnarr i ett skådespel för folket att distrahera dem från de verkliga frågorna om Clinton-dynastins korruption och tvåpartisystemets absoluta makt och uteslutande av all sann opposition.

Det som den antiryska propagandan anklagar det ryska politiska systemet för, dubbat till ”putinism”, d.v.s. att vara en skendemokrati utan någon egentlig opposition att ifrågasätta den anti-liberala och nationalistiska agendan, med den verkliga demokratiska oppositionen utesluten från valprocessen, utgör i själva verket en spegelbild av det amerikanska parlamentariska systemet. Demokraterna och republikanerna har sedan Clinton-dynastins anträdande på den amerikanska politiska arenan på 1990-talet fuserat och muterat till att utgöra blott två flyglar (den liberala och konservativa) av samma neokonservativa parti, det (o)demokratiska partiet. Vi kan kalla detta neokonservativa system för ”clintonism”. Trumps roll i detta spektakel blir allt tydligare i denna stora manipulation av det amerikanska folket när (o)demokraterna nu vill göra gällande inte blott WikiLeaks eventuella kopplingar till den ryska staten utan även Trumps påstådda personliga relation till Putin, t.o.m. anklagande honom för att vara en ”manchurisk kandidat”. Hela det amerikanska etablissemanget har gjort gemensam sak för att svärta ner Trumps rykte för att motverka de negativa effekterna av Watergate 2.0.

Att Hillarious Clinton för någon vecka sedan har utnämnt senatorn Tim Kaine som vice-presidentkandidat, en ökänd hök och representant för den neokonservativa högerflygeln i det (o)demokratiska partiet som får den neokonservative republikanske senatorn John McCain att verka som en korggosse i jämförelse, utgör en tydligt signal till både Ryssland och Kina om en fortsatt upptrappning av konflikten i Östeuropa, Mellanöstern och Sydkinesiska havet. Vi anarkotraditionalister trodde för ett tag att Obama skulle bli den amerikanske president som skulle leda USA in i ett Tredje världskrig. Men nu verkar det istället som att Hillarious Clinton kan bli denne kandidat. Vill vi verkligen ha in en ny Margeret Thatcher… i Vita Huset? En ny järnlady att leda ”den fria världen”? Drottningen av Kaos som överbefälhavara över den atlantiska krigsmakten? Om man röstar för Killary Clinton så röster man för mer krig i Mellanöstern och till mer krig i Europa och ett nytt krig i Stilla Havet.

När Trump häromsistens i ett uttalande sade att han som president skulle överväga om att erkänna Krim som en del av Ryssland så landade detta som en bomb i det internationella etablissemanget. I våra ögon lever den mannen farligt. Skulle han mot all förmodan vinna presidentvalet och genomföra sin politik, att dra ut USA ur NATO, etc., plus erkänna Krim och häva sanktioner, etc., då kommer vi att få se en statskupp i USA. Oavsett vad som sker så skulle detta vara början på slutet för hegemonen. Det är beklämmande, nej vidrigt, att se den bolagsstyrda amerikanska median som står bakom Clinton och hennes anhängares desperation dagarna efter WikiLeaks uppgifter om oegentligheter inom det (o)demokratiska partiet vilket nu kanaliseras rakt ut som rent och skärt hatisk ryssofobi. Etablissemangets och hennes supporters rasistiska reaktioner visar på ett övertydligt sätt att Hillarious Clinton inte är ”the lesser evil” utan ”the greater evil”. Frukten hamnar aldrig lågt ifrån trädet.

Ronald McDonald Trump

Annonser