anarkotraditionalismens fana

Den anarkistiska traditionalismens politiska manifest

för återuppbyggnaden och vederkvickelsen av samhället efter traditionellt humanistiska ideal

Version 1.0 (Under konstruktion)

(Denna sida befinner sig under (re)konstruktion. Så håll tillgodo! Med tiden när de olika avsnitten har färdigskrivits kommer de att publiceras på denna sida.)

0. Inledning

0.1. Det gångna århundradet har bevisat att den moderna parlamentariska demokratin är ett misslyckat försök till ett fungerande styrelseskick. Något egentligt folkstyre har det aldrig varit något tal om. Hur kan ett parlament med framvalda partiledamöter någonsin kunna representera folkets röst? Deras påstådda syfte är att agera som ombud för sina väljare men det de på sin höjd kan göra är att uttrycka sina egna personliga övertygelser, något som de i sin enfald tror att väljarna har givit dem mandat för. De politiska partierna gör allt i sin makt för att locka över väljarna på sin sida, genom tomma löften och förtalskampanjer mot sina motståndare. Ett parlamentariskt val är därför kantat av opportunism och osakliga och ofta irrelevanta debatter som sällan återspeglar vad som är väsentligt för väljarna utan snarare vad som antingen förs fram på dagordningen i politikerkårens agenda eller av mediastarka opinionsbildare.

0.2. Parlamentarisk demokrati leder till att medborgarna passiviseras i sitt sociala och politiska engagemang då partipolitik erbjuder alla möjligheter för det valda ombudet att agera utan väljarnas direkta samtycke. Ombudets maktanspråk stiger i takt med att väljarna passiviseras och klyftan dem emellan vidgas. Till slut lever partipamparna och de så kallade ”folkvalda” ett politiskt liv som är helt verklighetsfrånvänt och saknar all förankring i vad folket egentligen vill.

0.3. De viktigaste besluten, de som rör medborgarnas levnadsvillkor, fattas allt oftare utanför de parlamentariska församlingarna. I beslutet, som i huvudsak dikteras av storkapitalets representanter, tar man främst hänsyn till ekonomiska intressen. Besluten tas ofta bakom lyckta dörrar hos storfinansen och kapitalägarna. Någon insyn vill man inte ha och lagen ger dem rätt i detta. Detta har allvarligt urholkat politikernas traditionellt starka ställning inom de västerländska demokratierna. Så som läget ser ut idag ger det alltså inte längre någon utdelning att försöka påverka samhällets utveckling genom traditionella parlamentariska metoder. Faktum är att staten och dess lagstiftande organ har förlorat möjligheten att återta initiativet i samhället och ekonomin eftersom det idag saknas någon politisk vilja att göra detta.

0.4. Det är inte ens önskvärt att staten skall göra detta ty den gamla nationalstaten är en förlegad modell att organisera samhället efter vilket utgör en social konstruktion som hör moderniteten till. Den moderna nationalstaten skapades enkom för att ackommodera den framväxande kapitalismen. Och även om försök har gjorts av mer socialistiskt orienterade politiker att tämja det kapitalistiska vilddjuret så har detta varit förgäves och dessa mer progressiva krafter till slut resignerat. Idag är det mer tydligt än någonsin vad som kännetecknar nationalstatens verkliga ansikte och sanna natur; att enkom tjäna marknadskrafterna och ej den enskilde individen eller samhället som sådant. Sålunda kan man likställa begreppet ”nationalstaten” med ”den kapitalistiska staten”. Detta oaktat om staten organiseras såsom nyliberalismens ”nattväktarstat” eller såsom ett socialistiskt ”folkhem”; i båda fallen seglar staten och kapitalet i samma båt. I kontrast till detta utgör kommunen den ideala strukturen, både till form och storlek, för ett samhälles harmoniska och säkra organisering. En sann demokrati – av och för ett samhälles alla medlemmar – kan endast skapas inom ramen för den suveräna och fria kommunen.

0.5. Den enda slutsatsen som man kan dra av allt detta som hittills har sagts är att kampen för en radikal förändring av samhällets ekonomiska och politiska system, och dess kultur i grunden, endast kan ske om den förs genom en kombination av aktiv facklig kamp inom närings- och produktionssektorn och en aktiv kulturell tillika andlig kamp i alla dess aspekter och arenor. Aktivismen – den direkta kampen – måste sålunda vara ett rättesnöre för en anarkotraditionalist. En radikal ekonomisk och social reformation av näringslivet och marknaden, en kulturrevolution av samhället och en andlig transformation av individen skall vara den anarkistiska traditionalismens yttersta mål. Någon politisk kamp inom ramen för den moderna demokratiska processen i kommun, landsting och stat är därför lönlös då den inte kan leda någon vart.

0.6. Det gångna århundradet har visat att parlamentarisk partidemokrati, både på en statlig och kommunal nivå, endast har lett till samhällets förfall. Det är uppbyggt på ett system som tillåter olika intressegrupper att öppet strida mot varandra för att till slut nå ett större inflytande för just sin grupp som de representerar. Denna konkurrens på det politiska maktplanet har lett till att de så kallade ”folkliga representanterna” endast representerar sin specifika intressegrupp, som de ju själva av naturlighet tillhör. Tanken är att denna kompott av representanter för intressegrupper på något sätt skall uttrycka folkets vilja. Parlamentet är istället en teater där de olika intressegruppernas kamp och maktspel har gjorts till en öppen och fullt legitim fars. Denna spelas upp i såväl parlament som i det offentliga livet vilket driver och inspirerar individen till att blott försvara sina egna personliga intressen.

0.7. Den ideologi som presenteras i detta manifest – den traditionella humanismen – representerar en radikal antimodernitet.  Den är en direkt reaktion mot de västerländska demokratiernas misslyckande, orsakat av politisk och ekonomisk nyliberalism, som ställer pluralismen och de fria marknadskrafterna före den kollektiva harmonin vilket har lett till en ständig kamp mellan klasser, maktgrupperingar och ekonomiska vinstintressen.

0.8. Ett samhälle som ställer olika grupper mot varandra och som uppmuntrar till öppen konflikt för sina egna vinstintressen är dömt att gå under. Det är också vad som håller på att ske. Det vi ser idag är en ständig kamp mellan olika maktgrupper, rika mot fattiga, majoriteter mot minoriteter, högutbildade mot lågutbildade, arbetstagare mot arbetsgivare, arbetslösa mot dem som har arbete, unga mot gamla, män mot kvinnor, inhemska medborgare mot invandrade, etc. Vi ser denna kamp och konkurrens om dominans inom alla samhällsgrupperingar, mellan klasser, mellan vetenskapliga discipliner, mellan yrkesgrupper, mellan regioner, mellan etniska grupper, mellan religioner, etc. Det pluralistiska samhället har höjts upp till en absolut förutsättning för ett sunt samhälle. Man ser hellre på skillnaderna istället för likheterna. Polemiken och debatten har höjts upp till en enda princip eller väg som leder till kunskap och visdom. Vad det istället har lett till är förvirring och kaos.

0.9. Den postmoderna nyliberalismens övertro på individen är roten till mycket av det onda i vårt nutida samhälle. Ehuru var dess människoideal vid sin ursprungliga tillblivelse vid tiden för den franska revolutionen eftersträvansvärda i teorin och sett i sin historiska kontext nödvändiga. Genom den historiska liberalismen har individen lyfts från ett tillstånd av feodalt förtryck vilket har lindrat hennes materiella umbäranden. Ur upplysningstiden reste sig ett människoideal som respekterar individens integritet och som tror på dess förmåga till förnuftigt resonemang. De mänskliga rättigheterna definierades för första gången genom liberalismen i kölvattnet på den franska borgerliga revolutionen, såsom åsikts och yttrandefrihet, jämlikhet, solidaritet, etc.

0.10. Men förutom att utgöra en tändande fackla för upplysningstiden och moderniteten bar även den franska revolutionen nationalstaten i sitt sköte. Revolutionens sköka födde denna borgerliga bastard in i den moderna historien. För första gången utgjorde nationen, såsom ett uttryck för ”folket” och dess egenvärde, så som den definierades av borgarklassen, en motvikt till den dekadenta adelns transnationella intressen och kosmopolitiska identitet. Att vara en ”god patriot” likställdes med att vara en revolutionär. Istället för att tillgodose folkets egentliga behov tillgodosåg den borgerliga medelklassen sina egna kapitalistiska intressen och snart blev industrialiseringen synonym med folkets förslavande under fabrikens stål och ångkraft; liberalismen var endast ett privilegium för en redan relativt välbeställd medelklass. Den ”fria” individen som tillhörde de breda folklagren blev istället snart en kugge i ett stort konstruerat maskineri vilket vi idag kallar modernitet.

0.11. Detta oaktat är delar av upplysningstidens människoideal fortfarande gångbara och användbara i ett framtida samhällsbygge, ty de har sin grund i renässansens humanism, och ett flertal av de deklarerade mänskliga rättigheterna så som de uttrycktes i kölvattnet på den franska revolutionen utgör en självklar del av naturrätten och är därför okränkbara, men endast under förutsättningen att de inte framhävs på bekostnad av det kollektiva bästa och individens naturliga behov. Det är också nyliberalismens fallibilitet att ställa individens rättigheter före kollektivets. Den största vanföreställningen som den för fram är att individens frihet står i ett motsatsförhållande till solidariteten. Sanningen är att det endast är i kollektivets hägn och i en sann solidarisk anda som individen kan emancipera sig på ett verkligt sätt.

0.12. Nyliberalismen har felaktigt utgått från den naiva föreställningen att människans rationella egenskaper alltid kommer att leda hennes handlande. Detta är någonting som Sigmund Freud vederlade redan för över ett sekel sedan. Människan leds i första hand inte av sitt förnuft utan av sin självbevarelsedrift och sina motstridiga känslor. I sitt nuvarande tillstånd på ”evolutionens trappa” stimulerar det moderna och individdyrkande västerländska samhället henne att drivas av egenkärlek, girighet, fåfänga och småsinthet. Hon saknar oftast förmågan att lyfta sig ovanför sig själv i ett försök att se den större bilden och det större sammanhanget. Såsom en enskild individ utför den postmoderna människan förvisso fortfarande sina plikter men endast till ett minimum av ansträngning och utan engagemang eller känsla av samhörighet. Hon längtar hela tiden tillbaka till sin egna förborgade värld där hon kan dränka sin frustration över livets allmänna meningslöshet och tristess, sorgen över sin ensamhet och segregation, framför televisionen eller genom allehanda utsvävningar.

0.13. Då det moderna samhället i Europa och övriga länder uppbyggt enligt västerländska ideal utgörs av en mängd olika samhällsgrupper och folkgrupper inom samma nationalstat, i ständig fejd med varandra över dominans, erbjuder det föga till att kunna mobilisera individen socialt. Detta leder till ett förakt mot de olika samhällsgrupperingarna (med undantag för den grupp som närmast korresponderar med det egna särintresset), mot sina medmänniskor, mot främmande raser eller etniska grupper, mot politiker, mot samhällets institutioner, etc. Den enskilda individen känner ingen lojalitet gentemot samhället i stort eller att hon tillhör någonting viktigt eller något som transcenderar henne själv. Storstäderna har vidare genom sin stadsplanering förstärkt individens isolering och alienation genom anonymitet. Urbaniseringen har ryckt upp den moderna människan med rötterna från den fruktbara jordmånen och alienerat henne helt från naturen.

0.14. Det moderna och postmoderna västerländska samhället är idag mer förvirrat och splittrat än någonsin och i sin förlängning kommer det att leda till kaos – samhällets upplösning. Redan idag kan vi i samhället se en ökad laglöshet och förakt för individens integritet. Missbruk i alla dess former, må det vara genom droger, sex, spel, underhållning, internet eller vad det nu kan uttrycka sig som, utbreder sig över samhället som en cancersvulst. Respekten för statliga och offentliga institutioner minskar mer och mer, i takt med att dessa funktioner förlorar sin förmåga att utföra sina åtaganden. Från att ha haft ambitionen att stå medborgaren bi så har den offentliga sektorn omvandlats till att bli ett repressivt instrument i statens och kapitalets tjänst. Snabba affärer och den ständiga jakten efter större vinster har lett till arbetslöshet, social utslagning och segregation. Den höga arbetstakten sliter ut de anställda både psykiskt och fysiskt med högre sjukfrånvaro och ökad förtidspensionering. Rovdriften på naturen, förblindad av ett profitbegär, exploatering och en ständig önskan efter ökad materiell levnadsstandard, leder mänskligheten mot en ekologisk katastrof. Konsumtionssamhället och jakten efter materiell lycka har gjort individerna till en andlig dvärg; den globaliserade ekonomiska världsordningen har reducerat människan till att blott vara en konsument.

0.15. I takt med den ekonomiska globaliseringen har de lokala företagens traditionella känsla för och lojalitet med den inhemska arbetaren helt urholkats. Företag inom en nation köps upp av multinationella koncerner och lokala fabriker och produkter utlokaliseras i andra, sett utifrån privatkapitalistiska intressen, mer fördelaktiga länder. Å andra sidan har utländska och helt främmande företag lokaliserat ut delar av sin produktion och sitt kapital till vår egen hembygd, utan någon känsla eller förståelse för den lokala kulturtraditionen och inhemska sociala behov. Den naturliga känslan mellan närsamhälle och kapital, lokal ingenjörskonst och design och lokalt ägande har helt ställts åt sidan. Istället strävar den kapitalistiska marknadsekonomin att upplösa alla gränser, även de nationella; nationalstaten har tjänat ut sitt syfte även för kapitalismen som en gång i tiden var beroende av dess okränkta gränser. Sannerligen är det i synnerhet den amerikanska ekonomin och dess modell som leder denna utveckling. Det är inget annat än en vidare variant på den redan etablerade amerikanska ekonomiska imperialismen som inleddes i kölvattnet på den amerikanska segern på västfronten och i stilla havet under andra världskriget, och i den efterföljande så kallade ”Marshallplanen” i Europa. Amerikas förenta stater tilläts då att diktera hela västvärldens utveckling. Endast östblocket utgjorde en naturlig motvikt till denna amerikanska imperialism. Efter det kalla krigets slut och järnridåns fall har den ekonomiska globaliseringen fått fritt spelrum att härja över hela världen; vad vi ser är den överlevande supermaktens strävan efter kolonisering av hela världen.

0.16. Den ekonomiska globaliseringen utgör för närvarande det största hotet mot närsamhället och den lokala kulturen, och i förlängningen mot individens integritet. Målet med globaliseringen är att sudda ut alla kulturella skillnader och inom varje land skapa en s.k. ”mångkultur” (vilket snarare utgör en konfusionell kultur), ett litet miniatyr av hela världen, med den amerikanska drömmen som ledstjärna. På så sätt, i takt med den ökade migrationen av både arbetskraft, kultur, kapital och ägande, urholkas den traditionella homogeniteten bland alla befolkningsgrupper. Istället för att fostra individer som är tryggt förankrade i sin historia och kultur försöker man i materialismens tecken över hela världen skapa ytliga och rotlösa konsumenter av alla individer, utan något tryggt fundament att falla tillbaka på. Den otrygghet och avsaknad av stabilitet som detta moderna samhälle har skapat gör konsumenten ännu mer köpbenägen, då dessa känslor av saknad får henne att fylla ut tomheten med nya kapitalvaror. Det är en medveten strategi som det kapitalistiska marknadssystemet har utvecklat för att avleda individen från en naturlig känsla och lojalitet med sitt närsamhälle till att söka efter en konstlad avart inom mänsklig kultur av avhumanisering som endast strävar efter materiella begär och ytlig behovtillfredsställelse. Det kapitalistiska samhället ställer den dekadenta och urartade västerländska kulturen, enligt amerikansk förlaga, som ett ideal då det skapar mera vinst för de privata ägarna i företagen. Vad vi ser växa fram över hela världen är en ny amerikansk världsordning, ett pax americana.

0.17. Den dialektiska principen om tes och antites har sedan 1991 varit satt ur spel i den geopolitiska dimensionen på grund av Sovjetunionens fall och USA:s och Storbritanniens krig mot Irak, en av Sovjetunionens allierade i Mellanöstern. Gulfkriget 1991 som sanktionerades av ett USA-dominerat FN inledde den unipolära världsordningen – pax americana – vilket har fortsatt sedan dess och intensifierats efter millenieskiftet. Den amerikanska eller atlantiska imperialisten har nu fått fria händer. Geopolitiken är dock liksom allt annat hos den mänskliga existensen styrt av dialektiska lagar och antitesen har bara varit tillfälligt satt ur spel. Efter ett förspel 2008 med Kriget i Georgien och en aktiv rysk utrikespolitik mot den atlantiska imperialismen, vilket bl.a. har lett till bilaterala avtal med Brasilien, Indien, Kina och Sydafrika (inom ramen för BRICS) blossade en ”rysk vår” till liv våren 2014 efter en av USA och EU sponsrad statskupp mot den ryssvänlige ukrainske presidenten, vilket innebar att Krim efter en folkomröstning återförenades med Ryska Federationen och ryska separatister förklarade de ukrainska oblasten Donetsk och Lugansk till självständiga folkrepubliker som uppgick i unionen Novorossiya (Nya Ryssland).

0.18. I kölvattnet på den ryska våren har Ryssland sedan dess återigen trätt fram som den naturliga österländska motpolen till den västerländska imperialismen i Euroasien med stöd av sina allierade i BRICS, den Eurasiska Ekonomiska Unionen (EaEU) med Vitryssland, Kazakstan, Armenien och Kirgizistan som medlemmar, samt alliansen med de shiadominerade staterna Iran, Syrien, Irak och Hizbollah i Libanon. Dessutom har Ryska Federationen förutom med sin BRICS-partner Brasilien knutit kontakter med socialistiska och bolivarianska stater för att mota den amerikanska imperialismen i Latinamerika, nämligen Kuba, Nicaragua, Venezuela, Ecuador och Bolivia såsom medlemmar i Bolivarianska Alliansen för Vårt Amerika (ALBA). Ryssland bedriver olika former av militärt och ekonomiskt samarbete och handel med detta antiimperialistiska block. Bl.a. har man inom ramen för BRICS inrättat en ny alternativ multilateral utvecklingsbank New Development Bank (NDB) 2014 som ett alternativ till de USA-dominerade FN-organen Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken, ekonomiska supervapen i händerna på amerikanska imperialister som fram tills nu har dominerat den globala marknaden. Anarkotraditionalismen anser att detta är en naturlig och därigenom positiv utveckling för att skapa en geopolitisk jämvikt och för att motverka pax americana eller mottraditionen.

0.19. Pax americana och samhällets kulturella upplösning har skett på grund av den enfaldiga nyliberala föreställningen om det pluralistiska samhället där individens rättigheter alltid skall gå före kollektivets bästa. Det är denna hyperindividualism som har lett samhället bort från social samverkan och solidaritet till egoism, passivitet och asocialt beteende och utvecklat en konfusionell kultur. Det nyliberala sociala experimentet har misslyckats fatalt och måste ersättas av ett samhällsklimat som eftersträvar en naturlig balans mellan individens inneboende behov och kollektivets intressen framburet av en anarkistisk traditionalism och en socioekonomisk struktur och organisering efter syndikalistiska eller korporativistiska principer. Samhället måste därför utformas så att det erbjuder medborgarna naturliga former för social samverkan och solidaritet. Dessa sociala enheter måste gestaltas på ett sådant sätt så att det bryter den passivitet och det oengagemang som förlamar medborgarna i deras sociala medverkan. Detta kan endast göras om medborgarna stimuleras till direkt aktivitet och medansvar genom en motivation som främst kan härledas till individernas inneboende begärsnatur och naturliga anlag för en känsla av tillhörighet och ansvar.

0.20. Sålunda måste alla medborgare som berörs av ett beslut ha rätt att på lika villkor delta i beslutandeprocessen. Varje grupp skall bestämma över sina egna angelägenheter samtidigt som alla grupper skall samverka i gemensamma angelägenheter där alla arbetar för att nå gemensamma beslut och för att dessa skall genomföras. Den parlamentariska skendemokratin måste ersättas av en verklig närdemokrati och ett sant demokratiskt synsätt som föreskriver att de centrala organen inte längre kan påbjuda eller förbjuda något för de lokala sociala enheterna så länge dessa handlar i egna angelägenheter, utifrån sitt eget ansvar och sina egna ekonomiska resurser. Den ur moderniteten konstruerade partipolitiska parlamentarismen skall ersättas av en korporativ församling på en kommunal nivå enligt kommunalismens principer. Staten skall ersättas av en federation av fria och autonoma kommuner som skall organisera samarbetsorgan och rådgivande korporativa församlingar, enligt syndikalistiska principer. Kommunen skall dock alltid garanteras sin autonomi och fulla suveränitet såsom den största naturliga samhällsorganismen. Federationen skall liknas vid en gemenskap av fria individuella kommuner.

0.21. Samhället, inom ramen för kommunen, måste dessutom utvecklas mot en harmoni som sammanbinds av solidaritetens idé. Ett sant samhälle med kommunalistiska förtecken kännetecknas av en social gemenskap och solidaritet över alla skillnader vilka de än månde vara, ty individer kommer alltid att och måste tillåtas förbli olika. I kommunen skall alla garanteras en god och grundläggande materiell standard och social trygghet. Klassamhället skall avvecklas och samhällets skiktade socioekonomiska struktur sålunda ersättas av en modell med olika samhällsgrupper och verksamhetsområden i jämställd samverkan över egna särintressen för hela folkets och kommunens bästa. Den solidariska kommunalismen förutsätter därför idén om ett harmoniskt folk och en politisk struktur som överser hela samhällets organisering och garanterar alla sociala gruppers och medborgares likställda intressen samt en fullt utvecklad social rättvisa för alla. I detta ställer den särintressen ur spel i de fall som de äventyrar den sociala rättvisan, oavsett vilken social grupp eller institution som hindrar den sociala jämvikten. Detta innebär i förlängningen att de svaga i samhället genom kommunens intervention skall erbjudas lika rättigheter och möjligheter som de i samhället som är mer lyckosamma.

1. Den traditionella humanismen

1.1. Botemedlet mot den situation som beskrivs ovan, åsamkat av moderniteten, är en humanism som baseras på den ursprungliga eller traditionella värdegrund varpå den en gång i tiden skapades och har vilat. Denna ursprungliga eller traditionella formen av humanism kan spåras till samtliga av de stora religionerna eller andliga system som utformades under antiken. Ett tydligt sådant exempel är kristendomen. Till skillnad från Gamla Testamentets mer kollektiva betoning så lägger Nya Testamentet en större betoning på individens ansvar och personliga frälsning såsom en gudomlig skapelse, såsom Guds avbild. I synnerhet de gnostiska kristna strömningarna tog fasta på människans gudomliga ursprung, vilket gjorde henne unik i förhållande till djuren. Men den traditionella humanismen förvaltades även av olika mysterieskolor långt innan kristendomens uppkomst och bevarandes fram tills våra dagar i synnerhet genom hemliga esoteriska sällskap under den kristna medeltiden som behärskades av en kyrka som helt hade förlorat sin humanistiska grund.

1.2. Den traditionella humanismen formulerades i synnerhet såsom ett filosofiskt system under renässansen, med början i Italien men spreds sedermera till större delen av Europa och i synnerhet till Frankrike och Tyskland. Renässansfilosoferna ställde nu människan i centrum av tillvaron såsom ett gudomligt väsen. Detta stod som en bjärt kontrast till den repressiva människosyn som sedan tidig medeltid hade kännetecknat den katolska kyrkan med dess betoning på arvssynden, att människan i grunden var ond och alltså hörde till Satan men kunde finna sin frälsning genom Jesus Kristus. Mot denna negativa människosyn ställde renässansens humanister Gud som den egentliga drivkraften hos människan. Den traditionella humanismen i sin renässanstappning gick dock längre än så; människan likställdes med en gudom i sin egen rätt. Hon utgjorde centrum av den jordiska tillvaron och förkroppsligade det gudomliga i det köttsliga.

1.3. Den traditionella humanismen ser således människan och individen som en suverän varelse över vilket ingen annan människa kan bestämma i egentlig bemärkelse. Hon lyder främst under de gudomliga lagarna vilket inte några människoskapta lagar kan ersätta än mindre uttrycka till fullo. Sålunda står människan enligt den traditionella humanismen fri från både världsliga furstar och världsliga lagar, såväl som från kyrkans dogmer. Människan är i grunden ett andligt väsen, ej blott en fysisk varelse. Hennes andliga och inre essens står även ovanför alla sociala sammanhang och konventioner. Hon är Gud inkarnerad i en fysisk kropp; en mänsklig gud eller gudinna. Alla individer utgör sålunda en människoson eller människodotter; i varje människa har Ordet tagit kött. Således har alla människor en naturlig rätt att följa sin egen ödesväg, fri från både världsligt och religiöst tvång, efter vad hennes begär eller vilja anbefaller i enlighet med hennes samvetes röst.

1.4. Dock medför den traditionella humanismen även en morallära som är implicit eller underförstått i allt mänskligt beteende och som den enskilde individen måste förhålla sig till. Det etiska och moraliska beteendet står således i centrum för människans existentiella tillvaro. Eftersom hon styrs av gudomliga lagar, så som de uttrycks i ett naturrättsligt prejudikat, så kan hon inte göra precis vad som faller henne in utan allvarliga sociala och existentiella konsekvenser som hon ständigt måste väga in. Där existerar en tydlig gräns mellan rätt och felaktigt beteende; människan tvingas att välja mellan goda och onda alternativ. Alla individer tjänar på att samspela på ett harmoniskt och fredligt sätt med alla sina medmänniskor i den sociala dimensionen; människan är enligt den traditionella humanismen likaledes en social varelse som hon är en andlig, som bäst frodas i ett kollektiv och därför på ett naturligt sätt anpassar sig till sin nästa i en jämlik ömsesidighet. I ett harmoniskt samhälle som vilar på en naturlig ordning och naturrättsliga principer kommer det rätta och goda valet att utkristallisera sig på ett givet sätt; men i ett urartat samhälle som vilar på voluminös och oöverskådlig lagsamling, vilket baserar sig på godtyckligt tyckande och verklighetsfrånvända sociala konstruktioner, kommer individen att lämnas i ett tillstånd av förvirring över vad som egentligen är rätt eller fel; hon kommer i stället att förlita sig på auktoriteter och en storebror som säger åt henne vad hon skall göra för att duga såsom en god och sedlig medborgare.

1.5. I kontrast till den traditionella humanismen kännetecknas den humanism som uttrycks genom moderniteten av upplysningsfilosofi och liberalism, vilket har givit upphov till den sekulariserade nationalstaten. Denna stat styrs och dess överdimensionerade sociala organism hålls i schack med hjälp av en rättsapparat och lagsamling som säger åt den enskilde medborgaren vad som är förbjudet för henne att göra; det är dels tabu att kränka den privata integriteten och äganderätten och dels motsätta sig de byråkratiska offentliga förvaltningsorganen och myndigheterna. Det moderna samhället och dess konstruerade kultur har helt frigjort sig från naturen och i stort förlorat sin grund i naturrättsliga principer, vilket gör den enskilde individen beroende av konstruerade och godtyckliga lagar som anpassar sig efter rådande tidsnycker och aktuella modeströmningar. Människan och individen är fortfarande en suverän varelse enligt den liberala ideologin men är inte längre ett gudomligt väsen. Gud har förklarats död och människan således befriats från inte blott världsliga konventioner eller religiösa rättesnören, utan likaledes från den gudomliga rättvisan och heliga lagar. Människan har i den sekulariserade moderna formen av humanism helt tagit Guds plats såsom en usurpator. Hon må förvisso fortfarande styras av sitt samvete med detta är högst relativt format och i grunden inte ett uttryck för några moraliska sanningar. Således står det henne helt fritt att forma sitt eget liv efter personliga preferenser, så länge hon inte ertappas med att stå på fel sida om lagen. Materialismens princip utgör måttstocken på framgång och den materialistiska filosofin den absoluta sanningen.

1.6. Ur modernitetens variant av humanism har såldes individualismen skapats. Postmoderniteten har tagit nästa steg i denna utveckling och postulerat en hyperindividualism och total relativism, även i den moraliska dimensionen. Detta är det synsätt som lägger betoningen på den enskildes rätt i förhållande till kollektivets behov. Solidariteten sätts sålunda på efterkälken i det moderna samhället. Egoismen tillåts att råda på bekostnad på omsorgen av sin nästa. I ett modernt samhälle premieras primitiva härskartekniker; den personlighetsstörde psykopatiska typen utgör förebilden för den ”gode” chefen och företagsledaren. Känslorna är sekundära, såväl som det relationella. Ensam är stark och gemenskapen har endast en instrumentell funktion, blottat på egenvärde; samhället utformas för att premiera anonymiteten. Istället för moral och etik sätts förnuft och logik i förgrunden för allt handlande, även i den praktiska filosofin. Vetenskapsteorin är helt baserat på den empiriska positivismens principer som endast erkänner det som går att mäta och väga. Intuitionen är helt förbisedd som en kunskapskälla. Kulturlivet i alla dess former möts med en stark skepsis när den inte längre kan bära sig självt ekonomiskt; istället premieras den rena underhållningen då den är mer kommersiellt gångbar. Den gode medborgaren skall vara en duktig konsument av varor och tjänster. Allt har en prislapp.

1.7. Den offentliga förvaltningen och myndigheterna på den statliga, regionala och kommunala nivån kännetecknas av en sträng rationalisering, rigida regelverk och strikta hierarkiska strukturer. Detta återspeglar sig även i den privata företagsvärlden, i synnerhet bland storföretagen och multinationella koncerner som har utvecklats till att bli ”stater” i sin egen rätt. Emfas läggs på tekniska och naturvetenskapliga akademiska utbildningar och evidensbaserad vetenskap. Endast de hårda vetenskaperna tillåts vara norm, där allt går att värdera i sant eller falskt, rätt eller fel, enligt empiriska positivistiska principer; de mjuka eller humanistiska akademiska ämnena eller humaniora, vilket betonar problematisering och hermeneutik, marginaliseras allt mer eller anpassas efter naturvetenskapliga principer för att bibehålla sin legitimitet. Debatter och diskussioner inom den vetenskapliga sfären anses vara överflödiga; den vetenskapliga dogmatismen har stelnat allt mer. Scientismen har blivit den nya religionen i samhället och professorerna dess nya kardinaler. Således har en ny klass av teknokrater utbrett sig och tillförskansat sig makten i samhället på alla nivåer och skapat ett repressivt samhälle med en allt snävare norm om vad som anses vara acceptabelt och normalt beteende, efter en strikt marknadsanpassning. Människan har reducerats från att vara i grunden en social och andlig varelse till att bli en produktiv konsument.

1.8. Den materialistiska människosynen har reducerat människan till en biologisk maskin och hennes psyke till en mekanisk dator helt avskilt från den sociala kontext vari hon lever och den historia som hon har kommit ur, med allt var detta innebär; samhället avhumaniseras och anpassas efter den ekonomiska marknadens krav. Beteendekorrigering kännetecknas av principen om ”omprogrammering”; den psykologiska behaviorismen är den rådande ideologin inom psykologin vid sidan av neuropsykiatrin. Avviktande beteende, exempelvis asocialitet, kriminalitet och missbruk, förklaras i termer av hjärnskador eller det biologiska arvet, vilket skall botas medels medicinering. Känslor anses vara farliga, i synnerhet starka affekter, och patologiseras för att kunna medicineras bort med allt mer effektiv psykofarmaka. Forskningen sponsras av läkemedelsindustrin för att producera resultat som är i lag med kommersiella krav, ej humanistiska. Läkarkåren är allenarådande och har det sista ordet i det moderna samhällets förklaringsmodell över allt mänskligt beteende. Inom en snar framtid kan en majoritet av befolkningen diagnostiseras; den sociala normen blir allt snävare. Denna utveckling leder till en passiviserad befolkning och i längden ett stagnerat samhälle, eftersom frustrationen och missnöjet är förändringens moder. Dessutom rycker dessa ”evidensbaserade” förklaringsmodeller undan mattan för alla sociologiska och socialpsykologiska teorier som förlägger förklaringen till social utslagning i den strukturella och ekonomiska dimensionen; detta ger makthavarna en god ”vetenskaplig” grund för varför det marknadskapitalistiska samhället inte skall demonteras.

1.9. I motsats till detta nuvarande sociala och kulturella tillstånd vill den traditionella humanismen störta teknokraternas och ekonomernas oligarki i syfte att återställa samhällets naturliga form där omsorgen om sin nästa och solidariteten med de utsatta återigen ställs i centrum. Samhällsstrukturer, sociala orättvisor och ojämn ekonomisk fördelning bär det huvudsakliga ansvaret för det höga antalet av utslagna människor, asocialt beteende, missbruk och kriminalitet; det är också här som samhället behöver omdanas i grunden. Ledarskapet måste till skillnad från det moderna samhällets psykopatiska ideal kännetecknas av respekt och tolerans för alla i en arbetsgrupp; utmärkas av vägledning snarare än styrning. I motsats till egotism behöver utvecklandet av empatiska och inkännande kvaliteter hos individerna underblåsas i det sociala umgänget och i synnerhet hos dem som har en samhällsställning med ett stort ekonomiskt och socialt ansvar, vilket mer än andra förväntas ha utvecklat dessa förmågor och skall tjäna som föregångsmän. Etiken och moralen skall utgöra navet i hela samhällsbygget; rättrådighet skall befrämjas. Känslolivet bör på samma vis ställas före förnuftet, intuitionen före logiken.

1.10. Människan skall återigen tillerkännas den dynamiska dimensionen i sitt själsliv. Individen har dessutom ett behov att uppleva att de utgör en del av en större organisk och social gemenskap, att där finns något som är större och transcenderar hennes enskilda person. Det sociala samspelet och umgänget måste därför få stå i fokus; tillvaron skall genomsyras av kulturlivet och dess mjuka värden framför strikt ekonomiska hänsynstaganden, både på den individuella nivån och i den sociala sfären. Inom vetenskaperna, både inom humaniora och de sociala såväl som naturvetenskapliga, skall det intuitiva och begrundande förnuftet utgöra en balans i förhållande till den logiska empirin. Överhuvudtaget skall den akademiska världen genomsyras av ett jämviktsläge mellan naturvetenskap och humanoria; filosofin måste återigen återinsättas såsom kunskapens högsta princip och den mänskliga intellektuella kreativiteten och friheten värnas. Idealismen snarare än den materialistiska realismen bör göras till en allmän ledstjärna i hela samhället, ej blott inom vetenskapen. Konsumtionssamhället skall likaledes ersättas av en ekologiskt och socialt hållbar ekonomi.

1.11. I motsättning till upplysningsfilosofin ställer den traditionella humanismen upp illuminismen som ett värdigt alternativ. Själva ordet ”upplysning” är i de flesta äldre och traditionella filosofier, inte minst de österländska, egentligen en beteckning på själens genomlysande av ett gudomligt medvetande, ett tecken på att tillvarons slöja har blivit rivet och att själen kan se sanningen bakom den materiella tillvaron. Dock approprierades denna beteckning av den rörelse med samma namn som växte fram under mitten av 1700-talet och som i synnerhet fick kraft i och med den franska borgerliga revolutionen. Dock avsågs här en helt annan form av ”upplysning” där invant traditionellt tänkande och dogmatisk tro skulle ersättas av det rationella förnuftet och logisk empirism. Den traditionella humanismen anser förnuftet och logiken vara viktiga instrument för mänskligheten att nå fram till en adekvat uppfattning om tillvaron på den fysikaliska nivån, men att de rent kognitiva funktionerna är starkt begränsande när det avses att uppfatta den metafysiska nivån av tillvaron. När det kommer till en kännedom om den gudomliga tillvaron och medvetandets transcendens kan förnuftet eller logiken till och med vara ett hinder för en sann andlig upplysning. Istället behöver människan anamma intuitionen som en själslig förmåga för att nå kunskap om den transcendenta tillvaron.

1.12. Intuitionen, eller den inre tuitionen (lärandet), är i sin tur en högre form av förnuft, ett gudomligt förnuft till skillnad från det lägre och mänskliga förnuftet vilket är liktydigt med de strikt kognitiva förmågorna, exempelvis logiskt tänkande, etc. För att undvika en sammanblandning och förvirring i kategoriseringen så benämns denna högre form av kunskapande, som innefattar en medvetandemässig transcendens, såsom en illumination, den nivå som arbetar intuitivt eller med en a priori kunskap som kännetecknar en översinnlig och omedveten existens vilket medvetandegörs och befruktar själslivet med en djup insikt om tillvaron. Upplysning är istället den kunskap som ernås genom att genom sina sinnen studera empiriska fakta och baserat på dessa dra vissa logiska slutsatser och utifrån detta göra en tolkning av ett fenomen, det som i vardagligt tal menas med förnuft. Illuminationen är en ren kunskap som ej behöver tolkas när den väl upplevs; dock hemfaller själen ofta åt en tolkning av upplevelsen och därigenom bildas en efterkonstruktion som individen försöker att förstå på ett rent logiskt plan och förnuftsmässigt sätt. Den största skillnaden mellan illumination och upplysning är att medvetandet med den förra ernår fakta från det inre eller transcendenta medan den senare blott erhåller fakta från det yttre och sinnliga. Både upplysningen och illuminationen behöver dock komplettera och balansera upp varandra, ty en intuition som inte kan bekräftas genom en logisk analys är av en pseudokaraktär.

1.13. Den traditionella humanismen delar vidare upp människan i tre huvudsakliga nivåer, nämligen kropp (hyle eller soma), själ (psyke) och ande (pneuma). Den existentiella tillvaron delas i sin tur in i korresponderande tre nivåer eller plan, den fysiska eller hyliska nivån, den astrala eller psykiska och den andliga eller pneumatiska tillvaron. Det hyliska planet motsvaras av det materiella universum som styrs av de fysikaliska lagarna; det astrala planet utgörs av världssjälen som animerar materian och betingar naturlagarna; medan det pneumatiska planet utgörs av det rent gudomliga och sant kausala i hela tillvaron och existensen. Den traditionella humanismen förnekar dock den dualistiska existentiella världsåskådning, så som den uttryckes i klassisk och gnostisk kristendom, där kropp åtskiljs helt från ande. Denna senantika och medeltida fragmenterande föreställning har sedan ytterligare förstärkts genom upplysningstidens betoning på klyvnaden av kropp och själ, vilket i modern tid har föranlett den biologiska och mekaniska synen på människan när till slut anden formellt har avskaffats och under postmodernismen även själens existens ifrågasätts. I motsats till dessa föreställningar ser den traditionella humanismen på ande, själ och kropp såsom i grunden en helhet och enhet, som ett kontinuum av varande från det finaste (anden) till det grövsta (materian). Sålunda betingas kroppen av själsliga processer som i sin tur påverkas av andliga principer och vice versa, vilket i sin tur interagerar med andra individer och deras respektive ande-själ-kroppssystem i ett ständigt närande kretslopp. Sålunda omhuldar den traditionella humanismen en spiritu-bio-psykosocial människosyn. Fragmenteringen och åtskillnaden av ande, själ och kropp är istället betecknade för den dysfunktionella människan snarare än den ideala.

1.14. I sin yttersta teologiska och teosofiska förlängning ser denna dualism ondskan (förkroppsligat av Satan) och godheten (förkroppsligat av Gud) såsom två motsatta krafter som är helt disassocierade och oberoende av varandra. Till skillnad från denna vulgära dualism postulerar den traditionella humanismen, i linje med den hermetiska och nyplatonska läran, en balanserad syn på Gud som i sig bestående av två jämlika polariteter som inom sig förenas till en syntes men som ute i världen och hos människan uttrycker sig såsom en tes och antites, som en livskraft och en dödsdrift. Livsenergin driver på människan och naturen att gro och utvecklas, mot individuation och evolution, och att uttrycka sin vilja – begären. Dödsdriften strävar efter regression och devolution – att släcka ut begären. Sålunda, även om människan till sitt väsen och innersta essens är helig och gudomlig så uttrycker hon likaledes de gudomliga polariteterna inneboende i Gud och den yttersta tillvaron, så som det symboliseras av Solen (dagen) och Månen (natten). Hon har även förmågan och det fria valet att agera på det goda inom sig och Guds ljusa aspekt eller på det onda och Guds mörka aspekt; det yttersta målet är att förena dessa två motstridiga krafter med varandra till en syntes och därigenom överträffa sin vanliga profana mänsklighet, ty det är endast i klyvningen av dessa två som dysfunktionen (avsaknaden av den naturliga jämvikten och harmonin) infinner sig och ondskan kan härja fritt ute i världen och hos människan. Det är också denna klyvning som betonar det materiella och negligerar det andliga, ty det fjättrar sinnet till materien och fjärmar det från anden. I förening kan den destruktiva dödsdriften bemästras och användas i livsdriftens tjänst för att regenerera den mänskliga naturen och vederkvicka själen till det andliga. Det är dock människans rättighet att i absolut fri vilja tillåtas göra detta val oberoende av några sociala påbud, dock ej befriat från sociala konsekvenser.

1.15. Sålunda finns det två perspektiv eller dimensioner att betrakta tillvaron på, den rent mänskliga eller individuella och den yttre världen som sådan vilket existerar vid sidan av människan. Den traditionella humanismen betecknar den ena som makrokosmos eller ”det större universum” (världen) och den andra som mikrokosmos eller ”det mindre universum” (människan). Den traditionella humanismen postulerar vidare att makrokosmos står i enlighet med mikrokosmos, eller med andra ord att det existerar ett intimt och synkronistiskt samband mellan världen och människan; det som försiggår ute i världen har sin direkta motsvarighet hos människan och vice versa. Av detta så dras den naturliga och logiska slutsatsen att människan inte blott kan nå kunskap om transcendenta nivåer inom sig själv utan även om världen utanför henne själv genom intuitionen; den illuminerade själen som är genomlyst av ett gudomligt medvetande når därmed kunskap om hela existensen både i det mindre och i det större. I ett optimalt förhållande befinner sig den mänskliga själen i ett tillstånd av samklang med världssjälen; människans ande står i ett intimt samband med Gud eller gudarna; människans kropp utgör en integrerad del av ekosystemet och det naturliga kretsloppet. Detta tillstånd utgör en paradisisk existens men är inte alls ouppnåeligt; den är en realitet. Naturmänniskan, urinvånaren eller medlemmen av ett naturfolk, upplever detta tillstånd av harmoni och sällhet, i princip alltid i de hyliska och psykiska nivåerna, och inte alls sällan på den pneumatiska nivån, genom den kollektiva och sociala dimensionen. En österländsk yogi eller yogini upplever denna existentiella tillvaro i samma eller ännu högre utsträckning i den individuella dimensionen.

1.16. Den moderna människan befinner sig i ett motsatt och disassociativt tillstånd i förhållande till samtliga av dessa tre nivåer av tillvaron; hennes moderna civilisation har avlägsnat henne från det naturliga bandet till ekologin och hennes brist på tro och bejakelse av andliga ting har helt dragit igen förlåten till de gudomliga mysterierna; likaledes har den moderna människan utvecklat en disharmoni i förhållande till den spontana spirituella vördnaden för naturen och allt liv, vilket har blockerat hennes förmåga att psykiskt kommunicera med världssjälen. Detta har skett i den sociala dimensionen och hos individen skapat en djup känsla av alienation och ensamhet, med ett svårt psykiskt lidande som följd. Den traditionella humanismen vill bota individen från detta sjuka tillstånd genom att skapa ett samhälle som återbördar människan tillbaka i ett harmoniskt förhållande till ekosystemet och återigen förbinder henne med den stora anima mundi, eller moder natur. Endast en sådan individ kan i förlängningen nå en fullständig kunskap om Gud och om universum – om Alltet. Detta illuminerade medvetandetillstånd hänförs till även såsom en gnosis – ren i motsats till tolkad kunskap. Det är denna intuitiva förmåga i synnerhet, ej blott det intellektuella förnuftet, som gör människan till en unik varelse i skapelsen. Den traditionella humanismen delar således alla religioners postulat att människan de facto är skapelsens krona.

1.17. Den traditionella humanismen postulerar dessutom att där finns ett tredje perspektiv eller område som utgör ett mellanområde eller intermediär sfär mellan makrokosmos (världen) och mikrokosmos (människan), nämligen mesokosmos eller ”det mellersta universum” – samhället. Den traditionella humanismen lägger en stor emfas på den sociala dimensionen i sin förståelse för människans behov. Människan är en relationell varelse och det första eller primära samhället utgörs av familjen, vilket fostrar barnet till det större samhället. Man kan påstå att varje familj utgör en individ i ett samhälle. Sålunda kan man se tre hela nivåer i ett samhälle, individen (den minsta enheten), därefter familjen vari individen föds och tillåts få frodas och växa under sina barndomsår, samt det utvidgade eller stora samhället vari familjen föds, närs och dess medlemmar tillåts verka i den sociala dimensionen, i synnerhet som vuxna och fria individer. Det är i samspelet med föräldrarna som individen utvecklar sin personlighet genom att kunna spegla sig i deras gestalter. På samma sätt utvecklar familjen sin karaktär i samspelet med sin sociala omgivning i samhället, vari familjens identitet kan speglas. Familjen utgör en mesokosm i sin egen rätt, likväl alla sociala sfärer som i allt större omkrets kan ritas runt familjen tills hela kommunen omfattas vilket  utgör samhällets yttersta gräns.

1.18. Mesokosmos syftar till att skapa ett möte mellan mikrokosmos och makrokosmos då dessa överlappar i mesokosmen. Sålunda avspeglas makrokosmos eller hela universum i alla dess plan och nivåer i det mesokosmiska samhället, vilket i sin tur återspeglas i mikrokosmos eller människan. Man kan även se en omvänd rörelse där människans mikrokosm projiceras i samhällets mesokosm, vilket i sin tur projiceras ut över universums makrokosm. Man kan även se mesokosmos som en medlare eller förmedlare mellan makrokosmos och mikrokosmos, vari den förra återspeglas och den senare projiceras. Sålunda försiggår ett kontinuerligt flöde och återkoppling mellan samtliga dessa tre sfärer eller dimensioner i tillvaron; ingen av dem kan existera utan de övriga två, åtminstone i den mänskliga tillvaron. Liksom den makrokosmiska världen utgör en medveten organism, på samma sätt som den mikrokosmiska människan, så bildar det mesokosmiska samhället en organisk entitet med sin egen särpräglade kollektiva själ eller egregore, vilket är unik i förhållande till andra samhällen; även den sociala organismen hyser ett medvetande. Eftersom både makrokosmos och mikrokosmos delas upp i ande, själ och kropp så kan man även se dessa tre nivåer i mesokosmos. Av detta så följer att samhället består av en hylisk, psykisk och pneumatisk nivå, vilket utgör dess naturliga hierarki. Sålunda skiktas ett samhälle i hyliska (eller somatiska), psykiska och pneumatiska individer som har sina unika och skilda funktioner i samhället.

1.19. Det står således utom allt tvivel att den traditionella humanismen hyser en diametralt olik människosyn i jämförelse med den sekulariserade och ”upplysta” synen på humanism och på människan. Den traditionella humanismen omhuldar en esoterisk världsåskådning och människosyn då däremot modernitetens humanism bekänner sig till en materialistisk, profan och exoterisk världsåskådning och människosyn. Dock delar den traditionella humanismen många självklara principer med den moderna, såsom att garantera den personliga integriteten, individens psykiska och fysiska okränkbarhet, de mänskliga rättigheterna, med allt vad det innebär i form av yttrandefrihet och uttrycksfrihet, etc. En individ skall i grunden inte kränkas eller förföljas på grund av sina personliga preferenser. Således anses alla människor av den traditionella humanismen vara av lika värde, oavsett kön, ålder, fysisk och psykisk hälsa, sexuell läggning, politiska åsikter, socioekonomisk ställning, etniska bakgrund, etc. Den traditionella humanismen anser samtliga dessa rättigheter vara grundat i naturrättsliga principer. Med ”lika värde” menas att alla människor till sin essens delar på samma grund, den andliga kärnan och gudomliga gnistan.

1.20. På samma naturrättsliga grund anser den traditionella humanismen att människan å andra sidan inte är jämställd med sin nästa. Med ”ställning” så avses alla förutsättningar som en individ har för att kunna utföra en viss social och/eller ekonomisk funktion. Olika individer har olika förutsättningar vilket gör den socialistiska och liberala jämställdhetsprincipen till en absurd idétradition då den faller på sin egen orimlighet och avsaknad av realitetsförankring. Som människor har vi olika förutsättningar som baserar sig på det genetiska arvet, sociala arvet, intelligensnivån, emotionell mognad, fysisk och psykisk hälsa, handikapp, talang, personliga preferenser, personlighetstyp, karaktär, erfarenhet, kunskapsnivå, bildning, utbildning, social kompetens, visdom, andlig förmåga, etc. Listan kan göras lång på olika faktorer och variabler som gör oss till olika individer med olika förmågor, kvaliteter, och inte minst begränsningar och tillkortakommanden.

1.21. Kombinationen av alla dessa variabler skapar tre huvudgrupper eller sociala kategorier, nämligen (a) den hyliska karaktären vilket finner sina främsta ambitioner i jordiska eller köttsliga begär och leder sitt liv efter materialistiska preferenser, en tämligen impulsiv och instinktiv personlighet (den omtöcknade människan); (b) den psykiska karaktären vilket till huvudsak är en reflekterande individ och motiveras av sina intellektuella förmågor, sin disciplin, koncentrationsförmåga och mentala viljestyrka (den upplysta människan); samt (c) den pneumatiska karaktären vilket i huvudsak formar sitt liv helt efter andliga preferenser och har förmågan att skåda i den metafysiska och översinnliga tillvaron, en synnerligen intuitiv person (den illuminerade människan). Det är uppenbart att en hyliskt orienterad individ i de flesta fall varken har förmågan att göra en optimal insats eller kan förverkliga sig själv i en psykisk och allra minst i en pneumatisk funktion. Inte heller kommer en pneumatiskt lagd person att känna tillfredsställelse i uttalat hyliska eller psykiska funktioner; han kommer ej att kunna utnyttja sin talang till fullo i renodlade psykiska funktioner och troligtvis känna sig bortkommen och alienerad med en hylisk uppgift. En uttalat psykiskt orienterad karaktärstyp kommer å ena sidan att känna sig hämmad och med stor sannolikhet sakna en genuin fallenhet eller talang för en hylisk funktion och å andra riskera att få svårigheter med att ernå en sann gnosis i den pneumatiska och därvid stanna upp på sin initiatoriska vandring.

1.22. Naturligtvis kommer det att infinna sig undantag och ibland kommer även vissa individer antingen att transcendera eller descendera sina ursprungliga talanger och skifta orientering i typologin. Men i det stora hela tenderar människan att i detta livet stanna kvar och förverkliga sin typiska potential till fullo. Det ligger sålunda inte någon värdering i att ett pneumatiskt självförverkligande skulle vara bättre eller mer riktigt än ett psykiskt, eller att en hyliskt fulländning på något sätt skulle ha lägre värde och rättfärdigande jämfört med en psykisk, osv. Det primära är att varje individ finner optimal tillfredsställelse och självförverkligande, inte minst excellens, i sin egen kategori under denna unika inkarnation. Den traditionella humanismen utgår således från läran om själavandring och reinkarnation; det finns en djupare existentiell grund för och andlig mening med varför en själ inkarnerar i en viss typologi. Läran om själavandring menar att människan evolverar själsligt och erfar olika faser under sin mognadsprocess, och går från en hylisk mot en alltmer pneumatisk orientering, sett utifrån ett metafysiskt perspektiv över hela reinkarnationscykeln. Vissa individer evolverar redan under en och samma inkarnation från lägre funktionell typ till en högre, medan majoriteten gör denna övergång mellan inkarnationerna. Detta oaktat är det aldrig någon annan individ som kan avgöra vilken typologi en viss individ har fallenhet för när den kommer till världen; det är något som får uppenbara sig för varje enskild individ under loppet av skolåren och det yrkesverksamma livet. Sålunda påbjuder den traditionella humanismen att alla människor föds lika och att ställning i samhället aldrig kan påverkas av börd eller ursprungsfamiljens socioekonomiska förutsättningar.

1.23. Jämställdhet och jämlikhet utgör därför två helt olika variabler i en samhällsordning och rent existentiellt, även om de förenas i en och samma individ; det går inte ens att jämföra en jämställdhet med en jämlikhet. Exempelvis kan aldrig en individs sociala ställning påverkas av faktorer såsom kön, sexuell läggning, etniska bakgrund och politiska åsikter. En huvudprincip är att en funktionell samhällsställning aldrig skall ha någon relevans i det politiska fältet; inom politiken och juridiken är alla individer jämlika. Det primära är att en människans värde inte är avhängigt dess instrumentella förmåga eller funktion i den sociala och ekonomiska dimensionen. Således har ett matematiskt geni lika stort människovärde som en förståndshandikappad eller autistisk individ. Dock kan de inte ha samma sociala ställning i samhället då de har helt olika förutsättningar i sin sociala och ekonomiska funktion. Ålder kan exempelvis utgöra en sådan faktor då äldre människor utifrån ett perspektiv inte orkar lika mycket eller är lika kvicka eller snabbtänkta i jämförelse med yngre men utifrån ett annat bär på en betydligt bredare och djupare erfarenhetsbank och kunskap, inte minst mognad, jämfört med yngre människor; beroende på arbetsuppgifter kan ungdom eller ålderdom vara utslagsgivande såsom kvalifikationskriterier, då däremot några tiotal år inte gör någon större skillnad i de flesta fall. Kunskapsnivå, erfarenhet och utbildningsnivå kan dock vara mycket utslagsgivande i vissa kvalificerade yrken, såväl som social kompetens, emotionell och andlig mognad kan vara det i andra. Dessa exempel är framtagna endast för att visa att den traditionella humanismen sätter ett stort värde i människors olikheter såsom individer och att det i ett rättvist samhälle måste få finnas utrymme för en motsvarande ojämställdhet – i rättvisans namn.

2. Anarki och tradition

2.0.1. Den traditionella humanismen utgör den filosofiska grund varpå ett alternativt samhälle skall byggas, utifrån en radikal antimodernitet. Anarkotraditionalismen utgör den metod varmed samhället genom en politisk och facklig aktivism skall omdanas från en modern kapitalistisk nationalstat till en syndikalistisk kommunalism och federation av suveräna kommuner på en traditionell grund. Anarkotraditionalismen utgör tillika den modell utifrån vilket det sekulariserade samhället skall återställas så att det uttrycker anarkistiska ideal i sin frihetlighet och sociala organisering, samt traditionalism i sin andlighet och kulturella vederkvickelse. Det ena behöver det andra för att balanseras ut och stävjas eller tyglas; i sina ytterligheter leder de båda till ofullkomliga samhällsbyggen som har renats från den kapitalistiska nationalstaten med ett botemedel som utifrån individens andliga integritet potentiellt kan vara mer katastrofal än sjukdomen – i det ena fallet den sekulära staten i det andra en reaktionär monarki.

2.0.2. Traditionalismen (den s.k. ”traditionella skolan” inom religionsfilosofin) tenderar i vissa fall och i synnerhet i sina mer extrema former att romantisera äldre och medeltida feodala strukturer som egentligen inte har så mycket med traditionen att göra eftersom feodalismen uppkom först efter senantiken och all sann traditionalism egentligen borde söka sig till antiken och klassicismen, och inte till en kulturellt nedgående rörelse (feodalismen); metaforer såsom ”aristokrati” och ”kunglighet” misstas för sina konkreta och historiska motsvarigheter emedan de istället borde användas såsom bilder som på ett mer intuitivt sätt förmedlar en tankeidé. Anarkismen å andra sidan har, från att till sitt ursprung ha varit en uttalat andlig frihetlig rörelse, i sina moderna och i synnerhet mer extrema uttryck tillåtit sig bliva integrerat med socialismen och kommunismen, dvs. underordnat sig en modern materialistisk historiesyn, detta i synnerhet inom anarkosyndikalismen och anarkokommunismen; den har gjort sig till ett extremt uttryck för modernitet.

2.0.3. I motsats till de extrema formerna av både traditionalism och anarkism ställer anarkotraditionalismen sig såsom ett radikalt alternativ; extrem betyder ”ytterst” och har sitt etymologiska ursprung i det latinska ordet exter (”yttre”), synonymt med exoterisk, medan innerbörden av ordet radikal är ”kommet från källan” eller ”innerst” som i sitt etymologiska ursprung kan länkas till latinets radix (”rot”), dvs. esoterisk, eller med andra ord från det gudomliga ursprunget och för det yttre förborgat. Sålunda representerar anarkotraditionalismen både en radikal och esoterisk ideologi. Som sådan anser den att en otyglad traditionalism kan leda till en reaktionär teokrati och andlig likriktning medan en otyglad anarkism riskerar att leda till ett socialt och andligt sönderfall; den konservativa och reaktionära impulsen i traditionalismen behöver anarkismen såsom en tygel för att värna om den individuella friheten och sociala rättvisan, då däremot anarkismen behöver traditionen såsom en nödvändig andlig grund för solidariteten och den sociala stabiliteten, ty solidaritet och social samverkan kan inte skapas och än mindre upprätthållas utan ett andligt kitt och en gemensam tradition.

2.1. Traditionalismen, såsom utgörades en av de på den traditionella humanismens grund resta två stora pelarna i anarkotraditionalismens ideologi.

2.1.1. All mänsklig kultur vilar på en tradition. Kulturens historia är själva navet eller grunden för dess existens och denna historia frambärs i sin tur av traditionen. Själva ordet tradition är hämtat från latinet och har samma etymologiska ursprung och innebörd som ordet tradera, dvs. ”att förmedla”. Tradition översätts ofta till ”överföring” eller ”överlämning”, dvs. en kunskap som lämnas över från en människa till en annan, från en generation till nästa generation. Det är ett sätt varmed ett samhälles kollektiva historia överförs och förmedlas genom seder och bruk, konventioner och tabun, berättelser och myter, äldre generationers erfarenheter och kunskaper. Traditionen ämnar genom sin visdom att undervisa och vägleda människan – nästa generation – så att den slipper att begå samma misstag som tidigare generationer har erfarit. Därigenom slipper varje människa och varje ny generation att ”uppfinna hjulet på nytt” och börja om från början igen. Sålunda utgör traditionen grunden för all utveckling.

2.1.2. Dock existerar det två olika sorters traditioner, en temporal och en universell. Den temporala är bunden vid en viss tid och lokalitet. Den utgör den strikt mänskliga dimensionen av en tradition som är unik för varje samhälle och den kontext som den befinner sig i. Således är den unik i förhållande till den kultur vari den har utvecklats. Den universella traditionen är transkulturell, allmänmänsklig och tidslös. Den är till sin essens andlig till skillnad från den temporala traditionen som är själslig eller psykisk eller social. Det universella är också det naturliga; det som finns oberoende av människan. Det temporala är det kulturella och konstrueras alltid av människan i den sociala dimensionen; det förra är ett teosofiskt spörsmål och den senare ett sociologiskt fenomen. Ett annat ord för den universella traditionen är sophia perennis, ”den tidslösa visdomen”. Det är denna universella eller primordiala tradition som främst åsyftas med ordet ”tradition” i detta manifest, utan att för den skull nullifiera vikten av den temporala traditionen vilket egentligen har sitt ursprung i och är beroende av den primordiala.

2.1.3. Optimalt skall således den temporala traditionen, så som den är verksam i dagens kontextuella verklighet, ha sin grund i den tidslösa eller primordiala traditionen men detta är inte alltid fallet. I de fall som samhället har degenererats har detta i regel berott på att den temporala traditionen eller mänskliga kulturen har distanserat sig från den primordiala traditionen eller den naturliga ordningen. Detta är i synnerhet ett förhärskande tillstånd i det moderna och postmoderna samhället. När kulturen på detta sätt avskiljs från den primordiala traditionen så urartar den. Moderniteten skapade en vetenskaplig bastard och ett substitut till traditionen som var helt historielös. Postmoderniteten har skapat ett tillstånd av total traditionslöshet i sin iver att sätta relativismen på altaret. Traditionalismen har som syfte att dels utforska den tidslösa visdomen eller primordiala traditionen och dels verka för dess genomslag i kulturen och för dess radikala vederkvickelse i den sociala dimensionen.

2.1.4. Själva grundtanken med sophia perennis är att det bakom alla andliga system eller religioner finns en ursprunglig impuls eller källa varutan igen andlighet eller religion hade kunnat existera. Denna inre impuls är Gud eller av gudarna härledd. Den primordiala traditionen är sålunda helt och sant esoterisk till sin karaktär, dvs. dess natur utgörs av en inre kvalitet. Alla andliga system, såväl ”esoteriska” som ”exoteriska”, som utövas av individer och praktiseras av grupper utgör dock egentligen en temporal tradition. Likaså utgör alla religioner på samma sätt en tidsbunden och lokalt förankrad tradition. Dock innehåller dessa temporala andliga traditioner spår, i mer eller mindre omfattning, av den primordiala traditionen; vissa mer och vissa mindre. Ju större samstämmighet mellan det temporala och det universella som råder, desto mer och bättre uttrycker en tradition den tidslösa visdomen och tjänar sitt verkliga syfte både för individen och samhället på ett optimalt sätt.

2.1.5. Vissa mänskligt och socialt överförda traditioner är så väl bevarade och uttrycker så optimalt de eviga sanningarna och principerna att de i allt praktiskt hänseende kan sägas representera den primordiala eller ursprungliga traditionen. När detta sker kan man se en mycket stor samstämmighet mellan flera olika och till synes isolerade temporala traditioner, på ett flertal platser över hela jorden. Detta är fallet även idag. Sålunda kan man se exempel på andliga traditioner av esoterisk karaktär både i österlandet och i väst som är mycket snarlika. Ett mycket tydligt sådant exempel är schamanismen som utgör den första formen av religion och andlig initiatorisk väg. De schamanistiska traditionerna, oavsett vart och närhän de har praktiserats på jorden och fortfarande praktiseras i en oavbruten initiatorisk historisk linje, uttrycker den primordiala traditionen mer än något annat system. Tecken på en naturlig schamansk religiositet eller andlighet kan även skönjas hos barn i alla kulturer, även i de sekulariserade, som en naturlig del av utvecklingspsykologin.

2.1.6. Denna tidiga och primitiva form av den primordiala traditionen kännetecknas på grund av sin animism med en jordbunden eller terrestrial andlighet; materialism. Denna benämns såsom en tellurgisk, ktonisk och lunar tradition, vilket primärt baserar sig på en extatisk dyrkan av Gudinnan, de feminina och kvinnliga principerna; de moderliga kvalitéerna, vilket betonar den sociala dimensionen och omtanken om sin nästa. Parallellt med detta utvecklades matriarkatet såsom den tidigaste och mest primitiva formen av social organisering och kulturella utveckling. Detta tog formen av ett stamsamhälle. Detta matriarkat kännetecknades (och kännetecknas fortfarande bland vissa naturfolk) av en egalitarism utan några hierarkier eller formellt ledarskap, där beslut togs (och tas) tillsammans och i konsensus. Schamanen eller medicinmannen utgjorde stammens andliga rådgivare och den som skapade en harmoni mellan stammens mesokosmos och världens makrokosmos. Så småningom utkristalliserades även en hövding som koordinerade stammens resurser, allteftersom denna blev större och utvecklade en mer sofistikerad kultur och social samverkan.

2.1.7. Samtliga andliga och religiösa system som antingen har praktiserats eller fortfarande praktiseras i världen, förutsatt att de har en härkomst till antikens kulturer, kan härleda sin existens till den animistiska schamanismen. Ur schamanismen utvecklades så småningom en mer sofistikerad form av andlighet som tog formen såsom de alkemiska och ritualmagiska traditionerna, praktiserade sida vid sida. Alkemin har sin grund i den animistiska världssyn som genomsyrar schamanismen och ritualmagin har det i den schamanska sympatetiska magin, vilket dessutom bildar grunden för all vetenskapsfilosofi. Så småningom förankrades magin till de observerade stjärnbilderna och ”vandrande stjärnorna” eller planeterna, vilket besjälades med olika andeväsen på samma sätt som naturen på jorden, de fyra elementens rike, redan hade besjälats sedan urminnes tider. Således utformades den astrologiska magin vid sidan av den elementara; så småningom associerades de tolv stjärnkonstellationerna eller zodiakens tecken och de sju synliga planeterna (i vilket solen och månen räknades med) med olika gudar och gudinnor.

2.1.8. Parallellt med detta förenades den alkemiska traditionen med astrologin och förbands med den rituella magin. Denna astrologiska alkemiska och magiska tradition uppstod i det som traditionellt hänförs till såsom Kaldéen, det område som även omfattar Mesopotamien och som ligger vid och mellan floderna Tigris och Eufrat. Parallellt med detta skapades även inom samma område den första mänskliga civilisationen. Således tog den primordiala traditionen sin mänskliga form i Kaldéen, på samma sätt som den ursprungliga civilisationen grundades i Mesopotamien; denna region utgör den mänskliga kulturens vagga till vilket den västerländska civilisationen på grund av sin proximitet står som närmast. (Den arabiska civilisationen vilar till stor del på den hellenistiska.) Moderniteten har dock gjort sitt bästa och till stora delar lyckats med konststycket att avskilja den moderna västerländska människan från hennes antika ursprung till såpass grad att den österländska människan, och hennes mellanösterländska kusin, bättre än deras västerländska släkting förkroppsligar den antika människan och dess primordiala tradition, dvs. tills den dag då globaliseringen även har korrumperat deras själar.

2.1.9. Denna senare, utvecklade och sofistikerade form av den primordiala traditionen associeras på grund av sin starka astrologiska betoning med en astral eller himmelsk andlighet; transcendentalism. Denna benämns såsom en solar tradition, vilket primärt baserar sig på en dyrkan av Guden, de maskulina och manliga principerna; de faderliga kvalitéerna, vilket betonar erövrandet av de lägre drifterna och den personliga kultiveringen. Om den tellurgisk-lunara andligheten betonar extas så betonar den solara exaltation och apoteos. Parallellt med detta utvecklades patriarkatet såsom den senare och mer sofistikerade formen av social organisering och kulturella utveckling. Detta tog formen av ett hembygds- och stadssamhälle. Detta patriarkat kännetecknades (och kännetecknas fortfarande i vår moderna västerländska tidsålder) av ett hierarkiskt samhälle med ett starkt formellt ledarskap, statsbildning och ett system av lagar som ersatte (och ersätter) stammens naturliga sociala kontroll. Andligheten utvecklades snart till en institutionaliserad religion med ett helt kast av präster och prästinnor, som medlade (och fortfarande tror sig medla) mellan folket och det transcendent gudomliga. Sålunda såg mänskligheten högkulturernas och högcivilisationernas gryning, och parallellt med denna framväxandet av den hermetiska vetenskapen och konsten.

2.1.10. Denna urtida andliga tradition, bestående av de tre stora konsterna och vetenskaperna – magi, alkemi och astrologi – hänförs till såsom trivium hermeticum eller ”den trefaldigt stora hermetiska traditionen”. Denna hermetiska andliga impuls utgör grunden för all andlighet, religion och vetenskap, på samma sätt som den kultur inom vilket den utvecklades i Kaldéen utgör grunden för all form av högre och klassisk kultur och social organisering. Den europeiska kulturtraditionen och dess andlighet är en direkt arvtagare till denna primordiala tradition och urtida kultur. Den moderna västerländska marknadsekonomin och industrialiseringen har dock rotat upp den postmoderna europén från detta djupa och rika kulturarvs närande mylla i så stor utsträckning att dagens asiat, indier, semit och perser står denna ursprungliga andliga och kulturella impuls betydligt närmare, åtminstone tills den dag då den globala marknadsekonomin har förvandlat dem till själslösa konsumenter på samma sätt som hos den genomsnittlige europén.

2.1.11. Den primordiala traditonen kan således i en mer strikt bemärkelse beteckna den temporala tradition som först av alla förkroppsligade den tidslösa visdomen förmedlat från det gudomliga till det mänskliga, som i en mer primitiv form utvecklades parallellt över hela världen i den schamanska impulsen samtidigt med den ackompanjerade primitiva formen av kultur, men som sedermera med tiden och parallellt med civilisationens genombrott i Mesopotamien även utvecklade en mer sofistikerad och kosmologiskt strukturerad primordial kaldeisk esoterisk tradition, vilket den traditionella humanismen kallar ”hermetisk”. Denna spred sig sedan till Egypten, där den grundade och utvecklade den egyptiska hermetiska traditionen. Denna senare hermetiska tradition spred sig sedermera dels till Grekland, där den utvecklade den pytagoreiska skolan och sedermera den platonska, och dels till Indien där den förenade sig med den inhemska schamanska traditionen och utvecklade den trantriska traditionen, ur vilket yoga utknoppade sig, och vidare till Kina där den så småningom lade grunden för taoismen. Den indiska tantrismen förenade sig sedan med buddhismen, vilket spred sig till Tibet och där sammanfördes med den inhemska schamanska traditionen och gav upphov till den tibetanska buddhismen.

2.1.12. Parallellt med denna rörelse i österlandet utkristalliserades en hellenistisk esoterisk rörelse vilket lade grunden för olika mysterieskolor, med epicentrum i Alexandria, vilket utvecklade den hermetiska traditionen vidare och dessutom gav upphov till de nypytagoreiska, nyplatoniska och gnostiska traditionerna, vilket inte blott hade en djup påverkan på den tidiga kristna rörelsen utan även så småningom influerade den judiska mystiken, qabalah. Dessa alexandrinska traditioner återuppväcktes igen under renässansen och i Italien, efter att de till stora delar hade bevarats av de arabiska vise, vilket till slut gav upphov till den rosicrucianska traditionen såsom en esoterisk underström i en kristen religiös kontext.

2.1.13. Slutsatsen av allt detta är att både de hermetiska, nypytagoreiska, nyplatonska, gnostiska, kabbalistiska och rosicrucianska traditionerna i väst, såväl som de trantriska, tibetanskt buddhistiska och taoistiska i öst, har magiska, alkemiska och astrologiska aspekter. Samtliga av dessa stora andliga esoteriska traditioner är relativt trogna och rena representanter för den primordiala traditionen. Även om den europeiska kulturtraditionen står denna närmast på grund av influenserna från den hellenistiska kulturen genom Grekland och sedermera Rom, och återigen genom omvägar från den arabiska renässansen efter Islams framväxt, så har moderniteten såsom en samhällsreform och modernismen som ett kulturellt uttryck, i kölvattnet på liberalismens genombrott, upplysningstiden, scientismen, den kapitalistiska marknadsekonomin, industrialiseringen och urbaniseringen, till stora delar vattnat ur Europa från sina kulturella rötter.

2.1.14. Denna urartningsprocess har dock skett gradvis och över flera millenia; förfallet inleddes ej med upplysningstidens, marknadsekonomins och industrialiseringens genombrott under 1700-talets andra hälft. Den Traditionella Humanismen motsätter sig den moderna synen på tiden och utveckling som linjär och evolutionär; den materialistiska historiesynen är ytterligare ett vulgärt uttryck för moderniteten. I motsats till detta framställs en historiesyn som ser förändringsrörelsen och tiden gå i ständiga cykliska och periodiska faser av evolution (utveckling) och devolution (förfall). Ingenting är statiskt eller fast utan hela naturen och även kulturen är underkastad denna periodicitet. Traditionalismen ser i huvudsak fyra stora faser, epoker eller eror, vilket har sitt ursprung i antikt grekiskt tänkande: (a) guldåldern, (b) silveråldern, (c) bronsåldern och (d) järnåldern; dessa motsvarar de fyra erorna eller yugas så som de beskrivs i den hinduiska filosofin, nämligen (a) satya yuga vilket motsvarar den gyllende tidsålder då människorna styrs av gudarna, (b) treta yuga vilket motsvarar en viss moralisk nedgång, en process som övergår till (c) dvapara yuga och till slut inleder modernitetens tidevarv eller (d) kali yuga, vilket representerar syndernas eller sedelöshetens tidsålder.

2.1.15. Guldåldern representerar den förantika eller förhistoriska perioden av mänsklighetens kultur, av vilket endast mytiska spår finns kvar idag, såsom myten om Atlantis, Shambhala och Eldorado. Den senaste silveråldern representeras av de första antika civilisationernas uppkomst och blomstring runt år 3000 f.Kr., ursprungligen grundade av och arvtagare till guldålderns civilisationer, såsom de sumeriska (kaldeiska), egyptiska (hermetiska) och grekiska (pytagoreiska), vars klassiska period avslutades med Platon såsom den siste store filosofen, vilket betonade den intuitiva aspekten av människan och vikten av att den mänskliga kulturen skulle följa gudarnas påbud, något som inte längre var en självklarhet.

2.1.16. Silveråldern representeras vidare i en något mer fallen form av den hellenistiska kulturens utveckling och konsolidering, vilket inleddes med Aristoteles som sin förste och störste filosof, vilket betonade rationaliteten hos människan och hennes självständighet i förhållande till gudarna. Aristoteles var även Alexander den Stores personlige lärare och mentor, den härskare som lade grunden för den hellenistiska kulturen – syntesen av egyptisk tradition och grekiskt tänkande – med Alexandria som det nya kulturella och vetenskapliga centrat. Det var även i Alexandria och under den hellenistiska eran som hermetismen konsoliderades och frodades tillsammans med den hedniska nypytagoreanismen och nyplatonismen, vid sidan av den kristna gnosticismen och så småningom även den judiska qabalah som började utveckas under senantiken.

2.1.17. Silveråldern fortsatte sitt liv genom den arabiska civilisationens genombrott som helleniserades medan den i Europa korroderads till en svärta under den mörka medeltiden och den katolska kyrkans genombrott. Den kristna romerska statskyrkan strävade efter att förslava individen – den fria mänskliga anden – och inrätta en teokrati som främst hade politiska maktambitioner, förklädd i en skenhelig prästerlig form. Den bekämpade alla former av esoterism och hedendom och representerade således en mottradition; antagonistisk till den primordiala traditionen, trots att den själv härstammade från en dylik solar primordial tradition och hade hedniska rötter. I Europa avlöstes silveråldern av bronsåldern vid senantikens slut under 600-talet. Den italienska renässansen markerade höjdpunkten på bronsåldern, vilket kännetecknades av en återgång till och ett sökande efter guldålderns hedniska esoterism – en kulturell vederkvickelse eller pånyttfödelse men också vetenskapens stora genombrott vilket sådde fröet till den annalkande moderniteten. Renässansen genomsyrade så småningom hela Europa fram tills de stora religionskrigen (det 30-årige kriget), vilket förebådade modernitetens tidevarv som till fullo utvecklades under 1700-talets andra hälft och inledde järnåldern.

2.1.18. Den gemensamma nämnaren eller röda tråden som går igenom denna förändringscykel är den primordiala traditionen och hur väl kulturen och samhället förhåller sig till denna. Den gyllene tidsåldern kännetecknas av en hög samstämmighet mellan sophia perennis och den temporala traditionen och kulturen, medan järnåldern uttrycker en mycket låg eller obefintlig samstämmighet och fullständig klyvning mellan kultur och natur; silver- respektive bronsåldrarna representerar kulturens gradvisa distansiering och separation från och förlust av den primordiala traditionen. Dock återspeglar bronsåldern guldåldern, på samma sätt som järnåldern återspeglar silveråldern, fast på ett oädelt sätt. Även om silveråldern är högre stående så representerar ändock bronsåldern en längtan efter och nostalgiska känslor för den svunna guldåldern snarare än silveråldern (även om de senare i tiden står varandra närmare) och den idealism som uttrycks av den platonska strömningen; de är båda ”röda” metaller. På samma sätt uttrycker järnåldern en ”renässans” för den rationalitet och vetenskapliga materialistiska ådra som silveråldern lade grunden för, där den aristoteleiska andan tillåts att härska ånyo; de är båda ”vita” metaller.

2.1.19. Samtidigt representerar bronset inte alls den ädelhet som finns hos guldet, även om den har en starkt andlig och esoterisk impuls; den platonska intuitionen har tunnats ut (jordats) med den aristoteleiska exoteriska logiken. På samma sätt tar järnåldern människans silveriga arrogans till sin logiska och gudlösa slutsats i det sekulariserade samhället. Denna process av förfall som leder från det andliga till det sekulariserade samhället – från guld genom silver och brons till järn – hänförs till såsom devolution. När denna nedåtgående process har nått sitt absoluta botten eller nadir i järnåldern eller kali yuga vänder rörelsen och börjar gå tillbaka mot en ny bronsålder, vilket så småningom leder till en ny silverålder och till slut når tillbaka till den ursprungliga gyllende tidsåldern; denna process hänförs till såsom evolution.

2.1.20. En fullständig process av devolution och evolution, från en ursprunglig och svunnen guldålder tillbaka till en ny gyllende era, motsvarar en hel cykel. När en hel cykel är fullbordad kommer nästa cykel att inledas som övergår till en ny devolution som rör sig mot en ny järnålder; sålunda kan historieutvecklingen ses följa en ständigt sinuskurva. Dagens västerländska samhälle befinner sig i ett kuturellt och ekonomiskt nadir på denna kurva; vårt samhälle befinner sig i startgroparna på en ny utvecklingsfas. Den traditionella humanismen är en bekräftelse på att detta är fallet. Den traditionella humanismen representerar en västerländsk form av den primordiala traditionen som i sin rosicrucianism sammanför de alexandrinska skolorna – de hermetiska, nypytagoreiska, nyplatonska, gnostiska och qabalistiska traditionerna – i sin människosyn och världsåskådning. Genom anarkotraditionalismen ämnar den att återbörda Europa till dess traditionella kulturarv och existentiella grund.

2.2. Anarkismen, såsom utgörades den andra av de på den traditionella humanismens grund resta två stora pelarna i anarkotraditionalismens ideologi.

2.2.1. Den centrala föreställningen inom anarkismen är att det inte finns någon annan suveränitet i den mänskliga dimensionen utöver individen själv. Den enskilda människan utgör den enda suveränen utan att vara bunden till några mänskliga lagar instituerade av någon furste eller stat, oavsett konstitutionsform. Sålunda kan ingen människa vara en suverän över någon annan människa; individen kan endast vara suverän över sig själv och sitt eget liv. Suveränen, eller anarken (”den herrelöse”), lyder endast under Guds lagar och naturrätten. Det är de gudomliga lagarna, så som de främst uttrycks genom naturrätten, som definierar det mänskliga samspelet i den sociala dimensionen och människans förhållande till naturen. Alla mänskliga seder och bruk, och eventuella lagar, måste uttrycka dessa naturliga lagar för att anses vara legitima.

2.2.2. Sålunda står principen om naturrätt såsom central i den klassiska anarkismen. Denna föreskriver att där finns en rättsprincip som är oberoende av människan och kulturen, vilket är evig och sann; den naturliga rätten är objektiv och icke-relativistisk, eller med andra ord universell. Naturrätten är intimt förbunden med människans inneboende förmåga till att känna och föreställa sig en moral och etik, oberoende av lokala sedvänjor och kulturella föreställningar. Naturrätten är i grunden gudomlig, dvs. av Gud eller gudarna härledd, satt att härska över naturen; dock kan den även förstås genom förnuftet och är fullständigt kompatibelt med rationellt tänkande. Detta innebär dock inte att den traditionella humanismen förespråkar någon form av ”kontraktualism”, eller med andra ord att naturrätten endast kan förstås genom och ha sin grund i förnuftet och det ömsesidiga i egoismen grundade sociala kontraktet; i motsats till detta hävdas naturrättens gudomliga grund som blott kan förstås av intuitionen men samtidigt kan kontempleras och bekräftas av förnuftet.

2.2.3. Den klassiska anarkismen står även i en stark motsättning till modernitetens förställningar om värdenihilism och rättspositivism, vilket anser all rätt vara en social konstruktion och även förnekar existensen av någon egentlig moral; åtminstone skall juridiken och rättstänkandet i ett samhälle enligt dessa modernitetens apostlar vara helt åtskilt från moralen. Den traditionella humanismen anser detta vara förkastligt då det går emot humanismens grundläggande principer om människans inneboende och okränkta värde. Dessutom förnekar denna värderelativism människans naturliga och intutitiva känsla för rättstänkande; det är det urtida tabusystemet som ligger till grund för uppkomsten av juridiken, och det senare behöver vara ett uttryck för det förra. Den traditionella humanismen inser dock att samhällen degenererar och att kulturen ständigt riskerar att förlora sitt ursprungliga samband med naturen. Sålunda är det fullt möjligt för ett samhälle att konstruera regler och lagar som helt kan gå emot naturrättsliga principer. Detta har också som regel skett i de samhällen som har utvecklats i skuggan av moderniteten och i kölvattnet på den kapitalistiska nationalstaten.

2.2.4. Den moderna staten anses av anarkismen vara roten till det onda i det dysfunktionella beteendet hos individen och dysfunktionaliteten hos ett samhälle i stort. Detta kommer av att staten med sina lagstadgande organ och den polismakt som framtvingar dess lagar skapar ett hinder för den naturliga framväxten av en naturlig känsla för vad som är rätt och fel. Människan har inom sig förmågan att utveckla en naturlig rättskänsla eftersom hon är beroende av andra människor för sin egen överlevnad och välfärd. Dessutom är staten till sin inneboende natur repressiv mot individen, oavsett om dess statsskick är grundat på en konstitutionell demokrati eller om den är totalitär. Staten har inom sig viljan att härska och underkasta individen sina lagar och förordningar. Eftersom staten är en social konstruktion och i grunden har sitt existensberättigande genom folkets outtalade godtyckliga medgivande har den ingen grund i naturen eller hos Gud.

2.2.5. Det är viktigt att här understryka följande faktum: Staten är inte liktydig med samhället. Samhället är naturlig och av Gud eller gudarna givet. Även bland däggdjuren och i synnerhet bland primaterna kan man se uppkomsten av samhällen, men också bland insekter och deras instinktiva form av social organisering. Sålunda är detta en universell princip; individer samarbetar och känner endräkt ty detta är en del av livet och den grundläggande existensen. Naturen drivs mot synergi och detta kommer i synnerhet till uttryck hos skapelsens krona – människan och hennes sociala samliv. Staten står sålunda i motsättning till detta och är sannerligen en Leviathan (Satan). Men till skillnad från Thomas Hobbes anser inte anarkismen att staten är ett nödvändigt ont för att skapa en ordning utan endast ett onödigt ont som stör den naturliga ordningen. Tvärtemot auktoritarismen anser anarkismen att staten endast skapar en grund för samhällets sönderfall. Detta faktum är i synnerhet tydligt i den moderna kapitalistiska nationalstaten vilket blott underblåser segregation mellan olika samhällsgrupper och leder till sociala orättvisor.

2.2.6. En annan vanföreställning behöver nu skingras en gång för alla: Anarki är ej liktydigt med kaos, enligt dagens negativa innebörd (”oordning”) av detta ursprungligen grekiska ord för ”tomhet” χάος. Anarki kommer från grekiskans αναρχία anarchía av ἀν ἀρχός an arkhos, vilket översätts till ”utan härskare”. Detta avser sålunda ett samhälle där individerna organiserar sig själva, fria från några yttre maktstrukturer eller lagar. I en sådan frihetlig samhällsmodell uppenbarar sig en annan form av ordning, en naturlig ordning som följer naturrättsligt grundade seder och bruk, bundna till en naturlig moral, tyglat av människans inneboende psykologiska förmåga till att känna skuld och skam. Med andra ord representerar anarkin en naturligt uppkommen ordning, delvis baserad på en naturlig samling av tabun och delvis på ömsesidiga fördelar av samarbete och samordning, som står i motsättning till den konstlade och onaturliga ordningen av statligt lagstadgat repressivt slag. Således representerar ordet ”anarki” den totala motsatsen till oordning.

2.2.7. Detta innebär dock inte att anarkin förordar ett samhälle utan koordination. Det må representera en samhällsordning utan formella ledare eller härskare; likväl hyser den individer som tar mer ansvar och initiativ i jämförelse med majoriteten, eftersom alla samhällen har någon form av ansvarsfördelning och ytterst något som liknar ett chefskap. Anarkismen ser på den ursprungliga eller arkaiska formen av samhälle – stammen – som prototypen för hur det sociala livet bör organiseras. Även naturfolkens stammar har en högsta ansvarig – hövdingen – som samordnar den sociala ansträngningen och förkroppsligar den kollektiva viljan. Den traditionella humanismen använder benämningen ”chef” för denna ansvarstyngda uppgift, ty den har samma innebörd som ordet ”hövding” vilket i sin tur delar ett gemensamt etymologiskt ursprung med ordet ”huvud”; franskans chef kommer av latinets caput, vilket översätts till ”huvud”. Således avses här ”huvudet” i ett organiskt samhälle, den del som ger den sociala kroppen en riktning och ett fokus.

2.2.8. Denne högst ansvarige – chefen – skall dock tillika vara den mest meriterade utifrån ett system där alla i gruppen av princip har samma möjligheter att ta detta ansvar utifrån jämlikhetsprincipen men där kvalifikationen varierar utifrån förmåga, kunskap, talang och erfarenhet, inte minst personlig lämplighet. Idealet är ”det informella ledarskapet” såsom en modell för hur ansvarsfördelningen i en grupp och ett samhälle bör organiseras; cheferna bör växa fram naturligt och en social konsensus råda kring vem som är den mest lämpade. I alla informella sociala sammanslutningar, och i synnerhet i det anarkistiska samhället, är det de karismatiska eldsjälarna som driver fram den kollektiva rörelsen. Dock skall chefskapet inte kännetecknas av ett traditionellt ledarskap; snarare skall den ansvarige ha funktionen som koordinator vilket samordnar de olika behoven, önskningarna, viljorna och tillgångarna i det sociala samlivet. Det är också på samma vis individens medvetande, associerat med huvudet, som koordinerar kroppen till en gemensam viljeansträngning. På samma sätt skall den naturlige chefen samordna den sociala kroppen i en kollektiv viljeansträngning, liksom hövdingen i en stam.

2.2.9. Anarkismen i allmänhet, och i synnerhet dess anarkotraditionella form, skådar således bakåt till människans förhistoria och dagens naturfolk för inspiration att definiera sitt ideal. Anarkismen har således starka inslag av primitivism och tribalism; föreställningar om ”den ädle vilden” idealiseras. Målet är att återbörda det mänskliga samhället tillbaka till den ursprungliga ekologiska harmonin och jämvikten med ekosystemet. Miljömedvetenheten är således central inom de anarkistiska kretsarna. Likaledes förordas ett ekonomiskt system som är ekologiskt hållbart, baserad på småskalighet och lokal produktion inte blott av basvaror utan även av sådana produkter som är viktiga för människans biologiska fortbestånd. Med detta så följer en kritik av modern urbanisering och omfamnadet av det traditionella bysamhällets renässans. På samma sätt förordas en social ekonomi och den kooperativa ägandeformen. Som ett alternativ till dagens kapitalistiska penningekonomiska system framför anarkismen mutualismen som ett alternativt marknadsekonomiskt system som ej utgår från profit utan ett rättvist omvandlingssystem av varor och tjänster, där byteshandel idkas enligt en alternativ valuta bestående av ett räntefritt kreditsystem. Således uttrycker den klassiska anarkismen en kritik av moderniteten och strävar efter en återgång till traditionella och naturliga former av social och ekonomisk samverkan.

2.2.10. Anarkismen har vidare i sin utvecklingsprocess under 1800-talet integrerats med konservativa korporativistiska idéer vilket har lett fram till en fackföreningsbaserad form av aktivism som förordar syndikalismen som sin organisationsmodell. Denna ”anarkosyndikalism” ser till skillnad från den moderna och postmoderna synen på yrket som den främsta kategorin och fackliga intressegruppen istället på branschen som den naturliga formen av socioekonomisk organisering, vilket återspeglar förmodernitetens skråväsende och gillesystem. Sålunda utgör syndikatet (ett begrepp som är synonymt med korporationen inom den konservativa ideologin) den organisation som sammanbinder samtliga yrkeskategorier och sociala samhällsklasser inom en och samma bransch, dels på det fackliga planet och den antikapitalistiska aktivismen men dels också som samhällets organisationsnivå i det anarkistiskt strukturerade samhället. Anarkotraditionalismen är en stark anhängare av denna anarkosyndikalistiska samhällsmodell, både i sin aktivism och sociala organiseringsmodell.

2.2.11. Anarkismen representerar en hembygdsrörelse som ser kommunen som den maximala sociala organisationsformen och yttersta gränsen för ett samhälle. Kommunen står i motsättning till staten; förebilden är den medeltida fria och suveräna staden. Kommunen är dock inte liktydigt med myndigheten med samma namn i de flesta moderna europeiska nationalstater, även om begreppen motsvaras rent territoriellt och till sin befolkningsstorlek. Dock utgör den anarkistiska kommunen en samverkansform för de olika grupper och mikrosamhällen som omfattas av dess gränser, organiserat enligt kommunalismens principer vars ledord är decentralisering och direktdemokrati. En anarkistisk kommun får därför inte vara såpass stor att dess administration inte främst kan skötas på ett informellt sätt utan en mängd med lagar och förordningar. Kommunen utgör dessutom ägaren av territoriet som det omfattar, dvs. alla markarealer och vatten inom dess kommungränser. Inom kommunen råder också en fri marknad enligt mutualismens principer. Den utgör tillika den primära korporativa ekonomin och arenan för syndikalistisk samverkan.

2.2.12. Den anarkotraditionella kommunen benämns som ”kallipol”, av grekiskans καλλίπολις kallipolis vilket översätts till ”den vackra staden”, men först när den sociala och kulturella omdaningen eller revolutionen har fullbordats till en optimal nivå enligt den traditionella humanismens ideal. Alla invånare i en anarkotraditionell kommun benämns såsom ”medborgare” i ordets ursprungliga innebörd, såsom medmänniskor inom en borg eller förskansad stad (jämför med engelskans ”citizen” som har en etymologisk liknelse med city eller ”stad”); ordet ”medborgare” betecknar således i en begränsad ursprunglig innebörd ”de som är bofasta inom en stads gränser” och inte något egentligt skriftligt bevis som har utfärdats av någon myndighet. Inom den anarkotraditionella kommunen ansvarar kommunen för sina medborgares säkerhet genom att organisera ett polisiärt garde, vilket skall utgöra en ordningsmakt och den yttersta preventionen av kriminalitet samt en milis eller ett gränsskydd av kommunens integritet som sådant mot alla yttre faror.

2.2.13. Den anarkotraditionella kommunen är också en folkrepublik. Som sådan skall den ha en egen konstitution skrivet av folket och för folket – medborgarna i kommunen. Såsom folkrepublik utgör kommunen en egen juridisk entitet som står oberoende av andra kommuner eller folkrepubliker. Den skall kunna jämföras med en nation i sin egen rätt. Folkrepubliken skall kunna stifta lagar som endast angår dess egna medborgare. Den skall också erkännas av alla andra anarkotraditionella folkrepubliker som tillsammans bildar en gemenskap av folkrepubliker – folkrepublikernas federation. Såsom folkrepublik skall den sitta tillsammans med alla andra kommunala folkrepubliker i ett jämställt förhållande i interkommunala frågor.

2.2.14. Anarkismen förordar sålunda federalismens princip som ett alternativ till nationalstaten. En federation enligt den anarkistiska definitionen är en på frihetlig grund rest struktur som underlättar samverkan mellan fria kommuner inom en region eller ett landområde; den har inget med ”unioner” eller ”federationer” att göra i den gense moderna förståelsen, i avseendet på konstitunaliserade statsformer som utgörs av en samling av autonoma stater inom ett gemensamt territorium. En federation anses av den traditionella humanismen inte ens utgöra ett samhälle, ty kommunen utgör den maximala sociala gränsen för detta. En anarkistisk federation utgör blott ett samverkansorgan eller samverkansform mellan suveräna kommuner.

2.2.15. Den anarkistiska federationen är korporativ till sin natur då representanter för olika syndikat från varje kommun samlas i organiserade former i en församling för att diskutera frågor utifrån sitt specifika branschintresse, dels i syfte att de olika syndikaten inom samma bransch skall samordnas i tvärkommunala frågor men även för att samverkan skall upprättas och upprätthållas mellan olika branscher inom en och samma region för att skapa en fungerande handel mellan kommuner enligt mutualismens principer; kommunerna är beroende av varandra då de med sina respektive styrkor kompenserar och väger upp för de brister i naturtillgångar och humana tillgångar som kan uppkomma inom var och en av kommunerna. Ytterst skall federationen utgöra ”territoriet” i en frihetlig och från nationalstater oberoende zon bestående av suveräna kommuner byggda enligt anarkistiska principer. En dylik federation skall bygga på kommunal pluralism, dvs. att varje kommun själv skall avgöra och bestämma den definitiva anarkistiska form den väljer att organisera sin kommun efter, oavsett om den är helt baserad på anarkotraditionella principer eller inte.

2.2.16. Den traditionella humanismen erkänner en majoritet av de anarkistiskt färgade ideologiska inriktningar som utgörande en hel anarkistisk familj med olika och unika individer, med undantag för anarkokapitalismen som blott utgör en ännu mer extrem form av nyliberalism och anarkafeminismen som har förklarat krig mot den traditionella familjen och utvecklat något av en queeranarkism eller queerfeminism som relativiserar könet. Den traditionella humanismen erkänner förutom anarkotraditionalismen även anarkosyndikalismen, anarkokommunismen, anarkopacifismen, individualanarkismen, nationalanarkismen, tribalanarkismen, den kristna anarkismenden gröna anarkismen och anarkoprimitivismen, och andra anarkismer inom samma idétradition, som sina ideologiska bröder och systrar i en enad anarkistisk rörelse som förenas i sitt mål att störta den på den kapitalistiska marknadsekonomin grundade nationalstaten och ersätta denna med en federation av suveräna socialistiska kommuner.

2.2.17. Sålunda har den traditionella humanismen en ekumenisk grund inte blott inom religionen utan även inom politiken. Den traditionella humanismen anser det inte heller vara något ideal att alla eller ens det stora flertalet kommuner inom en anarkistisk federation utvecklar en anarkotraditionell modell, ty det skulle motverka en kulturell och social mångfald. Sålunda förordar den traditionella humanismen en kulturell pluralism mellan kommuner och samhällen. Dock betonar den traditionella humanismen samtidigt den kulturella homogeniteten inom en kommun, även avseende på det politiska området. Sålunda bör inte olika anarkistiska strömningar råda inom en och samma kommun; åtminstone är inte anarkotraditionalismen kompatibel med några andra anarkistiska inriktningar till såpass hög grad att den kan ingå i en symbios med någon av de ovan uppräknade inom den kommunala dimensionen. Dock ger den anarkistiska modellen ett utrymme för denna ”ekumeni” och samverkan på den federalistiska nivån, både inom kulturella, politiska och ekonomiska frågor.

2.2.18. Det måste också klargöras att anarkotraditionalismen som rörelse inte har så mycket gemensamt med samtidens anarkistiska rörelser, vilket domineras av anarkodsyndikalismen. Vad den traditionella humanismen delar ideologiskt med anarkosyndikalismen är den organisatoriska syndikalistiska modellen, mutualismen, principen om ”från botten upp” och att staten skall ersättas av en federation. Vi har inte mycket gemensamt med dagens anhängare av ”anarkosyndikalismen” och att dessa inte har så mycket gemensamt med sina franska föregångare runt förra sekelskiftet. Idag har anarkismen gått i symbios med postmoderniteten och relativiserar den mänskliga naturen som en konstruktion utan essens. Detta har idag utmynnat i en slags ”queeranarkism” som har gjort sig till ett språkrör för HBTQ-rörelsen istället för arbetarrörelsen. Med dessa småborgerliga och urbana tendenser vill vi anarkotraditionalister inte befatta oss med. Dessutom har dagens anarkistiska rörelse från att ursprungligen ha bekämpat pax americana tappat orienteringen som antiimperialistisk rörelse och lierat sig med borgerliga och västvänliga krafter mot den antiimperialistiska ryska våren.

3. Allmännytta över egennytta

3.0.1. Människans primära motivationer leds inte av hennes rationella förmågor eller hennes förnuft utan av viljan till självbevarelse. Hon drivs av irrationella krafter som alla kan sammanfattas och reduceras till viljekraft. Människans intelligens syftar hos det stora flertalet primärt till att förverkliga hennes vilja på det mest adekvata och optimala sättet i förhållande till de begränsningar som betingas av situationen.

3.0.2. Människan har dock också ett inneboende behov av att känna sig behövd och vara viktig i andras ögon. Hon är i den yttersta förlängningen ett socialt djur som bäst trivs i gruppens gemenskap. Endast i detta kollektiv kan hon frodas och utvecklas. Liksom alla andra i kollektivet känner hon en inre längtan efter att tillhöra någonting som är större än och som går bortom henne själv. Människan är därför till stor del resultatet eller summan av hennes sociala sammanhang.

3.1. Människan är en social varelse som primärt drivs av en irrationell viljekraft och vars självförverkligande endast kan uppnås i en kollektiv kontext som markeras av tradition, samförstånd, känsla av tillhörighet och andlig gemenskap, där hennes självbevarelsedrift tyglas i det sociala samspelet.

3.1.1. All mänsklig social interaktion syftar huvudsakligen till att tygla människans instinktiva självbevarelsenatur för att stärka den kollektiva enheten och lyfta den mänskliga kulturen till höjder som inga individer på egen hand hade kunnat. Utan en uppfostran som leder till ett åsidosättande av personliga intressen och preferenser, i de fall som de motsätter sig allmännyttan, kommer inga sunda mänskliga kollektiv att kunna utvecklas. Människan har som individ levt med tabun sedan hon såg sin kulturs gryning. Dessa tabun reglerar den sociala interaktionen mellan individerna i ett kollektiv. Denna sociala inskolning i vad som är rätt och fel utvecklar sålunda individens förmåga att känna skam, vilket i själva verket är resultatet av en införlivningsprocess av kollektivets moralkod i individens psyke.

3.1.2. Denna sociala kontroll av kollektivets individer är nödvändig då den västerländska människan främst i sitt nuvarande (d)evolutionsstadium uttrycker en självbevarelsedrift som driver henne mot egennyttan. Egennyttan yttrar sig som egoism, fåfänga, girighet, självgodhet, högmod, frosseri, makthunger och dominans. Egentligen uttrycker detta hennes existentiella osäkerhet och otrygghet, som ett led av det moderna och postmoderna samhällets konstlade sociala koder. Detta faktum leder människan till att utveckla misstänksamhet, intolerans, främlingsfientlighet och våldsbenägenhet. Människan är sin egen största fiende då hon genom årtusenden har utvecklat och närt en paranoid och egocentrisk personlighet, något som i synnerhet har framträtt i all sin övertydlighet under modernitetens tidevarv och järnets tidsåldern (kali yuga).

3.1.3. Men det är också människans självbevarelsedrift som driver henne till att skapa regler för social interaktion då hon ytterst är beroende av sina medmänniskor för sin överlevnad. I denna sociala kontext finner människan också att hon kan förverkliga sig själv som en individ. Hennes personlighet växer fram i den ständiga interaktionen med andra människor och därför kan man säga att hennes personlighetsutveckling är avhängit det sociala samspelet med andra människor, och detta gäller vuxna såväl som barn. Utan den sociala kontexten drivs individen mot ett existentiellt utplånande.

3.1.4. Detta bekräftas även av psykoanalysen som postulerar en livsdrift och en dödsdrift som ständigt för en kamp inom människan. Dessa två motstridiga krafter är allestädes närvarande hos människan från hennes födelse till dödsbädden (vilket kännetecknar dödsdriftens triumf), både somatiskt och psykiskt. På den psykiska nivån kännetecknas livsdriften av begären och lusten att utvecklas som individ och att utforska världen; progression. Dödsdriften kännetecknar begärens utsläckande och en längtan att komma tillbaka till den säkra famnen och livmoderns trygghet; regression. Sålunda skapar dynamiken mellan dessa drifter en ständigt cyklisk rörelse som bidrar till människans utveckling i stort. Detta kan sammankopplas till den makrokosmiska och mesokosmiska nivån, där livsdriften motsvaras av evolutionen och dödsdriften av devolutionen i den mänskiga kulturens cykliska rörelse.

3.1.5. Sålunda hyser den traditionella humanismen en balanserad syn på människan såsom i grunden god och ond. Vilken sida hos henne som visar sig är ej godtyckligt baserat på någon slump, ty hennes beteende och personlighet utgår ständigt utifrån den rationella dimensionen, såsom en adekvat reaktion på en livssituation, såsom en logisk orsaks- och verkanskedja. Samhället – den mesokosmosiska kontexten – är utslagsgivande för vilken av dessa två sidor hos människan som är dominerande. Ett harmoniskt samhälle uppburet av en naturlig ordning frammanar de bästa sidorna hos henne medan det postmoderna samhället framhäver hennes sämre, ty den familj som fostrar och när henne är avhängit det samhälle inom vilket den verkar.

3.1.6. Den traditionella humanismen har som strävan att bygga ett samhälle på en anarkotraditionell grund som genom en social vederkvickelse ämnar att frambringa i dagen den mest optimala andliga, sociala och ekologiska miljö som är nödvändig för att individen skall kunna förädla sin av naturen givna konstitution och väcka hennes inneboende förmågor till en transcendens bortom dessa två motsatser – till en integration av livs- och dödsdrifterna både i ett psykiskt och somatiskt hänseende. Detta förutsätter ett jämviktsläge mellan egennytta och allmännytta; ett i etiken och moralen grundat självförverkligande i det sociala sammanhanget, till både individens och samhällets nytta.

3.2. Det är av yttersta vikt att varje sunt samhälle byggs upp efter principen om en jämvikt mellan kollektivets intressen och personliga initiativ, där en hälsosam relation mellan personlig integritet och allmännytta skall gagna den gemensamma kulturkretsen.

3.2.1. Dagens högt drivna marknadsekonomi har skapat ett avhumaniserat samhälle. Detta är ett samhälle som inte tar hänsyn till människans behov som art och dess individers grundläggande förmågor. Det har skapat ett samhälle som försöker att anpassa människan efter marknadens profitbegär. Allt färre individer förväntas utföra allt fler arbetsuppgifter. Detta har resulterat i ett överstressat samhälle och utbrända individer som inte kan leva upp till samhällets krav, hur mycket som de än lojalt anstränger sig för att anpassa sina behov efter samhällets intressen. Individerna har därför blivit grundligt svikna av sitt samhälle.

3.2.2. Alla civiliserade samhällen bygger upp sin ordning efter en gemensam överenskommelse mellan kollektivet och dess enskilda individer. Detta partnerskap syftar till att förverkliga både samhällets och individens behov och intressen. Ett samhälle blir sjukt om det utvecklar en obalans åt någondera av dessa ytterligheter; ett överkollektiviserat samhälle leder till förtryck och stagnation, ett hyperindividualistiskt samhällsklimat leder till socialt och moraliskt sönderfall.

3.2.3. Sannerligen bör det inte existera någon egentlig eller principiell motsättning mellan social solidaritet och personligt självförverkligande. Alla individer bär inom sig en unik förmåga och uppgift i förhållande till sin sociala omgivning och det är i samhällets intressen att identifiera varje individs unika kapacitet och locka fram dess särskilda begåvning. Individen bär inom sig en andlig essens som hela tiden försöker att driva på henne att utveckla en förmåga som på sikt leder till social bättring, samtidigt som varje individ bär på sin egen asociala antites. Det är denna asociala antites som måste bekämpas eller förebyggas genom social kontroll samtidigt som samhället måste kunna sporra varje individ i sin unika förädling som människa. Varje människa (mikrokosm) bär alltså inom sig en Sann Vilja som är harmonisk med samhällets (mesokosmens) Sanna Vilja på ett plan och med hela den universella (makrokosmiska) Viljekraften på ett högre plan.

3.2.4. Men på grund av människans asociala antites måste samhällets sociala institutioner, såsom familj, hembygd och samhälle, ta på sig uppgiften att medvetet fostra och anpassa individen till att bli en solidarisk medborgare som beredvilligt ställer sina egna intressen åt sidan för det kollektiva bästa, förutsatt att samhället har utvecklats efter människans grundläggande behov och förutsättningar. Detta kan med rätta kallas för en medveten socialiseringsprocess. Människan kommer dock alltid att vara resultatet av sina sociala sammanhang. Alltså genomgår alla individer en socialiseringsprocess utifrån sin unika kulturs fostran, även i ett postmodernt nyliberalt samhälle. Den postmoderna individen har dock idag så många olika och uppenbart motsägande impulser och kulturella budskap att välja från att hon lätt kan bli konfusionell (förvirrad).

3.2.5. Vad är rätt och vad är fel handlande i denna mångfald av moraliska värderingar att välja utifrån? Nyliberalismen anser att människan besitter en överordnad fri vilja och förmåga att kunna välja rätt värderingar, men man utgår i detta från den felaktiga föreställningen att människan primärt drivs av sitt förnuft och i allmänhet kan se det bästa alternativet utifrån sin unika situation och kultur. Det är bevisat idag att människan inte drivs av ett rationellt handlande utan främst av sin irrationella natur och sin viljekraft som är lika förvirrad som hennes sociala kontext; den förvirrade insidan är resultatet av en förvirrad utsida, och det omvända förhållande som leder till en ond social cirkel. Det postmoderna samhället har därför i stor omfattning skapat individer som känner sig förvirrade och vilsna i den moraliska relativismen tidevarv.

3.2.6. Ett ansvarsfullt och solidariskt samhälle eller kommun måste ta sig rätten att fastställa en given moral i en anda av konsensus, inte främst genom en politiskt fastställd lagsamling (även om vissa grundläggande politiskt stiftade lagar förvisso kan existera) utan framför allt genom informella regler som intutitivt och rationellt kan förstås av alla medborgare, förankrade i naturrättliga principer, och som frambärs av en tradition eller sedvänja. Kommunen måste också tillse att individen kan frodas i ett gott och konsekvent föredömligt samhälle som tydligt visar en väg för individen att följa utifrån sitt personliga kall och sina unika förutsättningar. Varje sunt samhälle måste utgå från tesen om att människan alltid är en produkt av sin socialisering och alltid styrs av ett predisponerat omdöme, som inte bedömer situationen utifrån dess unika karaktär utan fördomsfullt utifrån sin egna subjektiva erfarenhet.

3.2.7. Det är idag endast ett fåtal individer, en upplyst och illuminerad minoritet, som är tillräckligt befriade från sig själva och sin subjektiva föreställningsvärld, som med rätta kan anses besitta en egentlig fri vilja. Alltså saknar det stora flertalet en egentlig fri vilja, oavsett samhällsform. Om man nu utgår från att den normala eller naturliga (läs omtöcknade) människan saknar en fri vilja, och alltid i huvudsak är predisponerad av sin sociala kontext och historia till att följa sin ödesväg, faller det naturligt att kommunen och samhället bör ersätta en osammanhängande och inkonsekvent socialisering med en som är medvetet sammanhängande och konsekvent tillgänglig.

3.2.8. Det anbefaller därför varje samhälle att skapa en kulturkrets optimal för moralisk fostran och utveckling av kollektivets individer. Kulturen skall sålunda utgöra en god jordmån nödvändig för individens mognad och växt. Men varje individ har dock ytterst ett personligt ansvar över sin moraliska bättring och det åligger individen att överträffa den moraliska standard som råder i dess samtida kulturkrets. Individen måste därför ställas som ytterst ansvarig för sitt handlande och sålunda ställas till svars för och ta konsekvenserna av sitt omoraliska och asociala beteende.

3.3 Det sunda samhällets främsta uppgift är att utveckla dess individers grundläggande andliga och moraliska förmågor, men varje samhälles kollektiva utveckling mot en kulturell fulländning är avhängit dess individers förmåga att lyfta sig över den normaliserade standard som för tillfället råder i samtiden.

3.3.1. Dessa individer utgör blott ett fåtal, en moralisk och andlig elit som inte känner sig bunden av gänse normer utan som är tillräckligt frigjorda och öppna i sina sinnen att kunna se bortom en konsensusbaserad verklighet. Den traditionella humanismen betecknar denna exlusiva grupp med människor såsom filosofer, ehuru filosofer i ordets sanna bemärkelse från grekiskans φιλοσοφία philosophía, ”Kärlek till visdom”.

3.3.2. Dessa unika individers naturliga utanförskap, orsakat av ett icke-konformt tänkande, måste tas tillvara i samhället och individerna återföras till en känsla av gemenskap och social betydelse för att där utgöra kollektivets avantgarde för samhällets sunda och progressiva utveckling. Det är dessa individers moraliska och samhälleliga ansvar att leda den inhemska kulturens utveckling. De måste ställa sina upplysta och illuminerade förmågor till allmännyttans förfogande. Frihet och förmåga ställer sålunda krav på motsvarande ansvar.

3.4. Naturrätten föreskriver inneboende och allmänna regler för samspelet mellan individen och kollektivet, där individen garanteras grundläggande mänskliga rättigheter men också åläggs vissa fundamentala förpliktelser gentemot kollektivet.

3.4.1. Alla samhällssystem som ämnar att frodas och överleva för efterkommande generationer måste förankra sitt system av regler och tabun i vissa fundamentala mänskliga rättigheter och skyldigheter (eller förpliktelser) vilka kan uttryckas i en lagsamling och konstitution av en allmän natur, vilket representerar en minsta gemensamma nämnare i samhället och som delas av alla dess individer i en anda av konsensus.

3.4.2. Naturrätten föreskriver dessa rättigheter för individen vilket i det moderna samhället har utmynnat i de demokratiska rättigheterna, dvs. i jämlikhetsidealet och frihetsidealet. Jämlikhetsidealet föreskriver att kollektivet behandlar individen rättvist och jämlikt, i jämförelse med andra individer, i avseende på kön, ras, ålder, sexuell läggning, social ställning eller personliga preferenser. Frihetsidealet föreskriver att kollektivet garanterar individen en rättighet till att yttra, tänka, tro vad hon vill, oavsett om det är i tryck eller i andra uttrycksformer. Individen skall också av kollektivet garanteras en okränkt fysiskt och psykisk integritet, och en frihet att själv välja sin unika ödesväg och möjlighet att utveckla sin inre potential.

3.4.3. Naturrätten föreskriver dock även vissa skyldigheter för individen. De utgör regler i individens förhållande till andra individer och kollektivet eller det offentliga livet. Naturrätten ger individen ett ansvar gentemot andra individer, och hela kollektivet som sådant, i vissa fundamentala frågor såsom att hålla givna avtal, att i alla lägen tala sanning och vara ärlig, att alltid respektera andra individers psykiska och fysiska integritet, att respektera besittnings- och äganderätten, att vara lojal till och vid behov ställa upp för allmänheten, i synnerhet vid fara eller i förebyggande syfte, även om det är på bekostnad av den personliga friheten, etc.

3.4.4. När en individ bryter mot dessa regler eller lagar och aktivt försöker att motarbeta den rådande och sunda sociala ordningen inom ett kollektiv kan detta kollektiv ha rätt i att ifrågasätta vissa av dessa uppräknade mänskliga rättigheter och i extrema fall även ha befogenheter att temporärt sätta dem ur spel, i syfte att försvåra eller förhindra ett asocialt beteende.

3.4.5. Naturrätten har alltid föreskrivit att det finns en gräns när kollektivets bästa går före individens. Var denna gräns går definieras utifrån varje samhällssystems unika förutsättningar. Å ena sidan måste mänskliga rättigheter garanteras i ett samhälle för att det i samtidens ögon skall ha rätt att kalla sig civiliserat. Å andra sidan måste samhället sätta en gräns för det asociala beteendet och på ett lämpligt sätt markera detta för individen i det ögonblick hon väljer att bekämpa kollektivet och den harmoniska ordningen.

3.4.6. Asocialt beteende definieras såsom ett individualistiskt beteende som leder till att den sociala harmonin eller ordningen på ett ganska så drastiskt sätt rubbas eller hotas att sättas ur spel. Exempel på detta är vad de flesta i västerlandet skulle beteckna som kriminella handlingar i största allmänhet men även söndring av den kollektiva endräkten, bl.a. genom subversiva handlingar gentemot den rådande sociala ordningen, vidare i förlängningen även missbruk och beroende i olika former eller utstuderad lättja, arbetsflykt, etc. Öppen och organiserad kritik mot den sociala ordningen får aldrig kvalificera sig som asocialt beteende i en anarkotraditionell kommun, däremot en medveten sabotering av denna och en aktiv avhållsamhet från det personliga ansvaret i den egna sociala enheten.

3.4.7. Kollektivet och dess yttersta organisationsform, kommunen, har ett ansvar i att tillrättavisa individer som har hemfallit åt liknande asocialt beteende och om nöden kräver aktivt uppmana dem att bättra sig och genom social konsekvenspedagogik stimulera en beteendemodifikation, vilket beroende på beteendets art kan leda till olika grader av inskränkning av de medborgerliga rättigheterna. Detta handlande från kommunens sida måste dock alltid vara konsekvent och får aldrig urarta i godtycklighet, för i det ögonblick som det gör det förlorar allmänheten sitt förtroende för samhället och dess rätt att utöva påtryckning och idka beteendemodifikation.

3.4.8. När kommunen är tvungen att inskränka på individens fria beteendeuttryck, den dagen det har hemfallit åt asocialt beteende, måste den i vissa lägen även bruka sig av våld för att förhindra asociala våldshandlingar. Endast en kommuns garde (polisstyrka) skall ha rätten att utöva denna offentliga form av våld. Detta offentliga våld får dock aldrig vara oprovocerat och endast vara i proportion till vad nöden kräver. Nöden kan aldrig kräva att frihetsberövade medborgare utsätts för sanktionerad tortyr av någon form, då det är ett ociviliserat beteende från det allmänas sida.

3.4.9. De åtgärder och sanktioner som kommunen skall kunna ha rätt att vidtaga mot asocialt beteende är trefaldigt och i stegrad stränghetsgrad förjande: (a) varning i ett första led där medborgaren får tid på sig att inse sitt brott mot de social koderna och personligen av eget initiativ reparera (och eventuellt ekonomiskt kompensera för) skadeverkningarna, (b) skadestånd i ett nästa led där kommunen fastställer individens botgöring av skadeverkningen genom en uppmaning att kompensera ekonomiskt genom en vara eller tjänst, och ytterst (c) förvisning (utvisning) som ett sista led när inget av de andra två har fått någon verkan, eller beroende på förseelsens art. När en medborgare sålunda förvisas så har rätten att vistas inom kommunens territorium förverkats av individen på obestämd tid. Det är ytterst gardets ansvar att verkställa sanktionen om förvisning och tillse att sagda individ förhindras att ånyo beträda kommunens territorium.

3.4.10. Kommunen skall inrätta ett ting eller en folkförsamling efter direktdemokratiska principer där alla familjer inom kommunen, med eller utan barn, en gång i månaden skall kunna delta med varsin röst för att avhandla gemensamma angelägenheter, tvister och dispyter. Detta kommunala ting skall utgöra kommunens enda juridiska instans och lagstadgande politiska organ. Tinget skall tillika ha funktionen som kommunens enda domstol och skiljedomstol. Familjens närvarande ombud i tinget skall vara en medborgare i kommunen och vara av minst 18-års ålder. Familjer som är på tillfälligt besök i kommunen skall ej ha rätten att deltaga i dess ting. Förgrundsmodellen till denna kommunala folkförsamling är den atenska demokratin i det antika Grekland.

3.4.11. Idealet är att alla tvister och dispyter skall kunna lösas genom förlikning i en anda av konsensus och i undantagsfall när förlikning inte kan nås genom en kommunal sanktion enligt 3.4.9. Detta ting skall ledas av en skiljedomare som i första hand skall tjäna som en medlare mellan olika parter och vid de fall där konsensus inte kan nås utdöma ett utslag som samtliga parter förpliktar sig att följa, under förutsättning att en av parterna godkänner skiljedomarens utslag. Om samtliga parter motsätter sig skiljedomarens mening måste en ny rättsprocess inledas där antingen en förlikning denna gång kan uppgöras, och om inte där skiljedomaren får finna sig i att bli nödgad att återigen utdöma ett alternativt utslag, osv.

3.4.12. Eftersom alla regler i en anarkotraditionell kommun skall basera sig på naturrättsliga principer kommer någon omfattande lagsamling vara överflödig, förutom en författning eller konstitution baserad på en allmän deklaration om de mänskliga rättigheterna, som skall utgöra det främsta dokumentet att vägleda en kommun i sin rättsskipning och praxis. Dessa mänskliga rättigheter skall omfatta dels medborgarens rättigheter och skyldigheter i förhållande till samhället och dels kommunens rättigheter och skyldigheter i förhållande till medborgaren. Även detta föreliggande anarkotraditionella manifest skall tjäna kommunen såsom ett ideologiskt fundament på vilket den anarkotraditionella kommunen skall resas, såsom en kommentar till sagda deklaration samt ett riktinstrument för samhällets organisering och utgörande dess gemensamma värdegrund.

3.4.13. Utifrån denna allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna och det anarkotraditionella manifestet som ett styrinstrument skall kommunens ting kunna stifta och upphäva lagar av en allmän och grundläggande karaktär, vilka skall tjäna att vara ett lokalt uttryck för och konkretisering av de gudomliga lagarna och naturrättsliga principerna, anpassade efter varje kommuns unika kulturella karaktär, historia och tradition. I denna egenskap och roll skall det kommunala tinget följa principen om en konsociationell demokrati eller med andra ord basera alla sina beslut på konsensusmodellen. Detta innebär att varje röstberättigad deltagare i tinget skall ha vetorätt vid stiftandet eller avskaffandet av en kommunal lag. Denna regel skall tillförsäkra att kommunens lagar uttrycker naturrättsliga principer då dessa både intuitivt och intellektuellt förstås av alla vuxna medborgare.

3.4.14. Allt handlande från ett kommunalt samhälle som syftar till att inskränka friheten hos en asocialt beteende individ måste alltid vara förankrat i den på naturrättsliga principer baserade traditionella humanismens deklaration om de mänskliga rättigheterna. I alla andra fall rör det sig om maktmissbruk, vilket är ett asocialt beteende i sig utifrån en individs egenmäktiga förfarande men med den skillnad att denne missbrukar kommunens namn och samhällets princip i sitt rättfärdigande, som måhända kan bero på okunskap eller oaktsamhet men i vilket fall som helst måste åtgärdas och rättas till med samma konsekventa reaktion från samhället såsom en i synnerhet allvarlig medborgerlig förseelse.

3.4.15. Det civiliserade samhället måste alltid garantera sina medborgares rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. En kommunal sanktion måste alltid vara proportionerligt till det asociala beteendets art och reglerna gälla lika för alla i samhället. Dessutom skall medborgaren i en anarkotraditionell kommun alltid garanteras en rätt att begära resning av tingsrättens utslag i fall nya uppgifter har framkommit, i vilket fall en ny rättsprocess skall inledas inom ramen för kommunens ting.

4. Samhällets tregrenade strukturella modell

5. Tribalismen såsom en ideologi för kommunitetens återupprättelse och dess förhållande till etnicitet

5.0.1. Den traditionella humanismen representerar en nytribalistisk ideologi som värnar om homogeniteten i ett unikt samhälle. I motsättning till nationen ställer den traditionella humanismen stammen eller lokalsamhället som den socialt bärande principen, vilket i detta manifest benämns såsom kommunitet. Även om föreställningar om ”nationen” förvisso kan mobilisera en känsla av solidaritet så kan den inte och får aldrig ersätta lokalsamhällets eller hembygdens kommunitet. Ordet ”stam” ger intuitivt en känsla av ett samhälle som är uppbyggt på familjeband, släktskap, frändskap, vänskap, grannskap och bekantskap, d.v.s. olika former av direkta och indirekta, mer eller mindre nära och informella sociala relationer och lojaliteter. Kommuniteten representerar sålunda en naturlig form av solidaritet som bygger på ett ömsesidigt beroende vilket är förankrat i vardagen. Nationen å andra sidan bygger på en solidaritetstanke som mer utgör en idé eller abstrakt föreställning.

5.0.2. ”Nationen” är ett begrepp som definierades av den franska borgerliga revolutionen och som likställer det med nationalstaten. Den klassiska borgerliga nationen utgör en strikt europeisk produkt som hör moderniteten till och som har exporterats till resten av världen genom den europeiska kolonialismen och imperialismen. Sålunda har det givits en borgerlig innebörd som moderniteten har bevarat och vilket har lagt grunden för nationalismens chauvinistiska ideologi som under det senaste århundrandet har förorsakat två världskrig och föranlett ett flertal folkmord. Idag är begreppet ”nationen” synonymt med staten och är intimt förknippat med den kapitalistiska marknadsekonomin; sålunda utgör denna nation modernitetens fundament, som först i och med postmoderniteten börjar luckras upp och ersättas av en ekonomiska globaliseringen. Det behöver här påpeka att detta förhållande de facto ställer den moderna nationalismen ideologiskt nära liberalismen då båda är frukterna ur den franska revolutionen.

5.0.3. Nationalstaten är en social konstruktion som inte har någon grund i en naturligt förankrad etnicitet eller på sin höjd en tämligen vag sådan vilket ofta begränsar sig till det gemensamma språket, och i vissa fall inte ens det. Sveriges utveckling som nationalstat kan ses som ett intressant exempel på en ”nations” konstruerade natur. Innan Gustav Vasa tågade in i huvudstaden utgjordes Sverige av en lös sammansättning av oberoende etniska landskap, var och en med sin unika kulturella prägel och med lokala dialekter som idag skulle betraktas vara skilda språk. Förvisso kan man säga att en ursprunglig etnisk ”svenskhet” hade sin grund i Svealand (området kring Mälardalen) och i Götaland (Västergötland och Östergötland), men att övriga landskap hade utvecklat andra identiteter. Under Vasas regim skapades en centralstyrd statsmakt som överskred de enskilda landskapens lokalpatriotiska intressen för att blidka regentens maktbegär. Med tiden minskade den lokala etniska identiteten och en känsla av ”svenskhet” växte så småningom fram hos medborgarna även utanför Svealand och Götaland, pådriven av en medveten indoktrinering från statsmaktens sida. Folket innanför den svenska statens gränser började officiellt erkänna en gemensam kultur, historia och tradition. Även språket konsoliderades och skillnaden mellan dialekter suddades med några få undantag så småningom ut. Idag talar vi i etniska termer inte längre om smålänningar eller skåningar utan om svenskar, även om vi fortfarande till viss del också känner oss som smålänningar eller skåningar, etc. Detta är ett exempel på hur en socialt konstruerad ”nation” över tiden kan utveckla en ny och konstlad kulturetnisk identitet.

5.0.4. Konsolideringen av en ”nationell” känsla inom en nationslstat är dock en process som tar många generationer och flera sekel, ofta orsakat av en etnisk majoritets förtryck över minoritetsgrupper, i värsta fall etniska rensningar som med de sist införlivade danska landskapen Skåne och Blekinge. Denna känsla baserar sig inte på en ursprunglig naturlig sammanhållning utan utgör en rent social konstruktion som befästes över tiden. Men efter ett flertal generationsled som sträcker sig över många sekel blir denna identitet förankrad i den kollektiva folksjälen, så som den har gjort i Sverige, då det finns ett ursprungligt behov hos varje individ att ha en etnisk tillhörighet av samma anledning som man behöver känna till sina tidigare släktled och familjens ursprung; alternativet är upplevelsen av alienation. Känslan av ”svenskhet” skiljer sig dock tämligen mycket mellan olika regioner i Sverige; exempelvis är den svenska etniska identiteten starkare i Svealand, Västergötland och Östergötland i jämförelse med Norrland, Skåne och Blekinge. I Skåne blossar det då och då upp känslor av separatism bland vissa grupper och hos vissa individer, vilket är mycket sällsynt i exempelvis Västergötland.

5.0.5. Detta svenska exempel är representativt för de flesta europeiska nationalstater och uppkomsten av dessa, vilket har utspelat sig under en period av historien och i synnerhet har accentueras i kölvattnet på den franska revolutionens nationalism. I en nationalstat av västerländskt snitt är folket juridiskt sammanbundna av ett medborgarskap och en rättsstat som definierar sig själv gentemot andra stater. Det är dock en fallibilitet att tro att där kan existera en känsla av verklig kommunitet eller social gemenskap i en nation bortom det rent mytiska och symboliska, i synnerhet i en modern nationalstat, oavsett om folket delar på samma språk och etnicitet eller inte, bara för att de delar på samma medborgarskap. Nationer utgörs av folkgrupper som i regel består av miljontals individer, och minst hundratusentals. Den moderna nationalstaten är dessutom pluralistisk och befrämjar olikheter och segregation. Genom den postmoderna globaliseringen är inte nationen ens längre intimt förknippat med en homogen etniciet. I ett sådant mångkulturellt (konfusionellt) samhälle tjänar staten endast som en organiserande princip för individerna över flera etniska identiteter att samarbeta för gemensamma mål.

5.0.6. Det finns dock mer fog för att anta att en större känsla av social gemenskap bildas i lokalsamhällen, i städer (stadsdelar i fallet med storstäder) och i bysamhällen – i kommuniteten. Det är främst med den plats och miljö som individen har vuxit upp i, och som angår dess existentiella räckvidd (dvs. dess sociala och ekonomiska verkansområde), som individen kommer att identifiera sig med och känna en tillhörighet till och solidaritet med. Varje lokalsamhälle bildar en egen och unik särprägel som transcenderar det rent nationella eller ens regionala, vilket även i många fall utvecklar en egen dialekt. Den traditionella humanismen lägger en stor vikt vid att bevara denna lokala särprägel och förordar en pluralism mellan olika lokala samhällen men homogenitet inom den närmaste sociala gemenskapen.

5.0.7. Den traditionella humanismen förordar en tribalism vilket söker sin inspiration i mänsklighetens förhistoria och bland dagens naturfolk, vilket består av naturliga samhällen bestående av homogena befolkningar. En viktig ideologisk grundsyn är att alla folkgrupper har rätten till sitt eget territorium. Territoriet är synonymt med befolkningens fasta boplats och det område som folkgruppen behöver för att säkerställa sin överlevnad. Tillsammans bildar och definierar befolkningen och territoriet dess stam. En stam kan bestå av alltifrån några hundra individer till bortemot tio tusentals. Alla folkgrupper och stammar är jämställda i förhållande till varandra. Varje folkgrupp eller stam har rätt till sin egen integritet och bevarade säregenhet. Folket har själva rätt till sin homogenitet i förhållande till andra folkgrupper och avgör själva hur mycket kulturellt utbyte och migration som skall råda dem emellan.

5.0.8. Alla folkgrupper och stammar bär med sig ett gemensamt förflutet som definierar det gentemot andra stammar och som ger det en egen identitet. Denna historiska förankring är någonting som ges föga värde i postmodernitetens nyliberala samhällsmodell. Den nya globaliseringens evangelium försöker att skapa en situation som på sikt ämnar att rasera den grund varpå folkgrupperna och stammarna står på. Vad globaliseringens och de fria marknadskrafternas profeter inte inser är att historien, myterna och de kulturella rötterna är en nödvändig förutsättning för ett samhälles sammanhållning och i förlängningen förlänar individen ett existentiellt sammanhang och mening i tillvaron. Det är den andliga dimensionen som skapar det sociala kittet.

5.1. Människan organiserar sig i kollektiv som så småningom utvecklar sig till folkgrupper och stamsamhällen sammanbundna av en homogen kultur och sammanhållande politisk tradition och social organisering vars uppgift det är att göra varje enskild folkgrupp medveten om sin historiska och unika uppgift och som sådan skapa någonting som är större än summan av dess delar.

5.1.1. Stammen kan definieras som likställd med en homogen folkgrupp som delar på en gemensam kultur, historia och ett gemensamt territorium, och i de flesta fall även en likaledes unik och gemensam språkdialekt. Befolkningen och territoriet bildar tillsammans en kommunitet, vilket utgör en del av en större kommun; då kommunen bildar folkgruppens eller stammens yttersta sociala, ekonomiska och politiska gräns, utgör kommuniteterna dess olika beståndsdelar och bosättningar bestående av rurala bysamhällen och urbana kvarter eller stadsdelar. Båda dessa storheter, kommuniteten och kommunen, utgör stamsamhällen. Kommunen och den sociala enheten, bestående av flera mindre kommuniteter eller närsamhällen, utgör den suveräna principen i sin egen och högre rätt, ett uttryck för stammens gemensamma vilja. Denna suveränitet på det sociala och ekonomiska planet kan likställas med individens suveränitet; stammens integritet behöver värnas på samma sätt som individens inom ramen för den moderna kommunen.

5.1.2. Även om så ofta är fallet, i synnerhet bland naturfolk, behöver befolkningen i en stam egentligen inte vara bundna vid en biologisk (genetisk) tillhörighet per se, i synnerhet inte på en kommunal nivå, utan snarare av en gemensam etnisk kultur, en social och folklig kulturtradition med sin egna unika historiska och lingvistiska förankring vilket utvecklar ett informellt medborgarskap eller medlemskap. Det är detta sociala och andliga band mellan individer och familjer som utgör grundvalen för en stam eller kommunitet och dess kommun.

5.1.3. Den etniska homogeniteten är som allra störst inom den kommunala stamkänslan i avseende på identifikation och samhörighet, inte minst på grund av den begränsade yta som individerna och familjerna rör sig inom. Den biologiska likheten är som allra störst i en kommunitet och dess kommun, där många individer delar på familje- och släktband med varandra i många generationsled. Även historiska band förenar olika familjer och släkter med varandra i generationsled på grund av olika former av transaktioner, ingiften och vänskapsförbindelser. Likaledes finner språket här sin minsta gemensamma nämnare i den lokala dialekten, utgörande en del av en vidare dialekt och geografi. På samma sätt utvecklas lokala sedvänjor och kulturella traditioner som ger dem ett visst unikum i förhållande till angränsande kommuner.

5.1.4. Stammen eller kommuniteten (och i förlängningen kommunen) är i sin tur uppbyggd av familjer med eller utan barn bestående av enskilda individer. Stammens uppgift är att inom den kommunala ramen sörja för familjernas trygghet socialt och ekonomiskt, samt att utgöra en garant för dess fysiska och psykologiska säkerhet. Familjen utgörs dels av kärnfamiljen (föräldrar och barn) samt av den utvidgade familjen (släkten) i flera generationsled, bestående av far- och morföräldrar samt far- och morbröder, kusiner, etc. Stammen syftar till att förena ett flertal familjer och släkten tillsammans till ett upplevt gemensamt samhälle. Då kärnfamiljen bildar den minsta sociala enheten och samhällsinstitutionen så utgör stammen en projektion av denna, utgörande en kulturfamilj. Inom stammens kommunitet finner individerna och familjerna de största gemensamma intressena och gör gemensam sak i den sociala dimensionen.

5.2. Ett flertal stammar inom ett och samma geografiskt område delar ofta på besläktade drag i sin kultur vilket grundar sig på etnicitet, sammansatt av geografiska, biologiska, kulturella, lingvistiska och historiska faktorer. Ju närmare stammarna står i förhållande till varandra utifrån dessa etniska faktorer desto större upplevda sammanhållning erkänner de och söker identifikation med.

5.2.1. Upplevelsen av en etnisk härkomst är ett behov hos individen som är besläktat med behovet av att ha en genealogisk historia och ett gemensamt biologiskt arv med en grupp av människor, en känsla av familj, av broderskap och systerskap. Traditionellt har etniciteten utgjort gränsen för en människas släktband – med andra ord har en individs släktingar delat på samma etnicitet – men i modernitetens tidevarv och i synnerhet i kölvattnet på den postmoderna globaliseringen har denna begränsning i släktskap och den naturliga kopplingen mellan släkt och etnicitet urholkats. Dock har människan fortfarande ett inneboende behov av att känna en gemenskap med sina medmänniskor, inte blott på grund av vissa delade fysiska, utseendemässiga och biologiska likheter genom ett mer eller mindre uttalat släkförhållande, utan desto mera ett frändskap på grund av ett gemensamt språk, kultur och religion, samt av ett socialt och ekonomiskt ömsesidigt beroende. Därför har den gemensamma grunden i kulturtradition och språk fått komma allt mer i förgrunden under moderniteten framför det biologiska arvet. Denna kombination av delade egenskaper i avseende på biologi, språk, kultur och religion inom en gemensam social och ekonomisk kontext utgör etniciteten.

5.2.2. Den närmaste etniska kretsen utanför själva den kommunala begränsningen utgörs av stammarnas utvidgade folkgrupp vilket utgörs av regionen eller inom den nordiska traditionen av landet (landskapet), bestående av ett flertal kommuner. I fråga om språk upplevs här en stor homogenitet och enhetlighet i avseende på den gemensamma dialekten. Även upplevelsen av gemensam historia är stor inom ett land och framför allt av en kontinuitet i fråga om kultur, myt och identifikation. Detta skapar en hög upplevelse av sammanfallande intressen och en stark känsla för ”gemensam sak”.

5.2.3. Den största etniska kretsen utgörs av ett flertal regioners eller länders upplevda sammanhållning, sammanbundet av ett gemensamt språk (både talat och skrivet), en historia med större större territoriella konsekvenser, ofta förenat med konflikter med andra motsvarande folkslag och av geopolitisk signifikans. I viss mån delar befolkningen på biologiska anlag, främst kännetecknat av utseendemässig igenkänning och identifikation, och till viss utsträckning en gemensam kulturtradition, såsom firandet av gemensamma högtider, samt av gemensam religion. Denna sociala och samhälleliga storhet utgörs av nationen eller av folket. Denna nation eller folk skiljer i regel ut sig i förhållande till andra nationer eller folk utifrån dessa faktorer; i förhållande till språk, historia och geopolitik.

5.2.4. Nationen utgör således den största mänskliga samhällskroppen i ett socialt, ekonomiskt och säkerhetspolitiskt hänseende, dess yttersta begränsning. Ehuru kan geografiskt angränsande nationer ofta bära ett släktskap med varandra i mindre eller större utsträckning, dels tillhörande samma språkgren och kultursfär, men i ännu mindre omfattning på samma biologi. Ofta kan den gemensamma historien vara problematisk och fylld med säkerhetspolitiska och geopolitiska motsättningar, vilket ofta utgör den största skiljelinjen mellan nationer, i det att grannländer och grannfolk ofta har fört krig eller andra former av konflikter med varandra, ibland över ett flertal generationsled.

5.2.5. Den största gemensamma nämnaren mellan olika nationer är i regel religionen som ofta har en övernationell prägel vilket gör att många nationer delar på samma religion, exempelvis i Europa den kristna i en större sfär och antingen den lutheranska, katolska eller ortodoxa i en snävare. De otaliga religionskrigen i historien, i synnerhet i Europa, har tillförsäkrat en viss sammanhållning mellan nationer över religiösa frågor. Ett sådant exempel i vår närmiljö är den Nordiska och lutheranska kultursfären med vilket svenskar känner en tillhörighet med sina brödrafolk i Norge, Danmark och Finland, och i en mer utvidgad sfär med Europa, etc. Övernationella band bär dock i regel inte på så stor andlig signifikans och i detta avseende skall inte andlighet förväxlas med religion, av samma anledning som nationen inte skall förväxlas med staten.

5.2.6. Begreppet nation i detta sammanhang, och i denna betydelsen, skall ses som synonym med folket, den utvidgade etniska folkgruppen. Nationen utgör den maximala etniska begränsningen och det största identifikationsobjektet hos ett folk. Det ser sig självt som en kollektiv entitet, utifrån ett etniskt perspektiv, i förhållande och kontrast till andra etniska grupper. Inom detta nationella omfång kan ett flertal olika och särskiljande regioner existera vilket i sin tur delar upp sig i kommuner med sina unika identifikationer utifrån en socioekonomisk grund, men som kan se en etnisk gemenskap och solidaritet med andra kommuner inom denna nation oavsett det geografiska avståndet, genom det gemensamma etniska kulturella och historiska arvet.

5.2.7. Detta perspektiv skall ställas i kontrast mot och i motsats till den moderna på liberal grund konstruerade nationalstaten vilket blott baserar sig på ett politiskt och juridiskt kontrakt vilket definierar ut ett medborgarskap. Den verkliga nationen står oberoende i förhållande till den moderna statsbildningen; i detta manifest definieras denna storhet med det ensamma ordet ”nationen” i kontrast till den ordgrupp och begrepp som är sammansatt av de två orden ”nation” och ”stat”. Sverige som nation och Sverige som nationalstat är två helt olika saker eller storheter, den senare avser en politisk och juridisk föreställning då däremot den förra avser en kulturell och andlig princip som ej låter sig begränsas av politiken och juridiken; båda två är baserade (och delar till stora delar) på samma materiella grund men det utgör inte samma princip eller fenomen.

5.2.8. Det finns exempel på nationer som saknar en statsbärande funktion men som kan knytas till ett gemensamt landområde, i vårt närområde exempelvis samerna och Lappland som sträcker sig över Norge, Sverige, Finland och Ryssland, men också på nationer som varken har något etablerat landområde eller statsbildning, exempelvis romerna. I Mellanöstern är det kurdiska folket sammansatt av ett geografisk område som främst har delats upp mellan staterna Turkiet, Syrien, Irak och Iran; trots detta har de en stark etnisk identitet som inte hindras av dessa staters gränser. Det finns också fall där nationer av olika politiska anledningar, vanligtvis krig, har brutits upp i flera mindre stater och på sikt utvecklat unika folkliga särdrag i förhållande till varandra. Österrikare och tyskar är inte samma folk idag, även om de härstammar från samma nation utifrån ett historiskt perspektiv. Islänningar är inte längre norrmän fast de härstammar från Norge. Vissa folk behåller dock sin gemensamma etniska identitet trots skilda statsbildningar, exempelvis de ryska minoriteterna i de forna Sovjetrepublikerna vilket fortfarande känner stark hemmahörighet med den ryska befolkningen i Ryssland. Det finns också fall där invandrande folk på sikt har assimilerats med den ursprungliga befolkningen till den grad att man bara kan se skillnad genom namn och vissa utseendemässiga (biologiska) särdrag. Ett exempel på detta är Vallonerna i Sverige som inte längre är belgare utan istället utgör en del av det svenska folket, då de delar på en gemensam historia och gemensamma kulturtraditioner med övriga svenskar sedan ett flertal generationsled.

5.2.9. En viktig ideologisk ståndpunkt är sålunda att inte se folket utifrån en ”rashomogen” synvinkel utan att istället erkänna dess kulturella identitet som växer fram ur en känsla av gemensam historia och gemensamma traditioner som konsekvent och kontinuerligt har utvecklats över flera generationer. Det är också viktigt att inte heller se på etnisk identitet utifrån en strikt biologisk synvinkel utan istället utifrån ett kulturellt betraktelsesätt. Detta synsätt representerar därför en kulturetnisk form av ”nationalism”. Denna form av kulturcentrerade form av ”nationalism” ser på kulturen som den viktigaste särskiljande och sammanhängande faktorn för ett folk eller nation. Vi har skrivit ordet ”nationalism” inom citattecken då anarkotraditionalismen i en striktare bemärkelse inte kan anses vara en nationalistisk ideologi, ty nationalismen har en materialistisk (ekonomiskt och politisk) bevekelsegrund till skillnad från anarkotraditionalismens andliga och kulturella utgångspunkt.

5.2.10. Med kultur så avses även och i synnerhet en nations andliga funktion, såsom en förmedlare eller länk mellan det gudomliga eller numinösa och det materiella och sociala eller socioekonomiska. Här avses en utvidgad egregore – gruppsjäl eller folksjäl – utgörande ett mesokosmos mellan människan (mikrokosmos) och Alltet (makrokosmos). I Traditionen existerar begreppet ”egregore” vilket kan översättas till ”gruppsjäl” eller ”kollektiv själ”. Utifrån ett Traditionellt perspektiv kan man mena att alla former av kollektiv, stora som små, även hela folk och nationer, kan äga en egregore. Det är denna immateriella och vederkvickande själ som binder ihop individerna och knyter dem samman till en enhettill en helhet som är större än delarnasom utgör ett folks Nation. Denna har inget med politik eller administration att göra, utan är en rent andlig princip, den förmedlande länken mellan det gudomliga eller andarnas värld och det mänskliga.

5.2.11. Det är viktigt att i detta sammanhang göra en skarp distinktion mellan Folket (med ett stort ”F”) eller Nationen (med ett stort ”N”) och på en nations befolkning. Både Folket och befolkningen utgör en del av Sverige. Men till skillnad från befolkningen bildar Folket eller Nationen en historisk, kulturell och andlig gemenskap som är föremål för ett unikt öde och historieskapande. De moderna filosofierna och ideologierna erkänner dock inte Folkets existens i denna andemeningen utan vänder sig till individerna utifrån sina olika perspektiv och ser endast en befolkning bestående av disparata människor. Liberalerna avvisar Folket och ser i dess ställe blott ett aggregat av individer som lever i ett civilt samhälle. Inte heller existerar Folket för kommunisterna som enbart erkänner existensen av klasser. Nationalsocialisterna erkänner blott rasen och fascisterna enbart staten. Paradoxalt nog existerar Folket eller Nationen inte heller för nationalisterna, ty för dem existerar det blott en politisk nation som baserar sig individuellt medlemskap – medborgarskapet. Men för oss anarkotraditionalister utgör Folket eller Nationen en storhet som verkligen existerar och har gjort det sedan förmoderna tider och de första civilisationernas uppkomst.

5.3. Det är i den sociala dimensionen och i den yttersta förlängningen genom hennes Folk som människan uttrycker sin närvaro och delaktighet som individFolket eller Nationen ger människan hennes språk (möjligheten till kommunikation), i förekomliga fall hennes utseende (det biologiska arvet), hennes psykologiska egenskaper (genom karaktärsdaning och fostran), hennes plats i tiden (den gemensamma historien) och i rummet (geopolitiken).

5.3.1. Ett Folk finns latent i en befolkning och aktiveras i kris och krig, eller när en Nation ställs inför stora prövningar eller utmaningar. Det är i synnerhet i kristider och i motgång som Folket vaknar till liv hos befolkningen ur djupet av det kollektiva omedvetna, i dess kollektiva drömmedvetande. Bland den slumrande svenska befolkningen lever Folket i bästa fall en dunkel, simpel och svag tillvaro, genom myterna, symbolerna och traditionerna, i värsta fall inte alls när de gamla ritualerna blottas på mening och substans. Skulle Sverige mot all förmodan hamna i krig eller allvarlig kris, såsom vid allvarliga naturkatastrofer, vaknar trots allt den folkliga solidariteten till liv återigen så som den har gjort så många gånger förr.

5.3.2. Denna typ av starka nationella emotioner skall inte förväxlas med känslor av chauvinism, eller ultra-patriotism. Till skillnad från den ordinära nationalistiska känslans yta utgör en folklig kamp en röst ur det yttersta djupet av den svenska folksjälen, på grund av vår långa gemensamma historia och delade kultur. Det går inte att slita ut etniciteten helt ur människan eller att relativisera den såsom moderniteten och i synnerhet postmoderniteten försöker göra. Folket är det som människan blir endast när hon söker i sina egna djup, lever ut sin kollektiva historia, och hör den dunkla rösten som kommer ur möderneslandets heliga tempel

5.3.3. Nationen och etniciteten har en ktonisk kvalitet och vilar på en lunar-traditionell grund. Den förbinder människan inte blott med hennes kropp utan också med hennes jord och förankrar Folket som kollektiv med hennes territorium. Den baserar sig på en dyrkan av förfädernas och anmödrarnas andar, av de tellurgiska andarnas värld som är förbunden med Nationen. Den vänder sig till Folkets genius eller skyddsande. Att Folket eller Nationen är av en lunar kvalitet bekräftas av att så många kulturer refererar till sin Nation som fosterlandet eller möderneslandet. I Sverige kallar vi vår Nation ofta för Moder Svea av samma anledning. Staten å andra sidan har en astral kvalitet och förankras till en solar tradition. Den uppkom med de första civilisationernas gryning och representerar institutionaliseringen av samhället. I sin optimala form har den potentialen att för Folket åkalla gudarnas och gudinnornas beskydd och ledning.

5.3.4. Staten och dess förhållande till Nationen är att blott vara en mekanism, en organisationsform som läggs över Folket och i optimala fall kan utgöra den mest framgångsrika av Folkets skapelser. Staten är blott en produkt av Folkets historiska vilja, närmast en bieffekt och endast i bästa fall en funktionell sådan. Men staten kan också avskiljas från sin Nation eller sitt Folk, bli dysfunktionell och glömma bort sina grundvalar. Staten utvecklas då till att vara en självförsörjande och död mekanismen maskin. Av detta så följer att stater kan vara livskraftiga men lika gärna blottade på livdöda. En sant levande stat existerar endast därför den inte förmår att kapa banden till sin Nation, vilket skapade den; den vampyriserar inte på Folket. Folket eller Nationen lever sålunda i symbios med den levande staten. Men när staten urartar utvecklas den till att blott vara en apparat, en maskin, en byråkratisk mekanism snarare än ett organisk levande helt. I en såpass död och fruktlös statsapparat utgörs eliten av teknokratin.

5.3.5. I ett teknokratiskt system börjar staten att betrakta sitt Folk som en population, såsom olikartade människor, såsom en mekanisk summa av atomer vilket utifrån godtyckliga grunder fås att samverka i samhället och som regel lägger grunden för ett privilegiesamhälle – klassamhället. Det är en chefers, experters och mekanikernas stat. Det är också handelsmännens och affärsmännens stat. Den moderna europeiska staten föddes dödfödd redan i sin linda. Denna mekanism existerar enkom för att agglomerera en population och för bara död med sig – den aborterar sitt Folk genom att omvandla det till en population och parasitera på det genom dess smärta och lidande. Vi kan här tala om ett andligt Folkmord. Detta mord på Nationen inleddes med den franska borgerliga revolutionen och den moderna nationalstatens födelse.

5.3.6. Häri (och utifrån det som har framställts i föregående satser) kan staten, en politisk och juridisk konstruktion enligt den tregrenade modellen, aldrig kunna utgöra en storhet för att kunna definiera eller begränsa ut Folket som alltså främst lever och verkar i den kulturella och andliga samhällsgrenen. Det är denna insikt om Folkets eller Nationens natur som avskiljer anarkotraditionalismen från nationalismen som ideologi och som till och med gör den antinationalistisk. Nationalismen lägger vulgärt nog sitt främsta fokus på den politiska stadsbildningen – på nationalstaten – och det medborgarskap som tillfaller individen som lever innanför dess gränser och inom ramen för civilsamhället. Nationalismen är i grunden en sekulariserad ideologi och materialistisk filosofi, tillhörande samma ideologiska familj som liberalismen och socialismen, framburet ur skötet på den franska revolutionen. För anarkotraditionalismen är Nationen inte en civilrättslig fråga utan utgör en andlig storhet och religiös princip.

5.3.7. Stat och Nation kan i vissa lägen utesluta varandra. I fallet med Sverige så existerar en svensk etnisk kontigent i det finska Vaasa som känner en större samhörighet med Sveriges Nation kulturellt och språkligt men en större lojalitet med den Finska Staten; det framstår som tydligt att en Nations intressen och en stats i ett flertal fall kan stå i konflikt med varandra. I ett internationellt perspektiv kan vi se på det kurdiska Folkets kamp för självständighet gentemot Turkiets, Syriens, Iraks och Irans nationalstater, det baskiska Folkets kamp mot den spanska staten och skottarnas underkastelse till Storbrittanien. Anarkotraditionalismens grundprincip är att Nationens eller Folkets intressen alltid skall gå före statens. Under inga omständigheter kan staten sätta sig över Nationen och gå emot Folkets vilja och inneboende behov. I det ögonblick som staten går emot och bekämpar Nationen, oavsett om det sker genom direkt fascistisk eller kommunistisk repression, eller genom en liberal, parlamentarisk och sekulariserad samhällsmodell så diskvalificerar den per automatik sin roll och funktion; i ett sådant läge har Folket inte bara rätten utan skyldigheten att göra en Nationell resning och öppet revoltera mot nationalstaten.

5.3.8. Överstatliga strukturer med legislativ makt utgör ett direkt hot mot Nationerna då de helt söker att bortse från individens etniska tillhörighet och identitet. Europeiska Unionen är ett tydligt sådant exempel på en överstatlig organisation vilket baserar sin existens på en extrem form av liberalism och parlamentarisk diktatur. Unionens enda målsättning är att skapa optimala förutsättningar för ett fritt flöde av varor, kapital och arbetskraft; den har endast materialistiska och sekulariserade ambitioner. Europeiska unionen saknar någon som helst andlig eller kulturell grund och strävar i detta efter att bortse från de oerhörda skillnader i Folkens mentalitet som faktiskt existerar mellan en svensk och en portugis, eller mellan en same och en sicilianare.

5.3.9. Vi anarkotraditionalister inser samtidigt att främlingar kan sugas med i en Nation eller ett Folk, mer eller mindre ofrivilligt, om folkgemenskapen inom Nationen är tillräckligt stark och har förmågan att mobilisera individen. Inte sällan misstänker vi att detta är en kompensation för att dessa främlingar andligt och psykologiskt inte har fått sin inhemska Nation uppväckta inom sig på grund av att deras stat har varit synnerligen effektiv i att ha dödat alla spår av den. Sverige är ett sådant tragiskt exempel på hur en teknokratisk och sekulariserad stat helt har utrotat de flesta spår av en Nation, i synnerhet sedan samhället trädde in i den postmoderna tidseran. I Sverige har vi inget Folk utan blott en befolkning utgörande en atomiserad massa av individer. Omvänt kan en främling med en stark Nationell identitet ha svårt att integreras med ett samhälle med en befolkning som är i avsaknad av en Nationell identitet. Detta kan utgöra en viktig förklaring till varför invandrare har så svårt att acklimatisera sig med den svenska kulturen och varför de ofta finner problem med att integreras och assimileras med den svenska befolkningen. Tvärtom tror vi att invandrare med en stark Nationell identitet har lättare att integreras med en främmande befolkning som binds ihop av en stark Nationell och Folklig solidaritet.

5.3.10. Vi anarkotraditionalister tror att rasism inte alls är sprunget ur en Nationell identitet utan snarare ur avsaknaden av en sådan. Dagens postmoderna Sverige tjänar återigen som ett gott exempel på en konfusionell befolkning, ehuru etniskt homogen men bestående av atomiserade individer, där spontana uttryck för rasism är vardagliga bland allmogen och dessutom är fast förankrade strukturellt i samhället på alla dess nivåer, med följd av att många invandrare upplever sig diskriminerade i jämförelse med infödda svenskar. Medborgare som tillhör ett socialt mobliserat samhälle, uppburet av en Nationell och Folklig solidaritet, erkänner och respekterar en främling med en stark Nationell identitet, vilket uppvisar tecken på integritet, moral och pliktkänsla. Omvänt känner en sådan främling sig ”hemma” i en kultur som kännetecknas av en dylik Nationell solideritet; respektive Folk förstår varandra och respekterar varandra. Detta underlättar en naturlig integritet av främmande eller gästande individer med ett värdfolk.

5.4. Den moderna nationalstaten och dess centraliserade strukturmodell bör slängas på den historiska skräphögen då den hämmar den verkliga etniska känslan och sanna identiteten hos människan med hennes inhemska Nation. Men som en kontrast till den postmoderna överstatliga och de multinationella företagens modell för ett marknadsekonomiskt globaliserat samhälle skall den federaliserade Nationens modell presenteras som ett livskraftigt alternativ till denna modernitet och postmodernitet.

5.4.1. Vi anarkotraditionalister poängterar att en stat i vårt moderna och post-moderna tidevarvkali yugai princip alltid går emot en Nation eller mot Folket, i större eller mindre omfattning. Den mekaniska, moderna, liberala och västerländska nationalstaten representerar således en anti-Nation. Endast i den gyllene tidsåldernsatya yugakan en civiliserad och moralisk stat anses fullständigt äga förmågan att förkroppsliga en Nations och Folkets sanna vilja; i det post-moderna tidevarvet behöver en Nation lämnas okränkt av någon som helst statsbildning. Den enda framkomliga väg i att skapa en samhällsmodell som inte ställer sig i vägen för en befolknings naturliga känsla att utveckla en Nation och Folkgemenskap är att avveckla den gamla statsapparaten och ersätta den med en federativ modell av suveräna kommuner.

5.4.2. Det anarkotraditionella idealet är dock att federationen utgör Nationens territoriella omfång och den befolkning som lever inom dess gränser tillsammans med dess homogena kultur och sociala strukturer. Federationen utgör den politiska enheten eller samhällsgrenen inom Nationen och den offentligt verkställande förvaltningen tillsammans med den korporativa organisationsformen och dess ekonomiska samhällsgren, vilket utgör dess ”hjärna” (eller sinne) respektive ”nervsystem” (eller kropp), som koordinerar Folket och kulturen i en homogen riktning och viljeansträngning. Då federationen är samhällets och Nationens hjärna utgör Nationen dess kropp som helhet, inklusive dess hjärna. Kroppen kan sålunda inte överleva utan sin reglerande och koordinerande hjärna av samma anledning som en icke federerad Nation kommer att falla sönder och alltså inte kan existera utan en medveten organisering. Kroppen som helhet är underställd hjärnan som kroppsdel i mikrokosmos på samma sätt som Nationen koordineras av sitt federativa verkställande organ, inte det omvända förhållandet. Federationen uttrycker optimalt det andliga och immateriella, den högsta medvetna principen i samhället, och medvetandet råder (läs vägleder) alltid över materian eller Nationen.

5.4.3. Dock är federationen och Nationen, liksom hjärnans medvetande och kroppen, intimt förbundna med varandra till den grad att man inte kan vara säker på vad som determinerar vad. Hjärnan är blott en kroppsdel som skall reglera kroppen på samma sätt som federationen utgör en given del av Nationen som sådan. En hand skulle vara obrukbar utan en styrande hjärna, men vilken nytta skulle hjärnan ha om den inte hade en hand som kunde utföra dess vilja? Hjärnan tolkar dessutom kroppens signaler som kontinuerligt ger den en återkoppling och information om världen utanför. Sannerligen är hjärnan och kroppen förenade med varandra i ömsesidigt beroende. En väl fungerande federation skall därför även kanalisera Nationens inneboende kollektiva vilja och i sin tur verkställa den och samla individerna i en anda av konsensus. Anarkotraditionalismen tillfärsäkrar detta genom den anarkistiska principen om ”från basen och toppen”; dvs. genom att utgå från kommunen som den högsta sociala och lagliga suveränen som frivilligt delegerar federationen ett koordinerande ansvar. Man kan alltså här se en rörelse som har sitt ursprung i och utgår från Nationen till federationen och sedan urskilja en fortsatt återgående rörelse tillbaka till Nationen som helhet. Därför kan man i ljuset av denna inflätade relation mellan Nation och federation säga att ”nationell federalism” är ett mer passande begrepp för vad som här åsyftas. Vad som åsyftas är en organisk enhet av medvetande och materia, av federation och Nation.

5.4.4. Nationen representerar en känsla av enhet och helhet hos medborgarna, oavsett ras, kön, ålder och samhällsklass, ehuru den vilar på en etnisk grund kulturellt. I ett samhälle där medborgarna känner sig alienerade och isolerade befinner sig de olika individerna och samhällsgrupperna i ett tillstånd av motsättningar och segregation. Ett samhälle som istället har utvecklat en fullständig enhet och känsla av folkgemenskap, där alla medborgare och samhällsklasser är integrerade, utmärks av en Nation som har transcenderat det normala tillståndet av att blott vara summan av alla sina individer och grupper till att bli en helhet som utgör mer än denna summa.

5.4.5. Folket och Nationen är liksom individen som sagt en organism som både är uppbyggt av en kropp och en själ, och en ande. Kroppen utgör summan av alla individer, liksom cellerna i en kropp. Själen utgörs av helheten som utgör någonting som är mer än summan av individerna, Folkets egregore, liksom cellernas totala tillstånd av harmoni och samarbete utvecklar individens medvetande och därför dess själ. Liksom människan kan söka en frälsning eller andlig förlösning kan ett helt Folk frälsas och vederkvicka sin själ eller sitt innersta väsen, i djupet av sin ande. Däri finner man Folkets och Nationens innersta och mäktigaste styrka, men också dess förlösande och vederkvickande effekt på individen.

5.4.6. Nationen utgörs inte blott av jordens attraherande krafter, den ktoniska och lunara världen, varpå dess individer har blivit förlösta; den består inte till huvudsak (eller bör inte till huvudsak bestå) i någon sentimental känsla som individen känner när hon står på denna moderjord, även om detta faktum inte får förringas. Inte heller utgörs Nationen nödvändigtvis av någon känsla av gemenskap på grund av ett rasmässigt eller biologiskt frändskap. Nationen utgörs av en enhetskänsla hos ett Folk som transcenderar alla ytliga betraktelser såsom landskapet varpå de bor eller biologin som de bär med sig. Nationen har istället potentialen till att utveckla en immateriell och religiös uppfattning av ett folkförenat öde, det plan till vilket ett Folk kan resa sig när det fullgör sin universella historiska mission.

5.4.7. Nationen och dess Folk har potentialen att vara en transcendent och individuell syntes med sina egna mål att uppfylla och historiska ödesvägar att vandra vilket skiljer ut den gentemot andra och främmande Nationer eller Folk. Federationen, vars styrka Nationen med tiden konsoliderar fram, syftar till att vara dess koordinerande instrument vilket skall tjäna denna oomstridda, eviga och oåterkalleliga enhet vilket utgörs av Nationen. Federationens uppgift är också att göra Nationen medveten om sin ödesväg och mobilisera dess individer och staka ut denna samlade styrkepotential längs vägen i en orubblig tro på Nationens förmåga att förverkliga sin mission.

5.4.8. Häri intar (eller ersätter) federationen statens roll som den solara och astrala principen i samhället, tillsammans med kommunerna. Kommunerna har i detta det största ansvaret till denna sociala mobilisering men skall jämkas och förenas i sin strävan, vilket ämnar att transcendera rent lokala intressen till en Nationell solidaritet, att betrakta sig såsom kroppsdelarna i en gemensam kropp och entitet, genom federationens förmedlan och koordinerande funktion.  Detta är rollen att i och genom Nationen eller Folket förmedla den gudomliga kraften – gudarnas och gudinnornas influenser – ner i samhället och lyfta det ur sin rent lunara och ktoniska grund. Häri har även religionen sin naturliga roll för att bistå kommunerna och deras federation i detta arbete att förena befolkningen och transmutera det till ett Folk.

5.4.9. Den anarkotraditionella federationen syftar sålunda till att med kommunernas bistånd återuppväcka befolkningen ur sitt slummer, bedövade som de har blivit av sekel under den moderna nationalstatens ok. Det som den moderna statsapparaten har dödat skall federationen och dess kommuner – kallipolerna – återuppliva, liksom gudinnan Isis (federationen) enligt den egyptiska mytologin samlade åter alla de utspridda kroppsdelarna av Osiris (befolkningens) kropp, dödad och sargad av brodern Set (staten), och återuppväckte sin make genom sin kärlek (solidaritet) vilket framfödde deras son Horus (den regenererade Nationen).

5.4.10. Av detta så följer det att Nationens ödesväg inte enbart eller inte ens primärt styrs av en växelverkan mellan olika ekonomiska eller materiella faktorer, såsom exempelvis företrätt av Friedrich Engels och Karl Marx materialistiska dialektik eller den historiska materialismen. Den rent materialistiska samhällsanalysen är en halvsanning vilket när det tas för den enda giltiga förklaringsmodellen görs till en fullkomlig osanning. Den andliga principen som samhällets egentliga eller i huvudsak viktigaste pådrivande och utvecklande faktor måste utgöra den sanna måttstocken i ett medvetet framtida samhällsbygge. Sålunda representerar anarkotraditionalismen främst en idealistisk snarare än en materialistisk filosofi.

5.5. Ett etniskt förhållningssätt måste ständigt utgå från närsamhället och ej stirra sig blint på Nationen såsom en allenarådande och högsta princip. Det är i de små och lokala kommuniteterna som etniciteten kan frodas och finna sitt största livsuttryck. Nationalismen som ideologi utvecklar i kontrast till en frihetlighet i regel en auktoritär och centraliserad samhällsstruktur, vilket paradoxalt nog kväver Nationen genom dess ensidiga betoning på nationalstaten.

5.5.1. Folket och Nationen är en enhet, som två sidor av samma mynt. På samma sätt bör samhället och Nationen vara olika begrepp för samma företeelse. Dock måste all sann och nationellt grundad federalism erkänna att det finns olika folkgrupper inom ett och samma Folk. På samma sätt finns det olika sociala nivåer eller samhällen inom ett samhälle, på samma sätt som det finns olika lager i en lök. Den nationella kärnan hos ett Folk eller ett samhälle är familjen. Nästa nivå eller lager, besläktad med den första nivån eller kärnan, utgörs av hembygden eller kommuniteten, och i förlängningen den ort eller kommun som hembygden verkar inom. Nästa nivå är regionen, ofta förbundet med en historia och en traditionell folkgemenskap, exempelvis ett landskap. Det yttersta lagret i den samhälleliga löken, vilket omsluter alla andra sociala lager, utgörs av Nationen och myten om ett folkförenat öde.

5.5.2.  Den sanna nationella federalismen stirrar sig dock inte blint på Nationen utan erkänner alla dessa sociala eller folkliga lager som lika viktiga och absolut nödvändiga för en sund social struktur. Nationen får exempelvis inte stå i motsättning till familjen och hembygden, ty utan denna nationella kärna som utgörs av familjen och hembygden skapas det inga naturliga former för social enhet och kontroll. Utan någon nationell enhet och folklig gemenskap skapas å andra sidan inga former för ett folkförenat öde. Sannerligen kan man se på Nationen som den ultimat utvidgade familjen. Federationens ansvar är därför att förverkliga drömmen eller myten om det nationella folkhemmet.

5.5.3. Dock är det en viktig anarkistisk princip, vilket den Traditionella Humanismen omhuldar, att ett samhälle skall organiseras från bottenplanet och uppåt, med basen på gräsrotsnivån som en högsta princip – såsom pyramid som står på huvudet. Detta på en anarkosyndikalistisk grund baserade ekonomiska system erkänner självstyrelsen och autonomitieten hos de enskilda kommuniteterna och kommunerna, vilket genom en federation på frivillig grund skall samarbeta för ett gemensamt regionalt och nationellt välstånd. Men även utifrån ett etniskt perspektiv skall de enskilda kommuniteterna och deras kommuner utgöra den viktigaste suveränen, vilket vilar på familjens grund. Nationen skall aldrig utgöra en högre eller mer prioriterad princip på bekostnad på varken familjen eller kommunen, och inte heller skall regionen eller landet usurpera kommunens naturliga plats som den mest fundamentala sociala storheten i ett samhälle.

5.5.4. Alla kommunmedborgare federaliserade inom ramen för en Folksnation måste kunna uppleva att de är medlemmar av ett verkligt och fullkomnat samhälle. Alla skall känna att de har en plats i samhället och kan erbjuda det något i gengäld för sin sociala och materiella trygghet. I ett modernt samhälle finns det en uppsjö av uppgifter som måste utföras. Några av dessa uppgifter kan vara manuellt praktiska, vissa andra akademiskt intellektuella. Andra uppgifter kan röra sig inom skolvärlden, eller inom de sociala eller kulturella sfärerna. Alla skall dock känna att de har en plats i det stora hela, oavsett vilka mentala eller fysiska förutsättningar en människa än kan tänkas ha. Detta är den sanna innebörden av det nationella folkhemmet. Men detta folkhem kan endast realiseras och fås att verka och leva i social harmoni med sin omgivning om den främst är baserad på en kommunal grund och inte först och främst utgår från Nationen.

Annonser