När firandet den 9 maj av 70-årsjubileet av Sovjetunionens seger över det nationalsocialistiska tyska Tredje Riket närmar sig gör sig liberala röster både i svensk och övrig västerländsk media sig allt mer hörda som försöker att förringa det ryska folkets bidrag och stora offer till nazismens undergång och i stället framhäva den amerikanska krigsinsatsen. Amerikaner har i alla år hävdat att det var dem som besegrade Adolf Hitler när sanningen närmast är det omvända; när USA, Kanada och Storbritannien efter mycket rysk frustration och övertalning till slut öppnade upp en andra front i Europa 6 juni 1944 genom landstigningen av Normandie så var kriget redan förlorat för Tyskland. Avgörandet hade redan skett efter utgången av Slaget vid Stalingrad 2 februari 1943 och befästes i Slaget vid Kursk, vilket inleddes 4 juli 1943 som tyska arméns sista offensiv på Östfronten kallad ”Operation Zitadelle” och övergick den 12 juli 1943 till Röda Arméns initiativ när de inledde Operationerna ”Kutuzov” och ”Polkovodets Rumjantsev”. Den 23 augusti 1943 var den tyska armén slagen och hade förlorat hela sin offensiva kapacitet; det som stod kvar var en lång och utdragen reträtt ända till Berlin vilket avslutades 8 maj 1945 med den tyska kapitulationen. Vad de västallierades markoffensiv på västfronten bidrog till var inte att vinna kriget utan att förkorta det oundvikliga tyska nederlaget; historiker har beräknat att den tyska armén förlorade 3/4 av sin totala försvarskapacitet på Östfronten. Amerikanernas och britternas största bidrag till kriget låg inte på marken utan i luften då de västallierades flygbomb-kampanj tillsåg att den tyska krigsindustrin inkapaciterades och inte kunde ersätta de oerhörda förlusterna av materiel på Östfronten. Men som alla insatta i krigshistoria så väl vet kan ingen makt vinna ett krig enbart från luften; den slutgiltiga segern måste därför rätteligen tillkomma Den Röda Armén.
Sovjetunionens flagga vajar över tyska Reichstag
Det var Sovjetunionen i allmänhet och Ryssland i synnerhet som befriade Europa från det nazistiska och fascistiska slaveriet. Ändå har i princip alla statschefer eller regeringschefer i EU avstått från att delta i firandet av segern över Nazityskland vid Moskvas segerparad 9 maj, som en protest mot Rysslands ”ockupation” av Krim, en plats där närmast 200 000 sovjetiska soldater stupade under Det stora fosterländska kriget (den officiella ryska beteckningen för Andra världskriget, en beteckning som nyss har tagits bort i Ukraina genom ett beslut i den ukrainska Radan). Man har i Västvärlden på ett osmakligt sätt politiserat en oerhört viktig historisk händelse (det går inte att föreställa sig en nazitysk seger och fortsatt ockupation av Europa) på grund av en konflikt i Ukraina som man själva har underblåst och där Ryssland till slut har känt sig tvunget att reagera, bl.a. genom att återförena Krim (som består av en stor majoritet av etniska ryssar med en rysk identitet, inte ukrainsk) och genom ett humanitärt, politiskt och begränsat militärt stöd till de utbrytande ryska Folkrepublikerna Donetsk och Lugansk i ukrainska Donbass. Att Kiev-juntan dessutom bedriver ett krig mot den egna ryska minoritetsbefolkningen i Donbass med tydliga nazistiska undertoner skänker så klart en stark mytologisk laddning till dagens konflikt som återknyter den med Det stora fosterländska kriget för 70 år sedan; Kiev-juntan är brunt besudlat upp till regeringsnivå (Yatsenyuk-regeringen i sin första form hade tre medlemmar ur det neo-banderitiska partiert Svoboda, och många säkerhets- och polischefer i Ukraina är nynazister) och bedriver sitt utrotningskrig mot den ryska minoriteten i Donbass med hjälp av det nationalistiskt och (genom Högra Sektorn) nazistiskt motiverade nationalgardet.
Segerparaden i Moskva 25 juni 1945
Den 9 april i år godkände den ukrainska Radan i Kiev två nya lagar. Den ena likställer kommunistisk ideologi och symbolik med nazismen och förbjuder dem båda. Den andra lagen legaliserar och erkänner Stepan Banderas rörelse ‘Organisationen för ukrainska nationalister’ (OUN) från Andra Världskriget, vilket kollaborerade med den tyska naziregimen och deltog i folkmord mot judar och polacker eftersom man ville skapa ett etniskt rent Ukraina eller ”Galizien”. Efter Sovjetunionens fall återuppstod organisationen och uppgick i olika partier som stödde den dåvarande ukrainska presidenten Viktor Jusjtjenko (känd för den CIA-understödda ”orangea revolutionen” 2004). Under sina sista dagar vid makten 2010 gav Jusjtjenko postumt Stepan Bandera den högsta hedersbetygelsen i Ukraina, ”Ukrainas hjälte”. Detta beslut revs senare upp av Viktor Janukovytj när han hade tillträtt presidentämbetet samma år. Lagarna kan tyckas vara motsägelsefulla men är det egentligen inte: Syftet är att i praktiken göra kommunismen (den ideologi som besegrade Tredje Riket under Det stora fosterländska kriget) olaglig samtidigt som man legitimiserar de rasistiska ny-nazistiska partierna Högra Sektorn (vilket alltså bedriver ett krig mot den ryska minoritetsbefolkningen i Donbass, arvtagarna till Sovjetunionens hjältar) och Svoboda (tidigare regeringsparti), båda direkta ideologiska arvtagare till OUN. Värt att notera är att det var just dessa två sant högerextremistiska partier som uppbackade av CIA och EU störtade Janukovytj under Maidan-revolutionen 2014. Banderas spöke utgör idag en kärna i Ukrainas nya ”västorienterade” identiet. I ljuset av detta blir både EU:s bojkott av den antinazistiska manifestationen under Moskvas segerparad 9 maj och de liberala skribenternas historierevisionism allt mer osmaklig.
Nazistiska fanor på Röda Torget 1945
En sann hjälte som kommer att paradera på Röda Torget den 9 maj är inte en människa utan ett underverk till maskin – den ryska stridsvagnen T-34 vilket konstruerades av Mikhail Koshkin under åren 1937-40 och fortfarande rankas som den genom tiderna bästa stridsvagnen i världen. När tyskarna stötte på T-34 för första gången utanför Moskva 1941 blev de chockade; inget de hade tillgång till i sin arsenal kunde motsvara denna nydanande och högst moderna konstruktion, med tjockt och sluttande pansar, 500 hästars dieselmotor, breda larvfötter och avancerad hjulupphängning (vilket bidrog till en hög hastighet och framkomlighet i terräng) och kraftig beväpning. Det var denna stridsvagn som stoppade den tyska invasionen utanför Moskvas förorter 1941 och som bröt igenom tyskarna linjer vid Stalingrad och Kursk 1943. Det var T-34 som rullade in segrande på Berlins gator i början av maj 1945. Vi svenskar har T-34:an att tacka för att våra barn idag slipper ha tyska som förstaspråk i skolan. Sedan krigets slut har ryska stridsvagnar i olika tappning hållit stånd mot den amerikanska imperialismen och dess lydiga lakej NATO. När det kommer till rysk ingenjörskonst avseende på stridsvagnskonstruktion så har den gång efter gång revolutionerat teknologin med i princip varje ny modell i ”T” familjen, en tradition som inleddes med T-34 och som har hållit i sig tills våra dagar. T-34:an lyckades dessutom med konststycket att år 1944 förnya sig själv när den bytte ut sin gamla 76.2 mm-kanon till en längre i kaliber 85 mm (för att möta Tysklands svar på T-34, stridsvagnarna ”Tiger” och ”Panther”) och satte den i ett helt nytt och kraftigare torn, nu med beteckningen T-34-85.
T-34-85
Tillverkningen av den 32 ton tunga T-34-85 fortsatte till 1958 (totalt tillverkades 48 950 exemplar av den modellen som till stor del gick på export) men vid det laget hade den överträffats av de brittiska och amerikanska modellerna ”Centurion” respektive M46-48 ”Patton”. Redan 1945 hade dock de ryska ingenjörerna utvecklat ännu en revolutionerande konstruktion med beteckningen T-54 vilket till slut rullade ur UralVagonZavod (”Uralvagnsfabriken”) 1958 som T-55 med ett något modifierat torn, utrustning för mörkerkörning och ett ökat skydd mot radioaktiv strålning. T-54/55 klassade ut både M48 ”Patton” och ”Centurion” och dominerade det potentiella slagfältet under hela 1950-talet. T-55:an hade med sina 36 ton en något starkare dieselmotor jämfört med T-34 men var bestyckad med en betydligt starkare och räfflad kanon i kaliber 100 mm. I linje med T-34 hade T-54/55 en lägre profil jämfört med sina västerländska motparter och därigenom lägre träffyta, en tradition som har följt med rysk stridsvagnsdesign ända tills våra dagar. Över 100 000 exemplar av T-54/55 producerades totalt, majoriteten på export till länder i Tredje Världen, vilket gör den till den mest producerade och spridda i historien. Även om modellen inte har tillverkats sedan 1981 i Ryssland (Kineserna tillverkade en egen version av den kallad ”Type 59” fram till 1985) så kan man se moderniserade exemplar av T-55 fortfarande i tjänst, bl.a. i Iran, vilket vittnar om modellens revolutionerande design.
T-55A
1961 introducerades en uppdaterad, något förlängd och ett par ton tyngre version kallad T-55A med bättre skydd mot kemiska stridsmedel och radioaktiv strålning. Samma år introducerade UralVagonZavod en ytterligare och i grunden uppgraderad variant av T-55 bestyckad med en banbrytande oräfflad och kraftigare kanon med kalilbern 115 mm för att möta den ökade skyddsnivån hos ”Centurion” och M48 ”Patton”. För att ackommodera den tyngre kanonen blev man till slut tvungen att bygga ett större torn och ett ännu längre chassi med något tjockare pansar, allt som allt på 38 ton fast med samma dieselmotor på 581 hk. Den nya modellen designerades som T-62 när den trädde i aktiv tjänst 1961 men överträffades redan samma år av den nya amerikanska stridsvagnen M60 ”Patton”, den tyska ”Leopard” från 1965 (den första tyska stridsvagnen efter Andra världskriget) och från 1966 av den brittiska ”Chieftain” och kan därför inte anses utgöra en milstolpe på samma sätt i rysk stridsvagnsdesign jämfört med föregångarna T-34 och T-54/55 vilket innebar att NATO-imperialismen för första gången dominerade det europeiska slagfältet sedan Andra världskrigets slut. Trots detta kom T-62:an att produceras i minst 22 700 exemplar fram tills den sista vagnen rullade ut 1980 från en fabrik i Nordkorea (Ryssland avbröt produktionen redan 1975). Den genomgick dock en stor modernisering 1983 och fick då designationen T-62M. Vid det laget hade den redan ersatts av senare ryska modeller som vida överträffade dess ålderstigna prestanda.
T-62M
Som ett svar mot NATO:s framsteg inom stridsvagnsteknologin under 1960-talet utvecklade Sovjetunionen sitt svar på andra generationens stridsvagn anpassad för ett krig i Europa. Detta utmynnade i modellen T-64 som utvecklades och tillverkades i Kharkov, Ukraina, åren 1963–87. Konstruktören var T-54:ans fader Alexander A. Morozov vilket ledde ett team som utvecklade olika idéer och prototyper under åren 1951–62. Vad man kom fram till var en ny revolution inom stridsvagnsdesign: En helt ny motor, växellåda och hjulupphängning vilket gav vagnen en mjuk gång, stor rörlighet och hög hastighet i terräng (35 km/h i terräng och 60 km/h på väg), som många stridsvagnar även idag har svårt att hänga ikapp med; introduktionen av kompositpansar (tre lager av aluminium och stål); en kanon (den första versionen av T-64 hade samma kanon som T-62) som servades av en automatisk laddare, unik för sin tid, vilket reducerade manskapet till tre (förare, vagnschef och skytt). Siluetten var mycket låg och vagnen vägde i sin första version endast 34 ton med en motor på 700 hk när den tog aktiv tjänst i Röda Armén 1966. Året efter introducerades T-64A som bytte ut kanonen mot en autoladdad i 125 mm kaliber med ett nytt sikte och gyrostabilisering som möjliggjorde eldgivning under gång, en revolutionerande konstruktion med överlägsen eldkraft som har följt med alla sovjetiska och ryska stridsvagnskonstruktioner sedan dess i uppgraderade versioner. Kompositpansaret använde sig nu av fiberglas istället för aluminium och hjulsidorna utrustades med ”kjolar”. Vagnen, som nu vägde 38 ton, hade en förbättrad mörkerkapacitet och var fullt utrustad för att motstå anfall med kärnvapen och kemiska stridsmedel.
T-64BM
1976 introducerades en uppgraderad version med designationen T-64B och T-64B1 (skillnaden var att den förra hade kapaciteten att avfyra pansarvärnsmissiler genom kanonen, ännu en nyhet inom ingenjörskonsten) med en förbättrad och stabilare slätborrad 125 mm kanon med ballistisk kalkylator och nytt sikte med laseravståndsmätare. 1981 moderniserades de befintliga vagnarna med en ännu bättre och stabilare kanon, nya rökkastare och motor till T-64AM respektive T-64BM, och några år senare dessutom med det reaktiva (explosiva) pansaret ”Kontakt-1” till T-64BV (”V” står för vzryvnoi–explosiv), tills produktionen helt avstannade 1987 med sammanlagt 13 000 exemplar. Till skillnad från tidigare modeller exporterades T-64 aldrig till någon annan stat och utgjorde länge Sovjetunionens hemliga vapen, reserverad endast för elitförbanden inom Röda Armén och till övervägande del i Östtyskland. Den och systermodellen T-72 dominerade helt slagfältet under hela 1970-talet fram tills dess att NATO introducerade tredje generationens stridsvagnar 1979 med den tyska ”Leopard 2”, 1980 med den amerikanska M1 ”Abrams” och 1983 med den brittiska ”Challenger”. När sanningen skall fram så delar nog T-64 plats med T-34 som världens genom tiderna bästa stridsvagnar, inte minst i förmågan att sätta skräck i sina imperialistiska motståndare. Det är intressant att notera att versionen T-64BV har använts flitigt i kriget mellan Kiev-juntan i Ukraina och Novorossiya, på båda sidor av konflikten i Donbass.
T-64BV
Den avancerade T-64A-konstruktionen följdes upp av en ännu mera avancerad prototyp 1969 med en ny turbinmotor på 1000 hk i princip monterad i samma chassi, som fick designationen T-64T. Man insåg dock att den starkare motorn krävde en helt ny hjulupphängning, större gummitäckta hjul och växellåda, plus längre och bredare larvfötter, och efter ett antal modifikationer presenterades 1976 Sovjetunionens (och världens) första exemplar på tredje generationens stridsvagn som nu fick beteckningen T-80. Eftersom vagnen utvecklades och modifierades samtidigt med den enklare konstruktionen T-72 (se nedan) så lånade den vissa komponenter från den senare, bl.a. kanonen (med möjlighet att avfyra pansarvärnsrobotar) fast med autoladdaren från T-64 bibehållen. Dess kompositpansar använde lager som kombinerade stål, plexiglas och andra icke-metalliska material. Framkomligheten i terräng ökades till 48 km/h och på väg till 70 km/h vilket fortfarande överträffar dagens NATO-stridsvagnar av tredje generationen. Närmaste uppgraderingen T-80B från 1978 hade ett nytt torn med en ny autoladdare, laseravståndsmätare och eldledning med ballistiskt datasystem för att kunna avfyra mer avancerade pansarvärnsrobotar (”Kobra”), samt uppgraderat kompositpansar med möjlighet att applicera reaktivt pansar. 1980 fick den en ny 1100 hk turbinmotor och 1982 en uppgraderad kanon, varefter den 1985 fick reaktivt pansar av typen ”Kontakt-1” varmed den betecknades T-80BV. 1982 fick T-80 samma torn som T-64BM med ett bättre sikte och ett mer avancerad pansarvärnsrobotsystem (”Refleks”) med möjlighet att avfyras genom kanonröret, ett större ammunitionsförråd och en turbinmotor på 1200 hk, varmed den erhöll beteckningen T-80A. 1984 utrustades den som T-80AV med ”Kontakt-1” reaktivt pansar.
T-80BV
1985 introducerades en radikal uppgradering av T-80A till standarden T-80U (U för ”Ulushchenniy” eller ”förbättrad”) vilket medförde en applicering av det nya reaktiva pansaret ”Kontakt-5” (vilket till skillnad från den tidigare ”Kontakt-1” både är effektiv mot pansarspränggranater och pilprojektiler) på ett nytt torn, ett något uppgraderat sikte med termiskt mörkerseendekapacitet och möjlighet att avlossa både ”Svir” och ”Refleks” pansarvärnsrobotar, samt i en första omgång en ny turbinmotor på 1100 hk och i en andra 1250 hk år 1992. Liksom med alla tidigare versioner hade stridsvagnen sidokjolar i gummi men över de tre främsta hjulen var dessa förstärkta med stålpansar. Vagnen hade också ökat skydd mot radioaktiv strålning och målades med en speciell kamouflagefärg som minskade dess infraröda utstrålning. Vikten ökade nu från dryga 42 ton till så mycket som 46 ton. Versionen T-80UD ”Bereza” utvecklades i Ukraina samma år vilket endast bytte ut den törstiga turbinmotorn mot en dieselmotor på 1000 hk. 1995 moderniserades vissa vagnar till standarden T-80UM vilket medförde en förbättrad förmåga att avfyra pansarvärnsrobotar och ett nytt termiskt sikte. På senare tid har vissa vagnar utrustats med det elektro-optiska motmedlet ”Shtora” (utvecklat att störa laseravståndsmätare eller pansarvärnsrobotar) och ”Arena” (ett aktivt motmedel som med en radar upptäcker och slår ut pansarvärnsrobotar med en hagelkärve), både mycket effektiva system som är första i sitt slag.
T-80U
T-80 som en direkt avkomma till T-64 ärvde föregångarens komplexitet, höga produktionskostnad och exklusivitet, enkom skapad för att vinna ett europeiskt storkrig under kalla krigets höjdpunkt. Den fick därför samma uppgifter som den tidigare spjutspetsen T-64 och kom att ersätta den äldre modellen i elitförbanden. Därför förbands T-80 med samma höga sekretess som tidigare var fallet med T-64, utan några exportmöjligheter. Även om den syftade till att utgöra det nya hemliga vapnet i Sovjetunionens arsenal (och som sagt representerade världens första tredje generationens stridsvagn) så kunde den aldrig helt mätas med den nya tredje generationens stridsvagnar i NATO:s arsenal som snabbt hade utvecklats för att möta hotet från den ryska motsvarigheten, med början på ”Leopard 2” som introducerades redan 1979; T-80 fick endast regera slagfältet i tre år innan den överträffades. En annan nackdel var att den drack mycket bränsle vilket medförde en begränsad aktionsradie på 335 km, vilket skall jämföras med T-64:ans 500 km och T-72:ans 460 km utan omtankning. Befälhavare i Det första Tjetjenienkriget (den enda krigsskådeplats där T-80 har figurerat) ansåg att T-80:ans korta aktionsradie var undermålig och oacceptabel. Dessutom hade motorn lätt för att haverera. Vagnen är dock överlägsen de flesta samtida stridsvagnarna, både ryska och från NATO i sin rörlighet och hastighet i terräng, vilket har givit det epitetet ”den flygande stridsvagnen”. Intressant nog övervägde Sverige att köpa T-80 i början av 1990 talet men beslutade sig efter omfattade tester i svensk norrlandsmiljö till slut att välja den tyska ”Leopard 2” som bedömdes var den bättre stridsvagnen av dem båda.
T-72A
Den ursprunliga superstridsvagnen T-64 (som T-80 var baserad på) var dock en mycket komplex, avancerad och dyr maskin för att komma från Sovjetunionen och lämpade sig inte för massproduktion eller export för att underblåsa världsrevolutionen. Man behövde då framställa en mekaniskt enklare och nedskalad version som var enklare att underhålla och var driftsäkrare i fält vilket utmynnade i T-72 som utvecklades och producerades i UralVagonZavod vid Uralbergen, den ändå kanske mest framgångsrika och mångsidiga av den ryska andra generationens stridsvagnskonstruktioner, även om den initialt hade ett något sämre grundskydd i sitt pansar när den togs i bruk 1973. Dess starkare motor på 780 hk var dock enklare jämfört med den i T-64 och betydligt mer driftsäker men också mer påfrestande för chassit. Därför var man tvungen att konstruera om T-64:ans design genom att föra in idéer från en prototyp (”Object 167”) med kraftigare chassi som var baserad på T-62 och dess hjulupphängning med gummiförstärkta hjul. Man använde också en annan enklare och mer pålitlig (och långsammare) autoladdare för kanonen (en uppgraderad version av T-64:ans 125 mm-kanon) ursprungligen framtagen för en uppgradering av T-62. Lite tillspetsats kan man säga att T-72 representerar det bästa av T-62 och T-64 där respektive modellers svagheter tas ut mot varandra, vilket har skapat en formidabelt effektiv och stryktålig vagn som var överlägsen allt som NATO kunde ställa fram under 1970-talet. Utåt sätt är det svårt att se skillnad på en T-64 och en T-72 då chassi och torn har samma utformning; det är de kraftigare hjulen från T-62 (som också känns igen från T-55) som avslöjar den senare.
T-72B1
T-72:an har varit den modell i Sovjetunionens och Rysslands inventarium som har modifierats och uppgraderats mest av alla stridsvagnstyper; den utgör arbetshästen i den ryska armén även idag och i många andra länder. Över 25 000 exemplar har tillverkats och exporterats till länder i Östeuropa (inklusive Finland) och till Tredje Världen i förenklade varianter av ryska versioner av vagnen (framför allt utan kompositpansar och avancerad eldledning eller elektronik). Första versionen av T-72 har kommit att kallas ”Ural” och är den mest nedskalade versionen med en optisk avståndsmätare och enkelt stålpansar, även om det förstärktes något 1976. Nästa version som kom 1979, T-72A, förstärktes med kompositpansar brukandes keramik (vissa vagnar även med förstärkt stålpansar) med möjlighet att montera reaktivt pansar (”Kontakt-1”), laseravståndsmätare, elektronisk eldledningssystem, rökkastare, vilket gjorde vagnen något tyngre med sina dryga 41 ton. En senare modell från 1984 isolerades från radioaktivt damm. 1985 representerade T-72B nästa större uppgradering och modernisering med en ny 125 mm slätborrad kanon med ett stabilare gyrosystem och rejält uppgraderat eldledningsystem anpassat för att hantera pansvarvärnsroboten ”Svir”, tjockare pansar förstärkt av ett mer avancerat kompositpansar med möjlighet till tilläggspansar av typen ”Kontakt-1” och en ny 840 hk dieselmotor som kunde få upp vagnen till 45 km/h i terräng och 60 km/h på väg. En något nedgraderad version T-72B1 presenterades som blev det mest vanliga (och fortfarande utgör det största) beståndet av aktiva stridsvagnar i Ryska Federationens Armé med ”Kontakt-1” reaktivt pansar men med optiken hämtad från T-72A och utan kapacitet att avfyra pansarvärnsrobotar.
T-90A
1990 började uppgraderade versioner dyka upp av T-72B med det mer avancerade reaktiva pansaret ”Kontakt-5”, med kompositpansar även på sidorna av tornet (fram tills nu hade kompositpansaret i alla versioner av T-64, T-80 och T-72 endast begränsat sig till fronten och framsidan av tornet), bättre eldledning med möjlighet att kompensera för sidovind och en uppgraderad kupol för befälhavaren. 1992 beslutade man att av budgetskäl sluta producera den mer avancerade T-80U till förmån att i UralVagonZavod vidareutveckla T-72B genom att kombinera komponenter från T-80U. Detta resulterade i den dittills mest avancerade ryska tredje generationens stridsvagn T-72BU som snart döptes om till T-90 för att slippa associera Rysslands nya supervapen med utbrända irakiska T-72:or från Det första irakkriget. Bl.a. använde man T-80U:s mera sofistikerade eldledningsystem (med dag- och nattsikte och termiskt sikte) och 125 mm slätborrade kanon med möjlighet att avfyra pansarvärnsroboten ”Refleks”, samt ”Kontakt-5” reaktiva pansar. I sin första version använde man en dieselmotor på 830 hk. Samtidigt utvecklade man i UralVagonZavod ett mytomspunnet projekt kallad Objekt 187 vilket var en radikal utveckling av T-72B med ett helt nytt chassi och ett svetsat torn (till skillnad från de tidigare gjutna tornen på alla tidigare ryska modeller) och ny motor på 840 hk. När projektet lades ner använde man sig av tornet och motorn i nästa version av T-90 kallad T-90A ”Vladimir” (efter chefsingenjören Vladimir Potkin). Modellen har graderats upp sedan dess med förbättrade termiska sikten och olika diesel motorer – 840 hk, 1000 hk och till slut en V-12 motor på 1250 hk som kan tankas med olika bränslen.
T-90AM sett snett framifrån
Skyddsnivån är hög på en modern T-90A med en kombination av kompositpansar (i lager av stål, aluminium och plast), ”Kontakt-5” reaktivt pansar och det sofistikerade motmedlet ”Shtora-1”, avancerad skydd mot radioaktiv strålning och gaser, samt kamouflagefärgen ”Nakidka” som minskar vagnens infraröda och termiska utstrålning och emittans av radarvågor. Vissa vagnar kan dessutom utrustas med ett elektomagnetiskt system som oskadliggör magnetminor. Beväpningen är också imponerande och innehåller alla de senaste tekniska innovationerna. Man kan då fråga sig om en T-90A i sin allra senaste version är en match för en amerikansk M1 ”Abrams”, brittisk ”Challenger 2” eller tysk ”Leopard 2”? I teorin är den det om man jämför prestanda men det är en akademisk fråga då vagnarna inte har mötts i verklig strid. Kanske matchar den NATO:s tredje generationens stridsvagnar men den lär inte överträffa någon av dem. Dock överträffar nog den nya modellen T-90AM från 2011 med råge NATO:s nuvarande arsenal men har inte gått i någon serieproduktion på grund av utvecklandet av den ännu mer avancerade fjärde generationens stridsvagnen T-14 ”Armata”.
T-90AM sett från sidan
T-90AM (även känd internationellt som T-90MS ”Tagil”) använder samma hjulupphängning, chassi och torn som T-90A men har låtit dem genomgå omfattande modifikationer för att ackommodera det nya sofistikerade och datoriserade eldledningssystemet ”Kalina”, en uppgraderad version av 125 mm-kanonen med en ny automatisk laddare, ett ammunitionsförråd på 40 granater (varav 18 är placerade i ett nytt förseglat utrymme längst bak på tornet på behörigt avstånd från besättningen och resten i autoladdarens karusell) och fjärrstyrd luftvärnskulspruta. Vagnen har ett satellitbaserat navigationssystem installerat och panoramiskt sikte för vagnschefen. Dessutom har man utöver det beprövade motmedlet ”Shtora-1” applicerat det nya reaktiva pansaret ”Relikt” vilket skall vara dubbelt så effektivt än ”Kontakt-5” och i princip ogenomträngligt med alla idag kända projektiler och missiler, inklusive tandemladdningar. En ny motor har satts i som levererar 1130 hk för att dra vagnens 48 ton och man har denna gång även lagt mycket krut på att förbättra besättningens komfort (något som länge har varit eftersatt i den gamla sovjetiska doktrinen) med luftkonditionering. De flitiga ingenjörerna på UralVagonZavod har tagit T-72/T-90-konstruktionen och tredje generationens stridsvagnsteknologi så långt man kan ta den. Och allt detta är imponerande men inte tillräckligt revolutionerande.
T-72B2 eller T-72BM med förtäckt pansar
I väntan på den nya ryska fjärde generationens stridsvagn har man dock inte legat på latsidan med den gamla T-72:an, som ännu idag utgör den huvudsakliga modellen i arsenalen och fortfarande produceras och moderniseras i fabrik, vid sidan av T-90 som till dags dato har tillverkats i över 2000 exemplar men som fortfarande ser en begränsad användning bland fältförbanden. 1999 började man i UralVagonZavod att modernisera det befintliga stallet av stridsvagnar till standarden T-72BA vilket innebar att vagnarna försågs med ”Kontakt-5” pansar, T-90:ans larvfötter och en vindmätare monterad på tornet. Man hann endast att modernisera ett hundratal vagnar innan T-72B2 ”Rogatka” (”Slangbella”) presenterades 2006, vilket innebar en modernisering till i princip T-90A-standard med ett nytt eldledningssystem och nästa generations termiska mörkersikte (och det gamla optiska siktet som en reserv) och ny 125 mm slätborrad kanon som har ett elektriskt-optiskt system som korrigerar för svängningar i röret och matar information till den ballistiska datorn, ny dieselmotor på 1000 hk, den nya generationens reaktiva pansar ”Relikt” målat med den emissionsdämpande kamouflagefärgen ”Nakidka”, det elektriskt-optiskta störsystemet ”Shtora” och ett elektomagnetiskt system för att oskadliggöra magnetminor. Det uppges att några få vagnar uppgraderades till T-72B2 (vilket ibland hänförs till som ”T-72BM”) innan projektet övergavs av kostnadsskäl till förmån för den billigare lösningen T-72B3.
T-72B3
T-72B3 är den senaste modellen och anses vara en nedgraderad version av T-72B2 ”Rogatka” men som ändock tillsammans med den senare får ses representera exemplar på tredje generationens stridsvagnar. Den har det essentiella och senaste inom den ryska eldledningsteknologin med ballistisk dator och ett termiskt sikte (som visas på en skärm) med dag- och nattkapacitet i alla väder (SOSNA-U), med möjlighet att avfyra pansarvärnsrobotar och ”Kontakt-5” reaktivt pansar. Vagnchefen har samma begränsande sikte som i den äldre T-72B men har numera en egen skärm där han kan se skyttens termiska bild. Radioelektroniken har dock moderniserats substantiellt med möjlighet att leverera krypterade meddelanden. Kanonen, som på samma sätt som i T-72B2 matar information till datorn, har hämtats från den senaste T-90-versionen (samma som i T-72B2) med en ny autoladdare. Modellen började levereras 2013 och UralVagonZavod i Nizhny Tagil beräknas ha levererat över 500 vagnar moderniserade till T-72B3-standard till den ryska armén, förutom fortsatt leverans av T-72B1-moderniseringar. Man har dock under förra året presenterat en mer avancerad version som har givits beteckningen T-72B3M eller T-72B4 vilket främst har tagits fram för den ryska årliga pansartävlingen ”Tank biathlon”. Det ryktas dock om att även vissa vagnar har graderats upp till T-72B4 standard där vagnchefen nu har ett panoramiskt sikte, en motor på 1130 hk att hantera vagnens dryga 44 ton. Ryska armén lär bevara och underhålla sitt bestånd av T-72B-vagnar för många år framöver, trots att den i år har börjat få sina första leveranser av den nya fjärde generationens stridsvagn T-14 ”Armata”.
Object 640 ”Black Eagle”
Utvecklandet av Rysslands fjärde generations stridsvagn har en lång förhistoria vilket började redan mot slutet av 1980-talet med prototypen ”Object 640”. Denna framställdes inledningsvis hos Kirovskiy Zavod i Leningrad och senare överfördes projektet till stridsvagnsfabriken Omsktransmash (”Transportmaskinfabriken i Omsk”) mest känd för sin produktion av T-80. Denna prototyp kom även att få namnet ”Black Eagle”. Denna baserades på ett T-80U-chassi som hade förlängts och givits ett sjunde hjulpar. Ett helt nytt torn hade utvecklats förstärkt av ett nytt reaktivt pansar kallat ”Kaktus”. Baksidan av tornet var nu rektangulärt och utdraget för att hysa en helt ny autoladdare som frångick den gamla karusellmodellen från T-64, T-72, T-80 och T-90, med en bepansrad behållare för ammunitionen som säkert kunde rikta eventuell intern explosion bakåt och bort från besättningen (något som ej var fallet med de gamla modellerna, ofta med katastrofala resultat). Prototypen var bestyckad med en standard slätborrad 125 mm kanon och hade en gasturbinmotor på 1400 hk. Projektet lades ner 2001 och prototypen togs över av UralVagonZavod som redan hade börjat utveckla sin egen prototyp ”Object 195” eller T-95.
Sidovy på T-95 (Object 195)
Om ”Object 640” utgjorde en del av och en naturlig progression av T-64- och T-80-familjen så kan man säga att ”Object 195” fortsatte i samma succession som T-62, T-72 och T-90. Samtidigt verkar den har dragit lärdom om vissa aspekter av det tidigare projektet, bl.a. genom att tillföra ett sjunde hjulpar (även om de är av samma typ som i T-72), sidokjolarna och delvis chassit. Dock är det uppenbart att kanontornet är en helt unik konstruktion framställt för att bära en ny 152 mm slätborrad kanon. På en av bilderna (se nedan) som har publicerats med ett synligt torn ser man något skymta fram som ser ut som en 30 mm automatkanon, vilket kan vara en andrahandsbeväpning. Dessutom väger T-95 hela 55 ton jämfört med 48 tonnen hos ”Black Eagle” vilket framdrivs av en 1650 hk dieselmotor. Projektet inleddes i början av 1990-talet men blev officiellt först år 2000 och konkurrerade länge med ”Object 640” för att gå ut som vinnare i striden om den fortsatta utvecklingen av Rysslands nya fjärde generations stridsvagn. Designen var ånyo revolutionerande och representerade ett stort avsteg från tidigare rysk stridsvagnstradition. Den lär ha introducerat en ny anpassningsbar gashydraulisk fjädring med besättningen på tre man förseglad i en särskild kammare isolerad från övriga delar av stridsvagnen. Leveranser av T-95-vagnar var projekterade till efter 2010 men projektet terminerades år 2010. Ett skäl som man angav var att stridsvagnstypen redan hade börjat bli för gammal efter två decenniers utveckling.
Frontvy på T-95 (Object 195)
Redan 2009 inleddes ett nytt projekt hos UralVagonZavod att ersätta ”Object 195”. Men på grund av ryska arméns begränsade budget var man tvungen att sänka ambitionerna. Den nya stridsvagnen, som har fått namnet T-14 ”Armata”, påstås med sina 48-50 ton vara lättare och mer rörlig än T-95 med en dieselmotor på 1500 hk men är såsom de tidigare projekten tyngre jämfört med T-72, T-80 och T-90. En T-14 utgör en del av vad som officiellt kallas ”Armata universella vapenplattform” vilket också kommer att utgöra grunden för en 152 mm bandhaubits (2S35 Koalitsiya-SV), salvpjäs (TOS-2), understödsvagn (BMPT), broläggare (MT-A), minläggare (USM-1), bärgningsvagn (BREM-T), tungt pansarskyttefordon (T-15) och ett ingenjörsfordon (T-16), och en uppsjö flera fordonstyper. T-14 är en direkt arvtagare till T-95 och dess avancerade teknologi men använder även vissa koncept som togs fram för ”Black Eagle” (”Object 640”). Bland annat påstås T-14 vara helt datoriserad och fjärrstyrd av besättningen, vilket är ett stort avsteg från tidigare rysk stridsvagnsteknologi.
Bilder från Nizhny Tagil publicerades 2013 på en påstådd prototyp med ett litet fjärrstyrt kanontorn men chassit liknade en T-72 mera än något annat på grund av sina klassiska sex hjulpar och man kan nog avskriva den modellen som en avledningsmanöver för att beslöja det hemliga projektet; T-14 har liksom T-95 och ”Black Eagle” utrustats med sju hjulpar. Datorkonstruerade 3D-modeller har under 2014 publicerats med en fantasifull variant som ser mer ut som en ”Black Eagle” än något annat, med en fjärrstyrd kanon som förutom sin 125 mm slätborrade kanon även har låtit kanontornet vara bestyckad med en 30 mm automatkanon och en 12,7 cm kulspruta, båda två parallellkopplade och fjärrstyrda. Men man kan sluta sig till att även detta uppenbart har varit en avledning efter att man har granskat alla dittills publicerade bilder och filmer på produktionsmodellen av en T-14, med början på den första verkliga bilden vilket är en video taget från Nizhny Tagil i slutet av mars där man kan se en stridsvagn passera en vägövergång eskorterad av en terrängbil.
T-14 fångad på bild i Nizhny Tagil
På dessa bilder från Nizhny Tagil ser man endast chassit tydligt eftersom tornet är övertäckt. Men man kan här alltså se att de tidigare datagenererade bilderna har varit något överdrivna; vagnen ser mer konventionell ut på dessa tidiga bilder men att de samtidigt bekräftar att det rör sig om sju hjulpar som i de tidiga projekten. Eftersom vagnen på dessa bilder saknar några sidokjolar kan man också tydligt se att stödhjulen är hämtade från T-80 och ”Black Eagle” medan tornet mera ser ut att vara hämtat från T-95. Den förevisade kanonen verkar vara den lättare slätborrade varianten på 125 mm, fast utan den sedvanliga krutgasejektorn. Även chassit verkar vara hämtat från ”Object 640” snarare än från ”Object 195” på grund av sin sluttning som är mer utdragen och kilformad, inte så brant som på en T-95. Det är intressant att notera hur avgasutblåset följer den äldre ryska sidoställda traditionen från T-64, T-72, T-80 och T-90.
En annan video från Nizhny Tagil läckte ut i mars som förevisar det tunga pansarskyttefordonet T-15 passera en videokamera i låg hastighet. Även på denna video känner man igen vapenplattformen ”Armata” med sin spetsiga kilformade front. Men man ser att drivhjulen är placerade längst fram istället för längst bak (som på en T-14) vilket visar att motorn på en T-15 är placerad i fronten på vagnen istället för i baken som på stridsvagnen från samma plattform. Den markerat kilformade fronten verkar också utgöra ett tilläggspansar som har fästs mot chassit. Det lättare tornet som förevisas, även här övertäckt, avslöjar att det är placerat längre bak jämfört med på stridsvagnen. Bilder från UralVagonZavod har publicerats som påstås föreställa detta torn till en T-15 med designationen ”Bumerang-BM”. Jämför man dess form med filmen på en T-15 och de bilder som har blivit publicerade från generalrepetitionen av Segerparaden 9 maj (se nedan) så måste man konstatera att denna uppgift verkar vara högst trolig. Förutom att bestycka en T-15 ”Armata” skall ”Bumerang-BM” även placeras på vissa versioner av det sprillans nya pansarskyttefordonet ”Kurganets-25” och pansarterrängbilden ”Bumerang”, vilket är tänkt att ersätta BMP-2 och BMP-3 respektive BTR-80 och BTR-90 på sikt, på samma sätt som T-14 ”Armata” är tänkt att ersätta befintliga modeller av T-72, T-80 och T-90.
Det fjärrstyrda tornet ”Bumerang-BM”
Enligt uppgifter skall det fjärrstyrda tornet till en T-15 ”Armata” vara bestyckat med den stridsbeprövade och klassiska ryska 30 mm automatkanonen Shipunov 2A42 som även pryder pansarskyttefordonen BMP-2, BMP-3, BMD-2 och BMD-3, pansarterrängbilarna BTR-80A, BTR-82A och BTR-90, understödsvagnen BMPT ”Terminator” och attackhelikoptrarna Mi-28, Ka-50, Ka-52, etc. Enligt tidigare uppgifter skulle även en T-14 ha varit bestyckad med denna automatkanon som en andrahandsbeväpning, vilket skulle göra stridsvagnen formidabelt effektiv vid strid i bebyggelse, men aktuella bilder på stridsvagnen motsäger detta. En T-15 skall dessutom vara beväpnad med en 7,62 mm kulspruta som är koaxialt kopplat till automatkanonen, samt med pansarvärnsroboten ”Kornet-EM” (med tandemladdning) som avlossas från sammanlagt fyra tuber. En hastig titt på föregående bild gör det uppenbart att vagnen är utrustad med det senaste i eldledningteknologi, dag- och nattkapacitet, etc. Allt detta sammantaget gör det uppenbart att en ”Armata” är mycket dödlig för en NATO-stridsvagn, även som pansarskyttefordon. En T-15 är också något av en understödsvagn i still med BMPT ”Terminator-2”; syftet med vagnen är att den skall kunna transportera och ge eldunderstöd åt infanteri vid urban krigföring.
En transport med T-14 ”Armata” på väg från Nizhny Tagil till Moskva
Det har sagts att både T-14 och T-15 skall förevisas på Segerparaden 9 maj med totalt 20 fordon. Dessa har redan färdats med tåg till Moskva och ställts för förvaring i väntan på paraden. Ett fotografi fångade en kolonn med noggrant övertäckta T-14:or uppställda på järnvägsvagnar på väg mot Moskva för knappt en månad sedan. På detta kan man tydligt se de sju hjulparen och det långa kanonröret, men också det långa och smäckra chassit. Den nya stridsvagnen är förseglad med sträng sekretess och tornet har länge inte förevisats utan sitt skyddande skynke men uppgifter tyder på att en T-14 kommer att förvara sitt ammunitionslager i tornet förseglat på behörigt avstånd från besättningen vilket på samma sätt som med T-95 kommer att sitta skyddade i en pansarförsegling isolerade från övriga delar av vagnen. Ganska så snart efter att vagntransporten på 20 fordon hade anlänt till Moskva började en bild cirkulera som var mer närgången än tidigare förevisande ett par T-14 med sedvanligt övertäckta torn. Nu kunde man också för första gången se ett kraftigt tilläggspansar av okänt slag över de främre hjulparen. Med hjälp av en trave med pallar så kunde man göra en första bedömning av höjden på stridsvagnen, vilket man kan konstatera kommer vara högre jämfört med en T-72 eller T-90.
En grupp med T-14 uppställd utanför Moskva
Någon har tagit sig friheten att jämföra storleken på en T-14 ”Armata” och en T-72 genom att klistra en ritning av en T-72 över Armatan fångad på videon ovan (se nedan). Eftersom T-14 på denna bild förevisas utan sidokjolar med hjulen och banden blottade är det relativt lätt att placera ritningen och överlappa hjulparen med varandra. På bilden ser man att hjulavståndet är det samma mellan modellerna men att Armatan sticker ut någon meter till på grund av det extra hjulparet. Dessutom är avståndet mellan larvfötternas nedre och övre del några decimeter högre; likaså höjer sig chassit några decimeter ovanför bandet medan en T-72 har ett platt chassi. Man ser också tydligt att tornet är betydligt högre och mera utdraget på en T-14 jämfört med på T-72, vilket tillsammans skapar en mycket högre profil på den nya vagnen jämförbar med en amerikansk M1 ”Abrams”. Man kan också se att kanonen i princip är lika lång och tjock på båda vagnarna vilket talar för att T-14 är bestyckad med 125 mm i kaliber.
En storleksjämförelse mellan T-14 och T-72
På ett ryskt VKontakte-konto (vk.com/tankspub) förevisades 10 april en längre serie med fotografier på T-14 som är uppställda på samma plats någonstans utanför ett snöigt Moskva i väntan på Segerparaden 9 maj. I bakgrunden kan man se andra vapensystem som kommer att förevisas under Segerparaden, som en vapenplattform för ballistiska kärnvapen, bandhaubitsar, etc. Denna bildserie på totalt fyra bilder är de mest närgångna som hittills har publicerats på internet, uppenbart tagna av personal på plats. När man granskar dessa bilder så blir intrycket minst sagt imponerande av den radikala och moderna designen vilket går längre än någon modell i NATO:s arsenal. Vagnarna man ser förevisade är inte längre avskalade som på den tidiga videon utan har blivit utrustade med tilläggspansar. Samtidigt slås man av att den ryska traditionen har förvaltats väl av UralVagonZavod; T-14 är mycket modern men är ändå ser man att det är en direkt arvtagare till T-80 och T-90.
Fronten på en T-14 ”Armata”
På bilden som förevisar fronten ser man tydligt frontpansaret som ser mycket robust ut. Det har rapporterats att vagnar inom familjen ”Armata” har en helt ny typ av pansar (44S-SV-SH) framställt av ett företag som heter ”Scientific Research Institute of Metallurgy” (NII Stali) som är av mycket lättare vikt jämfört med konventionellt pansar och kan motstå mycket höga temperaturer utan att förlora sina egenskaper, vilket vittnar om att en T-14 har utvecklats för att kunna användas i den ryska arktiska miljön. Pansaret består av kompositmaterial som varvar stål och keramik för högsta skyddsnivå. Man ser tydligt hur tjockt tilläggspansaret på vagnens sidor är. Det är oklart om det rör sig om pansar av typen 44S-SV-SH eller reaktivt pansar, troligtvis det förra. Larvfötterna eller banden verkar vara av samma breda och gummiförstärkta typ som på T-90 och T-95. På bilden ser man också två luckor med var sitt panoramiskta sikte. Det är ännu oklart hur många man besättningenbestår av, antingen 2 eller 3; bilden talar för att det endast är två och de senaste rapporterna bekräftar att så är fallet.
Främre sidan på en T-14 ”Armata”
På bilden som förevisar T-14 snett framifrån ser man tydligt sidokjolarna och det kraftiga tilläggspansaret som täcker sidopansaret längs fem av de sju hjulparen ända upp till chassits överdel vilket mycket för tankarna till sidopansaret på en T-90AM. Konturerna av tornet bakom sitt skynke syns också tydligt och förevisar en ganska skrymmande volym. Tornet har sagts vara av en ny fjärrstyrd typ bestyckad med en slätborrad kanon i två varianter, antingen 125 mm eller 152 mm (på bilden verkar det röra sig om kalibern 125 mm vilket nog kommer att bli den gense standarden), en ny autoladdare innuti och troligtvis ammunitionslagret längst bak i tornet (som på en ”Black Eagle”). Alltså sitter det inte någon person i tornet vilket gör det troligt att vagnen endast handhas av en förare och skytt/vagnschef. På tornets högra sida ser man en kraftig och stel antennmast vilket skiljer ut sig från den sedvanliga böjliga antennen på tornets baksida, vilket troligtvis utgör en aktiv fasstyrd antenn vid sidan av andra sensorer som det tidigare har sagts skall integreras med eldledningssystemet.
Bakre sidan på en T-14 ”Armata”
På bilden som förevisar T-14:ans bakdel sett från sidan ser man tydligt de gummiförsedda hjulen som är som hämtade från en T-80 och som troligtvis hamnade på Armatan genom Black Eagle-projektet. Man ser även detaljer på sidopansaret som lämnar de två sista hjulparen och drivhjulen endast skyddade av ett stängselliknande ”tilläggspansar” av samma slag som tidigare har setts i samband med T-72B2 ”Rogatka” och T-90AM. Något annat man ser på denna och de tidigare två bilderna är det mindre tornliknade objektet längst upp på huvudtornet vilket påminner om en liknade tingest förevisat på den tidigare prototypen T-95, troligtvis någon form av rörligt termiskt sikte med dag- och nattkapacitet. På bilderna ser man också en lång och smal stång som sticker upp halvvägs på tornets vänstra sida, vilket starkt påminner om den man kan se på T-72B2 och T-90 och då verkar vara vindsensorn som bl.a. utgör en del av motmedlet ”Shtora”. Det har även föreslagits att både T-14 och T-15 skall ha någon form av aktivt motmedel mot magnetminor monterat på frontens undersida.
Baksidan på en T-14 ”Armata”
På bilden som förevisar T-14:an snett bakifrån ser man tydligt ”staketet” som är tänkt att skydda vagnen från pansarspränggranater. Man ser nu också tydligt hur nederdelen av sidokjolarna består av flexibelt gummi, vilket har varit standard på de flesta ryska vagnar sedan T-64. Man kan här också tydligt se konturerna av tornets bakdel vilket verkar vara av överhängande typ (liksom på ”Black Eagle” fast smalare) och troligtvis hysa en ny automatisk laddare och amunnitionsförrådet på säkert avstånd och förseglat från besättningen. Det påstås att den nya autoladdaren skall ha en kapacitet att hysa 32 granater och missiler av olika slag Den slätborrade kanonen på 125 mm påstås ha en större kinetisk energi i mynningen än den tyska Rheinmetall-kanonen i kaliber 120 mm som bestyckar både ”Leopard 2” och M1 ”Abrams”.
En kolonn med T-14 ”Armata” utanför Moskva
Den 11 april visades från samma ryska VKontakte-konto två bilder hur dessa T-14-vagnar transporterades i fordonskolonn. Man kan tydligt se föraren på vagnens vänstra sida vilket lämnar plats åt den andra besättningsmannen (skytten och/eller vagnschefen) på den högra. På T-64, T-72, T-80 och T-90 satt föraren i mitten medan de två andra i besättningen satt i tornet. Detta talar återigen för en besättning på två man. Oavsett antal män i besättningen har det sagts att denna skall sitta komfortabelt i en med pansar förseglad kapsel med högsta möjliga skyddsnivå utan någon större risk var varken penetration från fientlig eld eller katastrofal explosion av det egna ammunitionsförrådet som ju är förseglat i tornets bakdel och då blåses ut iväg från besättningen, precis som på de moderna NATO-vagnarna M1 ”Abrams”, ”Challenger 2” och ”Leopard 2” samt också på den senaste ryska T-90AM.
En kolonn med T-14 ”Armata” utanför Moskva
Bilderna på fordonskolonnerna ger också utrymme att med hjälp av skala (vandrande personer) bedöma storleken på en T-14. Det är uppenbart att en T-14 är betydligt högre jämfört med en T-72, T-80 och T-90, mera likt sina västerländska motsvarigheter; både chassit och tornet är högre vilket ger en betydligt högre profil tillika större träffyta. Den 20 april publicerade det ryska försvarsministeriet en serie med bilder med repetitioner inför Segerparaden, med fina och tydliga fotografier där man bl.a. ser chassit från T-15 med övertäckt torn, tilläggspansar i fronten och bakre sidan. På denna bild kan man tydligt se avgasutblåset strax över det främsta hjulparet, vilket vittnar om motorns frontala placering. Man kan också se hur det kilformade frontpansaret är ihåligt med flera decimeters mellanrum till chassit. Det är intressant att notera omfånget av det övertäckta området på T-15 och att det på var sida om det tunga pansarskyttefordonet har täckts över något som sedermera har visat sig vara utkastare i ett nytt motmedelssystem. Mellan dessa kan man också se de stora luckorna som täcker motorutrymmet.
En kolonn med T-15 ”Armata” under repetition inför Segerparaden
Det verkar som att delar av tilläggspansaret på sidorna är bortplockat på den inledande bilden av en T-15, inklusive sidokjolarna av gummi, och att det egentligen borde täcka hela sidan. Andra bilder från ryska försvarsministeriet visar en grupp med T-15 som är täckta hela vägen på sidorna. Det intressanta är att den kilformade ihåliga fronten nu har täckts på sidorna och fortsätter längst sidan utstående och täckande över de främre två hjulparen, till synes som en närmast vingliknande förlängning av den övre delen av frontens kil vilket skapar en radikal design. På den följande bilden täcker det platta tilläggspansaret och gummikjolen hela vägen från det bakre partiet till det främre. Man kan på en film publicerad genom det ryska nyhetsbolaget Ruptly från samma event se vagnar med olika mängd tilläggspansar, allt från den föregående bilden på T-15 och den som följer nedan, vilket tyder på att det är konstruerat i moduler och kan appliceras och bytas ut av besättningen.
T-15 med tilläggspansar under repetition inför Segerparaden 9 maj
Från samma serie med bilder kan man även se kolonner med paraderande T-14-stridsvagnar. Återigen ser man den slätborrade 125 mm-kanonen, en vidareutveckling av de som har bestyckat T-90. Enligt utsago skall vagnen ha kapacitet för 36 granater och ha möjlighet att avfyra en ny laserguidad pansarvärnsmissil med tandemladdning genom kanonröret på avstånd upp till 5000 meter. Tidigare har det nämnts att en T-14 dessutom skall ha en sekundär bestyckning med en 30 mm automatkanon och en 12,7 mm kulspruta (av gatlingtyp) att användas mot luftfarkoster och inkommande missiler. Bilderna talar sitt tydliga språk att detta inte är fallet. Det är också uppenbart, i ljuset av de allra första bilderna på T-14 under sin repetition inför Segerparaden, att tilläggspansaret på stridsvagnens sidor på samma sätt som med T-15 är uppbyggda i mindre moduler som kan appliceras ovanpå och över varandra i lager och tas av lätt av besättningen; jämför man bildserien som följer nedan så märker man att tilläggspansaret på sidorna innehåller olika mycket lager vid sin översta del och när den är komplett bildar estetiskt tilltalande avrundade kanter. Man kan på de senaste bilderna också se att det stora tornets pansar är ganska så starkt sluttande.
En T-14 ”Armata” under repetition inför Segerparaden 9 maj
Det finns höga förväntningar på T-14 ”Armata”, både i Ryssland och internationellt, då den representerar det första typexemplaret på en fjärde generationens stridsvagn. På samma sätt har ryska konstruktörer historiskt sett lanserat de allra första av sitt slag av första generationens (T-54), andra generationens (T-64) och tredje generationens stridsvagnar (T-80), vilket har skapat viktiga trender. Det talas därför mycket om nästa generations stridsvagn T-14 i media över hela världen. Vartenda liten autentisk bild som publiceras förstoras och analyseras, precis som i denna artikel. Helt klart kommer T-14 att revolutionera stridsvagnstekniken på samma sätt som T-34 gjorde under Andra världskriget och T-55, T-64 och T-72 gjorde under det förra kalla kriget. T-14 är Rysslands nya hemliga vapen för ett nytt kallt krig (och ett eventuellt ”varmt”) vilket kommer att sätta Västerlandets ingenjörer på högvarv att kontra med en motsvarande modell. Nu när ”Leopard 2” (Stridsvagn 122) i ett slag har blivit obsolet bör Sverige allvarligt överväga att få igenom ett avtal med Ryska Federationen om att få tillverka T-14 på licens i Sverige, om det ens kommer att bli möjligt. Åtminstone borde Sverige överväga det billigare alternativet T-90AM (40 miljoner istället för 65 miljoner SEK per vagn) som nog är en formidabel stridsvagn i sin egen rätt.
T-14 ”Armata” under repetition inför Segerparaden med komplett sidopansar
Det revolutionerande med T-14 är framför allt det fjärrstyrda stridsvagnstornet med en helt automatisk kanon vilket lägger ut en grund för tillverkning av helt robotiserade stridsvagnar (vilket kan vara en möjlig utveckling inom Armataplattformen) och möjliggör en minimal besättning; Ryssland lär bli det första land som producerar drönarstridsvagnar. En annan utveckling är även den nya skyddsnivån där besättningen sätts i en skyddad och sluten miljö; även om vagnen som sådan blir penetrerad så kommer energin inte att påverka soldaterna i den något nämnvärt. Ryska konstruktörer har lagt stor vikt på hög komformt, troligtvis med lufkonditionering som på T-90AM. Troligtvis har vi även att vänta oss en mycket avancerad elektronik, navigation, strids- och eldledning, samt en rejält uppgraderad kanon och medföljande ammunition. Man funderar naturligtvis på vad en eventuell 152 mm kanon kan göra med NATO:s vagnar.
Tornet på T-14 ”Armata” avslöjat på Moskvas gator inför Segerparaden 9 maj
Bilder publicerade 5 maj genom det ryska nyhetsorganet Rianovosti, som för första gången avslöjar tornet på T-14 i sin fulla prakt, förevisar en mycket modern design med oregelbundet vinklade kanter som man kan känna igen från moderna stridsfartyg, såsom svenska flottans korvett HMS Visby eller från femte generationens stridsflygplan såsom den ryska Suchoj PAK FA, alltså troligtvis med någon ”stealth” eller smygteknik-funktion att minska radarsignaturen på vagnen. Men ser också på bilderna nedan att tornet är utrustat med ett flertal fasta sensorer vid tornets framsida och ett rörligt sikte, som dessutom flankeras av en fjärrstyrd kulspruta av samma slag som på T-90AM. Man ser också nu den kraftiga och långa kanonen i sin fulla prakt utan krutgasejektorn (typisk för tidigare ryska stridsvagnar och dagens NATO-modeller). Man kan tänka sig att kanonröret saknar krutgasejektor för att minska vagnens radarekon. Man kan också se stora utkastare i formen av kraftiga rör på båda sidor om tornet invid chassit, troligtvis utgörande en del av det nya aktiva motmedlet ”Afganit” som är en utveckling av ”Arena”. Dessa utkastare, vilket tydligen innehåller någon form av projektil som bekämpar inkommande pansarvärnsrobotar upptäckta av en radar, kan man även se på det tunga pansarskyttefordonet T-15.
Sidoy på T-14 ”Armata” med tornet avslöjat på Moskvas gator
Under Segerparaden 9 maj, vilket firar 70-årsjubileet av T-34:ans seger över fascismen 1945, kommer vi få se T-14 ”Armata” i sin fulla prakt som på de tre avslutande fotografierna. Cirkeln kommer också att slutas eftersom anfadern T-34-85 kommer att delta i paraden tillsammans med arvtagaren T-14. Vi kommer att se en ny stridsvagn för en ny tid av kallt krig mellan traditionalismens suveränitet och liberalismens imperialism. Idag står inte striden mellan kommunismen och fascismen (d.v.s. antifascismen) som för 70 år sedan; idag infinner sig en skiljelinje mellan euroasiska traditionella värderingar på den ena sidan och den atlantiska globala kapitalismens mottraditionella imperialism på den andra (d.v.s. antiimperialismen) även om lokala fascistiska falanger har värvats i Ukraina att slåss under liberalismens fana på samma sätt som islamistisk fundamentalism underblåses av samma liberala makteliter i Mellanöstern. Vi får hoppas att T-14 ”Armata” och NATO:s stridsvagnar aldrig kommer att behöva mötas på det europeiska slagfältet i Ukraina. Men kanske går det inte längre att undvika i ljuset av dagens situation där Ryssland pressas allt längre in i en konflikt med USA och NATO invid sina gränser. Om så blir fallet kommer hoppet då att ligga på T-14 ”Armata” att för en gångs skull befria världen från cancersvulsten pax americana.
T-14 ”Armata” rusar i full fart genom Moskvas gator
Traditionell Humanism 