Anti-Imperialist ActionDet har nu gått ungefär ett år sedan den ”ryska våren” inleddes på Krimhalvön och i Donbass vilket markerade den historiska vändpunkten när imperialismens expansion stoppades i Europa och för bildandet av ett fyrtorn att mobilisera den antiimperialistiska (re)aktionen. Den ryska våren sammanfattar i sin rörelse en mångfald av ideologier som omfattar hela den politiska skalan, allt från klassisk rysk kommunism till rysk nationalism, både de röda (republikanska) och vita (monarkistiska) rörelserna, ortodoxa kristna och ateister (och t.o.m. hedningar), både kvinnor och män, gamla såväl som unga, vilket samlas i en enad front under Sankt Georgs svarta och orangea färger mot västerländsk liberalism, kommersialism, globalism och dekadens, i försvar för traditionella europeiska värderingar (vilket har kastats ut med badvattnet i det västerländska Europa men i stort bevarats i det österländska), såsom värnandet av familjen, nationell suveränitet, traditionalism, patriotism, folkrörelse, idealism och spiritualitet. Man behöver dock inte vara ryss eller ens av slavisk börd för att dras med i denna folkrörelse eftersom denna ”ryska vår” har ett flertal universella kvalitéer, som lätt kan uttolkas och mobilisera en antiimperialistisk impuls för att värna om det egna folkets suveränitet och integritet, om dess kulturella bas och själ, om dess andlighet och idealism, om dess särprägel och traditioner, om dess välstånd och harmoni, etc. Imperialismen och dess globaliserade marknadsliberalism är lika destruktiv mot alla folk, nationer, kulturer och ekonomier och den antiimperialistiska (re)aktionen har samma impuls i djupet av folksjälen, i nationens självbevarelsedrift. Denna impuls är universell och autentisk. Till denna ansluter vi oss anarkotraditionalister.

Vi befinner oss i en tid då det essentiella just nu inte kan vara vilken ideologi man egentligen representerar eller vilket samhällssystem man vill arbeta för på längre sikt; det essentiella är att ställa sig på den sida i den nuvarande kampen som motsätter sig den amerikanska imperialismen och hegemonin, den globaliserade kapitalismen, kommersialismens evangelium, den västerländska nykolonialismen, nyliberalismen och neokonservatismen. Vi anarkotraditionalister arbetar enligt devisen ”min fiendes fiende är min vän”. Därför kan vi i den viktiga kampen mot pax americana ställa oss på samma sida som kommunister, radikalkonservativa, anarkister, marxister, traditionalister, socialister, tredjepositionister, fjärdepositionister, identitära, nationalister, stalinister, islamister, m.m., utan att vi för den skull skulle känna någon egentlig ideologisk samhörighet med någon av dem eller för att vi skulle dela på samma vision om det ideala samhället. Just nu är det viktigaste och mest primära målet att bekämpa USA, EU och NATO med alla till buds stående medel. I denna kamp lierar vi oss med alla som delar samma fiende som oss. I synnerhet lierar vi oss med Nya Ryssland (Novorossiya) och Storryssland, och dess allierade såsom Syrien, Iran och Kina då de med sina respektive försvarsmakter idag öppet står för den aktiva kampen mot hegemonen och dess krigsmakt.

9 maj såg ryssar över hela världen fira Segerdagen över Sovjetunionens seger över Tredje Riket, det nazistiska Tyskland. Detta hedrande av det ryska folkets insatser mot den tidens kapitalistiska imperialism bär en mytisk och mystisk relevans för dagens generation av ryssar. Inom den ryska diskursen som just nu pågår hos den ryska intelligentian har man konstaterat att den ryska våren fullbordades 9 maj 2015; en ny nation är nu född. Detta har skett genom en kombination av den allt mer ökade ekonomiska och kulturella pressen från Västvärlden, uppbackat av ett allt mer aggressivt NATO och USA, och den ryske presidenten Vladimir Putins adekvata och ur ryska folksjälen uppkomna reaktion mot denna västerländska anstormning. FN:s generalsekreterare sydkoreanen Ban Ki-moon, som var en av de deltagande under Segerdagsparaden i Moskva, var förbluffad över att istället för att möta en rysk opposition bevitta ett folk som hedrade och beundrade sin ledare. Mot ceremonins slut deltog Putin i folkets egen Segerparad hedrande ”De odödligas regermente”; släktingar som hade stupat under Det stora fosterländska kriget. Detta är ett bevis nog för att Putin idag förkroppsligar det ryska folkets självbevarelsedrift. Västvärlden har härmed misslyckats fatalt i att underblåsa ett ”Maidan” i Moskva; istället ser vi De odödligas regemente!

Den ”större” Segerparaden i Moskva sägs ha varit den största i Rysslands historia och imponerade stort som en styrkedemonstration mot den amerikanska NATO-imperialismen. Inte minst sände Armata T-14, T-15 och Kurganets-25 rullande genom Moskvas Röda Torg ett klart budskap om att NATO inte längre kan räkna med sin tekniska överlägsenhet. Men alla dessa prov på den ryska tekniska briljansen överskuggades av ett något annat som säkert gick de flesta observatörer förbi och som har en desto mera djupare signifikans än ren materiell styrka. Vi noterade under inledningen av Segerparaden i Moskva nämligen att Rysslands försvarminister Sergey Shoygu tecknade det ortodoxa korstecknet innan han inspekterade trupperna (se 6:30 in på den inbäddade filmen nedan). Detta har en stor signifikativ symbolisk betydelse och placerar det pånyttfödda Ryssland på den europeiska kartan som ett kristet bålverk mot det sekulära och ateistiska Västeuropa, och traditionen såsom ett motmedel mot västerlandets materialism och kommersialism. Vi konstaterar att såsom det gamla Sovjetunionen motiverades och sammanbands av Marxism-Leninismen och kommunismen så förenas och vederkvicks den nya Ryska Federationen av den ortodoxa kristendomen och traditionalismen.

Dessa nya antiimperialistiska supervapnen till trots så måste vi ändock konstatera att vårt anarkotraditionella hjärta svallar som allra starkast inför de Segerdagsparader som anordnades i Novorossiya 9 maj, de första i sitt slag i Donbass. De Sovjetnostalgiska symboler som förevisades i Donetsk och Lugansk är numera förbjudna i det banderitiska Ukraina. Men de ”mindre” Segerdagsparaderna 9 maj i Donetsk och Lugansk hedrade inte blott dem veteraner från Röda Armén som genom stora självuppoffringar räddade Europa från nazismen för 70 år sedan utan hade desto större anledning att hedra sina nya hjältar, dem paraderande soldater som under det senaste året och sedan den ryska våren 2014 vid grundandet av Folkrepublikerna Donetsk och Lugansk har försvarat Nya Ryssland och det ryska folkets integritet från Stepan Banderas arvtagare. Vi anarkotraditionalister känner i synnerhet solidaritet med folken i Nya Ryssland och Syrien på grund av den heroiska kamp som de dödsförskräckt visar upp mot USA, EU och NATO och deras ombud i Kiev-juntan (och dess fascistiska bataljoner) och Islamiska Staten/Al-Qaida/Fria Syriska Armén. Bara för att någon i denna stora ödeskamp skulle bekänna sig till en anarkistisk tro men liera sig med NATO mot den syriska armén eller den nyryska armén så innebär inte detta att denne skulle vara anarkotraditionalismens vän; en sådan anarkist skulle istället vara vår fiende enligt devisen ”min fiendes vän är min fiende”.

Det samma kan sägas om den ”politisk korrekta” och borgerliga pseudovänstern som vi anarkotraditionalister känner ett rent förakt inför. Jonas Sjöstedt, partiledaren för Vänsterpartiet och Sveriges nye hovnarr, svarade nyligen i SVT att han skulle välja USA framför Venezuela eftersom det har blivit mindre demokratiskt och eftersom dess regering inte kan tillse att det finns tillräckligt med mat i affärerna till folket. Hur kan en påstådd ”vänsterledare” tycka att kapitalismens högborg USA är att föredra framför en uttalat vänsterstyrd stat i Latinamerika, vars vänsterregeringar har varit utsatta för CIA:s ständiga försök att störta dem? Och på vilket sätt skulle det imperialistiska USA vara mer demokratiskt än Venezuela och ha en högre välfärd? Med en allt mer utbredd fattigdom bland den svarta och latinamerikanska befolkningen och över 60 000 hemlösa bara i New York? Med en säkerhetstjänst som bryter mot den amerikanska grundlagen och spionerar på sin egen (och världens) befolkning, med presidentens goda vilja? Och med en poliskår som skjuter afroamerikaner först och frågar sedan? Och med en krigsmakt som utför terrorhandlingar mot civilbefolkningarna i Jemen, Afganistan och Pakistan med fjärrstyrda drönare?

70 år efter kommunismens seger över nazismen pågår ett verkligt krig mellan kommunistiska och nazistiska förband i östra Ukraina. Vem hade kunnat förutsäga detta tillstånd för drygt två år sedan? Och vem kan i ljuset av detta klandra ryssarna för att de gör denna mytologiskt laddade koppling till det Stora fosterländska kriget? Och på vilken sida i denna episka konflikt står EU, NATO och lilla Sverige? Och på vilken sida står våra ”folkvalda” och riksdagspartierna? Den lilla människan i Donetsk som bombas av imperialismens bomber? Nej, tvärtom så hejar svenska politiker och mainstream-media i kör på Poroshenko och hans fascistiska junta i folkmordet mot den rysktalande befolkningen i Donbass. Vem hade kunnat förutsäga detta stöd? Vem hade trott att den ”politiska korrektheten” i Sverige skulle sjunka så lågt? Vi lever därför i en djupt omvälvande tid där man tveklöst måste välja sida mellan imperialismen (USA och NATO) och dess vasaller (EU, Ukraina, Israel och gulfstaterna) och den antiimperialistiska alliansen (Ryssland, EaEU, Iran, Syrien, Hizbollah, BRICS, Cuba och de övriga medlemmarna av ALBA), och i detta ståndaktigt gå emot det som för tillfället anses vara politiskt korrekt. Det är uppenbart vilken sida Jonas Sjöstedt och ”Vänsterpartiet” har valt, att ställa sig på imperialisternas sida. Såsom anarkotraditionalister har vi valt att ställa oss på den antiimperialistiska alliansens sida. Vi har valt de fria folkens sida i deras kamp mot den stora demokraturen och polisstaten i Väster.

Konflikten i Ukraina och Syrien har verkligen dragit en skarp skiljelinje mellan äkta vänster och pseudovänstern. Idag är vänstern överhuvudtaget inte representerat i den svenska riksdagen. Dagens socialdemokrati representerar en klassisk borgerlig politik och Vänsterpartiet är uppenbarligen ett stort skämt. Den autentiska vänstern idag är verksam utanför de parlamentariska ramarna (vilket dikteras av marknadskapitalismen) och genom äkta aktivism, såsom i svenska Donbassföreningen. Även Kommunistiska Partiet (KP), Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) och SAC Syndikalisterna representerar en traditionell antiimperialistisk vänsterpolitik. Samtidigt företräder många svenska och västeuropeiska anarkister en stark anti-rysk hållning, säkerligen på grund av Ryska Federationens påstådda anti-gaypolitik och de ryska myndigheternas strid med vulgopunkarna i Pussy Riot (som har tjänat USA-hegemonins propaganda väl i diverse föreläsningar och intervjuer den senaste tiden), något som Donbassföreningen tyvärr har erfarit. Tyvärr genomsyras dagens anarkistiska och syndikalistiska rörelser av en kraftig släng av postmodern nihilism, företrädesvis av typen ”queerfeminism”. Den gamla skolans anarkister av företrädesvis rysk tappning existerar inte längre idag. Den anarkistiska rörelsen verkar vara splittrad vis avi imperialismen; å ena sidan finns starka antiglobalistiska drag och samtidigt bekämpar man den enda kraft i Europa som orkar stå emot den amerikaniserade globalismen, Ryska Federationen och Novorossiya. Annorlunda är det med spanska anarkister som vet att koppla ihop kampen i Donbass på ett mytologiskt plan med sitt eget inbördeskrig som inleddes för snart 80 år sedan.

Vi anarkotraditionalister vill inte ha något att göra med extremister som inte kan se den större geopolitiska bilden eller problematisera den bild som serveras som ett opium till folket av mainstream-media. Vi lierar oss istället med dem radikaler som vill bekämpa den amerikanska imperialismen från ”vänster” såväl som från ”höger”, sekulära såväl som religiöst motiverade. Denna antiimperialistiska front vill försvara samhället inte blott från den amerikanska ekonomiska, sociala och militära imperialismen utan även från dess kulturella och andliga imperialism. Vi vill befria folken från det globala pax americana. Den globala hegemonin är sjukdomen och vi, den antiimperialistiska alliansen, är botemedlet. Vi anarkotraditionalister deltar sålunda i en Antiimperialistisk Aktion mot den globala hegemonen USA och dess allierade Storbritannien, EU, NATO, Ukraina, Georgien, Turkiet, Israel, Förenade Arabemiraten, Saudiarabien, Qatar, Islamiska Staten och Al-Qaida (den mottraditionella axeln liberalismen-sionismen-wahabismen) i solidaritet med Novorossiya, Ryska Federationen, Sydossetien, Abchazien, Transnistrien, Vitryssland, Kazakstan, Armenien, Grekland, Iran, Syrien, Irak, Jemen, Hizbollah, Palestina, Kina, Vietnam, Nordkorea, Indien, Kuba, Brasilien, Nicaragua, Bolivia, Venezuela och Ecuador (den traditionalistiska axeln ortodoxin-socialismen-shiaislam).

Anarkotraditionalismen utgår i sin aktivism framför allt utifrån en Antiimperialistisk Aktion. Marxistisk ideologi dikterar att den kapitalistiska staten kommer att utveckla en imperialism under sin nedgång. Vi har identifierat denna kapitalistiska stat med USA som med sin imperialism (och sina diverse ombud inklusive Al-Qaida och Islamiska Staten) har utvecklats till en överstatlig och global hegemon. I vår Antiimperialistiska Aktion uttrycker vi vår solidaritet med imperialismens offer, framför allt med Novorossiya (och i förlängningen Ukraina), moder Ryssland, Sydossetien, Abchazien, Syrien, Irak, Jemen, Afghanistan, Libanon, Iran, Hizbollah i Libanon, Kuba, Nicaragua, Venezuela, och alla andra nationer och folk som har fallit offer för den amerikanska imperialismen. I vår Antiimperialistiska Aktion och kamp slåss vi för kulturell och etnisk mångfald, nationell suveränitet, folklig frihet, fred och ömsesidig säkerhet, traditionalism, socialism och internationell solidaritet mot globalisering, amerikansk kulturell dominans och ekonomisk hegemoni, liberalism, kapitalism, kommersialism, neokonservatism, politisk och militär interventionism förtäckt som ”demokratiexport”, o.d.

Traditionalister i alla länder, förenen eder!

Upp till kamp mot imperialismen!