Anarkotraditionalism med örn

Den traditionella humanismens deklaration om de essentiella och reella mänskliga rättigheterna och skyldigheterna

vilket ställer upp 42 artiklar angående rättigheterna och skyldigheterna i förhållandet mellan individen och samhället

Version 1.0 (Under rekonstruktion)

0. Denna den traditionella humanismens deklaration utgår från den franska Deklarationen om människans och medborgarnas rättigheter antagen av Franska Nationalförsamlingen den 26 augusti, 1789, samt från Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna antagen av FN:s Generalförsamling den 10 december 1948. De följande artiklarna är till viss del en bekräftelse på vissa av de fundamentala mänskliga rättigheter som uttrycks i dessa två historiska dokument, men framför allt en utveckling av och tillika kritisk mot-reaktion mot många andra av dem utifrån en anarkistisk och traditionalistisk syn på människan och i synnerhet hennes samhälle. Den traditionella humanismens definitionen av ”mänskliga rättigheter” skiljer sig ganska fundamentalt åt från den liberala definitionen som presenteras i deklarationerna från 1789 och 1948 och därför anser vi den vara en deklaration om de essentiella mänskliga rättigheterna (utgående från människans immateriella och inneboende väsen som en konstant genom hela hennes existens som art och varelse) och tillika de reella mänskliga rättigheterna (utgående från människan som en oupplöslig del av den materiella tillvaron och naturen). Genom hela den traditionella humanismens deklaration om de mänskliga rättigheterna förutsetts dessa alltid underförstått utgöra en essens och en realitet av den mänskliga tillvaron till skillnad från en ren intellektuell konstruktion som den tidigare liberala definitionen.

1. Denna deklaration om de mänskliga rättigheterna anser att den mänskliga sfären består av två storheter vars respektive rättigheter å ena sidan överlappar varandra, där den enes intressen inte behöver utesluta den andres. Å andra sidan kan vissa intressen också ställas mot varandra mellan dessa storheter och deras gemensamma rättigheter kännetecknas om möjligt av en kompromiss; i det fall när dessa två storheterna är oförenliga med varandra utgör den ena av dem alltid en överordnad princip. Den ena av dessa mänskliga storheter utgörs av individen och den andra av samhället, vilket i denna deklaration benämns såsom kommuniteten (synonym med kommunen); kommuniteten utgör den överordnade principen och individen alltid den underordnade. Såsom individen består av en organism och till vissa delar ett slutet ”ekosystem”, utifrån ett biologiskt och psykologiskt perspektiv, så utgörs kommuniteten likaledes av ett delvis slutet socialt och organiskt ”ekosystem”. Båda dessa system är endast delvis slutna ty individen relaterar till och är beroende av andra människor i den sociala dimensionen, medan kommuniteten likaledes relaterar till och är beroende av andra kommuniteter. Båda dessa storheter relaterar till och är i sin tur beroende av den materiella och andliga natur som omger dem ute i världen.

2. Både individen och kommuniteten har förpliktelser och skyldigheter i förhållande till varandra, vilket delvis tyglar auktoritära tendenser och egenintresset i den sociala sfären både hos individen och kommuniteten, men också delvis uppenbarar känslor av ömsesidig respekt, medkänsla, altruism och solidaritet. Relationerna mellan å ena sidan individerna inom en kommunitet och å andra mellan kommuniteten såsom en kollektiv organism och individen såsom enskild storhet kännetecknas av ett symbiotiskt förhållande där varje organism ger förutsättningen för den andres existens och liv, och där helheten är större än summan av delarna. Ty det är endast i samhället som den fria och fullständiga utvecklingen av individens personlighet kan göras möjlig, samtidigt som samhället i sin tur utgörs av individer i social samverkan eller individuella delar av en större helhet.

3. Både individen och kommuniteten eller samhället delar och förutsätter den ömsesidiga rätten i att vara fria och (manifest eller latent) förverkligade suveräner, och okränkta storheter i sina respektive mänskliga rättigheter, i förhållande till politiska institutioner och myndigheter oavsett nivå, men i synnerhet i förhållande till alla former av moderna och borgerliga statsbildningar. Mänskliga rättigheter avser både individen å ena sidan och kommuniteten å den andra; att vara människa är att vara en individ som lever i symbios med sin kommunitet. Ordet ”människa” kan därför inte begränsas till och behöver överskrida det individuella perspektivet. Denna deklaration förnekar därför suveräniteten hos alla former av institutionaliserade lagar stiftade av en stat, oberoende av det politiska system eller den konstitutionsform inom vilket de har utformats, och anser dessa i grunden vara kränkande mot den mänskliga naturen både på den individuella nivån och i den sociala dimensionen mot kommuniteten.

4. Människans och kommunitetens ömsesidiga mänskliga rättigheter är stadfästa i naturen och har sin upprinnelse i Gud eller Gudarna. Inför dessa naturrättsliga lagar är alla människor i kommunitet lika såsom Guds eller Gudarnas söner och döttrar. Dessa lagar och reella mänskliga rättigheter är universella och oberoende av lokala kulturella yttringar eftersom de baserar sig på sophia perennis eller den tidslösa visdomen. De essentiella mänskliga rättigheterna utgör en kontinuitet i den mänskliga historien då de är eviga och okränkta av tidens växlingar och inte kan begränsas till någon speciell tidsepok.

5. Alla människor är av lika värde ty människan (mikrokosmos) är en avbild av världen (makrokosmos) inom vilket hon lever, verkar och har sin tillvaro, och sålunda är hon helig och gudomlig till sin natur. Liksom världen har en Gud så har människan en ande och liksom där finns en världssjäl så har hon en unik själ, på samma sätt som hennes kropp är en avbild av den jordsliga naturen. Samhället eller kommuniteten (mesokosmos) uppvisar en motsvarande trefaldighet i den kulturella grenen som svarar mot anden, den politiska och juridiska grenen som svarar mot själen, samt näringslivets produktiva materiella gren som motsvarar den fysiska kroppen. De tre nivåerna av tillvaron, makro-, meso- och mikrokosmos, befinner sig i samklang och symbios med varandra; de är i grunden tre olika perspektiv att se på samma fenomen. Ingen av dem kan förstås individuellt utan att betrakta den i ljuset av de övriga två. Människans kropp är beroende av den omgivande naturen och de rikedomar som kan skördas inom det gemensamma produktionssystemet; människans själ finner ett vederkvickelse och näring i mötet med världssjälen och en gemenskap, identitet och sammanhang  i kommunitetens gemensamma viljeyttring; människans ande upplever en enhet med Gud eller Gudarna och dess väckelse i mötet med konst, vetenskap och religion.

6. Det är människans rättighet att bli betraktad, bekräftad och förstådd utifrån detta holistiska eller sammansatta förhållningssätt i alla hennes göromål med kommuniteten, att hennes väsen dels är trefaldig till sin natur och att hon dels står i samklang med sitt samhälle och med världen och naturen i övrigt. Det är således en mänsklig rättighet att av kommuniteten garanteras en social och materiell miljö som tar hänsyn till denna holistiska och helhetliga syn, att innefatta men inte begränsas av det faktum att mark, vatten och luft skall vara fria från föroreningar och att maten hon äter och kläderna hon bär är förskonade från gifter och är framställda enligt naturliga och på en ekologisk grund förankrade processer. Dessutom skall all hälso- och sjukvård i en kommunitet organiseras efter dessa holistiska principer och all behandling likaledes ta hänsyn till de andliga, själsliga och kroppsliga aspekterna av människan och utifrån en i grunden spirito-bio-psykosocial människosyn satt i en traditionell kontext och på en historiskt grundad och beprövad erfarenhet.

7. Det är tillika kommunitetens rättighet att bli betraktad, bekräftad och förstådd av individen och alla dess medlemmar som en organisk helhet, att den i alla sina göromål med individen är förbunden med henne i ande, själ och kropp, tillika med naturens korresponderande trefaldighet vilket begränsar dess livsutrymme och ger möjlighet till dess livsuttryck. I detta skall kommuniteten av individen tillerkännas sina särskilda organiska behov såsom av naturen rättmätiga och att dessa är överordnade den enskilda människans kortsiktiga och flyktiga behovs- och begärstillfredsställelse. Å andra sidan skall kommunitetens intressen av nödvändighet vara överensstämmande med individens långsiktiga och naturliga behov för att endera av dem skall anses vara sund och sant symbiotisk; individens och kommunitetens behov skall inte kunna utesluta varandra över tid för att kunna anses vara naturrättsliga.

8. Alla människor föds fria och har förutsättningarna att förbli sålunda och ha lika rätt att förverkliga sina önskningar och inneboende förmågor inom ramen för de elementära sociala formerna som begränsar en kommunitet och i en anda av kommunal konsensus. Som barn lyder människan dock under sina föräldrars förmyndarskap som skall besluta åt dem i livsavgörande frågor. Dock skall alla människor oavsett ålder (räknat från befruktningstillfället) i egenskap av samhällsmedlemmar av sin kommunitet garanteras rätten till sitt liv och sin integritet från alla former av godtycklig kränkning (av dessa), oavsett om det är till sak eller person, i avseende på personliga besittningsdelar, säkerhet, och social och materiell trygghet. Ingen människa får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för obefogat angrepp på sin heder eller sitt anseende. Alla skall på lika grund vara berättigade till samma skydd av kommuniteten mot dylika kränkningar, ingripanden och angrepp utan diskriminering av något slag och tillika skyddas mot alla former av obefogad och godtycklig diskriminering som strider mot denna deklaration och mot varje anstiftan till sådan diskriminering.

9. Tillika är alla kommuniteter ömsesidigt fria i förhållandet till varandra med rätt att förverkliga sina kollektiva önskningar och inneboende förmågor i enlighet med deras ödesväg under förutsättningen att dessa inte kränker motsvarande frihet hos någon annan kommunitet. Likaledes skall kommuniteten av sina individuella medlemmar och av andra kommuniteter garanteras rätten till sitt organiska liv och integritet från alla former av kränkning (av dessa) i avseende på sin kollektiva besittning av territorium, naturresurser, redskap, varor och byggnader, samt inre och yttre säkerhet, sociala endräkt och materiella välstånd. Ingen kommunitet får av sina medlemmar eller av någon annan kommunitet utsättas för intervention eller subversion som hotar att störa den sociala endräkten. Kommuniteten har full rätt att försvara sig mot angrepp av sin integritet, sin heder och sitt anseende, oavsett om det kommer från individer inom dess egna led eller från individer eller kommuniteter utifrån.

10. Alla människor har utrustats med förnuft, intuition och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av kommunitet. Individens frihet består därför i friheten att göra allt som inte kränker någon annan individs naturliga rättigheter eller den sociala endräkten. Var och en har således rätt att utöva sina naturliga rättigheter utan några andra begränsningar än de som försäkrar varje annan medlem av samhället samma rättigheter och inom de ramar som ställs för bevarandet av kommunitetens integritet. Sålunda skall varje individ garanteras rättigheten att utan några sociala repressalier eller ingripande fritt kunna uttrycka och yttra sina tankar, åsikter, inkluderande dennes religiösa och moraliska övertygelse, i tal, skrift och film. Ingen individ har dock rätt att kränka en annan individs heder och integritet i tal, skrift och film, och förväntas dessutom kunna ta hänsyn till det gemensamma bästa och respektera den sociala endräkten. Grundprincipen här är frihet under socialt ansvar.

11. Alla människor har rättigheten att fritt bekänna sig till sin infödda religion, överfört genom generationerna, och utifrån sina egna erfarenheter utveckla sin unika andliga trosuppfattning, och att ensamt eller i gemenskap med andra, offentligt eller privat, utöva sin religion och trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor. Enligt samma villkor har alla människor rätten att utan några som helst inskränkningar från varken individ eller kommunitet hysa den livsåskådning och politiska övertygelse som de för tillfället prefererar samt utan några hinder söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla tillgängliga uttrycksmedel. Var och en har rätt till friheten att i fredliga former stämma möten och organisera sammanslutningar. Vidare skall ingen individ känna något tvång att tillhöra en sammanslutning eller politisk rörelse. Å andra sidan skall kommuniteten ha rättigheten att av sina medlemmar förvänta sig en gemensam och grundläggande värdegrund, samt förutsätta en gemensam och historiskt förankrad religion som på ett traditionellt vis utövas inom ramen för ett samfund i en och samma helgedom.

12. Det skall inte existera någon högre lag än den som föreskrivs av naturrätten och de gudomliga lagarna (legis sacrae). Ingen annan människa eller församling har rätt att stifta några lagar som styr individen och det kommunala livet som går emot dessa universella och naturliga lagar. Varken individ eller kommunitet har någon skyldighet att följa människoskapta lagar som bryter mot de naturliga lagarna; människan har rätt att bryta mot dessa naturvidriga lagar (legis corruptio). De naturliga lagarna utmynnar i en moral och etik som rationellt kan kontempleras och intuitivt förstås av det mänskliga förnuftet. Dessa kräver ingen annan uttolkning än den som i konsensus har accepterats av hela kommuniteten. De naturliga lagarna är av Gudomlig nåd stiftade och bestämmer allt medmänskligt beteende inom kommuniteten och mellan människan och naturen. Mänskliga lagar (legis profanum), om några, skall grundas inom ramen för kommuniteten i en anda av konsensus och skall uttrycka de naturliga lagarna.

13. Kommuniteten utgör i den sociala dimensionen den yttersta suveränen med historisk besittningsrätt och självstyre över sitt territorium. Individen innehar inom denna ram och kontext såsom kommunmedlem rätten att efter personliga preferenser fritt förflytta sig och välja bostad inom varje kommunitets gränser. Människan utgör även hon en suverän och har som sådan rätten att leva i självvald enskildhet, alternativt att själv välja vilken kommunitet hon vill leva i förutsatt att individen är ömsesidigt välkomnad i kommuniteten av samtliga medlemmar i en anda av konsensus. Men när individen lever tillsammans med andra individer i en kommunitet så härstammar all suveränitet från kommuniteten såsom en överordnad storhet enligt deklarationens första artikel. Ingen annan social konstellation eller individ kan utöva någon auktoritet mot någon annan suverän individ om inte denna auktoritet är sanktionerad av de övriga medlemmarna av kommuniteten i konsensus.

14. Var och en förpliktigar sig att följa de seder och bruk (profana och andliga) som är gemensamma för kommuniteten och att lära sig det språk som är gemensamt för denna, samt att tillgodose samhällets berättigade krav på moral, allmän ordning och allmän välfärd. Det är också kommunitetens rätt att välkomna eller avvisa en individ eller sammanslutning av individer som söker att bli upptagen i dess gemenskap. Om en individ föds in i en kommunitet skall denne garanteras rätten till dess gemenskap och som medlem har denne rätt att lämna sin egen eller någon annan kommunitet, och att återvända till sin ursprungliga kommunitet, förutsatt att denne inte har blivit förvisad enligt de tjugosjunde, tjugoåttonde och tjugonionde artiklarna. Vid äktenskap över kommunalgränserna skall paret ha rätten att fritt välja hemvistelse och medlemskap i någon av ursprungskommunerna. Ingen människa får heller på godtyckliga grunder fråntas rätten till medlemskap i sin hemmakommun.

15. All interaktion mellan två eller fler individer utgör ett socialt kontrakt mellan parter som ständigt är under omförhandling. En kommunitet är ett samhälle som utgörs av en samling av stående avtal som individen behöver förhålla sig till och följa när denne väljer att bli medlem i samhället. Den sociala konstanten är principen om pacta sunt servanda eller regeln om att avtal skall hållas, oavsett om det är underförstått eller uttalat. Om en av parterna bryter mot delar av eller hela avtalet har den andra parten rätt att åberopa att avtalet fullföljs av den part som har brutit mot avtalet (naturafullgörelse), kräva rekompensation och/eller häva avtalet. Detta gäller även om den ena parten är en kommunitet och den andra en av dess medlemmar.

16. Familjen utgör prototypen för ett samhälle och utgör den minsta naturliga och grundläggande sociala enheten och institutionen, och skall av kommuniteten garanteras sin okränkta integritet i förhållande till det större samhället inom vilket familjen lever och verkar. Samhället skall förpliktiga sig att garantera familjen en optimal social och ekonomisk trygghet och säkerhet för dess individer att växa upp och fostras i. Familjen skall såsom vårdnadshavare likaledes förpliktiga sig att utgöra den främsta fostrande institutionen i samhället, såsom en förmedlare av samhällets moral- och beteendekoder, samt av dess traditioner, religion, seder och bruk, och skall som sådan värna om att tillgodose barnets materiella, psykiska och sociala behov, samt uppfylla dess mänskliga rättigheter.

17. Fullvuxna män och kvinnor skall ha rätt att utan någon inskränkning med avseende på ras, kommunitet eller religion ingå äktenskap och bilda familj. Män och kvinnor skall ha samma rättigheter i fråga om äktenskaps ingående, under äktenskapet och vid dess upplösning. Äktenskap skall endast få ingås med de blivande makarnas fria och fulla samtycke. Alla barn skall åtnjuta samma sociala skydd och trygghet, vare sig de är födda inom eller utom äktenskapet. Kommuniteten skall ha en beredskap att kunna koordinera överförandet av den faktiska vårdnaden av ett barn till en frivillig fosterfamilj, antingen temporärt eller på obestämd tid, i det fall barnets ursprungsfamilj har uppenbara brister i att tillgodose dess behov enligt sextonde artikeln och under förutsättning att både ursprungsfamiljen och fosterfamiljen bifaller detta, något som formellt görs upp familjerna emellan genom ett avtal.

18. Var och en skall av det samhälle som de lever i, med andra ord kommuniteten, i samtliga av dess tre grenar (kultur/vetenskap, politik/juridik och näringsliv) garanteras rätten att utan diskriminering behandlas på lika villkor, oberoende av kön, ras, hudfärg, modersmål, nationalitet, ålder, social ställning eller ursprung, börd, egendom, sexuell läggning, temperament, religiös övertygelse eller åsikter, politiska eller andra, samt ursprung i tidigare kommunitet. Var och en har utan diskriminering rätt till lika ersättning för likvärdigt arbete. Dessutom skall var och en inom den politiska och juridiska grenen garanteras likabehandling oberoende av psykisk och somatisk status eller hälsotillstånd. Målet med all politisk verksamhet är bevarandet av de naturliga och oförytterliga mänskliga rättigheterna.

19. Var och en har rätt att fritt delta i samhällets kulturella liv, att få njuta av konst och underhållning, att få sitt behov av själavård och deltagande i de religiösa sakramenten tillgodosett, samt att få ta del av vetenskapens framsteg och dess förmåner. Var och en har dessutom rätt till ett allmänt erkännande för de vetenskapliga, tekniska, litterära och konstnärliga verk till vilka han eller hon själv är upphovsman. En konstnär eller författare skall garanteras ett skydd för sina ideella intressen att hans eller hennes verk skall bevaras okränkta och till innehåll och form oförändrade med undantag för upphovsmannens uttryckliga godkännande. Upphovsrätten avseende de materiella intressena och nyttjanderätten till det som upphovsmannen har skapat skall dock automatiskt tillfalla den kommunitet där upphovsmannen är permanent bosatt. Upphovsrätten skall dessutom kunna vandra och delas av flera kommuniteter i det fall där upphovsmannen väljer att flytta från en kommunitet till en annan; varje kommunitet där upphovsmannen är bosatt skall fritt kunna nyttja sig av ett verk eftersom det tillfaller alla inom kommuniteten. Kommuniteten har dock skyldighet att ge en skälig ersättning till upphovsmannen för denna nyttjanderätt.

20. Alla människor skall ha rätt till arbete och till vila. Alla invånare i en kommunitet skall ha lika tillträde till samhällets fördelar och till alla positioner och arbeten inom kommuniteten och utan någon annan åtskillnad än enligt följande: Samhället skall ha rätten att avgöra en individs sociala ställning och framgång i karriären inom kulturlivets och näringslivets grenar ställt i relation och med hänsyn taget till hennes personliga somatiska och psykiska förmåga, talang, vilja, ambition, själsliga och andliga mognad, dygdighet samt personliga lämplighet, för att tillförsäkra en harmoni i det sociala och ekonomiska livet utifrån en optimal arbetsfördelning och med hänsyn till samhällets funktionalitet och kollektiva effektivitet. Sålunda stipulerar artonde, nittonde och tjugonde artiklarna att alla människor är jämlika (har ett lika mänskligt värde) men att de samtidigt har olika medfödda, naturliga, tillägnade och utvecklade förutsättningar/begränsningar och därför aldrig kan vara jämställda (ha samma sociala ställning) inom sin kommunitet.

21. Arbetsfördelning inom ett samhälle är en rättighet och ett ansvar som tillfaller kommuniteten som helhet. Var och en väljer sitt yrke, sin sysselsättning och arbetsuppgift i en kollektiv anda av konsensus med övriga medlemmar av en kommunitet. I detta är det kommunitetens ansvar och skyldighet att tillse att var och en av dess medlemmar får möjligheten att förverkliga sin egen potential och sina unika talanger, utifrån personliga preferenser och motivation, vilket skiljer ut sig i förhållande till andra individers potentialer och talanger. All sysselsättning skall ombesörjas av kommuniteten. Samhället skall garantera individen de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som krävs för hävdandet av dennes människovärde och utvecklingen av dennes personlighet, i enlighet med varje kommunitets organisation och resurser. Var och en har rätt till rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt att av kommuniteten garanteras skydd mot arbetslöshet. Samtidigt skall det åligga var och en en förpliktelse att på bästa sätt bidraga till kommunitetens ekonomiska, sociala, kulturella och/eller andliga välstånd. Både individ och kommunitet bör mötas i sitt gemensamma behov och sålunda sträva efter devisen: Rätt man och kvinna på rätt plats.

22. Var och en har rätt till utbildning men rätten att välja utbildning för barnen tillkommer i första hand deras föräldrar. Utbildningen skall vara kostnadsfri för den enskilde individen och familjen, oavsett nivå. Den elementära primärutbildningen skall vara obligatorisk men skall kunna bedrivas i olika och frihetliga former, antingen i form av hemundervisning eller inom ramen för ett föräldrakooperativ. Sekundär yrkesutbildning och universitetsförberedande gymnasial utbildning skall vara tillgänglig för alla och envar men ej obligatorisk. Högre universitetsutbildning skall vara öppen för den individ som, med hänsyn taget till deras individuella förmåga och talang, kvalificerar sig för denna. Utbildningen skall oavsett nivå syfta till att utveckla personligheten till fullo, utifrån människans kroppsliga, själsliga, andliga och sociala behov, och till att stärka respekten för de mänskliga rättigheterna och individens känsla av kommunal solidaritet i enlighet med denna deklaration. Samtidigt skall utbildningsväsendets funktion vara att i konsensus med kommunitetens behov och dess krav i ett arbetsfördelande syfte förbereda den enskilde individen i hans eller hennes yrkesval.

23. Var och en som lever i en kommunitet skall ha rätt att delta i sin kommunitets styre, direkt eller genom fritt valda ombud, på alla nivåer i kommuniteten. En kommunitet skall kännetecknas av en decentraliserad maktstruktur och direktdemokratisk samhällsordning. Beslut som rör en sammanslutning av individer, oavsett om det avser kulturlivets, politikens eller näringslivets grenar, skall alltid tas av dem som frågan berör och oberoende av en hierarkiskt högre och centralare nivå. Beslut skall om möjligt tas i en anda av konsensus och endast om detta inte är framkomligt genom majoritetsbeslut, där den fria diskussionen och de sociala processerna skall vara centrala och oenighet lösas genom kompromisser med hänsyn till det gemensamma bästa.

24. Var och en som arbetar skall ha rätt till en rättvis och skälig ersättning som ger honom eller henne och hans eller hennes familj en människovärdig tillvaro. Var och en skall även ha rätt till en meningsfull fritid, innefattande skälig begränsning av arbetstiden samt regelbunden och ekonomiskt garanterad ledighet. Var och en har rätten till en levnadsstandard som är skälig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälso- och sjukvård samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll. Mödrar och barn skall dessutom vara berättigade till särskild omvårdnad och hjälp.

25. Varje individ förpliktigar sig att bidraga till sin kommunitet och dess välstånd efter bästa förmåga. Var och en som är arbetsför skall dock av sin kommunitet garanteras ett visst uppehälle att tillgodose honom eller henne eller hans eller hennes familj deras grundläggande behov oavsett hur mycket han eller hon arbetar. Var och en skall dessutom garanteras rätten att förvalta och besitta de materiella ting och förutsättningar som han eller hon behöver för sin och sin familjs existens, i form av kläder, mat, lösören och bohag, både enskilt och tillsammans med andra, något som är en okränkbar och helig rättighet. Ingen får godtyckligt eller egenmäktigt fråntas sin personliga besittning, varken av individ eller kommunitet.

26. Alla materiella ting och resurser som går utöver det personliga behovet skall förvaltas gemensamt av kommuniteten, såsom mark och vatten, vilket inkluderar alla naturresurser inom dess territorium, eller av alla individer eller sammanslutningar som tingen och resurserna angår i gemenskap enligt kooperativa principer, såsom bostäder, lokaler, verktyg, maskiner, fordon, etc. Var och en skall förvalta sin fulla arbetsinsats och garanteras att erhålla full kompensation för detta i form av varor och tjänster utan att något mervärde av hans eller hennes insats tas ifrån honom eller henne av någon annan individ eller sammanslutning. Dessutom skall produktionsmedlen förvaltas kollektivt av dem som arbetar och är anställda i en ekonomisk sammanslutning eller ett företag i kooperativa former.

27. Tvister och dispyter skall om möjligt lösas av de individer som det berör utan någon yttre medling från kommunitetens sida. Målet bör vara att parterna når en försoning i en anda av öppenhet, ärlighet, sanning och ömsesidig medvetenhet om skuldbördan. När något lösning av en tvist eller dispyt inte kan nås skall kommuniteten sörja för att parterna genom medling skall nå en förlikning i ett för detta ändamål samlat folkråd som leds av en ordförande. Denne ordförande skall utgöra dess juridiske ansvarige som ensamt skall ha befogenheten att avgöra om frågan angår rådet eller inte. Om något annat inte är möjligt skall kommuniteten utdöma ett utslag i sagda folkråd. Kommuniteten skall även kunna utdöma en social sanktion mot en individ eller sammanslutning av individer om deras handlingar bryter mot åttonde, tionde, elfte, femtonde, artonde, nittonde, tjugofemte eller trettionde artiklarna. I det sista fallet skall kommuniteten även ha rätt att temporärt frihetsberöva en sådan individ i det fall kommunitetens eller någon individs säkerhet, rättigheter och friheter överhängande riskerar att bli äventyrade eller kränkta.

28. Ingen person skall bli dömd utom i de fall som föreskrivs i tjugosjunde artikeln och aldrig på godtyckliga grunder. Var och en är på samma villkor berättigad till en rättvis och offentlig förhandling vid ett oberoende och opartiskt folkråd i samband med prövningen av hans eller hennes rättigheter och skyldigheter och av varje anklagelse om social eller ekonomisk förseelse mot honom eller henne. Var och en som står anklagad inför folkrådet skall ha rätt att föra sin egen talan eller låta ett ombud föra hans eller hennes talan under rådsförhandlingen.

29. Kommuniteten skall inte ha någon rätt att frihetsberöva någon individ utöver vad som har sagts i tjugosjunde artikeln annat än under en temporär tid, i regel i väntan på folkrådets utslag eller verkställigheten av kommunitetens strängaste sanktioner. Den strängaste sanktion som en kommunitet har rätt att tillgripa mot en individ är förvisning från den sociala gemenskapen. Den näst strängaste sanktionen är ett tidsbegränsat frihetsberövande om det bedöms att en individ utgör en fortsatt fara mot sin omgivning, med möjlighet till förlängning för kommuniteten om detta bedöms vara nödvändigt utifrån behovet att värna andra individers mänskliga rättigheter enligt de åttonde och tjugofemte artiklarna. De två lindrigaste formerna av kommunal sanktion skall vara varning och ekonomisk rekompensation, antingen genom en vara eller tjänst. Inga sanktioner får vara godtyckliga utan skall stå i proportion till förseelsens art.

30. Alla människor skall hållas för oskyldiga intill dess att de utifrån de bevis som har framställts till kommunitetens råd har förklarats skyldiga för en förseelse, och om temporär frihetsbedömning anses vara nödvändig enligt tjugosjunde och tjugonionde artiklarna skall denna verkställas med minsta möjliga kränkning av den fängslades person. Ingen människa får utsättas för totyrliknande, grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning av någon annan människa eller kommunitet. Ingen enskild individ eller sammanslutning av individer inom en kommunitet får egenmäktigt utdöma sociala sanktioner mot någon individs eventuella förseelser utanför det sammanhang som har begränsats av rådet. Individen skall dessutom ha rätten att till kommunitetens folkråd ansöka om en resning i ett tidigare utslag utdömt i rådet och få sin sak ånyo prövat där om nya fakta och förhållanden har uppkommit som rimligtvis kan ha haft en avgörande påverkan på detta utslag. Folkrådet skall dock inneha den högsta juridiska befogenheten i en kommunitet; dess utslag i en tvist eller dispyt skall vara suverän och ej kunna överklagas.

31. Kommunitetens råd skall också ensamt vara den instans i samhället – på alla dess sociala nivåer – som skall ha rätten att kunna stifta lagar. Kommunen skall utgöra den enda sociala suveränen i ett samhälle och stå i motsats till den borgerliga och moderna konstruktion som går under beteckningen ”stat”. Folkrådet skall utgöra det enda legitima organ inom kommuniteten med uppgift att stifta lagar. Lagarna skall vara få till antalet, otvetydiga till sin form och skall till sitt innehåll alltid uttrycka naturrättsliga och sakrala principer enligt tolfte artikeln. Samtliga familjer i en kommunitet skall ha rätt att närvara vid detta folkråd men skall representeras av en familjemedlem som innehar en ålder av minst 20 år. Dessa familjeombud skall sammanträda en gång i veckan för att lösa tvister eller dispyter enligt tjugosjunde artikeln och för att stifta eller upphäva lagar. Alla skall ha rätt att föreslå en lag eller lagändring men samtliga beslut som rör ett lagförslag skall endast kunna beslutas och fastställas genom en full konsensus i folkrådet. Övriga beslut enligt tjugesjunde artikeln skall kunna tas genom majoritetsbeslut på ordförandens inrådan.

32. Var och en som har upplevt en kränkning av sina mänskliga rättigheter vilket har blivit olovligt sanktionerad av en kommunitet skall ha rätt att i andra kommuniteter söka och åtnjuta asyl från förföljelse. Dock får inte denna rättighet åberopas i samband med rättsliga åtgärder i annan kommunitet som genuint och icke godtyckligt grundas på icke-politiska förseelser eller på gärningar hos individen som uppenbart strider mot naturrättsliga principer så som de har framställts i denna deklaration.

33. Var och en skall garanteras rätten att personligen försvara sin integritet mot kränkningar och även försäkras en nödvärnsrätt gentemot våld mot egen eller andras person eller gentemot otillbörligt tillgripande av eller åverkan mot egen eller annans besittning, dock inte med mer aggression eller våld än vad nöden kräver. Denna rättighet omfattar även ett försvar av en motsvarande kränkning av kommunitetens integritet och besittning. På motsvarande sätt skall kommuniteten ha rätten att inte blott försvara sin och sina medlemmars integritet mot fysisk åverkan eller olovligt tillgripande av besittning och våld mot person utan även försvara sin kommunitets territorium från yttre främmande makt. För att skydda de mänskliga rättigheterna och trygga sina medlemmars säkerhet, och för att säkra kommuniteten mot inre och yttre fiender samt garantera efterföljandet av kommunitetens lagar, har varje kommunitet en skyldighet att organisera och utbilda en polisiär gardesstyrka tillika paramilitär milis. Detta garde och milis skall dock endast skapas för den gemensamma nyttan och inte med hänsyn taget till någon personlig nytta hos de enskilda gardisterna.

34. Ett gemensamt tillskott är nödvändigt för upprätthållandet av gardes- och milisstyrkorna och för att bekosta de utgifter för kommunitetens gemensamma service som inte är självbekostat, exempelvis skolorna och läroverken. Dessa utgifter skall fördelas rättvist mellan alla invånare och tas ut i form av avgifter ställt i proportion till deras tillgångar. Alla invånare har rätt att besluta, antingen personligen eller genom deras representation, om nödvändigheten av dessa utgifter, om dessa skall beviljas, veta för vilka ändamål de skall användas och hur de skall beräknas, samt bestämma deras budget. Varje individuell medlem har dessutom rätt att kräva en fullständig redogörelse av all offentlig service som organiseras av kommuniteten.

35. Varje kommunitet har den suveräna rättigheten till sin unika karaktär och rätten att värna om sin särprägel, oavsett om detta avser den kulturella/andliga, politiska/juridiska eller ekonomiska/hantverksmässiga dimensionen. Varje kommunitet har rätten till sitt territorium och att bevara denna okränkt från yttre makt eller främmande kommunitet. Alla kommuniteter skall respektera sina grannar och angränsande kommuniteter. Den kulturella mångfalden mellan olika kommuniteter bör befrämjas och bevaras. Tillika bör den sociala och kulturella homgeniteten inom varje kommunitet befrämjas och bevaras. Varje kommunitet bör därför sträva efter en gemensam kultur, gemensamma seder och bruk och ett gemensamt språk, i syfte att tillgodose sina invånares psykologiska och sociala behov av gemenskap och känsla av tillhörighet, samt för att utgöra ett rättesnöre för det sociala samlivet och rättrådigt uppträdande.

36. Var och en skall också ha rätten att grunda sin egen kommunitet, bestående av ett kollektiv av individer och familjer, i mån av utrymme och under förutsättningen att ingen annan kommunitets rättigheter blir kränkta. Detta skall befrämjas i det fall en större kommunitet har skapat parallella sociala strukturer eller subkulturer som inte harmonierar med majoritetskulturen, i vilket fall de förra skall uppmanas att grunda en ny kommunitet enligt trettiosjunde artikeln. Ett främmande kollektiv eller sammanslutning av individer som har utvandrat från en kommunitet skall ej ha någon rätt att tillskansa sig någon annan kommunitets territorium utan måste följa de regler som beskrivs under trettonde och fjortonde artiklarna.

37. En större kommunitet skall kunna avgrena sig och ge upphov till två eller flera mindre kommuniteter inom det ursprungliga territoriet, förutsatt att där finns en konsensus bland de invånare som väljer att bo kvar inom de nya kommuniteternas gränser. En ny kommunitets självständighet och suveränitet skall därför kunna förklaras och utlysas, förutsatt att detta sker av alla invånare som väljer att bo kvar i det utbrytande samhället. Den ursprungliga kommuniteten skall inte ha någon rätt att tillgripa våld för att med tvång eller inskränkningar av invånarnas frihet bevara det ursprungliga territoriet, förutsatt att där finns en konsensus bland invånarna i den utbrytande kommuniteten. Den ursprungliga kommuniteten eller den kommunitet som befinner sig inom det ursprungliga territoriet skall dessutom ha skyldigheten att ta emot de invånare som väljer att inte bo kvar eller som flyr från någon av de utbrytande kommuniteterna.

38. Optimalitet i en kommunitets storlek bör vara idealet. Minimistorleken på en kommunitet, oavsett ursprung, bör å ena sidan vara rimlig och realistisk utifrån principen om självförsörjning, ty en kommunitet skall alltid vara skyldig att tillgodose sina medlemmars omedelbara behov av skydd, säkerhet, mat, kläder, bostäder, sysselsättning och försörjning, och detta oberoende av andra kommuniteters understöd. Varje kommunitet bör å andra sidan sträva efter ett begränsat territorium och småskalighet i sin verksamhet för att befrämja sina medlemmars känsla av gemenskap, kommunitet och upplevelse av frihet, samt för att stimulera deras medinflytande utifrån principerna om närdemokrati och konsensusbeslut.

39. Denna deklaration om de mänskliga rättigheterna ställer nationen och folket, etniciteten, som en viktig och central princip i den mänskliga samhälls- och kulturbildningen, och det mänskliga kollektivets existentiella och andliga tillvaro, ur vilket de enskilda kommuniteterna finner sin grundval. Nationen sammanbinds av religionen, språket, sedvänjorna och traditionerna, och av historien, vilket delas gemensamt av alla dess individer och kommuniteter. Nationen bildar en förlängning eller utvidgning av den enskilda kommuniteten, på samma sätt som familjen och släkten utgör kommunitetens kontraktion, och transcenderar densamma. Nationen utgör den minsta gemensamma nämnaren för mångfalden av kommuniteter och bildar grundvalen för en solidaritet över kommungränserna. Nationens politiska omfång skall utgöras av federationen, en organisk kropp i motsats till den teknokratiska staten, där samtliga kommuniteter skall mötas och i en anda av konsensus samverka för den gemensamma välfärden, säkerheten och spiritualiteten. En kommunal anda av lojalitet och underkastelse till nationen som en högre andlig princip skall genomsyra en folkfederation.

40. Människan skall såsom individ och samhälle respektera och vörda världens materiella natur, dess livskraft och själsegenskaper, samt det gudomliga väsendet som animerar både henne och naturen. Människan har skyldigheten att både utforska, förstå och respektera det ekosystem och de naturlagar inom vilket hon lever, verkar och har sin tillvaro. Människan skall både på ett individuellt plan och i det samhälle som hon utvecklar och verkar alltid ta hänsyn till och förhålla sig till världens naturliga processer, och sträva efter att leva i harmoni med dessa.

41. Den teknologi som människan utvecklar skall inte kuva naturen utan bidra till att optimera det ömsesidiga beroendet och symbiotiska förhållandet mellan människa och natur, samtidigt som människan såsom individ och samhälle skall garanteras skydd och säkerhet från naturkrafterna. Var och en har i sin tur rätten att inte bli förslavad under teknologin och av denna förhindrad i sina mänskliga och sociala rättigheter. All teknologi som motverkar det naturliga och spontana sociala samspelet mellan människor, och som hindrar individens eller kommunitetens frihet och personliga/kulturella utveckling, skall aktivt motarbetas.

Annonser