Blå-svart-röd

Traditionell Humanism är en svensk tankesmedja med ett huvudsakligt fokus på samhällsfrågor, ideologi, filosofi, idéhistoria, sociologi, geopolitik, säkerhetspolitik, hushållning, ekosofi, kultur, pedagogik, psykologi, religion, andlighet och esoterik. Den syftar till att lyfta fram den moderna och postmoderna tidsålderns synder och misstag som den har åsamkat människan, hennes kultur, naturen och den värld inom vilket hon lever, verkar och har sin tillvaro. Tankesmedjan ämnar att spegla vår samtid och erbjuda en kritisk analys från ett i svenska förhållanden unikt och radikalt perspektiv. Framför allt utmanar tankesmedjan den gängse synen på politik som utgår från den traditionella vänster-högerskalan. Istället försöker den att jämka och skapa en syntes av till synes motsägelsefulla tanketraditioner – en politisk alkemi. Detta är Traditionell Humanisms stora utmaning; det är en ideologi i vardande. Samtidigt baserar tankesmedjan sin analys utifrån idétraditioner som i flera fall har en mycket lång historia; det unika och nya är det syntetiserande anslaget.

Vår analys av samtiden baserar sig å ena sidan på den traditionella skolan – traditionalismen – den religionsfilosofiska tradition som även är hänförd till såsom perennialism eller sophia perennis, den antimodernistiska och kritiska filosofi vars grund lades av Helena Petrovna Blavatsky (1831–1891), Alexandre Saint-Yves d’Alveydre (1842–1909), Rudolf Steiner (1861–1925) och Gérard Encausse (1865–1916), som utformades av Ananda Coomaraswamy (1877−1947) och René Guénon (1886–1951), och vidareutvecklades av Gudio de Giorgio (1890–1957), Julius Evola (1898–1974), Mircea Eliade (1907–1986), Frithjof Schuon (1907–1998), m.fl. I Sverige var denna idéströmning främst representerad av Tage Lindbom (1909–2001) och Kurt Almqvist (1912–2001). Traditionalismens grundtanke är att den tidlösa filosofin eller primordiala traditionen är universell och har överförts till mänskligheten vid civilisationens gryning och traderats initiatoriskt över generationerna men med tiden blivit utsatt för förvanskning och urvattning; den har bevarats okränkt tills våra dagar främst genom de esoteriska sällskapens förmedlan.

Vidare grundar vi vår kritik av moderniteten och postmoderniteten på en äldre konservativ tradition, med rötter i den tyska och östeuropeiska romantiken, och i synnerhet mellankrigstidens radikalkonservatism eller den tyska konservativa revolutionen, vilket bl.a. representerades av så framstående tänkare såsom Heinrich Pesch (18541926), Nikolaj Berdjajev (1874–1948), Arthur Moeller van den Bruck (1876–1925), Oswald Spengler (1880–1936), Ernst Niekisch (1889–1967), Martin Heidegger (1889–1976), Edgar Julius Jung (1894–1934), Ernst Jünger (1895–1998), m.fl., vars idétradition var baserad på en äldre romantisk tysk konservativ tradition. Vad denna revolutionära konservatism främst representerade var en korporativistisk idé och en ökad social medvetenhet, såsom en reaktion mot materialism, kapitalism, liberalism och parlamentariskt demokrati. Idériktningar som kan sammanfogas till denna tanketradition är socialkonservatism, nationalkonservatism, värdekonservatism och personalism. I Sverige representerades denna rörelse främst av Per Engdahl (1909–1994). Tidiga försök till jämkning mellan klassisk socialism (kommunism) och konservatism (traditionalism) kan skönjas i denna idétradition vilket har tagits upp av postmoderna tänkare och författare, såsom den ryske geopolitiske ideologen Aleksandr Dugin (1962–), utgörande en inspirationskälla till vår analys av samtiden.

Å den andra sidan baserar vi vår civilisationskritik på en äldre anarkistisk, socialistisk, syndikalistisk, kommunalistisk och kommunistisk tradition med tänkare såsom Platon (428–348 f.Kr.), Zenon från Kition (333–264 f.Kr.), Jesus av Nazareth (0–33 e.Kr.), Thomas More (1478–1535), Pierre-Joseph Proudhon (1809–1865), Michail Bakunin (1814–1876), Karl Marx (1818–1883), Friedrich Engels (1820–1885), Leo Tolstoj (1828–1910), Pjotr Kropotkin (1842–1921), Georges Sorel (1847–1922), Gustav Landauer (1870–1919), Vladimir Lenin (1870–1924), Joseph Stalin (1878–1953), m.fl. En samtida anarkist som vi gärna refererar till är Noam Chomsky (1928–). En annan inspirationskälla till vår ideologi är Peter Lamborn Wilson (känd under pseudonymen Hakim Bey; född 1945) vilket representerar en tidig version av anarkistisk traditionalism eller esoterisk anarkism.

Vidare vill vi förankra vår ideologi i den moderna och postmoderna ekologismen så som den har kommit att representeras av John Ruskin (1819–1900), Arne Næss (1912–2009), Herbert Gruhl (1921–1993), Pentti Linkola (1932–), John Zerzan (1943–), Derrick Jensen (1960–), Kevin Tucker (1980–), m.fl., vilket delar många ideologiska grundtankar med den anarkistiska och kommunistiska traditionen men även med den konservativa i sin tydliga kritik av moderniteten och postmoderniteten. Vi kallar vår egen jämkande ideologi och radikala lösning på våra postmoderna problem för frihetlig traditionalism, eller anarkotraditionalism.

Anarkotraditionalismen utgör den ideologiska utgångspunkten varmed vi försöker att förena traditionalismen med anarkismen och många andra idétraditioner som traditionellt har kategoriserats som ”höger” eller ”vänster” på den politiska skalan. Med anarkism så menas ett socialt och ekonomiskt system som bygger på federalism mellan självständiga kommuniteter av anarkosyndikalistisk eller anarkokommunistisk modell och mutualismen som ekonomisk princip. Traditionalismen i vår ideologi för även in andligheten och det numinösa som en central idé i kommuniteten, dock inte en andlighet som i första hand betonar exoterisk religion utan istället en esoterism och perenniell tradition eller tidlös visdom. Det som anarkotraditionalismen presenterar är alltså inte en materialistisk ideologi utan andlig och strängt idealistisk som söker efter sin inspiration till antikens och renässansens filosofer, främst till Platon och nyplatonikerna.

Till skillnad från den mer högerinriktade mainstream-traditionalismens betoning på en stadsbärande nationalism föreslår anarkotraditionalismen en mer vänsterorienterad traditionalism centrerat kring självhushållande (autarkiska) sociala enheter med mycket begränsad befolkningsrörlighet sinsemellan, dock med samarbete utifrån en federalistisk och mutualistisk princip; alltså hembygd framför nationalstat. Såsom frihetliga traditionalister anser vi inte att hierarkier eller hierarkiska strukturer är dåliga eller negativa i sig själva; det är människorna som i vår postmoderna tid besitter dem som vi ställer oss kritiska till. I dagens mörka medeltid (vilket traditionalister hänför till såsom kali yuga eller järnåldern) är det ända framkomliga politiska systemet det anarkistiska; men i den kommande tidsåldern kommer hierarkin vara det som förlöser vår kultur från dagens mörker. Det som hindrar är också det som förlöser.

Vår ideologi kallar vi Anarkistisk Traditionalism, ty den verkar å ena sidan för ett decentraliserat kommunalistiskt samhälle som ser med skepsis på den moderna nationalstaten, å den andra för att den ser på traditionen som det essentiella i den mänskliga kulturen; dess traditionalism betraktar samhället utifrån ett gradvist andligt och kulturellt förfall eller en devolution, där dagens postmodernitet utgör den lägsta botten vilket när den har nåtts kommer att vända utvecklingen mot en evolution och en reformation av samhället. Men denna kategorisering är för begränsande för att fånga in hela det ideologiska spektret av det som vi representerar.

Vår filosofi är också en Traditionell Humanism ty vi vill föra bort begreppet ”humanism” från dess moderna innebörd, vilket har gjorts synonymt med individualism och ateism, tillbaka till dess ursprungliga betydelse av att se på människan som skapelsens krona och bärande på en inneboende gudomlighet med ett särskilt syfte att i världen förverkliga ett andens rike, och hur naturens resurser skall förvaltas av människan som den materiella världens herre, att människan i grunden är jämlik i sitt inneboende mänskliga värde men samtidigt att hon som individ inte är jämställd med sin nästa då alla människor är unika och har olika förmågor och kvalitéer i den sociala dimensionen och därför skilda uppgifter och roller i samhället.

Den representerar också en Idealistisk Kommunism då den å ena sidan i motsats till materialismen utgår från tesen om att det ytterst är idéerna och inte slumpen som är roten till allt varande och förändring, förkroppsligat hos och förmedlat genom vissa heroiska personligheter som ämnar att förlösa och vederkvicka samhället, å den andra har sin grund i föreställningen om det gemensamma och det solidariska i den sociala dimensionen, i synnerhet angående fördelningen och hushållningen av de frukter som har skördats av naturen och angående ägandeformen, och därför är uttalat antikapitalistisk med en stark ambition att bekämpa alla former av ekonomisk klassbildning.

Den utgör också en Andlig Syndikalism då den å ena sidan har sin fasta grund i andligheten, religionen och kulturen framför materialistiska, scientistiska, ekonomistiska och konsumistiska värden, å den andra vill frambära en korporativistisk samhällsorganisering enligt federalistiska principer där alla medlemmar av en ekonomisk eller kulturell social entitet förmås att samverka solidariskt över yrkeskategorier och specialintressen, där makten över besluten tillkommer arbetarna och producenterna och att dessa utvecklar ett skråväsende – syndikat – som verkar såsom ett samverkansorgan med andra entiteter inom samma kategori eller bransch.

Den bildar också en Konservativ Socialism ty å ena sidan är den uttalat antiliberalistisk och antiindividualistisk och vill lyfta fram traditionellt värdekonservativa ideal, i synnerhet barnfamiljens stora betydelse för samhället och individen och äktenskapet som dess viktigaste institution, en tydlig kollektivistisk värdegrund och en hierarkisk struktur, å den andra bygga ett rättvist och solidariskt samhälle, ett klassiskt socialistiskt folkhem som strävar efter att jämna ut ekonomiska och materiella skillnader, ett samhälle som ger både individ och familj en grundläggande materiell och social trygghet att leva, verka och ha sin tillvaro i.

Den erkänner sig även till en Essentialistisk Feminism ty å ena sidan anser den det vara en självklarhet att de tvenne könen skall ha en jämbördig ställning i samhället andligt, socialt och ekonomiskt, där kvinna och man, det feminina och det maskulina, det matriarkala och det patriarkala, det ktoniskt lunara och det himmelskt solara, skall bringas till en harmonisk jämvikt, där traditionellt kvinnliga värden skall ernå en likvärdig status som de traditionellt manliga i samhällslivet, å andra sidan att den kvalitativa skillnaden och särarten mellan könen skall erkännas som medfödda och givna egenskaper rotade i människans natur, oberoende av kulturen och betingande densamma, framburna av en bipolär samhällsordning byggd på en heteronormativ grund.

Den är också en Nationell Vänster ty å ena sidan vill den lyfta fram värdet av den gemensamma folkliga, etniska, språkliga och kulturella identiteten såsom grunden för den sociala tillhörigheten och känslan av solidaritet med sin nästa, att folket också utgör en levande nation som bär på en gemensam själ och kollektiv ödesväg, att den socialistiska revolutionen måste utgå från sin nation och tändas ur en identitär gnista och folklig impuls, å andra sidan att nationen utgör en viktig motvikt till den västerländska imperialismen, både av ekonomiskt, kulturellt och militärt slag, med en uttalad antiglobalism på dagordningen och för ett värnande om alla nationers suveränitet, om de unika kulturernas särart och för ett bevarande av den kulturella och etniska pluralismen i världen.

Den anammar även en Progressiv Primordialism ty å ena sidan så väljer den att betona ett essentialistiskt förhållningssätt för att kunna förstå samtliga aspekter av den mänskliga tillvaron, framför den konstruktivistiska skolans tolkning av varandet, där det framför allt i språket, kulturen, religionen och etniciteten anses existera en kärna som är evig, oföränderlig och konstant, vilket ytterst definierar och identifierar en nation eller folkstam, å den andra erkänner den att det runt denna primordiala essens existerar och ständigt skapas yttre former eller derivat att tjäna som sekundära uttryck för den primära kärnan, och att dessa externaliserade uttrycksformer står utsatta för ständiga temporala förändringar, antingen evolverande eller devolverande, vilket ytligt kan tolkas vara sociala konstruktioner.

Den är också ett uttryck för en Identitär Internationalism ty å ena sidan inser den värdet hos individen, för att kunna känna en existentiell trygghet, av att utveckla och känna en identitet med sin närmaste sociala och kulturella kontext ur vilket hon har vuxit fram, att känna en fast förankring i sina folkliga rötter genom tradition, ritual, historia, kultur och språk, å den andra att även känna en solidaritet med andra folk och kämpa för deras rätt att utifrån jämlika villkor dela gemensamt och rättvist på alla de resurser som mänskligheten kollektivt kan skörda av naturen, att i alla lägen bekämpa den orättvisa fördelningen mellan utvecklade och underutvecklade nationer och att i förlängningen vara beredd att avstå från de privilegier som man som nation otillbörligen kan ha tillförskansat sig på de fattigare folkens bekostnad.

Den formulerar dessutom en Esoterisk Ekosofism ty å ena sidan vill den i sin världsåskådning och människosyn penetrera det ytliga i tillvaron – i det materiella, i det profana, i det exoteriska, i det dogmatiska – och förmedla den tidlösa visdomen, den perenniella filosofin, den metafysiska verkligheten, initiatoriskt traderad och överförd till en naturfilosofi vilket betraktar den mänskliga existensen utifrån ett holistiskt förhållningssätt, å den andra återföra den mänskliga kulturen i ett närmare samklang med naturen där allt levande skall höra samman och ha ett egenvärde; med ett samhälle som utgår från en ekologiskt grundad hushållning och eftersträvar en hållbar utveckling.

Den bekänner sig även till en Revolutionär Primitivism ty å ena sidan vill den verka utanför den parlamentariska processen och genom ett välriktat slag rasera den gamla postmoderna borgerliga världen i grunden och på dess ruiner resa en ny värld på en socialistisk och traditionalistisk grund vilket inleder en ny tidsålder som för den mänskliga kulturen mot en ny civilisatorisk guldålder, å den andra uttrycker den en stark civilisationskritik, antiindustrialism och antiurbanism vilket vill återföra mänskligheten till en samhällsform som uttrycker tribalism, animism, agralism, kommunitet och autarki; ett samhälle som kännetecknas av frihetlig kommunism, atavistisk teosofi, traditionellt hantverk och naturligt jordbruk.

Den frambär även idén om en Synarkistisk Kommunalism ty å ena sidan vill den organisera samhället enligt den sociala tregrenade modellen, där kultur och akademia segregeras från politik och juridik och dessa två grenar från handel och näringsliv, men att dessa fås att samverka i en korporativ rådsförsamling med två kammare, den ena politisk och lagstiftande och den andra syndikalistisk och koordinerande, allt under vägledning av ett metafysiskt väktarråd som representeras av perfekter initierade i den esoteriska tidlösa visdomen, å den andra vill den begränsa samhällets primära omfång och sociala organisering till kommunen som högsta juridiska enhet och suverän inom ramen för en federerad nation.

Den förordar också en Demokratisk Teokrati ty å ena sidan vill den skapa former för en decentraliserad direktdemokrati med kommuniteten som bas som ett alternativ till den partiparlamentariska och kapitalistiska skendemokratin – demokraturen – där besluten istället skall tas i ett folkråd av dem som frågan berör i den vardagliga sociala och ekonomiska samhällskroppen utan något politiskt överförmynderi eller beslut tagna i slutna ekonomiska församlingar, å den andra vill den verka för att samhällets ideologiska fortbestånd och andliga integritet skall garanteras av ett platoniskt väktarråd bestående av en ideologiskt upplyst och andligt illuminerad kader av filosofer och präster, agerandes förvaltare av den primordiala traditionen såväl som det gudomligas ombud, vilket skall överse samhällsutvecklingen och hålla den innanför de av den heliga naturrätten givna ramarna.

Den slår slag för en Elitistisk Mutualism såsom en gångbar samhällsmodell vilket å ena sidan värnar om en sann demokrati i anarkistisk anda på det ekonomiska planet, med en marknadsekonomi och distribution av varor och tjänster icke baserat på en kapitalistisk utan på en mutualistisk grund, med fria och jämställda transaktionsparter, där den materiella maktbasen helt och hållet utgår från det producerande folket och kommuniteten, å den andra på en absolut hierarkisk samhällsordning i den sociala dimensionen baserad på en naturlig ansvarsfördelning rest på en traditionalistisk grund, där den styrande politiska, vetenskapliga, filosofiska och andliga makten utgår från en invigd elit, utgörande samhällets andliga aristokrati, vars tillhörighet utskiljs utifrån sitt upphöjda sinnestillstånd, med en auktoritet som utgår från nationen.

Den vurmar även för idén om en Regal Republikanism ty å ena sidan anser den att en nation och ett folk för sin förlösning i längden behöver en exceptionell individ, en övermänsklig hjälte, en illuminerad fredsfurste, en gudomligt utvald messias eller kristus (prästkonung) att förmedla det numinösa ner till det samhälleliga profana livet, att vederkvicka folksjälen och tjäna som dess andliga katalysator, att med älskvärd omsorg frälsa folket från den rådande järnåldern och leda det längs dess ödesväg mot det tusenåriga riket (millenarism), å den andra inser den att denna messianska gestalt tålmodigt måste inväntas av folket då tiden ännu inte är mogen för hans konungsliga uppenbarelse och att nationen i väntan på denna händelse måste organiseras inom ramen för en demokratisk federation av folkrepubliker (kommuner) som under tiden skall reformera riket inför den stundande guldåldern.

Den står tillika för en Fredlig Militarism ty å ena sidan inser den nödvändigheten av att nationen har ett starkt, självständigt och folkförankrat försvar i syfte att förebygga främmande makts angrepp mot folkets territorium, att hela folket skall mobiliseras i bevarandet av sin samhällsmodell, sin kulturs fortbestånd och värnandet av sin identitet och integritet, att det är viktigt att värna om nationens militära traditioner och levandegöra dess historia, inte minst forna söners och döttrars hjältemodiga uppoffringar i nationens och folkets namn, å den andra att militära medel endast skall begränsas till självförsvar och skydd av det egna territoriet och integriteten, för att värna om fred och säkerhet och att bidraga till varaktig stabilitet i regionen, aldrig för offensiva syften eller för att underblåsa nationell chauvinism eller kränka ett annat folks integritet.

Dementi: Traditionell Humanism utgör inte någon politisk organisation. Det existerar inte heller något anarkotraditionellt parti och det finns inga ambitioner att ett dylikt någonsin kommer att bildas. Det existerar inte heller någon hemlig organisation som strävar efter att verkställa någon folklig resning eller en arbetares revolution. Traditionell Humanism ämnar blott vara en tankesmedja; vi existerar endast på ett idéplan. Syftet är att leka med tankar och idéer och att presentera analyser, inte att organisera någon reell subversiv verksamhet. Vårt ”revolutionära handlingsprogram” och vårt ”politiska manifest” är blott ett tankeexperiment som inte ämnar att omsättas till någon praktisk handling. All läsning av texter som har skapats ur denna tankesmedja skall göras på egen risk. Traditionell Humanism tar inget ansvar för handlingar som kan ha blivit inspirerade av något som har föreslagits på denna hemsida. Vi varnar läsaren från att pröva något av det föreslagna hemma, utanför själens kontextuella psykiska realitet och bortanför den kreativa fantasins domäner. Vi avråder läsaren att ta något av det som våra skribenter har författat på något större allvar; vi gör det nämligen själva inte 🙂

Annonser