PyramidDen Traditionella Humanismen anser att det finns en korrespondens mellan individen och samhället inom vilket hon verkar; psykologin står i ett växelspel med sociologin. Den Traditionella Humanismen har vidare anammat psykoanalysens (Sigmund Freuds) och analytiska psykologins (Carl Gustav Jungs) förståelsemodeller för människans intrapsykiska och dynamiska värld. Sigmund Freud bekräftar dessutom Platon i dennes lära om drifterna och Jung dennes idélära. Dels lanserar Freud teorin om det omedvetna, som en kontrast till det medvetna, något som bekräftas av Jung men som av denne utvidgas till att omfatta ett kollektivt omedvetet. Dessutom lanserar de båda varsin metapsykologi vilket delar in människans psyke i olika nivåer och enligt en hierarkisk ordning. Även Platon gjorde sin hierarkiska indelning, vilket vidare korresponderar med dem inom de hermetiska och gnostiska skolbildningarna. Qabalah delar vidare också in människan i tre separata själar som står i ett hierarkiskt förhållande till varandra. Den Traditionella Humanismen ser en korrespondens mellan samtliga av dessa psykologiska och andliga system och kategoriseringar av människans natur. Även om Freud och Jung representerar skolbildningar som kan anses vara moderna så är de ändock baserade på en gammal filosofisk tradition som sträcker sig ända till antiken; grekisk filosofi i Freuds fall och österländsk i Jungs. Människan delas in i tre separata delar i samtliga av dessa skolor. De moderna psykodynamiska skolorna (vilket omfattar Freud och Jung) talar om det medvetna (vilket även omfattar det förmedvetna), det personligt omedvetna (vilket bland annat innehåller de bortträngda komplexen) och det kollektivt omedvetna (vilket är sätet för arketyperna, den Jungianska varianten av Platons idévärld); var och en av dessa nivåer har dessutom en styrande princip.

Detet utgör enligt Freud den lägsta nivån hos människan och representerar hennes djuriska instinkter eller animaliska natur. Denna är omedveten och påverkar individen på ett ofta irrationellt, impulsivt och spontant sätt; primärprocessen. Alla drifter härstammar från detet, vilket i synnerhet manifesterar sig såsom den konstruktiva, kärleksfulla Eros eller livsdriften och den aggressiva, destruktiva Thanatos eller dödsdriften. Dessa två motstridiga krafterna eller polariserade aspekterna av libido (”lust” eller den psykiska energin) korresponderar med alkemiska föreställningar som finns både i öst och i väst, ofta relaterade till månen och solen. Detta motsvarar driftsdelen i människan enligt Platon och kroppen i de gnostiska och hermetiska skolorna. Drifterna, i egenskap av deras instinktiva aspekt och kroppsliga sensationer och funktioner, såsom reproduktion, sexualitet, fysiska begär, etc. kan sannerligen kopplas till människans fysiska kropp. Inom alkemin och bland dess tre huvudsakliga principer hänförs detta till Saltet, vilket utgör ett ämnes kropp. Qabalah korresponderar denna aspekt av människan med Nefesh, den animaliska eller vitala själen.

Jaget eller egot enligt Freud och Jung representerar den kultiverade aspekten av människan, den princip som interagerar med andra subjekt och som disciplinerar sig och driver individen i en viss riktning på ett medvetet plan; primärprocesstänkandet. Denna nivå omfattar även föreställningen om ett överjag (samvetet) och idealjag (samvetets baksida som uppmuntrar istället för att straffa). Även det förmedvetna kan räknas in till jagets domäner eftersom detta representerar det som är åtkomligt för det medvetna men som för tillfället inte behövs. Denna del av människan motsvarar hennes viljedel enligt Platon och själen i de hermetiska och gnostiska skolorna. Inom Den Konungsliga Konsten eller alkemin hänförs det till såsom Svavlet, det som utgör ett ämnes själ. Denna aspekt av människan korresponderas med Ruah, den medvetna eller mänskliga själen inom Qabalah.

Självet enligt Jung verkar i det kollektivt omedvetna, dvs. det är inte tillgängligt för det medvetna jaget men hör å andra sidan inte till det personligt omedvetna med sina bortträngda komplex och dynamiska konflikter. Å ena sidan utgör det totaliteten i psyket och å andra en högre och renare aspekt av det, vilket motsvarar människans gudomliga och transcendenta kvaliteter; inom Den Traditionella Humanismen har vi valt att kalla detta för tertiärprocesstänkandet. Självet och det kollektivt omedvetna med sina arketyper korresponderar med Platons idévärld vilket i människan endast kan kontempleras av hennes förnuftsdel. Den senare nyplatonismen som utvecklades av Plotinus (vilket levde drygt fem sekel efter Platon) utvecklade föreställningen om förnuftet (Nous) att omfatta en universell och gudomlig princip som tillhörde idévärlden; sålunda motsvaras den nyplatonska föreställningen inte av det som i vardagligt tal menas med förnuftet, såsom en rent kognitiv eller intellektuell förmåga, utan snarare om en intuitiv förmåga. Inom hermetismen och gnosticismen motsvaras denna princip eller förmåga av människans ande, och den alkemiska principen Merkurium eller Kvicksilver, vilket utgör ämnets ande. Denna aspekt av människan korresponderas med Neshemah, den Qabalistiska andliga eller gudomliga själen.

Platon ansåg med rätta att denna uppdelning av människan även kunde appliceras på samhället och på staten. I detta sammanhang måste man komma ihåg att begreppet ”stat” inte har något att göra med den moderna och postmoderna definitionen av stat, dvs. den kapitalistiska eller socialistiska nationalstaten. För antikens greker och i Platons värld motsvarades staten av den suveräna staden och dess närmaste omgivningar och annex av byar, på grekiska kallat πόλις polis. Platon använde även termen Καλλίπολις Kallipolis, vilket var grekiska för ”den vackra staden”, för att beteckna den utopiska staten vilket av Den Traditionella Humanismen kan betraktas såsom ett anarkistiskt ideal. Detta blir ännu mer tydligt eftersom Platons kallipol varken har några skriftliga lagar eller någon byråkrati; den skall vara tillräckligt liten för att kunna administreras informellt. Därför har anarkotraditionalismen anammat detta gamla grekiska begrepp ”kallipol” att tjäna såsom en benämning för både staten och kommunen – statskommunen – i sin förverkligade anarkotraditionella form. Platon delade in en kallipol i tre klasser eller hierarkiska kategorier. Den lägsta av dessa var näringsidkarna, hantverkarna, etc. vilket stod för produktionen i kallipolen och drevs av begäret, motsvarande driftsdelen hos människan vilket skulle mildras genom måttfullheten. Den mellersta klassen utgjordes av soldaterna vilket garanterade kallipolens försvar och säkerhet, vilket drevs vilja och vars dygd var anda (tapperhet). Den högsta klassen utgjordes av de konungsliga filosoferna, vilket styrde kallipolen genom sitt förnuft och vars högsta dygd var visdomen.

Enligt den gnostiska filosofin motsvaras näringsidkarna av hylikerna (av grekiskans ύλη hyle, ”materia”) eller somatikerna (av grekiskans σώμα soma, ”kroppen”) som endast ser materian och köttet, och söker sin tillfredsställelse i ett förverkligande utifrån strikt materialistiska kriterier och rent kroppsliga begär, med föga kännedom om den andliga dimensionen av tillvaron. I ett samhälle kan de omedvetna och primitiva sociala krafterna, om de tillåts att verka fritt och ohämmat, skapa stor disharmoni i synnerhet på det socioekonomiska området eftersom girigheten enligt Den Traditionella Humanismen är hylikernas främsta synd; detta leder så småningom till en kapitalistisk marknadsekonomi om det tillåts gå för långt, vilket drivs av en social primärprocess och leder till ett klassamhälle i stort sett helt bestående av hyliker som har skiktats utifrån inkomst och materiell rikedom; enligt Platon det oligarkiska samhällssystemet. Platons soldater motsvaras av gnosticismens psykiker (av grekiskans ψυχή psyche, ”själ”) som i huvudsak är bundna till själen och har en andlig potential som ännu inte är realiserad men samtidigt inte är helt beroende av materian blott utan kan se högre ideal, även om de riktar sin huvudsakliga uppmärksamhet mot den yttre materiella världen; i samhället drivs den av en sekundärprocess i sin organisering. Filosofernas krets motsvaras av gnostikernas pneumatiker (av grekiskans πνεύμα pneuma, ”ande”), dvs. de som är av och med anden och kan ernå gnosis (av grekiskans γνῶσις gnosis, ”kunskap”) eller gudomlig kunskap, eller som Platon hade uttryckt det: de som har en insikt om idéerna och är emanciperade från materien. I den sociala dimensionen kännetecknas detta av en vederkvickande tertiärprocess vilket ger samhället sin nödvändiga andliga påfyllnad av gudomlig manna.

Platon ansåg att filosoferna skulle styra och utgöra den härskande klassen i en kallipol. Men i motsats till detta synsett och som ett tillägg till Platons lära om staten så anser Den Traditionella Humanismen att ingen av dessa tre sociala kategorierna kan styra eller härska över de andra två i någon egentlig mening, även om de bör ha en olik social ställning och olikt ansvar i ett sunt samhällsbygge. Sålunda utgör den sociala tregreningen ett ideal i den anarkotraditionella kallipolen där hyliker, psykiker och pneumatiker skall komplettera och balansera ut varandra i sina influenser och verkningar. Historien har visat att ett samhällssystem där endast den andliga eliten tillåts vara enväldiga härskare skapar en teokrati som hemfaller åt dogmatism och tyranneri. Ett samhälle som styrs av de polisiära och politiskt lagda psykikerna utvecklar å andra sidan totalitära system och polisstater. Den kapitalistiska globala ekonomin har skapat en oligarki av multinationella företag som ställer sig ovanför politiken och korrumperar anden genom att förslava individen under kommersialismens hedonistiska piska. Sålunda skapas en vanställd eller degenererad version av ett samhälle som låter någon av dessa tre aspekter eller grenar i ett samhälle vara förhärskande på bekostnad av de andra två; en disharmoni skapas som förbiser de maktlösa samhällsgrenarnas intressen och endast premierar sin egen grens intressefrågor.

Historien har visat, tidigast med den egyptiske farao Akhenaton, att en teokrati riskerar att leda till att den sociala ”kroppen” förtvinar på bekostnad av en ensidigt emfas på det andliga, ty såsom Akhenaton under den 18:e dynastin lät den Egyptiska staten förfalla ekonomiskt och dess gränser invaderas av främmande folk samtidigt som han byggde sin nya huvudstad Akhetaten såsom en ny och storslagen kultplats för sin monoteistiska repressiva Aton-kult. De revolutionära kommunistiska och fascistiska totalitära diktaturerna under det förra århundradet, men även den franska revolutionen mot slutet av 1700-talet, har visat vad som sker när man låter psykiska principer ensamt råda i ett samhälle, när den juridiska paranoian släpps lös. Dagens marknadsekonomiska system där kapitalismen får verka helt obehindrat påminner oss ständigt om vad som sker när den hyliska principen får råda i samhället, vilket resulterar i en politisk utarmning och andligt förfall. Av denna anledning förordar Den Traditionella Humanismen en tregrenad modell av samhället, där hyliker, psykier och pneumatiker kan leva i harmoni och samverkan, ty om man följer Platons version av klassamhälle så lägger man grunden för en teokrati.

Även om vissa gnostiska sekter ansåg människan vara predestinerad eller född till någon av dessa tre platonska klasser, vilket erinrar om hinduismens kastsystem, så ansåg Platon å andra sidan att alla människor hade potential att röra sig från det lägsta till det högsta, efter ambition, anlag och förmåga, även om där fanns en inneboende tröghet. Det är också detta sista förhållningssätt som hyses av Den Traditionella Humanismen, även om vi inom anarkotraditionalismen föredrar de senare gnostiska termerna. Dock motsäger inte detta det faktum att olika individer kan ha varierande talanger att nå till en viss nivå; vissa hyliker har lättare eller svårare att bli psykiker, och endast en liten minoritet av dem kan utvecklas till pneumatiker. En och annan individ kan erhålla gnosis redan som barn medan vissa andra är brådmogna genier men på en psykisk (dvs. rent intellektuell) nivå; majoriteten är födda till och förblir hyliker. Skillnaden mellan en psykiker och en pneumatiker är att den senare erfar en intuitiv insikt eller kunskap som är förmedlad till själen från andenivån medan den förre främst kommer fram till sin kunskap genom logik, dvs. deduktion och induktion, även om plötsliga inslag av intuition också kan inträffa för en psykiker. Sålunda, eftersom en pneumatiker på ett mer eller mindre sätt står i en antingen temporär eller kontinuerlig förbindelse med sin ande eller gudsgnista, eller för att använda den mer moderna termen sitt Själv, så står han även i en förbindelse med den gudomliga tillvaron och dess lagar så tillvida att människans individuella ande eller gudsgnista står i en direkt förbindelse med eller utgör en del av universums Ande eller Gud. Detta gör den pneumatiske filosofen till ett orakel eller profet vilket förmedlar Guds bud och lagar till människan, liksom Moses i egenskap av laggivare gjorde på Sinais berg.

Sålunda står det som klart för oss anarkotraditionalister att det mänskliga samhället inte kan undvara denna essentiella och högst viktiga resurs som representeras av kallipolens filosofer och vidare att kallipolen står i ett beroendeförhållande till denna elit. Av detta så står det också som klart för oss att ett fungerande samhälle varken kan eller får tillåtas vara i avsaknad av en struktur som är hierarkisk; likaväl som det mänskliga psyket kräver en skiktad organisering för att kunna existera som ett agerande subjekt, och framför allt som en social varelse, så behöver det samhälle som omger den fria individen organiseras hierarkiskt på ett adekvat och funktionellt sätt för att skapa en trygg och harmonisk kommun som på sikt skall kunna utvecklas till ett sant utopia eller kallipol. Endast i denna miljö, vilket garanteras av kallipolens väktare, den princip och kategori i Platons lära som utgörs av polisstyrkan eller gardet (vilket garanterar individens själsliga och materiella integritet) och kollegiet av filosofer eller vangarde (vilket värnar om den Traditionella Humanismens ideal), kan individen finna sitt sanna självförverkligande på samtliga av sina tre nivåer; kroppslig hälsa (i egenskap av den sunda miljön som upprätthålls; den fysiska ekologin), själslig styrka (i egenskap av dialektiken mellan den personliga integriteten och friheten i relation till den sociala solidariteten som befrämjas; den sociala ekologin) och andligt uppnående (i egenskap av de kombinerade formerna av naturens och kulturens ekologi och den vederkvickande andan och själavården som utgår från filosoferna).

I det anarkotraditionella samhället som definieras av dess kallipol så skapas arbetsfördelningen på ett naturligt och spontant sätt utifrån personliga önskemål och förmågor, och en inneboende vilja till ett självförverkligande och fulländning inom det valda området – det som av Platon kallades δικαιοσύνη dikaiosyne. En social skiktning kommer dock obönhörligen att ske eftersom inte alla vill eller har fallenhet för att utöva hyliska praktiska yrken inom näring och service (exempelvis inom branscherna industri, jordbruk, ekonomi, sanitet, distribution, transport, etc.) och hantverksyrken (såsom snickare, plåtslagare, mekaniker, etc.). Vissa individer föredrar mer kvalificerade arbeten och vill ta ett större socialt ansvar, såsom det som omfattas av tjänstemän, civilingenjörer, läkare, psykologer, tekniker, lärare, vårdare och gardister (poliser) men också olika chefsbefattningar inom en kommunal förvaltning (chefer inom näringslivet hör till den hyliska kategorin ty de drivs av materialistiska motiv i sitt ledarskap); inte ens ett samhälle baserat på anarkistiska principer kan göra sig utan chefer. Men till skillnad från i ett privat- eller statskapitalistiskt samhälle och inom nationalstatens offentliga sektor tillsätts inte detta chefskap av andra högre chefer ur de borgerliga och teknokratiska skikten utan av tjänstemännen, arbetarna och hantverkarna själva i konsensus. Vidare kommer även olika yrken inom konst och underhållning omfattas av samma kategori av högre utbildade individer. Alltså kommer det att skapas en kategori av människor som har någon form av högre utbildning och som idkar motsvarande yrken; de producerar tjänster och levererar kunskaper snarare än varor. Även om det kommer att finnas en gråzon mellan psykiker och pneumatiker så kräver denna typ av akademiska yrken överlag ett sinnelag och själsliga förmågor som antingen tangerar eller motsvaras av det pneumatiska.

Den anarkotraditionella samhällsmodellen utvidgar sålunda både mellanskiktet av psykiker och den översta nivån av pneumatiker till att omfatta samtliga akademiska yrken, ej blott begränsat till Platons väktar-soldater eller gardister (poliser) och filosofer eller vangardister. Det kommer således att utkristallisera sig två olika nivåer av akademiska yrken och ansvarsfyllda funktioner i ett kommunalt samhälle. Till den psykiska kategorin hör alla polisiära, juridiska, politiska och förvaltande yrken, utan att det för den skull skall finnas några egentliga myndigheter och domstolar i en anarkotraditionell kommun och kallipol, så som de för nuvarande definieras och bemyndigas i en modern repressiv nationalstat. Exempel på sådana yrken är: polis (gardist), jurist, statsvetare, socionom, m.fl. Sannerligen kan man betrakta Platons version av en soldat eller väktare inte som vi idag normalt negativt associerar med soldater eller krigare. För Platon var en väktar-soldat ett föredöme för statens medborgare i fråga om dygdighet eftersom denne genom sin person representerade beslutsamhet, övertygelse, ansvar, tapperhet och en känsla för rättvisa. Ett modern skönlitterärt exempel på detta är Robert A. Heinleins Stjärnsoldaten där ett meritokratiskt samhälle framställs vari individen endast får blir medborgare efter ha frivilligt tjänstgjort i armén, i tron om att individen först behöver visa prov på självuppoffring. Vidare beskriver hjältemyten i grekisk tradition ofta en övermänsklig karaktär, en korsning mellan det gudomliga och den mänskliga naturen. För att bli en väktar-soldat krävdes en lång och omfattande utbildning, lett av statens väktar-filosofer. Av detta kan man generalisera en människotyp som kan omfatta en större variation av akademiska yrken än den som har beskrivits av Platon, vars gemensamma nämnare är dessa för samhället positiva dygder.

Till den pneumatiska nivån skall alla estetiska, pedagogiska, forskande, vårdande och andliga yrken och funktioner i ett samhälle kategoriseras, eller med andra ord de som är av en kulturell art. Några exempel på sådana yrken är: konstnär, designer, ingenjör, lärare, sociolog, kemist, läkare, sjuksköterska, präst, etc. Alla lärosäten och akademier hör också till den pneumatiska nivån, även de som utbildar akademiker för typiskt psykiska yrken; detta gäller även för hyliska akademiska yrken, exempelvis inom handelshögskolorna. Anledningen till det senare är att lärandet och mental utveckling, eller medvetandehöjning, hör till den pneumatiska principen, och att de lägre två nivåerna alltid skall vägledas av den högsta; den kulturella dimensionen skall vara dominant i den anarkotraditionalla kommunen utan att den skall härska över de två övriga samhällsgrenarna. Den innersta kretsen av den kulturella eliten bland pneumatiker skall utgöras av filosoferna eller vangardisterna. Detta vangarde utgörs av de bästa i en kommun, dvs. de som har utvecklat den pneumatiska förmågan mest av alla. Det är genom detta fåtal av de finaste människoexemplaren som den gudomliga vederkvickelsen skall kanaliseras in i en kommun och omvandla den till en kallipol. Universitetet skall också ledas av filosoferna i en anarkotraditionell kommun.

Även om majoriteten av de som invigs i filosofernas kollegium och deras ordenssällskap i regel börjar som egentliga psykiker är målet med deras träning och undervisning inom ordensväsendet att utvecklas till fullfjädrade pneumatiker. Ordenssällskapet kommer även aktivt att granska de individer inom den anarkotraditionalistiska kommunens akademier som bedöms vara goda ämnen för att bli filosofer och inbjuda dem till att invigas i dess kollegium; detta kommer vara den huvudsakliga rekryteringsmetoden ty filosoferna kommer att aktivt deltaga såsom lärare i universitetsundervisningen eftersom akademierna även kommer att tjäna som en förberedande utbildning för att kunna kvalificera sig för invigning i filosofernas kollegium. Sålunda finns en naturlig hierarkisk ordning som följer den naturliga indelning av människan i en kropp, själ och ande. Samhället är en organisk enhet och såsom där finns en ande i människan behöver det finnas en korresponderande ”ande” som förkroppsligas av lämpliga vehikler, i formen av filosofer och andra kulturella yrken med kreativa funktioner som initierar processer i kollektivet, vilket förmedlas in i samhället genom en kollektiv viljefunktion som på samma sätt gestaltar samhällets behov av en ”själ” i form av förvaltare och jurister; allt detta behöver förkroppsligas i en konkret handling på en social nivå vilket överlåts åt det breda vuxna folklagret ute i samhället.

Av det ovanstående resonemanget så framstår det som klart att Den Traditionella Humanismen är elitistisk till sin natur. Den är även aristokratisk i ordets egentliga bemärkelse, inte dess vanliga innebörd, då grekiskans ἀριστοκρατία aristokratia översätts till ”de bästas välde”. Filosofernas kollegium utgör ett samhälles andliga aristokrati, inte utifrån en härskande utan en vägledande funktion (ty den filosofiska etiken förbjuder en filosof att bestämma över en annan människas fria val) och ej heller på grund av börd eller ekonomiska medel utan på grund av förmåga och färdighet (ty en filosof förväntas följa ett enkelt, anspråkslöst och ödmjukt liv); filosoferna är inte satta vid pyramidens topp för att styra utan för att influera och inspirera. Genom sin illuminerade själ och sitt upplysta sinne är det deras uppgift såsom medlemmar av ett vangarde att ständigt utnyttja sin givna status genom att föra dikaiosyne till dagordningen, att sträva efter att influera och förmå individerna att i alla situationer förstå det sammanhang inom vilket ett beslut tas och att genom sitt eget föredöme vara en inspirationskälla för att överträffa sina förmågor i det stora och det lilla.

I det anarkotraditionella samhället har alla lika villkor när de föds men beroende på sina talanger, förmågor, ambitioner, viljor och tillkortakommanden så finner de en naturlig plats i samhällets hierarkiska struktur. De mest andligt talangfulla och skickliga – de bästa – inviteras till att inviga sig i filosofernas ordenssällskap och i och med detta så upptas de till den andliga aristokratin, samhällets själsliga elit. En alternativ och troligtvis lämpligare såväl som mer rättvis definition på denna princip om arbetsfördelning är meritokrati. Den mest lämpade och respekterade individen skall besitta det största ansvaret. Detta är det mest rättvisa systemet och adekvata metoden att fördela de mänskliga resurserna i ett samhälle; rätt man och kvinna på rätt plats! Inte alla är lämpade att vara stammens hövding, endast den mest förträfflige av jägarna. Endast ett mycket fåtal av stammens medlemmar har den rätta talangen att bli dess schaman; det är något man i princip föds till och tidigt kan se tecken på att vara ett ämne för att invigas till.

Enligt Den Traditionella Humanismen är människan jämlik, i den bemärkelsen att alla människor av naturen är lika värda, oberoende av ålder, kön, ras, sexuell läggning, fysik, hälsa (psykisk och/eller somatisk), talang, kunnighet, skicklighet, mognad och intelligens; människans integritet är okränkbar eftersom vi alla bär på en gudomlig gnista och således är lika heliga och älskade såsom Guds söner och döttrar. På en andlig nivå i vår mänskliga natur är vi alla av samma rang och dignitet. Men eftersom ålder, fysisk förmåga, hälsotillstånd, talang, kunskapsnivå, skicklighetsgrad, mognadsnivå och intelligensnivå skiljer sig åt så mycket människorna emellan, eller med andra ord skillnaderna i kroppslig och själslig förmåga varierar stort mellan olika individer, så innebär detta också att människan aldrig kan vara jämställd med sin nästa eller med andra ord saknar rätten att ha lika hög ställning i samhället i jämförelse med andra individer. Detta bekräftas av stoicismen, vilket är en av de antika grekiska och hellenistiska filosofiska skolbildningarna som har inspirerat Den Traditionella Humanismen idéer. Något som stoikerna, pionjärer i europeisk anarkism, liksom huvuddelen av de filosofiska skolbildningarna som härstammar från Sokrates, också betonar är dygdighet eller ἀρετή arete i allt sitt handlande, vilket bokstavligen innebär ett förverkligande av sig högsta mänskliga potential; detta är individens huvudsakliga ansvar – självförverkligandet. Det är därför inte någon slump att ordet aristokrat delar ordstam med det grekiska ordet för dygd.

Detta innebär dock inte att olika ställning innebär olika viktighetsgrad; även om det omedvetnas primärprocesser står i en lägre rangställning jämfört med det medvetnas sekundärprocesstänkande så innebär detta inte att jaget är viktigare än detet, ty det ena kan inte existera utan det andra – allt utgör en organisk och ekologisk helhet som står i ett symbiotiskt beroendeförhållande till varandra för sin överlevnad. Därför förordar Den Traditionella Humanismen samarbete eller samverkan mellan yrkesgrupper med olika samhällsställningar framför klasskamp, och av denna anledning utgör anarkismens organisationsmodell med branschindelade istället för yrkesindelade syndikat, vilket motsvarar den hegelianska korporationen, den optimala sociala och ekonomiska samhällsstrukturen inom en anarkotraditionell kommun. Den Traditionella Humanismen omhuldar även rättvisans princip i det avseendet att två individer med exakt samma förutsättningar, avseende talang, kunskap och skicklighet, och motsvarande meriter också skall ha samma chanser att erhålla en sysselsättning av lika rang eller ställning, allt enligt meritokratins princip. Dessutom är det alltid så att alla människor är jämställda så länge de inte är myndiga, eller med andra ord så länge som de är under sina föräldrars förmynderi; föräldrarnas individuella skillnader i jämställdhet får inte och skall inte ha någon som helst påverkan på den unga människans ställning när den väl träder in i vuxenvärlden.

Av detta så följer att Den Traditionella Humanismen förespråkar ett klasslöst samhälle. Den naturliga hierarkin, med sina indelningar i arbetare (hyliker), förvaltare (psykiker), samt akademiker och filosofer (pneumatiker), representerar ej några ”klasser” så som denna term definieras idag. En klass, enligt den anarkotraditionella filosofin, är baserat på en ekonomisk fördelning och privat egendom. Detta är i synnerhet tydligt i den liberala kapitalismens ekonomiska system, vilket Karl Marx på ett adekvat sätt har analyserat. Det är dock uppenbart även i den socialistiska samhällsmodellen framfört av Marx som alternativet till den kapitalistiska modellen, i alla fall om vi ser retrospektivt i de nationer som har genomfört en kommunistisk revolution enligt marxist-leninistiska ideal; vad de har skapat är en statskapitalism istället för privatkapitalism, med stora inkomstskillnader och privilegier för höga partifunktionärer, politruker och teknokrater. Det stora problemet i båda dessa stora konkurrerande världsideologier är att de har samma måttstock – ekonomi och materialism. Marx filosofi definieras ju som en materialistisk-dialektisk historieanalys, vilket värderar allt i pengar och materia och som förespråkar ateism. Anarkotraditionalismen ställer i motsats till denna gudlöshet Gud som den yttersta monarken (ur grekiskans μονος αρχει monos arkei, ”ensam härskare”) och Hans lagar såsom de enda som människan har rätt och skyldighet att följa (symboliserat av den svävande spetsen ovanpå pryamiden, i illustrationen vid textens huvud, med Guds allseende öga).

Den Traditionella Humanismen, och dess samhällsmodell anarkotraditionalismen, har varken en materialistisk historiesyn eller materialistiskt ekonomiskt förhållningssätt. Dels ser man historieutvecklingen såsom cyklisk snarare än linjär; vi kan istället se en sinuskurva som går från devolution till evolution och tillbaka till devolution, etc., i sina cykler som ständigt upprepar sig. Och dels ställer man andliga värden framför de materiella; man förespråkar en ekologisk hushållning, social ekonomi och ett andligt såväl som kulturellt företräde. Sålunda är den viktigaste ”lönen” i det anarkotraditionella samhället inte de pengar eller varor som man förtjänar utan ett personligt förverkligande utifrån mening, kreativitet, social stimulans och andligt uppnående. Därför förespråkar vi anarkotraditionalister en system av ”medborgarlön” och ekonomisk kompensering som uppvisar marginella skillnader; vi yrkar för ett system som belönar personliga insatser utifrån individuella behov enligt Karl Marx gamla devis ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” vilket återspeglar Nya Testaments beskrivning av de tidiga kristna kollektiven där ”De troende… sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov.” (Apg 2:45-46). Exempelvis skall inte storlek i ett boende avgöras av hur mycket pengar man eventuellt tjänar eller vilken samhällsställning man har utan av hur många medlemmar det finns i hushållet; stora familjer skall ha stora lägenheter och hus medan ensamstående skall ha små lägenheter och stugor. Detta innebär naturligtvis inte att det är den enskilde individen som ensamt avgör vad som är dennes behov och vad denne kan kräva av samhällets resurser utan detta är något som behöver problematiseras och beslutas kollektivt i en anda av konsensus; det är naturligt att man spontant utvecklar en lokal praxis i dessa frågor.